Germany out of a Swede's point of view

Belöningen

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 13 Jan 2010 15:13:00 +0000

Under helgen tillbringade jag dagen med ett snowboardgäng på berget här utanför staden. De drog några typiska grabbskämt som jag inte förstod. Vid dagens slut sa en av dem till mig: ”En del ord förstår du inte, eller?” och jag muttrade ett irriterat ja till svar. Det känns väl som ett tillräckligt uppenbart faktum att utlänningar inte förstår alla ord utan att man ständigt ska få det påpekat för sig.

Samma kille träffade jag i biblioteket idag och när jag berättade att jag skrev en hemtenta för mitt svenska universitet sa han:

”Va? Kommer du från Sverige?! Så det var därför du inte förstod alla ord?! Jag trodde att du bara var dum! Och levt ett extremt skyddat liv när du inte visste att ”schwanz” betyder penis!”

Så kan det gå när man jobbar på att bli av med accenten.

I ärlighetens namn

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 06 Jan 2010 11:19:00 +0000

Så här ser blicken ut från mitt fönster ut. Sverige hälsade mig med snöstorm när jag kom innan jul, och äntligen har snön lyckats ta sig till och med hit. Jag vet att det är köldrekord i Sverige nu, här kämpar vädret fortfarande med att hålla sig under minus.

Jag skulle kunna skriva att det må vara "kylan" som orsakar tyskarnas vardagshumör men här är alla lika offentligt griniga även i den mest behagligt strålande vårsol. Igår vid rusningstid på banken bestod den normalt sett meterlånga kön av två personer innan jag kom. När den ena tanten går fram till disken skriker den andra:
- Jaha, här tränger man sig minsann i kön utan skrupler!
Varpå tant 1 vänder sig om:
- JAG GICK FRAM FÖR ATT KONTROLLERA OM JAG GÅTT RÄTT, DET MÅSTE VÄL VARA TILLÅTET I DEN HÄR VÄRLDEN!
Tant 2 muttrar någonting. Tant 1 frågar, vänder sig om för att gå ut och väser på vägen:
- GET! i tant 2:s öra.

Efter att bott här i snart två år kan jag inte låta bli att vara övertygad om att ett liknande scenario i Sverige skulle ha innehållit diverse artigheter som "ursäkta mig" och "ja självklart" och "tack så mycket". Tyskar är helt enkelt snäppet otrevligare och ärligare, på gott och ont.

Germany tio i topp

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 23 Dec 2009 17:28:00 +0000

Till dig som tycker att jag gnäller! Här har du ännu mer!

Saker jag saknar i Tyskland som jag upptäcker när jag är hemma i Sverige på besök:

1. Att ha råd att äta kött (och inte det Lidl-kött ni tror att jag menar, utan ekologiskt odlat kött som kostar en tia mer än det "onda köttet"!).

2. Att kunna handla 4 andra livsmedelsvaror utan att det kostar 175 kronor.

3. Spårvagn (där man kan köpa biljetten på fordonet och inte måste leta efter ett sms-nummer eller betala 30 spänn?!).

4. Riktigt bröd där det är fysiskt omöjligt att äta upp en hel förpackning på en kvart.

5. En öppen toalettkultur! Vad är grejen med att betala för toaletten på ett café trots att du äter där? I Tyskland verkar inga toaletter ha slutat fungera av överanvändning för att folk får gå gratis på dem. Tror man att svenskarna, lika som många som en niondel av Tysklands befolkning, har så överaktiva blåsor att våra restauranger skulle bli bankrutt om vi tilläts få utlopp för våra naturliga behov gratis?

6. Tyska julmarknader. De må vara äckligt idylliska, men jag går så mycket hellre runt bland upplysta trähyddestånd med Glühwein (nästan som glögg) än bland strålkasteljuset i Uppsalas affärer.

7. Att kunna samla fjorton människor till en julmiddag med en veckas varsel (bilden). Att samla fem i Sverige tog två månader och en 30 meddelanden lång facebook-tråd.

8. Att en klubb med elektro, funk, jazz, balkan eller en blandning av alltihop inte är "alternativ" eller "retro" utan helt jävla normal. Varför dansar vi fortfarande till "hits" i Sverige?

9. Att folk tittar på dig om du ser snygg ut, inte för att du är den enda människan inom en radie på femtio meter som inte letat efter en lika alternativ stil som alla andra eller sminkat dig för att det ska se ut som att du inte sminkat dig. (Men i Tyskland klagar jag ju på att alla är fula. Så egentligen är jag väl nöjd.)

10. Människor som vill lära känna varandra för att det är roligt, inte för att vinna status. Ja. Kanske är det för att jag rör mig i studentkretsar i Freiburg, men till och med de svenska studenterna känns lite mer målinriktade och planerande i sina val av bekantskapskrets.

Och med den uppmuntrande listan vill jag säga... God jul! Så fort jag är tillbaka i Tyskland kommer väl en precis likadan fast tvärtom.

Utkastad

noreply@blogger.com (Li) — Sat, 14 Nov 2009 11:20:00 +0000

Det kan man bli från universitetet här om man:

a) inte betalar studieavgifterna
b) inte betalar studieavgifterna i tid
c) glömmer att anmäla sig till ett prov
d) gör en massa andra saker fel.

För några veckor sedan kom min korridorkompis hem från semester i Italien. Efter den så kallade "föreläsningsfria tiden", som lovet kallas för de studenter som varit tillräckligt duktiga under terminen, hittade hon en räkning, en påminnelse och ett juridiskt brev som talade om för henne att hon blivit utskriven från universitetet i brevlådan. I brevet stod att fristen för att betala gått ut och att hon kan överklaga beslutet med hjälp av en advokat. Förtvivlad gick hon till universitetskansliet för att fråga vad hon kunde göra. Och se och häpna - helt emot den tyska lag-och-ordnings-ådran sa tanten att allt är lugnt så länge hon betalar in avgiften omgående. Det giriga universitetet är så mån om pengar att byråkratiska brev och formuleringar bara känns som en skrämseltaktik.

Men en annan kompis har det inte lika lätt. Han glömde att anmäla sig till ett prov under den tredje terminen, och nu inne på sin fjärde har han fått besked om att han kommer att bli utskriven. När jag märker hur mycket studenterna svettas här för att hålla reda på alla anmälningslappar och tillåtelser och besked är jag så tacksam över att plugga via ett svenskt universitet. Det finns ju omtentor i oändlighet!

Min kompis skickade ett juridiskt överklagande med förklaringen "jag glömde bort det". Modigt, för de flesta hade dragit till med att de haft en depression, dödsfall i familjen eller liknande i ett försök att beveka de tyska ordningskåta byråkraterna. I Tyskland kan du inte ens tillgodoräkna dig poängen som du redan tagit, eftersom man bara kan gå program här och inga enstaka kurser. De senaste månaderna har han alltså bara gått och väntat (och väntar fortfarande) på besked om han måste börja om på noll efter två års studier.

(personen på bilden har inget med texten att göra.)

Polygynins mekka

noreply@blogger.com (Li) — Fri, 13 Nov 2009 20:36:00 +0000

Sedan jag kom hit har jag tillsammans med en annan svensk tjej konstaterat att det är väldigt många par här till höger och vänster. Alla tycks vara ihop. Men av hälften av de par jag sett tillsammans har jag fått känslan av att förhållandet är lite...kärlekslöst. Nu påstår jag inte att jag vet hur ett förhållande ska se ut för alla andra människor. Men jag vet i alla fall hur mitt förhållande inte ska se ut.

Till exempel vill jag inte ha en pojkvän som är otrogen. Men där utesluts plötsligt halva Tysklands befolkning. För jag vet inte om jag har träffat en enda tysk som är trogen. Som en tysk, som krossade alla mina illusioner, sa: "Det är helt enkelt så. Jag är otrogen. Vänner som jag har, som skulle satsat allt jag hade på på att de är trogna, har berättat i förtroende att de är otrogna. I grund och botten kan du aldrig, aldrig veta att din pojkvän kommer att vara trogen. För om min flickvän ber mig att svara ärligt skulle jag aldrig berätta det. Det är tråkigt att det är så, men män funkar så."

Efter detta uttalade spenderade jag en helg med att fundera på om man inte helt enkelt bara kan dö då till att tänka att det kan helt enkelt inte gälla alla män. Men från killen som varit tillsammans med tjejen i fem år till killen som kallar sig nykär ser jag gång på gång bevis på att - ja, faktiskt - det kan gälla alla tyska män.

Som tyskar gör

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 11 Nov 2009 16:57:00 +0000

När jag lagade mat häromdagen glömde jag att skölja paprikan. Tysken jag lagade mat med avvärjde snabbt katastrofen att paprikan skulle choppas med alla världens bakterier på sig och förklarade: "Här i TYSKLAND sköljer vi grönsakerna innan."

Några timmar senare var jag hemma hos ett par andra tyskar. När den ene skulle berätta en historia såg han till att u-lands-Li fick all bakgrundsfakta: "I Tyskland fungerar det så att man kan ringa in till radiosändaren som lyssnare och önska låtar".

Tack. Då vet jag.

Torsten, Gero och Rolf

noreply@blogger.com (Li) — Sun, 08 Nov 2009 15:57:00 +0000

Jag blev tvungen att spendera helgen i Stuttgart där jag inte känner en enda människa. Den största delen av resan bestod av transport. Två timmar till Stuttgart och sedan fram och tillbaka över halva stan. För att hantera ensamheten packades väskan med tjock bok och läroböcker, fylld mp3 (ja, jag använder fortfarande en mp3) och kamera. Det var tänkt att förhoppningsvis kunna fylla det tomrum som uppstår vid valet att lämna datorn hemma.

Självklart har jag kommit tillbaka utan att ta upp en enda bok, sätta på mp3:n en enda gång och fotograferat i stress.

How come? Tyskland består helt enkelt av ett par genialiska sociala nätverk. Istället för att ta det dyra tåget till Stuttgart samåkte jag med en man som hette Torsten som jag inte kände. Jag hittade honom på en sida där han angav tid och pris för att åka med honom. Jag tror att det finns något liknande i Sverige, men det verkar inte riktigt vara i funktion. Från att ha lärt känna Torstens liv som arbetslös jurist åkte jag vidare till fotografen Gero. Gero var min soffa som jag couchsurfade hos. Couchsurfing finns ju i hela världen, men av någon anledning har jag även här en känsla av att det är vanligare i Tyskland än i Sverige. Jag åt potatisgratäng och sov på Geros högljudda luftmadrass och blev inbjuden till att delta i hans workshop i nakenfotografi dagen därpå. (Inte som modell.) Från Gero, nakenmodellen och de andra fotograferna åkte jag sedan hem till arkitekturstudenten Lukas som lagade mat åt mig med sin korridorskompis, sov (och åt toastbrödsfrukosten på bilden) och åkte hem idag med Rolf, advokat och Dvorak-fan (gärna på högsta volym).

Att ta mig till och från Stuttgart, sova över och transportera mig inom Stuttgart samt mat kostade mig cirka 50 Euro (en enkel tågbiljett till Stuttgart kostar 42 Euro), 2 vinflaskor och förmågan att ständigt hålla uppe ett intresse att konversera. Det sista är dock inte att förbise. Mitt huvud känns lite som en tickande bomb just nu, men jag märkte när jag åkte tunnelbana ensam att något saknades. Kan man bli beroende av intetsägande konversationer?

Möbler

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 28 Oct 2009 14:44:00 +0000

Något som är helt fantastiskt är att det ibland står möbler ute på gatan på Tyskland som bara är att plocka på sig. När man flyttar eller ska göra sig av skräpet ställer man helt enkelt ut det på gatan. Nästa dag kommer en firma och hämtar upp det, tills dess är det ditt om du vill ha det. I vår korridor har vi ingen gemensam möbel som någon betalat pengar för. Jag vet inte om jag missat detta i Sverige, men jag tycker inte att det brukar stå så mycket möbler på gatorna där. (Tyvärr har jag inget bildbevis på detta - föreställ er möbler i drivor helt enkelt!)

För ett par dagar sedan såg jag två studenter som lyckligt släpade med sig två biostolar - de hade de skruvat loss och betalat 5 Euro för (50 spänn!!)

Träningssocialisering, del 2

noreply@blogger.com (Li) — Thu, 22 Oct 2009 11:58:00 +0000

Så var det dags igen, tyskarnas nästa sociala attack. Det är ett fenomen jag är lätt kluven i. I klubben jag tränat i Sverige tog det mig tre år innan jag kunde kalla mina träningskompisar för "vänner". Det var också så självklart att alla efter träningen går hem till sig.

Första gången jag kom hit skrek tränaren efter passet "OCH VILKA FÖLJER MED PÅ EN ÖL NU?!". Där fick jag erfara att det är mer regel än undantag att alla går tillsammans och äter, eller tar en öl, efter träningen. På det sättet har också många i klubben blivit väldigt tajta.

Igår hände det igen. Tyvärr var vi bara fem och ingen hade tid. Tränaren såg besviket på oss: "Det är alltså INGEN som vill hänga på?" och jag var på väg att följa med i ren empati. Men min svenska själ vägde över som inte kan hjälpa att känna lite irritation över socialiseringshetsen. När man ses på träningen umgås man ju redan. Varför måste vi fortsätta ses efteråt? Vi kommer ändå att ses varenda träningspass.

I allmänhet tenderar svenskar att ha rätt lama sociala vanor men när det gäller träning är jag minst lika konservativ. Lämna mig ifred.

I Tyskland finns inga nollor

noreply@blogger.com (Li) — Sun, 18 Oct 2009 10:50:00 +0000

Bara ettor! Hösten har kommit till Freiburg och just nu pågår de så kallade "etta-veckorna" här i Tyskland. Det motsvarar ungefär svensk nollning, men ur en åskådares synvinkel verkar de inte riktigt hålla samma mått av supa och kollektiv förnedring som svensk nollning kan ha. Inte lika galet, mer gemytligt helt enkelt. Dessutom skoffas ettorna runt i samtliga institutioner på rundvandringar som orsakar stau till biblioteket och kortautomater som flippar ur och går ur funktion av överanvändning.

Det intressantaste är hur andra studenter reagerar på ettorna. Under en rundfrågning som jag gjorde där vi skulle fråga "etta-klassarna" en rad saker blev vi först tvungna att fråga om de var ettor. Och jag har aldrig fått så många arga, besvikna och förolämpade blickar. Vissa blev så förnärmade att de inte ens svarade. Till slut blev jag tvungen att börja och sluta min fråga med "förlåt för att jag frågar, men...".

Anledningen: Nästan alla tyskar jag träffat har börjat studera direkt efter gymnasium eller civiltjänsten, till skillnad från de flesta av mina svenska kompisar, som åkt jorden runt eller jobbat eller varit på utlandsutbyten däremellan. Alltså är det lite som att fråga en tre i gymnasiet om han/hon går i ettan, och det fanns kanske inget värre som kunde hända än att bli tagen för en sådan liten skit i gymnasiet.

Frågan är varför tyskarna är så stressade med att börja studera direkt. De kan dessutom inte välja strökurser som i Sverige utan alla måste börja på ett program direkt. Jag vet inte hur många tyskar jag träffat som pluggat ett år geografi, matte, medicin eller vad som helst och sedan bytt till ett helt annat program. De poäng de läst är helt enkelt ett år som inte räknas. Kanske är det därför de inte känner sig ha tid med ett "friår"? För att det behövs ett "extra-år" ifall du skulle välja fel. Ja, det tyska universitetssystemet har inte visat på några förbättringar sedan avgifterna infördes (avgifter som för övrigt i Baden-Württemberg avgörs efter hur många syskon du har).

Flugan - det goda samvetet

noreply@blogger.com (Li) — Sun, 11 Oct 2009 10:34:00 +0000

Jag har ju nämnt att miljöpartiet är populärt här. Och tyskarna är väldigt stolta över sin miljömedvetenhet. Vi i Sverige tror ju att vi ligger bäst till i världen och att resten av Europa knappt har någon koll. Men faktum är att miljöpartiet är starkare här än i Sverige och Tyskland har minst lika stränga regler för sopsortering och avgasrening på bilar, samt massor med billiga ekologiska varor. Så billiga att de blickar jag fått när jag köpte ”de onda äggen”, burhönsäggen, en gång fortfarande gör sig påminda flera veckor efteråt.

Ekologismen har faktiskt flest anhängare just i Sverige och i Tyskland av Europas länder. Och i Freiburg är de ännu snäppet stoltare, för den här staden har vunnit pris som ”Tysklands första miljöstad” de senaste åren. Antagligen beror mycket på att det finns spårvagn här och att trafikljusen släcks så fort trafiken beräknas minska. Jag har ingen olycksstatisk över staden, men detta har ett antal gånger lett till ”nära-att”-möten.

I vilket fall kan jag tycka att tyskarna går ett steg för långt ibland. Om det känns charmigt att köpa sallader som är täckta av ett lätt lager jord så kändes upptäckten dagen efter av att salladen jag köpt var fylld av all världens kryp mindre tilltalande. Jag försökte ta en bild av den fluga som envisades med att sitta kvar efter att jag ägnat en halvtimme åt att skölja alla bladen. Då längtade jag efter svenska mataffärers glansbesprutade varor.

Tysk husmanskost

noreply@blogger.com (Li) — Sat, 10 Oct 2009 10:30:00 +0000

Jag känner inte många svenskar som är stolta över vårt kryddlösa, traditionella kök, men när jag tar mig en titt på vissa saker som tyskarna trycker i sig känns den där klappgröten inte så pjåkig ändå. Trots det påpekade min korridorskompis från Island igår att husmanskoststraditionen är mycket större i Tyskland än hemma hos henne. Här gör du dina egna piroger och egna såser till salladen, där köps Gorbys piroger och såser på förpackning. Och visst är det lite så i Sverige också? I Tyskland tar man sig fortfarande tid för matlagningen, även i vardagen.

Men, som synes på bilden, inte alltid. Färdigmat här innebär baugette med smör, ägg och skinka och den som försöker sig på en färdigsallad kan råka ut för något som resulterar i exemplet ovan. Det ska föreställa en färdig pastasallad. Äts av tyska studenter som inte orkar laga mat tillsammans med brunbränd bockwurst och baugette.

En tysk stjärna på himlen

noreply@blogger.com (Li) — Thu, 08 Oct 2009 13:21:00 +0000

Det freiburgska vädret bjöd igår på en sommardag a la 25 grader. 7 oktober svettades folk fortfarande ihjäl i shorts och linne här i syd. Men i natt bröt hällregnet ut. Jag brukar säga till alla tyskar att ”i Sverige, där jag bor, där regnar det minsann inte hela dagen. Eftersom vi bor så nära kusten (Uppsala, nära är ett relativt begrepp) så blåser molnen bort innan det kommer nya”, eftersom det kan regna flera dagar i sträck här. Tji fick jag när jag kom hem i augusti och det regnade tre veckor nonstop. Så man kan kanske påstå att den svenska hösten nått hit nu.

Vad gör man då i Freiburg när det regnar? Jo, till exempel kan man sätta sig och förundras över att en pajas som Alexander Marcus fortsätter göra storsuccé i Tyskland. Mina korridorskompisar tryckte ner mig i en stol igår kväll och tvingade mig till en del av den tyska allmänbildningen. Det är tysk techno, tysk schlager och tysk humor till max. Roligt eller spyframkallande, you decide.

http://www.youtube.com/watch?v=7XzLbGssArQ

Mindre storartat firande

noreply@blogger.com (Li) — Mon, 05 Oct 2009 22:01:00 +0000

I lördags (ledsen för sen uppdatering) ”firades” Tysklands nationaldag. När jag irriterat besvor mig över att allt återigen var stängt (ALLT) fick jag en historiemoralkaka av tyskarna i korridoren som påpekade att detta var minsann den dag då Tyskland återförenades efter murens fall. En annan kan tycka att ett bättre sätt att fira det på kan vara att betala folk extra pengar för att jobba helgdagar och låta andra människor fira genom att kunna handla mat att äta. I vilket fall är tyskarna för övrigt ungefär lika stolta som svenskarna över sin nationaldag – det är inte många tyska flaggor som fladdrar för vinden. En haitian jag pratade med tyckte att tyskarnas så kallade firande var skrattretande, jag tyckte att det var helt normalt.

Mitt firande bestod av att bli bjuden på Zwiebelkuchen (”lökkaka”) av människor som tänkt steget längre och handlat dagen innan. Lökkakan är nästan som en paj, en degbotten som täcks av lök, bacon och creme fraiche. Gott om man gillar lök.

Mensa

noreply@blogger.com (Li) — Thu, 01 Oct 2009 16:06:00 +0000

Just så heter det tyska universitetsmatsalen. Som svensk kan man antingen tycka att det osmakliga namnet är exakt träffande. Eller så kan man tycka att pommes frites, torr schnitzel och sönderkokta grönsaker tillsammans med en dressing med sallad i (inte tvärtom) för 2,50 euro är så genialiskt att det kan jämföras med just Mensa. I vilket fall tyckte de svenskar jag träffade idag att maten var mycket bättre än svensk skolmat. En annan sanning är att det är precis tvärtom.

Heliga hundar

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 30 Sep 2009 15:57:00 +0000

I Tyskland kan man se hundar som vandrar runt lite varstans, i affärer på stan och till med på en del restauranger. Det är inga herrelösa hundar vi pratar om utan helt enkelt en allmän acceptans för människans bästa vän. Och än så länge har jag inte sett någon dö i en allergichock.

Senaste hundupplevelserna:

Biblioteket 17.30: En stor vit hund vandrar runt bland bibliotekets hyllor.

Förra veckan på tåg mot Schwarzwald: Dörren till tågtoaletten öppnas och ut kommer en jättestor man som är över två meter lång tillsammans med en siberian husky! Hela vagnen tystnade och glodde medan ekipaget trängde sig ut ur toaletten. Vad gör man med en hund på en toalett?

Tyska sociala vanor, del III

noreply@blogger.com (Li) — Tue, 29 Sep 2009 21:16:00 +0000

På universitetet: en tjej jag inte känner går förbi. Säger hej då (det är sent på kvällen) och jag vänder mig om och säger också hej då. Då stannar hon upp. Tittar på mig. ”Ser bra ut!” ”Vadå?” frågar jag. ”Det ser bra ut!” svarar hon och pekar med pekfingret på mig uppifrån och ned. Går därifrån.

På hemvägen: för att förklara stämningen i detta möte krävs en kort bakgrundsförklaring: På en av de första fester jag var på här träffade jag och en kompis på en kille som hon drog med sig hem och ångrade lagom mycket eftersom han var sådär spännande. Den här killen visade sig några månader senare bo i närheten av där jag bor, så jag har nu träffat på honom tre gånger på matbutiken här. Jag har ibland en ganska dålig förmåga att orientera var jag har sett folk. Så första gången jag råkade på honom såg jag att han stirrade och jag sa ”men hej! Hur är det med dig?” och kommer efter en minut på att det här var ju världens tråkigaste kille som min kompis ångrade att hon drog med sig hem. Väl inne i samtalet kan man ju inte bara gå därifrån.

Så vi pratade på lite, eller jag pratade på snarare, för killen är ju tråkig och har inte så mycket att säga (men ville samtidigt inte gå därifrån!). Nästa gång hände samma sak, tredje gången försökte jag febrilt hitta ett ytligt småpratssamtalsämne och frågade om han inte skulle åka på semester snart. Han sa att inte visste vart och jag föreslog Sverige. ”Är det en inbjudan?” frågade han och jag svarade att jag är ju inte där. Men han tyckte att vi skulle byta nummer. Det är ju verkligen ingen mening med att ge ut sitt nummer om man ändå inte svarar på telefonsamtalen men så gör jag.

Så förra veckan, en eftermiddag när jag satt i mitt rum på andra våningen, kommer en fotboll inflygandes och träffar min arm. När jag ska kasta tillbaka den står såklart just den tråkige killen nedanför. Ren tillfällighet, här finns kanske 500 fönster att sparka in en fotboll i och just han sparkar in den just i mitt fönster just när jag har det öppet och just när jag är hemma.

Han ringde igen senare och jag svarade inte. Så på hemvägen idag träffade jag honom på gatan. ”Men HEJ!” säger han. Och frågar om jag inte sett hans sms eller telefonsamtal. ”Vi ville ju SES innan du åkte till Sverige?!”. Och fast jag bara vill skrika ut att inte fan ville vi ses men hör min röst: ”ja, min mobil har varit trasig”. Jag avslutade i alla fall samtalet med ”jag hör av mig”.

Återigen en generalisering, men jag tror att en svensk hade fattat grejen. Här får jag ibland för mig att jag måste uppsöka en psykolog inom den här typen av problem. Är alla andra alltid ärliga?

Men även för tyskarna finns hopp: nu på kvällen var jag och handlade. Då såg jag den där killen från träningen som jag skrev om tidigare som jag inte orkar träffa. Tittade på honom, vände bort blicken som en tjurig fjortonåring. Killen fattade och rusade ut ur mataffären.

Och efter dessa fruktansvärda möten lagade mina korridorskompisar en typisk tysk pumpasoppa. Pumpa, curry, creme fraiche, chili, salt, peppar, muskot, lök, buljong, purjolök och vatten, ungefär så är receptet.

Tyska posten: framkommet, försenat, borttappat eller sönderrivet?

noreply@blogger.com (Li) — Mon, 28 Sep 2009 13:15:00 +0000

Imorse hittade jag äntligen mitt paket med böcker som mamma skickat, i det skick som syns på bilden. Det är inte första gången det händer och stärker min tes om att tyska posten är korrupt. En del brev jag skickar kommer helt enkelt inte fram eller dröjer veckor (trots att jag dubbelkollat portot eller till och med betalat för mycket för att försäkra mig om att det ska komma fram). Alltså mamma, om du skickade med en lapp eller ville ge mig svensk sedel i nostalgi så sitter väl en tysk i gul tröja med den i fickan. (Senaste samma sak hände var när vi skickade en fotboll till vårt fadderbarn i Burkino Faso, bara för att dra en parallell.)

För övrigt fastsställdes den nya regeringen igår: kristdemokrater och liberaler är det som har makten nu, socialdemokraterna är ute ur spelet och har tappat enormt. Regeringen är alltså svart-gul (CDU+FDP), lustiga val av färger har partierna här. Det var en sorgsen stämning överlag i korridoren igår – i Freiburgs studentkretsar är vänstern och miljöpartiet poppis.

På Tysklands valdag var jag för övrigt max tysk. I ett bier-und wurststand (öl- och korvstånd) i fotbollsstadion, mitt bland feta, brölande tyskar stod alltså en svensk kines och sålde bayersk inälvskorv. Kanske lite som en polack som plockar blåbär i svenska skogar?

Politics are in the air

noreply@blogger.com (Li) — Sat, 26 Sep 2009 09:30:00 +0000

På en fest för några dagar sedan:
Efter att ha utväxlat den vanliga lära-känna-dialogen med killen jag sitter mittemot går han rakt på sak:
- Så! Vad ska DU rösta på i valet?
(...och de diskussioner som följde var minst sagt party poopers.)

Även om alla inte är lika heta på gröten så märks det av att det är val här. CDU ligger bra till som vanligt men SPD har knappat in enligt opinionsmätningarna. Jag fick förresten precis reda på att Tyskland har en finansminister och en "ekonomiminister". Den som tror att det är samma sak har fel. Finansministern är från CDU och är ansvarig från företagspolitiken, medan ekonomiministern är från SPD och är ansvarig för hur statens pengar ska spenderas. Som gjort för en konstant konflikt som titt som tätt visas på tv med en publik som alltid hurrar åt den som lyckas snäsa av den andre bäst.

Valet är i alla fall imorn och det ska bli spännande att se hur det går, men Merkel är populär. Imorse testade jag mina Tysklandskunskaper på DN:s Tysklandstest. Jag fick 8 av 13 och lyckades inte ens svara rätt på frågan om Tysklands president, så det är nog tur att jag inte får rösta i valet.

Testet kan göras på:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/dns-tysklands-quiz-1.959971

Pay after

noreply@blogger.com (Li) — Thu, 24 Sep 2009 22:06:00 +0000

Ikväll var vi på Pay-After-bio. Principen är att du går in och sätter dig i biosalongen utan att veta vad som kommer och betalar efteråt efter hur mycket du tycker att filmen var värd. Filmerna som visas är alltid förhandvisning och beroende på hur begeistrad publiken är efteråt beslutas det om filmen ska gå upp på bioduken eller ej.

Tyskarna jag pratade med innan nämnde hånfullt att ”En prinsessas dagbok” visades för länge sedan och att sådana upplevelser fått dem att avstå från vidare oangenäma överraskningar. Jag undvek att nämna att jag faktiskt tyckte att ”En prinsessas dagbok” var en film som gjorde ett djupt intryck på mig när jag såg den, men till mitt försvar var jag väl tolv eller tretton...

Filmen som visade hette Die Standesbeamtin och var en av de mest underhållande filmer jag sett på senaste tiden. Jag hoppas att den kommer till Sverige. Det är en schweizisk film som handlar om en kvinna som lever i en schweizisk småstad och viger folk som gifter sig statligt. Hon har ett misslyckat äktenskap och så – plötsligt en dag – dyker hennes ungdomskärlek upp som nu är Tysklands superstjärna. Ja, det låter kitschigt men det är det inte, för skådespelarna är fula! Just det. Okej, de är inte fula, men till och med Tysklands supermegastjärnor ser ut som vanliga människor. Och, som min kompis Lena sa, det gör att allt känns trovärdigt.

Men det bästa av allt är nog språket, schweizertyskan. Och om så mer för tyskarna, eftersom schweizertyskarna använder en del lustiga uttryck som jag tror är lite föråldrade i tyskan, kanske lite som finlandssvenskan kan överraska oss.

Som de ärliga människor vi var betalade vi alltså 5 Euro var för filmen efteråt (vilket är lite mindre än normalpris här) men såg bland Euromynten i lådan att resten av de tyska studenterna hade fattat grejen efter en princip som jag inte kan låta bli att tycka är lite typisk tysk: Varför ge mer när man kan betala mindre?

"Öffnungszeiten" - ett av Tysklands heligaste ord

noreply@blogger.com (Li) — Thu, 24 Sep 2009 10:33:00 +0000

Biblioteket för germanistik, klockan 12.30. Student av utländsk härkomst vid disken:
(smått desperat): - Jag behöver prata med någon NU.

Tant bakom disken: - Om vadå?

Student: - Det handlar om att få poäng tillgodoräknade.

Tant bakom disken: - Då får du prata med Herr Basler.

Student: - Men han öppnar ju inte dörren?

Tant bakom disken: - Nej, för att prata med honom måste du boka en tid. Det kan du göra i service-rummet här till höger.

Student: - Men det är ju inte öppet?

Tant bakom disken: - Nej, du får titta på öppettiderna. Här. Om en halvtimme öppnar det.

Student: - Så jag måste VÄNTA på att det rummet ska öppna om en halvtimme för att kunna BOKA en TID?

Det finns nog ingen utbytesstudent som inte kan känna igen sig i den förtvivlade studenten (som brast ut i ett hysteriskt skratt och senare sågs göra ett hopplöst att fysiskt hugga tag i Herr Basler så fort han lämnade rummet, utan att kasta en blick bakåt, med orden ”jag har mycket att göra!”.) Det är Tyskland, en byråkrati som satt sina spår in i minsta beståndsdel.

Joggningstvångssocialisering

noreply@blogger.com (Li) — Wed, 23 Sep 2009 22:08:00 +0000

För att maximera mina studieprestationer hade jag alltså bestämt mig för att göra allt för att inte träffa en själ. I studenthemmet där jag bor är det en ganska svår uppgift, alltså var även hushållsliga uppgifter som att tvätta och handla uteslutna. Klockan sex blev jag tvungen att gå och springa. Också något som är tidsmaxierande, vem stör en i joggingspåret?

Jag vet inte om det beror på min svenska uppväxt, men jag tycker att det är en universell lag att man inte stör människor i joggingspåret. En leende från mötande är trevligt, och också fullt tillräckligt.

Efter halva sträckan flåsar en man mig i nacken och flinar fram: ”det är sån bra motivation att ha någon framför sig som man vill springa om”. ”Glädjer mig” svarar jag och ser till att han får ett ordentligt försprång så att jag inte behöver prata med honom. En kvart senare har vi joggat två olika stigar och kommer fram på samma sträcka exakt samtidigt. Så nu vet jag vad han studerat, hur länge, vad han ska göra nu, var hans föräldrar bor, hans inställning till bastubad och har hans telefonnummer på en lapp, ifall jag skulle ha vägarna förbi i Spanien dit han nu flyttar.

Jag vet inte varför, men att få rutinerna omkullkastade gjorde trots allt min dag. Kanske är det dags att ge upp hoppet om ett liv i exil.

Tvångssocialisering

noreply@blogger.com (Li) — Tue, 22 Sep 2009 09:18:00 +0000

Det jag hatälskar med Tyskland, eller Freiburg, är att det ALLTID händer något trots att det är en tysk småstad. Sedan jag kom hit har jag försökt isolera mig. Jag vill sova och plugga. Jag har inte orkat höra av mig till folk. Jag har inte svarat på telefonsamtal och sms. Jag har inte hängt med på någonting med mina korridorskompisar. De sociala företeelser jag ägnat mig åt har varit att åka longboard med kompisar.

Men vissa nödvändigheter är oundvikligt. Som att handla mat. Och att ta sig till biblioteket för att plugga. För att undvika att träffa folk i stan har jag börjat ta omvägar för att komma till biblioteket. Mitt i min (i mitt huvud eget uppfunna) vardagsstress cyklar en hippie på cykel åker förbi. Han stirrar på mig och kör om mig. Sedan åker han så sakta att jag tvingas köra om honom på min longboard. Men när jag ska göra min "omkörning" åker vi i precis samma takt. Han börjar prata med mig, och eftersom jag står som jag gör på min longboard (med hela kroppen vänd mot honom) så kan jag inte värja mig. Dessutom tycker jag att det är så svårt att sluta när jag väl har börjat prata med människor. Jag är nog för artig för att snäsa bort folk som är så genuint trevliga. Efter vår två-minuters fart tillsammans frågar han om jag inte har tid att sätta mig på bänken med honom och fortsätta. Precis innan mitt vanliga svenska jag tänker slå till och säga "nej, jag måste vidare" går jag med den tyska hippiespontaniteten och ger en människa som jag egentligen inte har något intresse av att lära känna tio minuter av min tid.

En kvart senare och välinformerad över vad hippien gjort de senaste åren sätter vardagsstressen åter in och jag åker vidare till biblioteket. Knappt en femtedel av studenterna är kvar i stan nu medan det är lov, så risken att träffa folk man känner är ändå inte så stor. Nere i arkiven när jag letar efter böcker träffar jag en kille som jag en gång varit på en fest med. Han är trevlig men pratar för mycket. Han tycker att vi skulle växla nummer så vi kan ta en fika någon dag efter en halvtimmes prat. Jag har ingen som helst lust att lyssna en timme till på hans prat, men eftersom jag inte vet hur jag kan säga det utan att behöva skämmas nästa gång vi stöter på varandra i biblioteket så byter vi nummer.

På vägen ut träffar jag en kille från träningen som är lite konstig men trevlig och det visar sig att vi bor i samma hus. Han tycker att vi ska växla nummer ifall vi vill göra någonting tillsammans någon dag, vi bor ju så nära. Det vill jag återigen verkligen inte göra, men hör min röst säga "javisst!" och tar upp telefonen.

Inom loppet av en timme har jag insett att mina ansträngningar att leva ett så osocialt liv som är möjligt i Sverige helt enkelt inte fungerar här. Imorgon tänker jag inte ens visa mig utanför dörren.