8 dagar

Medborgarrätten under utredning

2025-01-20T08:47:00.008+01:00

Grundlagsutredningens förslag om indragning av svenskt medborgarskap är en skrämmande mätare på hur långt rättsrötan gått i Sverige.

Gällande grundlag förhindrar indragning av medborgarskap som straff för begångna brott. Den bakomliggande - riktiga - filosofin är väl att den brottslighet vi odlat fram i Sverige inte ska vältras över på andra länder.

Det vill justitieministern och Tidöpartierna ändra på.

Man vill nu tumma på principen att medborgarskap inte ska kunna återkallas på grund av brott. Men samtidigt anser utredningen att det är omöjligt att pårcisera vilka brott som ska kvalificera för förlust av medborgarskap.

Följden blir att grundlagen förses med ännu en gummiparagraf som - teoretiskt - ska preciseras i vanlig lag. När det gäller tryckfriheten har den ansestts så viktig att tryckfrihetsbrotten listats i grundlag. Men så viktig tycker man alltså inte att medborgarrätten är. Det är en B-rättighet, som vid behov kan dars in, resonerar man.

De exempel man ger är skrämmande luddiga:

"Genom att begå viss brottslighet mot grundläggande svenska intressen, exempelvis på uppdrag av annan stat, kan det hävdas att den enskilde har visat sig grovt illojal mot svenska staten och därför
inte bör ha rätt att åtnjuta de grundläggande rättigheter som det svenska medborgarskapet medför."

Vad är "brottslighet mot grundläggande svenska intressen" kan man undra? En fras ur någon Säpo-promemoria eller ministertal?

Det är i vart fall inte något användbar grund att upplösamedborgarrätten på.

Jag kan tänka mig många triviala brott som skulle kunna definieras som riktade mot "grundläggande svenska intressen" som verkligen inte borde kvalificiera för så drakoniska straff som indragning av medborgarskaåp.
Att beröva en människa hennes medborgarskap betraktades tills helt nyligen som ett brott mot mänskliga rättigheter. Begreppet ostracism uppkom i det gamla Aten där man kunde landsförvisa folk på 10 år genom omröstning.

Någon kanske minns ramaskrien när Solzjenitsyn berövades sitt sovjetiska medborgarskap eller Wolf Biermann blev "ausgebürgert" (avmedborgad?).

Men nu är det dags för Sverige att sälla sig till Storbritannien, Tyskland och andra länder där medborgarskapets värde snabbt deflateras. Istället hade man kunnat gå Spaniens och Polens väg som principiellt utesluter att beröva människor medborgarskap.

Oppositionen muttrar, men kommer säkert att skriva på efter någon obetydlig ändring. Så sungerar den självreferande parlamentariska dynamiken. Ingen vill stå upp för något mer än väljarbarometrarna. Stefan Lindgren

På shoppingrundan

2025-01-14T16:22:00.003+01:00

Har Frankrike en tryckfrihetsförordning?

2025-01-10T08:14:00.002+01:00

Utan oberoende media är demokratin, döv, stum och blind. Aktuell karikatyr
som riktar sig mot transnationella bolags uppköp av franska tidningar.

Igår kunde man höra Sveriges radios Frankrike-korrepsondent Cecilia Blomgren tala om 10-årsdagen av terrordådet mot Charlie Hebdo i Frankrike.

En sak som hon sa där förtjänar att granskas närmare. Hon sa att tryckfriheten i Frankrike är stark, för "de har en tryckfrihetsförordning".

Vad jag förstår är påståendet felaktigt. Den franska tryckfriheten regleras av en presslag från 1881 som kan ändras - och många gånger har ändrats genom enkla lagbeslut.

Den kan inte jämföras med den svenska tryckfrihetsförordningen som har status av grundlag och bara kan ändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val.

Inskränkningar som tillkommit i Frankrike är bl a Gayssotlagen från 1990 som förbjuder rasistisk och religiös hatretorik (har använts mot "förnekelse" av Förintelsen under andra världskriget, folkmordet på Armenier etc).

Andra lagar förbjuder homofobisk hatretorik, och en lag från 1970 förbjuder förespråkande av illegala droger.

Yttrandefriheten sägs garanterad av den franska konstitutionen från 1958, men det har inte hindrat ett flertal åtal mot tidningar (Le Canard enchaîné, Charlie Hebdo och Hara-Kiri, etc.), och mot filmer eller radioprogram som har behandlat femte republikens historia (grundad 1958).

Flera lagar från 2015 och senare har lett till ingripanden mot yttranden som "rättfärdigar terrorism". Enligt Human Rights Watch är 6 procent av fransmän som utreds för att ha "rättfärdigat för terrorism" under 14 år.

Lagen av den 2 oktober 2015 beskrivs av sina kritiker, bl.a. i ett överklagande av 200 journalister till Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter som "liberticide" (mord på friheten).

Attacker mot pressfriheten var särskilt uppenbara med husrannsakan i tidningen Mediaparts lokaler och åtalet mot flera journalister som anklagades för att ha avslöjat information om fransk vapenförsäljning till Saudiarabien.

Stefan Lindgren

Källa: https://fr.wikipedia.org/wiki/Loi_du_29_juillet_1881_sur_la_libert%C3%A9_de_la_presse

Buffalo Bill synad på nytt

2025-01-07T08:26:00.003+01:00

På världsutställningen i Chicago, 1893, kunde 20 miljoner besökande se ”det uttorkade liket av ett indianskt spädbarn” i en monter. Med den makabra scenen inleder Éric Vuillard sin senaste bok på svenska – Jordens sorg. En historia om Buffalo Bill Cody. (2024, Lind & Co).

Kaj Odelstål har läst boken och tipsar om att författaren snart kommer till Sverige för att gästföreläsa.Utställningen arrangerades för att fira fyrahundraårsminnet av Columbus ”upptäckt” av Amerika, men Vuillard låter sin inledningsscen bli en sinnebild för de fruktansvärda konsekvenser ”upptäckten” fick för indianerna och för vår vrångbild av historien.

Den ene av bokens huvudpersoner är Buffalo Bill, en vildavästernhjälte som skapats av amerikansk showbiz. Den andre är den legendariske indianhövdingen Sitting Bull som i spetsen för sina krigare besegrade general Custers kavallerister vid Little Bighorn i slutet av juni 1876. Berättelsen om dessa två historiska gestalter har format vår uppfattning av hur den amerikanska civilisationen spreds från kust till kust över indianernas grässlätter. Vuillard visar i sin bok hur förljugen vår bild är av vad som hände.

Några år in på 1880-talet hade Buffalo Bill skapat en cirkusföreställning, Wild West Show. Tiotusentals betalande åskådare lockades till föreställningar som turnerade runt i USA och sedermera även i europeiska storstäder. År 1885 skrev Sitting Bull kontrakt om att uppträda med Wild West Show. Vid det tillfället togs ett foto av honom och Buffalo Bill sida vid sida. Éric Vuillard gör en spännande analys av fotot där han avslöjar den vite mannens arrogans och den översittarton som skulle komma att genomsyra Wild West Shows föreställningar. Sitting Bull var ett stort dragplåster för cirkusshowen, men efter ett år avslutade han sin karriär inom showbiz och återvände hem.

På hösten 1890 anlände Buffalo Bill med sin Wild West Show till Europa och uppträdde i regionerna Alsace och Lorraine. Cirkussällskapet förde med sig mängder av rekvisita och åtskilliga redskap för att bygga tält och annat. För att genomföra ett uppträdande behövdes minst 800 personer, 500 hästar och till och med ett tiotal bisonoxar. Éric Vuillard kommenterar kort: ”Man kunde tro att det var en ny Noaks ark.”

Vid juletid 1890 i Nancy, Lorraine, fick Buffalo Bill rapporter om att indianerna i Amerika hade inlett ett uppror. Han återvände skyndsamt till USA, men innan dess hade han ordnat så att hans anställda med djur skulle få bo på ett slott (Benfeld) utanför Strasbourg. De boende i trakterna däromkring kunde därför se betande hästar och bisonoxar i skogarna och på fälten. Inne i byarna och i städerna kunde Alsacebor se berusade indianer och cowboyer ragla omkring.

Uppgifterna om att en indianrevolt var nära förestående i Dakotaterritoriet var rykten som spreds av traktens ranchägare i akt och mening att så split mellan indianer och småbönder, dvs. att söndra och härska. I området fanns bönder som brukade sina små jordlotter i sitt anletes svett. Ranchägarna bedrev extensiv boskapsuppfödning och ville komma åt småböndernas mark som splittrade betesmarkerna. De bildade beväpnade medborgargarden, Home Guard, som trakasserade indianerna.

Efter med en skärmytsling med dödlig utgång mellan indianer och de beväpnade medborgargardena skärptes motsättningarna ytterligare mellan grupperna. Sitting Bull bodde i Syddakota, i reservatet Great River. Dit anlände ridande polis i mitten av december 1890 för att arrestera Sitting Bull som betraktades som ledare för det påstådda upproret. Tumult uppstod. Skott avlossades och Sitting Bull sårades för att strax efteråt mördas av en polis utanför sitt tält.

Indianerna flydde och under svåra umbäranden nådde de platsen Wounded Knee. Poliser och soldater var på jakt efter indianernas vapen och förföljde dem dit. Skottlossning och kaos följde, och de försvarslösa indianerna besköts på avstånd med Hotchkisskanoner. Ett hundratal döda indianer kastades efter någon tid ned i en massgrav. I skolböcker har massakern kallats för Slaget vid Wounded Knee.

Buffalo Bill återvände till Alsace-Lorraine men dessförinnan besökte han platsen där Sitting Bull mördats. För ”en handfull dollar” köpte han indianhövdingens tält och häst som han tänkte använda i Wild West Shows förställningar under den fortsatta turnén i Europa. Buffalo Bill skämdes inte, han anställde till och med indianer som överlevt massakern i Wounded Knee. ”Det är en bra casting, noterar Vuillard lakoniskt.

I kapitlet ”Slaget” vid Wounded Knee låter författaren läsaren få uppleva en sådan förljugen föreställning. Hans berättarförmåga fängslar läsaren totalt. Man kan förnimma lukten av krutrök och hästspillning, känna sanddammet i näsan, höra åskådarnas applåder och vrål och buanden åt indianerna.

I den här versionen stupar indianhövdingen Sitting Bull – dvs. skådespelaren - under ädel kamp mot soldater. Skådespelaren rider på Sitting Bulls egen häst och möter döden utanför hans riktiga tält. Här mördas inte indianhövdingen av poliser i den råkalla decemberdagen 1890 som i verkligheten. Publiken är i extas och kräver ett dacapo på den ädla striden, vilket de får. Indianhövdingen dör ännu en gång i hjältemodig strid. Éric Vuillard konstaterar: ”… massakern har omvandlats till en rad nervkittlande episoder…”.

Efter föreställningen säljer indianerna tomahawker eller fjädrar, ”… produkter som härstammar från folkmordet på dem.” Idag kallas det för ”merchandising” påpekar författaren med viss avsmak.

Den förljugenhet som finns i narrativet om hur Vilda västern vanns åt den vite mannen i Washington demaskerar Éric Vuillard i sin utmärkta bok, och med drypande ironi sammanfattar han: ”Allt detta ger ett exemplariskt verk, exemplariskt amerikanskt, ett fantastiskt bidrag till civilisationens historia.”

I sin bok inflikar författaren exempel på hur ”Järnhästen” drar fram över prärien och gör ”järnvägskejsaren” Vanderbilt omåttligt rik när rälsen läggs ut över indianernas betesmarker. Bisonoxarna utrotades nästan helt och indianerna kom att leva i misär i reservaten.

Författaren berättar också om Buffalo Bills privatliv med bl.a. tvivelaktiga kvinnoaffärer. Vet alla om att han grundade en stad, Cody, i Wyoming? Den finns kvar! Efter att ha läst boken vill jag inte besöka den staden.

Vi 40-talister som växte upp i söderförort gick ofta på matinéer och såg åtskilliga vildavästernfilmer. Efter filmen lekte vi indianer och cowboyer. Vi som tilldelats rollerna som indianer förlorade alltid, men innan vi tömt nederlagets bittra kalk gav vi upp våra krigstjut. Vrålade med handflatan mot munnen och stötvis, ho-ho-ho-ade! Att indianer hade ett sådant stridsrop trodde vi på men det är en skapelse av Buffalo Bill Cody, den man som blev förmögen på att sälja in ett folkmord och en massaker.

Kaj Odelstål

Vuillard, Éric, Jordens sorg. En historia om Buffalo Bill Cody. (2024) Lind & Co, Stockholm.

Missa inte!

Onsdagen den 26 februari 2025 har Éric Vuillard ett boksamtal med Athena Farrokhzad på Stadsteatern, Hörsalen kl. 1930. Samtalet förs på svenska och franska. Biljett bokas och köps. (https://kulturhusetstadsteatern.se/litteratur/eric-vuillard-frankrike)

I skuggan av Tigrarnas terror

2025-01-02T10:16:00.003+01:00

Women’s Prize for Fiction 2024 gick till den amerikanska författaren V.V. Ganeshananthan för hennes roman Brotherless Night. Den utspelas i Sri Lanka under de första åren av det kvartssekellånga inbördeskriget.

Gunnel Engström har läst boken som snart kommer på svenska under toteln Nätter utan mina bröder.
Huvudpersonen, Sashi, är 16 år när berättelsen börjar 1981 och det är hennes röst vi hör i hela romanen. Hon är enda dottern i en tamilsk kultiverad medelklassfamilj och drömmer om att bli läkare.

Hennes tillvaro kommer dock att helt ställas på ända. År 1983 inträffar ”Black July” när singalesiska lynchhopar genomför pogromer mot tamilerna. Tusentals dödas, och tamilska hem och butiker plundras, bränns och förstörs. Detta sker utan att regeringen ingriper.

Snart är inbördeskriget ett faktum och Sashis harmoniska familj kommer att slitas sönder när de fem barnen väljer olika vägar. Tamilerna organiserar sig i flera olika, sinsemellan fientliga, motståndsgrupper.

Den mest kända av dem är de tamilska Tigrarna och till dem ansluter sig två av Sashis bröder. Den äldste brodern dödades under juliupploppen 1983, och den yngste inser att Tigrarna är lika skoningslösa som den singalesiska majoriteten och vägrar samarbeta med dem. Sashi påbörjar så småningom sina medicinstudier och rekryteras av Tigrarna till deras sjukhus i Jaffna. Hon är inte en sympatisör men övertygas av argumentet att hon som läkarstudent är skyldig att hjälpa alla som behöver vård, och så småningom blir hon alltmer tagen i anspråk.

Under åren som går blir tillvaron alltmer outhärdlig för tamilerna. De blir offer för både regimens flyg- och artilleriattacker, Tigrarnas terror och under en tid även för övergrepp från en indisk ”fredsbevarande” styrka. Samtidigt som Sashi fortsätter sina studier arbetar hon på tamilernas sjukhus, och hon blir alltmer kluven till det hon gör.

Gör hon rätt som hjälper en organisation vars metoder hon är så kritisk mot? Tillsammans med en av sina lärare och dennas make skriver hon en serie rapporter om brott som begås mot mänskliga rättigheter. Dokumentationen utgår från undersökningar och intervjuer med civila. På så vis blir också hon en måltavla för Tigrarna trots att hennes bröder tillhör dem

Sashi berättar om sitt liv och sitt arbete fram till 1989, men bokens första och sista kapitel är från 2009. Då bor Sashi i New York men återvänder för ett besök på Sri Lanka och platsen för massakern på tusentals civila tamiler som blev slutet på inbördeskriget.

Romanen berättas i första person av en ung kvinna och det är hennes perspektiv, hennes tillvaro och hennes tankar som allt utgår från. Den är både ett slags memoar och ett historiskt reportage. Som läsare kan man sakna ett ”politiskt perspektiv”, t.ex. ett resonemang om de äldre brödernas motiv för att gå med i Tigrarna och vad som utgör bakgrunden till konflikten.

Dessutom gör det faktum att Sashi är så god, så samvetsöm och osjälvisk att romanen emellanåt ger läsaren en känsla av en ”flickbok” från tonårstiden – trots det allt annat än idylliska innehållet där våldet hela tiden är närvarande. Välskriven, engagerande och intresseväckande är den likväl, och det är svårt att lägga den ifrån sig.

Inbördeskriget på Sri Lanka pågick i 25 år men är så gott som bortglömt idag. Slutet på boken påminner ändå om hur kallsinnigt det så kallade världssamfundet förhåller sig till somliga övergrepp. I maj 2009 hade tiotusentals civila tamiler tagit sin tillflykt till en strandremsa (en ”no fire zone”) där de klämdes mellan regeringstrupperna och Tigrarna och besköts från båda sidor.

Där och då ingrep inte FN för att sätta stopp för den massaker som blev följden. Detta var ju en tid av ”war on terror” och att begära en humanitär paus skulle vara att ge efter för terroristerna, dvs. Tigrarna. Men som författaren kommenterar i slutet av boken: att passivt åse en massaker – kan det kallas för något annat än terrorism? Nog är det en fråga som tyvärr är lika aktuell idag.

Boken kommer på svenska i april med titeln Nätter utan mina bröder (Historiska media) i översättning av Annika Sundberg.

Det finns en prisbelönt dokumentärfilm om inbördeskrigets sista veckor från 2013 som heter No Fire Zone: the Killing Fields of Sri Lanka.

Gunnel Engström

En gång väckarklocka för revolutionen

2025-01-01T19:11:00.002+01:00

1927 startade radio Komintern, en kortvågsradio för lyssnare i hela världen.

Sveriges radio firar 100 år idag. Det var verkligen ett stort framsteg. Min morfar som bodde lånbgt ut i obygden skaffade snabbt kristallmottagare för att kunna lyssna på nyheterna.

Men visst är det intressant att det unga Sovjetunionen låg väl så långt framme!
Följande meddelande sändes den 30 oktober (12 november i den nya kalendern) 1917 via den trådlösa telegrafen med avsikten att nå potentiella revolutionärer i Europa, såväl som i Ryssland.

"Den allryska sovjetkongressen har bildat en ny sovjetregering. Kerenskijs regering har störtats och arresterats. Kerenskij själv har flytt. Alla officiella institutioner är i händerna på den sovjetiska regeringen..."

V I Lenin, ledaren för kommunistpartiet vid den tiden, såg radiosändningar som det mest effektiva sättet att kommunicera med folket i Ryssland, såväl som i främmande länder. Radions betydelse förstärktes av den nya federationens enorma storlek, dåliga vägförhållanden, höga nivåer av analfabetism och mångfalden av nationaliteter i landet.

1917 var röstradio ännu inte tillgänglig, så radiosändningarna saknade direktkontakt med allmänheten. Kommunikationsschemat vid den tiden fungerade enligt följande:Radiostationen sände signalen i morsekod. Sedan accepterade en mottagande station signalen. Slutligen distribuerade en mottagningsstation meddelandet till tidningar som publicerade det för folk att läsa.

Sedan revolutionens första dagar spenderade den sovjetiska regeringen stora summor pengar på radioutveckling. Ett antal laboratorier inrättades för att förbättra sändnings- och mottagningstekniker, och runt 1920 kunde en grupp sovjetiska forskare överföra mänsklig röst via radiovågor.

Med hjälp av den nya tekniken, sattes 1921 upp en kraftfull station upp för att sända varje dag under några timmar. Det nya programmet kallades "Ryska telegrafbyråns talade tidning" och innehöll mestadels nyheter och propagandamaterial.

Eftersom radiomottagare fortfarande var mycket dyra och otillgängliga för privat bruk, installerades högtalare på platser för offentliga sammankomster för att göra den talade tidningen tillgänglig för folket. Lenin förklarade:

"Varje by borde ha radio! Varje regeringskontor, såväl som varje klubb i våra fabriker bör vara medvetna om att de vid en viss timme kommer att höra politiska nyheter och dagens stora händelser. På så sätt kommer vårt land att leva ett liv med högsta politiska medvetenhet, ständigt känna till regeringens handlingar och folkets åsikter..."

1922 hade Moskva den starkaste radiostationen i världen, och där togs också världens första kortvågsstation i drift 1925.

red

Show me to mr. Myrdal!

2024-12-31T16:56:00.004+01:00

Jimmy och Rosalynn Carter besökte Yangshou, Kina, 1987.

Författaren Jan Myrdals förhållande till USA var allt annat än enkelt.

Under sina sista år sa han ibland att han ångrade att han stannat i Sverige.

Han skrev ledigt på engelska och hade då en potentiellt mycket större publik. Även under de värsta kalla krigs-åren fanns det prickor i muren. Och de var kanske större i USA. Flockmentaliteten var inte lika kompakt.

En händelse som Myrdal faktiskt var stolt över var att Jimmy Carter under en mottagning (Sverigebesöket 2002?) plötsligt bett sina värdar:

- Show me to mr. Myrdal!

Myrdal var en av gästerna. Carter ville hälsa och och uttrycka sin uppskattning av Myrdals författarskap.

Det framkom att hans hustru Rosalynn (död 2023) hade last Myrdals "Rapport från kinesisk by" (1963) och i sin tur uppmärksammat maken på den.

Richard Nixon hade just öppnat de diplomatiska förbindelserna med Kina och Jimmy Carter upplevde ett stort behov av att veta mer om det nya Kina. De officiella underrättelserapporterna var torftiga om inte direkt missvisande.

Det sägs också att Carter senare såg till att Jan Myrdal fritt kunde besöka USA. Under det kalla kriget hade många europeiska författare som misstänktes för vänstersympatier haft svårt att komma in.

Stefan Lindgren

I snabbköpet

2024-12-29T16:50:00.000+01:00

En obehaglig bild

2024-12-28T20:40:00.010+01:00

En obehaglig bild som visar hur många minuter det skulle ta för en Oresjnik-missil att träffa utvalda europeiska huvudstäder.

Så varför får den inte visas?Nyhetskanalen Sputnik för numera en skuggtillvaro. Den går att med vis envishet komma åt på Internet med båd Telgram och X har stoppat den helt med hänvisning till "local laws", vilket är felaktigt eftersom det inte finns någon svensk lag om att den inte får visas. Det som finns är ett EU-direktiv som står i uppenbar strid med svensk grundlag.

Några Internet-distributörer i Sverige håller troget fast vid grundlagen och det ska vi vara tacksamma för. Gynna dem som gynnar det fria ordet!

Men man ska också vara klar över vad censuren vittnar om. Det är en krigsförberedelse. Världen går mot en global militär kraftmätning mellan USA och dess underkuvade vasaller och å andra sidan Ryssland och en rad länder som inte godtar USA:s monopol.

Befolkningar i väst måste besparas sanningen om de ryska vapnen. Oresjnikov är en hypersonisk missil som redan utan kärnladdningar kan åstadkomma skador som är fullt jämförbara med dem som USA åstadkom i Hiroshima och Nagasaki.

Med flaggan i topp går vi - åtminstone dem oss som är tror på myndigheterna - raka vägen mot en "fullständig seger" i Ukraina, vilken i praktiken betyder att utlösa ett Ragnarök.

7 april 2014 såg Jan Myrdal, sex år före sin död, skriften på väggen. Konflikten om Ukraina hade redan då alla förutsättningar att leda till världskrig. På punkt efter punkt har han besannats. Han skrev:

Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt.

Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften. Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914.

Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer.

Talade ju i Paris – se “Justice internationale et impunité, le cas des États-Unis” (ISBN: 778-2-296-02924-8) – om hur Förenta staternas president och Storbritanniens premiärminister kunde dömas enligt Nürnbergprejudikatet. (Jag är inte “gumanist”* och skulle lika litet uppröras över att de sedan sprattlade som jag upprördes över att föregångarna från Tyska riket tvangs till det.)

Det är ingen svårighet att tolka skeendet. Förenta staterna drev med hjälp av sådana aktivister inom EU som vår utrikesminister [Carl Bildt] fram den nuvarande krisen (och bröt medvetet den undertecknade februari-kompromiss som tycktes kunna avvärja konflikt).

Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett “rättvist krig”.

Detta är nu till och med troligare än det var 1952 ty de folkliga motkrafterna i Europa tycks denna gång helt förlamade. (De finns dock utanför Europa. Såvitt jag nu kan bedöma skulle BRICS-blocket inte ge sitt stöd åt Förenta staternas – och EU:s – krig.) Inget är ännu avgjort. Balansen väger. Hur detta krig skulle utvecklas vet vi inte.

Det bleve hur som haver en katastrof för folken i våra länder. Sverige skulle – på grund av den svenska utrikesledningens aktivism och våra generalers fnoskiga krigsplaner – drabbas mycket hårt. Tyskland – om inte dess storkapital av egna intressen tvingar Merkel till reträtt – skulle kastas tillbaka till ett noll-läge värre än sommaren 1945.

Vad det som kallar sig vänster beträffar, bör vi minnas hur det gick till i Norge när den stora reformistiska arbetarrörelsens ledare togs upp i Förenta staternas knä och samtidigt beordrade utrensning av oppositionen. Eller hur den tyska socialdemokratin vek sig 1914. Eller hur det stora franska kommunistpartiet inte förmådde ta klar antiimperialistisk ståndpunkt i Algerietfrågan (fast de hade gjort det trettio år tidigare om Marocko). Detta måste skrivas i klartext.

Jan Myrdal

* "Gumanist" är humanist med rysk stavning.

Vägen till Nato gick över Afghanistan

2024-12-23T15:03:00.003+01:00

Stridsfordon 90, en svensk exportframgång, provades i strid mot afghaner.

En svensk parlamentarisk utredning har försökt sammanfatta "erfarenheter och lärdomar" av det svenska krigsdeltagandet i Afghanistan.

Stefan Lindgren anser att resultatet är en erbarmlig produkt. Ingenting i utredningen tyder på att dessa parlamentariker inte är beredda att göra om samma misstag igen, i något annat land.

Detta är inte en självrannsakan. Det är från första till sista raden ett självförsvbar, en apologi.

Man talar inte om resultaten i form av ond, bråd död för så många afghaner.

21 års USA/Nato-ockupation av Afghanistan ledde till mellan 176 000 och 212 000 döda, varav 46 319 civila, enligt en mycket låg skattning på wikipedia (utredarna redovisar en ännu mycket lägre siffra 116 000 döda).

Man talar inte om att ockupationen från dag 1, 7 oktober 2001, till den sista dagen, 30 augusti 2021, var ett folkrättsvidrigt företag, en fullskalig, olaglig och oprovocerad invasion, som Nato-klyschan lyder (endast tillämplig på andra).

Istället talar man om kriget som ett "projekt" för att "befria" den afghanska kvinnan. Så intensivt odlar man den retroiken att orden "kvinnor" och "flickor" används 261 gånger, ordet "afghaner" endast 35.

I strid med uppenbara fakta försöker utredarna hävda att situationen för kvinnor och flickor i alla fall förbättrades genom den utlänka militära närvaron.

I verkligheten lyckades man att ytterligare rasera detta krigshärjade land:

* När de internationella trupperna trängde in omfattade fattigdomen en av tre afghaner. Den sista gången fattigdomen mättes, 2016, hade den stigit till 54,5 procent av afghanerna.

* Den förväntade medellivslängden sjönk 2020 och 2021, men steg så snart USA/Nato hade lämnat. Kvinnorna vann ett helt år i medellivslängd.

* Spädbarnsdödligheten halverades under USA/Nato-ockupationen, skryter utredarna. Sanningen är att spädbarnsdödligheten sjunkit varje år sedan 1962. Barnmorskorna har nog inte varit Nato-soldater.

* Kvinnornas läskunnighet ökade under ockupationen (från 32 procent 2011 till 42,00 procent 2021 och 44,17 procent första året efter att USA/Nato lämnat) - både den sovjetiska och den amerikanska.

Men att den ökade trots det kaos som ockuaptionerna skapade är ju inget som utlänningarna ska ta åt sig åran av. Det är en längre process, som började redan under kung Amanullah på 1920-talet när kvinnor första gången fick lika rätt till utbildning. Afghanska kvinnor fick för övrigt rösträtt före de amerikanska, även om de senare drabbades av bakslag på bakslag inte minst i form av utländsk inblandning.

Sett i ett historiskt perspektiv är det ingen tvekan om att de utländska interventionerna, först den sovjetiska 1979-1988 och sedan den amerikanska, 2001-21, har bromsat Afghanistans utveckling. För att inte tala om hur många liv som gått till spillo. Eller räknas inte de? Utredningen talar bara om de 6 svenskar som fick sätta livet till. Den är också extremt otydlig vad gäller att beskriva vad den svenska styrkan faktiskt sysslade med. Vi vet exempelvis att Sverige blev ansvarigt för telefonavlyssning, i en miljö där det helt saknades lagliga spärrar och kontroller.

Vad som lyser igenom är också en totala oförsteålse för den afghanska situationens dynamik, dvs. värderingar som är förknippade med ockupanterna (sekularism, jämställdhet i västlig tappning etc .) bemöttes hos betydande delar av det afghanska folket med en flykt in i det förflutna, i religiös fundamentalism.

Före de sovjetiska och västliga ockupationerna var exempelvis burqah inte ett klädesplagg som förekom i Afghanistan. Den saudiska stilen spreds från städerna och utåt, inte tvärtom. Strikt könsåtskillnad och begränsad rörelsefrihet för kvinnor följde samma väg. Detta kan bara förstås som en reaktion på ockupanternas övervåld och deras försök att påtvinga afghanerna sina "universella" normer.

När utredarna ska undersöka huruvida målen med den svenska truppinsatsen uppfylldes för de in helt nya mål, som aldrig uttalades när insatsen inleddes. T ex "att stärka den transatlantiska länken och samarbetet med Nato".

Det var ju vad vi i Föreningen Afghanistansolidaritet sa, vilket hela tiden förnekades på ansvarigt håll.

Nu får vi det bekräftat - ISAF var ett sätt för Sverige att delta i den internationella skönhetstävling som USA organiserat i Afghanistan, där enskilda länder kunde visa upp sig och tävlaom favörer från Washington.

Idag, när Sverige redan är medlem i Nato, tycker utredarna att de kan säga ut, det som man smusslade med i flera decennier.

Det kastar också ny belysning över den s k Nato-processen. Sveriges anslutning till Nato började inte 2023 utan 2002 om inte 1995 när svenska soldater förförsta gången ställdes under Nato-befäl.

Utredningen är ett byråkratiskt misch-masch som inte förtjänar att tas på allvar. Inte ens i det lilla vinnlägger man sig om sanningsenlighet. Man påstår att kostnaderna för det svenska krigsäventyret begränsas till 10-11 miljarder. I verkligheten handlar det om ca 40 miljarder, som jag har visat i Sverige i Afghanistan Vitbok om kriget 2002-2021 (tillsammans med Lars-Gunnar Liljestrand, Oktoberförlaget 2023, ISBN 9789198838695).

Faktum är att till och med Joe Bidens tal 16 augusti 2021, när trupperna lämnade Afghanistan innehåller mer verkliga insikter än denna amorfa utredningsprodukt. Bl.a sa Biden:

Efter 20 år av blodsutgjutelse är de händelser vi ser nu tyvärr ett bevis på att ingen militär styrka någonsin skulle kunna leverera ett stabilt, enat, säkert Afghanistan, som är känt i historien som imperiernas kyrkogård.

Stefan Lindgren

Ukraina "bisak" för Paasikivi

2024-12-22T16:13:00.003+01:00

Sveriges Radios ende "expert" på Ukrainakriget, förutspår alltid ryskt nederlag i morgon.

Överstelöjtnant Joakim Paasikivi säger i en P1-intervju att Ryssland kommer att ha slut på resurser och manskap någon gång första eller andra kvartalet. Det bygger han på prognoser av icke namngivna "riktiga" ekonomer.

Han nämner inte att världsbanken spår fortsatt stark BNP-tillväxt i Ryssland för 2025, medan EU - som 2025 måste driva kriget utan USA, har nolltillväxt.

Men Paasikivi har nu ett nytt argument för att elda på krigsbrasan i Ukraina. Det är en "sideshow", säger han, en bisak. Det viktiga är att Ryssland inte får växa sig starkt och anta stormkatsstatus.

Det är alltså rätt tydligt att Paasikivi liksom andra krigshetsare struntar i hur många ukrainare som stryker med. Deras död är en bisak. Kriget tjänar ett högre syfte.

Tyvärr finns ingen på Sveriges radio som kan ställa Paasikivi till svars för tre års till stor del felaktiga prognoser.

I det tysta tycks alltfler bedömare i Europa inse att Ukrainas krig är förlorat. Nu handlar det om att försöka rädda åtminstone något av USA:s och EU:s inflytande i Ukraina för att kunna bygga upp positioner för nya kraftmätningar i framtiden.

Zelenskyjs linje, att fortsätta att motsätta sig en fredlig dialog, är den värsta tänkbara för Ukraina. Rysslands övertag växer med tiden, inte tvärtom som Paasikivi försöker inbilla radiolyssnarna.

Zelenskyjs odds är dåliga. Ryssland går framåt längs hela kontaktlinjen och Donald Trump har inte återtagit sitt vallöfte att avsluta Ukrainakonflikten.

Moskva är fortfarande redo för dialog och ställer inga villkor. Huvudsaken är att grunden ska baseras på Istanbulavtalen och verkligheten på marken, framhåller Rysslands president Vladimir Putin. Samtidigt kommer Kreml endast att underteckna avtal med legitima företrädare för Ukraina. För närvarande gäller det bara det ukrainska parlamentets företrädare. Om Zelenskij håller val och intar posten som president igen, kan han företräda Ukraina, annars inte.

Minst tre initiativ till en kortvarig vapenvila har tagits av Ungern men varje gång avvisats av de ukrainska myndigheterna.

Samtidigt fortsätter Trump att leta efter ett sätt att avsluta allt så snabbt som möjligt. Hans utsedda särskilda sändebud för Ukraina, Keith Kellogg, kommer att besöka Kiev i januari. Förmodligen, konstaterar Reuters, kommer de inte att prata direkt om att sluta fred ännu. De kommer bara att "fastställa fakta". Han kan han även stanna till i Paris och Rom längs vägen för att diskutera ett par frågor med viktiga ukrainska allierade.

"När det gäller Ukraina och Ryssland tror jag verkligen att ett fredsslut kommer att beslutas under de närmaste månaderna", sa en representant för den tillträdande presidenten.

Samtidigt blir den amerikanska presidentens framtida administration allt mer missnöjd med Kiev. Kellogg fördömde de ukrainska myndigheterna efter att SBU organiserade mordet på befälhavaren för Rysslands försvars mot kemisk och bakteriologisk krigföring (RChBZ), generallöjtnant Igor Kirillov.

"Det som hände går för långt. <...> Jag anser inte att det var en bra idé", sa han. Den pensionerade amerikanska generalen påminde om krigets regler. Dessutom kan sådana upptåg störa fredsplaner.

Men Kiev vill inte sluta fred. I en intervju med den franska publikationen Le Parisien erkände Zelenskyj erkände att han "inte har bråttom" med detta. Oavsett hur många presidenter eller premiärministrar som vill få ett slut på fientligheterna kommer vi inte att helt enkelt ge upp, betonade chefen för Kievregimen.

Istället för att tala i sak vill han skjuta på budbäraren. Relationerna mellan den ungerske premiärministern och den ryske presidenten är "för varma", sade Zelenskyj. Och detta gör det svårt att "sätta Moskva på plats."

Oavsett vad Joe Biden gör under de sista veckorna av sitt presidentskap, närmar sig Kiev sitt tuffaste fredsalternativ, skriver nyhetsbyrån Bloomberg . Därmed kommer Ukraina att förlora en del av sitt territorium och kommer inte att få någon inbjudan till Nato.

Byråns källor i Washington hävdar att skulden för Kievs nederlag kommer att ligga på Biden och EU, som länge låtit USA stå för merparten av krigsleveranserna.

Zelenskyj vill se ett förhandlingsformat där förutom USA och EU sitter med vid förhandlingarna. Istället för Nato-medlemskap hoppas man på vidsträckta säkerhetsgarantier och europeisk trupp.

Men utan USA kan EU inte uppnå någonting. Det är därför budskapet från det senaste EU-toppmötet blev en floskel - "Ukraina måste vinna" - och ett 15:e sanktionspaket sedan 14 misslyckats.

Som Politico uppmärksammats avlägsnades frasen "Ukraina måste vinna" från den officiella kommunikén för mötet. Ukraina har förlorat och allt handlar nu om hur freden ska se ut och hur länge den ska dröja.

Stefan Lindgren

Gula pressens nya Drakulafigur

2024-12-16T14:23:00.002+01:00

Hafez al Assad kom till makten 1971. År 2000 valdes hans son Bashar al-Assad till president.

Idag är Dagens nyheter full med "avslöjanden" av den störtade Assad-regimen i Syrien. Segrarna, dvs. terroristerna i Hayat Tahrir al Sham (HTS), skriver historien, tillsammans med sina aningslösa påhejare i västmedia.

Att de nya herrarna redan begått massor med utomrättsliga mord och att kvinnor i ett slag berövats alla rättigheter kommer tydligen inte att vara något hinder för att erkänna denna regim. (Jämför med Afghanistan där talibanernas kvinnodiskriminering är ett skäl för närmast total utfrysning och stöld av statskassan).

Michael Winearski försöker idag också dra den nazistiska kortet (obsolut otillbörligt i fallet Ukraina) och berättar en historia om att en flyktad nazikoryfé Alois Brunner ska ha byggt upp Assads fängelsesystem.

Den snåriga historien om Alois Brunner är svår att kartlägga, bl.a. för att tyska myndigheter förstörde alla handlingar om honom. Enligt en teori för att hans verksamhet i Syrien var komprometterande för BND, den förbundstyska underrättelsetjänsten.

Hur som helst gick det inte bra för Brunner i Syrien. 1996 fängslades han och kom aldrig ut ur fängelset, där han tros ha dött 2001. (tänkbar Expressen-rubrik: Assad plågade ihjäl toppnazist??) Under alla förhållanden har historien Brunner föga med Bashar al-Assad att göra, som tillträdde presidentposten 2000. [1]

Och varför tala om detta nu? Nynazism tillhör ju inte DN:s stora sensibiliteter. Aldrig ett ord om nynazismen i Ukraina som hejas på av den exilukrainska diasporan i Nordamerika som direkt härstammar från flyktade nazister,

För övrigt går det en direkt historisk linje från Muslimska brödraskapet som samarbetade med Hitler under världskriget till dagens nya herrar i Damaskus, burna till makten av samma Muslimska brödraskap och det väpnade uppror som det startade i Syrien 2012.

Mycket av beskrivningarna av det som hänt i Syrien bortser från att landet fram till 1946 i praktiken var en fransk koloni (under Vichy-frankrike de sista åren), innan fransmännen trängdes ut av britterna.

Efter självständigheten satt kolonialstyret kvar, 1958-61 ingick Syrien i ett statsförbund med Egypten som tenderade att kväva landets nationella aspirationer. När Hafez al Assad tog makten i november gjorde han det som ledare för Baath-partiet, ett sekulärt, progressivt och demokratiskt parti, varför bilden av hans och sonens persondiktaturer är kraftigt överdriven och nu håller på att förvandlas till Drakula-myt.

Bara utvalda har rösträtt
Den ena västmakten efter den andra förklarar nu sig vilja att samarbeta med "de nya härskarna" i Syrien. I Idlib, där de tidigare har regerat, har kvinnor ingen rösträtt och kristna inget medborgarskap, och tortyr och våldsamma försvinnanden är vanligt förekommande.

Endast utvalda grupper av män har rösträtt i Idlib och inga kvinnor. Kristna har begränsade rättigheter, alawiter och druser anses vara avfälliga från islam och förföljs.

Tortyr är vanligt, och dussintals fall av "försvunnit" människor har dokumenterats. Journalister som är kritiska mot HTS har mördats av HTS-aktivister. Barn rekommenderas "vägen till martyrskap". Den tidigare premiärministern i Idlib har utsetts till premiärminister för den syriska övergångsregeringen.

Under kriget mot Syriens regeringsstyrkor sköt HTS milismedlemmar raketer mot civila bostadsområden och tvingade barn att genomgå militär träning i sina träningsläger för att bli barnsoldater.

En rapport från FN:s råd för mänskliga rättigheter dokumenterar många fall där kvinnor greps för att de påstås ha klätt sig olämpligt eller för att ha gått ut offentligt utan en manlig släkting.[1]

Tvångskonverterades
Medan HTS hade konfiskerat minst 550 fastigheter som tidigare hade tillhört kristna år 2022, tvångskonverterades många druser till islam. Enligt Zelin [3] är en organisation av uiguriska jihadister, Katibat al Ghuraba al Turkestan, ökänd för att inte bara ockupera fastigheter som tillhör druser, utan också öppet misshandla druser.[4]

Kritiska uttalanden om HTS är ovälkomna i Idlib guvernement. I sin tidigare nämnda rapport påpekade FN:s råd för mänskliga rättigheter ett flertal fall av godtyckligt fängslade aktivister och journalister; Dessutom identifierade han 64 personer som hade "försvunnit" under HTS-styret.[5]

I november 2018 mördade HTS-medlemmar två oppositionsjournalister. En advokat från Idlib sa till Zelin: "Dödsdomar verkställs i hemliga fängelser utan rättegång." De blir slagna, läggs i smala lådor ("kistor") eller hängs vid sina lemmar – ibland i dagar; Det finns också bevis för att fångar fått sina naglar utslitna eller att armar och ben brutits. Manliga fångar rapporterade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp, att deras könsorgan behandlats med elchocker eller att de våldtagits; Fall av våldtäkt av kvinnor i HTS-häkte har också dokumenterats. Zelin noterade torrt att allt detta väcker frågan för politiker i Washington "om de borde förbise det, som de gör med sina allierade i regionen."[6]

Premiärministern för den HTS-kontrollerade syriska frälsningsregeringen i Idlib, Muhammad al Bashir, som har varit i tjänst sedan januari, utsågs på tisdagen till premiärminister för den nya syriska interimsregeringen. Dessutom anses HTS-ledaren Julani vara en ledande figur och en central hjärna bakom den aktuella utvecklingen i Damaskus; Det talas om Syriens "nya starka man". Julanis utveckling från en medlem av Islamska staten till den faktiska härskaren över Idlib-guvernementet beskrivs på den tyska public servicekanalen ZDF som en "förändring... från en jihadist till en moderat och försonande kämpe".[7]

Stefan Lindgren

[1] https://newlinesmag.com/essays/tangled-tale-of-the-fugitive-nazi-and-the-syrian-secret-service/

[2] FN:s råd för mänskliga rättigheter: Rapport från den oberoende internationella undersökningskommissionen om Syrien. 11 mars 2021.

[3] Aaron Y. Zelin: The Age of Political Jihadism. A Study of Hayat Tahrir al Sham. The Washington Institute for Near East Policy. Washington, May 2022.

[4] Charles R. Lister: The Syrian Jihad. Al-Qaeda, the Islamic State and the Evolution of an Insurgency. London 2015.

[5] United Nations Human Rights Council: Report of the Independent International Commission of Inquiry on the Syrian Arab Republic. 11.03.2021.

[6] Aaron Y. Zelin: The Age of Political Jihadism. A Study of Hayat Tahrir al Sham. The Washington Institute for Near East Policy. Washington, May 2022.

[7] „Er nutzt eine Sprache der Versöhnung und Toleranz“. zdf.de 08.12.2024.

Lär känna Yan Liankes Kina

2024-12-16T08:47:00.002+01:00

”En målning av kinesiska kvinnors skratt och tårar över
de senaste hundra åren”.

Vill man veta något om Kina idag ska man läsa Yan Lianke.

Som anställd i Folkets befrielsearmés kulturavdelning har han fått chansen som de flesta kineser saknar, att lägga det hård vardagsarbetet åt sidan för att skriva om sitt liv, sina anhöriga, sin by och sin tid.

Här vecklar Kina ut sig, med både ljusa och mörka sidor. Han nämner att det fortfarande förekommer att människor köps och säljs i detta land.

Byarna urholkas av flykten till städerna och nya familjekonflikter uppstår ur den eviga frågan: Vem ska stanna och ta hand om mor och far, huset och byn?

Precis som i Tre bröder är det familj och släkt som dominerar. Båda romanerna ingår i en självbiografisk svit.

Vördnad för de äldre och dem som redan gått bort tillhör ju Kinas gudlösa religion (konfucianism, taoism, buddism), en religion som det 99 miljoner starka kommunistpartiet aldrig har utmanat.

Boken skildrar först kvinnorna i Yan Liankes närhet, sedan intressanta fall allt längre ifrån honom, ibland bara byggda på hörsägen.

Historien om hur författaren själv söker sig en hustru med hjälp av äktenskapsmäklare saknar inte humoristiska poänger. Inte heller en scen där några bybor försöker muta "häradshövdingen".

I boken diskuterar Yan Lianke också mer generellt synen på kvinnorna, ger Mao Tsetung ett erkännande för att ha stärkt kvinnornas ställning under parollen "Kvinnorna är mer än halva himlen".

Många läsare kommer säkert att höja ögonbrynen över att Yan också tar upp en diskussion om Simone de Beauvoirs begrepp "det andra könet" och föreslår ett tredje kön....

I en fantasiscen trampas Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ihjäl av en folkmassa. Författarens sätt att säga att västerländska feminister var hjälplöst borta i den kinesiska verkligheten?

Kanske hade man istället väntat sig en diskussion om hur den kinesiska kvinnorollen utvecklats från de klassiska romanerna "Drömmar om röda gemak" (1700-tal) och "Berättelser från träskmarkerna (1300-tal) där kvinnorna spelade en för oss överraskande central roll.

Men den boken kommer säkert också från Yan Lianke i sinom tid. Idag är han 65 och har en lång rad romaner bakom sig.

Samtidigt med Kvinnorna återutger förlaget tre tidigare romaner av Yan Lianke - Drömmar om byn Ding, Lenins kyssar och Explosionskrönika. Alla är översatta av Anna Gustafsson Chen till en vital svenska.

Stefan Lindgren

Fri frakt på två böcker

2024-12-13T07:02:00.000+01:00

Hög tid att köpa juklappar för livet!

Den ryske författaren Michail Saltykov-Sjtjedrin använde satiren som vapen mot ett självhärskardöme och mot miljoners livegenskap.

Köp samlingen av hans sagor för barn och vuxna. Du kommer att skratta så du gråter!

Om du beställer två böcker ur Gerundiums utgivning bjuder vi på portot. Klicka på boktiteln om du vill läsa mera.

Ingo Müller: Fruktansvärda jurister 246 kr h

Daniel Ellsberg: Domedagsmaskinen 249 kr

Domenico Losurdo: Liberalismen. En kontrahistoria 260 kr

Friedrich Strindberg: Under jorden i Berlin 240 kr

Michail Saltykov-Sjtjedrin: Sagor 209 kr

André Simone: Männen som förrådde Frankrike 150 kr

Stefan Lindgren: Vitare kan tvätten inte bli 180 kr

Du kan beställa böcker genom att swisha summan till 073651999 eller girera till 403-2132 Gerundium. Om du swishar, mejla samtidigt till info@gerundium.se och ange vilka böcker betalningen avser och din postadress.

By, by, Biden

2024-12-12T08:48:00.003+01:00

I svenska media har Joe Biden länge framställts som en försvarare av demokrati och en stark motståndare mot "rysk expansionism, så som jargongen nu lyder. Benådningen av sonen Hunter Biden har kommit att fläcka hans eftermäle.

Men det är ingenting mot den skada hans adminstartion har gjort i världen, menar CounterPunch.
Om man går tillbaka till Bidens år i senaten och som vicepresident och president, har Biden, bland sina många handlingar av dåligt omdöme, haft en lång historia av att vara en krigshetsande försvarare av USA:s imperialistiska makt, skriver Gerald Sussman på CounterPunch.

Även om Biden till en början höll tillbaka stödet för Gulfkriget 1990-1991, uttryckte han senare beklagande för det beslutet och intog krigiska positioner vid varje amerikansk invasion därefter. Även vid de tillfällen då han först uttryckte reservationer mot USA:s ingripande, kom han alltid till att stödja det militära alternativet.

En omfattande forskningsartikel om Bidens politiska karriär fann att han stödde "den ständiga bombningen av Irak, [främjade] regimförändringar som officiell politik och [använde] ekonomiska sanktioner för att "förlama" landet."

Bidens stöd för invasionen av Afghanistan 2001 Irak 2003, Libyen 2011 och Syrien 2014 öppnade upp regionen för USA:s bombningar, markintervention, massiva dödsfall av civila, fördrivning av miljontals flyktingar och permanent instabilitet. Till stor del var dessa attacker stödhandlingar för Israel, som cyniskt beväpnade ISIS och Al Qaidas styrkor, som i Syrien, i ansträngningarna att fälla Assad-regeringen i Damaskus, vilket slutligen lyckades den 8 december 2024.

Den radikala islamiska grupp som hävdade seger i Syrien, Hayat Tahrir Al-Sham, kallas nu i mainstreammedia för en "rebell"-grupp, fast den amerikanska regeringen fortfarande listar den som en "terroristorganisation". Inget problem, så länge de är våra terrorister.

Till stöd för den 78 dagar långa bombningen av Syrien 1999, som orsakade mer än 2 000 civila dödsfall, uppmanade Biden till "en japansk-tysk ockupation" av landet, ett tänkesätt som pekar på hans förkärlek för reaktioner i fascistisk stil mot förmodade fiender. Det styrks av hans försvar av imperiet och hans brott mot mänskligheten i Gaza och på Västbanken.

Genom att betrakta Israel som en förlängning av USA:s makt i Mellanöstern användes folkmord som ett verktyg mot motsträviga nationer och rörelser. Vietnam är annars det främsta exemplet på hur massmord på civila har varit en central del av USA:s strategi för att knäcka en nationell befrielserörelse.

Om George W. Bush är arkitekten bakom seklets eviga krig i Mellanöstern, tillfaller "äran" för katastrofen i Ukraina och för att domedagsklockan flyttat till 90 sekunder före midnatt, det närmaste det någonsin varit, Joe Biden.

Som Obamas vicepresident med den informella portföljen för Ukraina, som han var en "superhök" för, hjälpte Biden 2014 till att utforma regimskiftet som avlägsnade den folkvalde Viktor Janukovitj från makten i Kiev. Missnöjd med Janukovitjs band till Ryssland, konstruerade Biden och hans huvudagent, understatssekreteraren för Europa och Eurasien, Victoria Nuland, hans avsättning med aktiv uppmuntran och materiellt stöd för det som blev Maidan-protesterna 2014.

Som Ivan Katchanovski har noterat uppgraderades de fredliga protesterna under den "orangerevolutionen" 2004-2005 till en direkt amerikansk inblandning i Maidan-gatudemonstrationerna 2014 med våldsamma ingripanden av flera nynazistiska organisationer (Högersektorn och Svoboda), krypskyttar som sköt demonstranter och kravallpolis (Berkut) från sina positioner i närliggande byggnader och Hotel Ukraina, vilket förvandlade torget till ett blodbad. Efter den nynazistiska brandbombningen av regeringsbyggnader tvingades Janukovitj fly från Kiev i februari 2014.

Nuland och USA:s ambassadör i Ukraina handplockade redan veckor i förväg hans ersättare, Petro ("chokladkungen") Porosjenko , som hade varit en aktiv informatör på den amerikanska ambassaden. Porosjenko, som skulle fungera som Washingtons marionettpresident, var i linje med den USA-stödda fraktionen "Vårt Ukraina" i regeringen. Samtidigt valde Nuland också den nya nyliberalen, EU-vänliga Arsenij Jatsenjuk till premiärminister.

För sitt stöd för Porosjenko som president förväntade Biden, som en traditionell maffiaboss, personliga tjänster i gengäld. En var att låta sin son Hunter Biden sitta i styrelsen för Ukrainas största energibolag, Burisma. För detta fick unge Biden, tillsammans med en rådgivare till dåvarande utrikesminister John Kerry, båda utan erfarenhet av vare sig Ukraina eller energisektorn, enligt en kongressrapport 1 miljon dollar per år för att han praktiskt taget göra ingenting. Faktum är att Biden junior aldrig ens besökte Ukraina. Detta var helt klart en vinst för den tjänst som Biden senior hade levererat i störtandet av Janukovitj-regeringen och installationen av kuppregeringen två månader tidigare.

Den enda haken var att en allmänt erkänd och oberoende åklagare, Viktor Sjokin, var i färd med att utreda Burisma Holdings och ägaren, miljardären Mykola Zlotjevskyj alltför flitigt. I en serie telefonsamtal mellan vicepresident Biden och Porosjenko, som dokumenterats av en fransk podcast, Les Crises , mutade Biden uppenbarligen den dåvarande ukrainska presidenten till att sparka Sjokin i utbyte mot att få ett USA-stött IMF-lån på 1 miljard dollar. Biden skröt öppet om hur han, likt en "vilda västern"-sheriff, gav Porosjenko sex timmar på sig att svara. Mainstreammedia såg inga problem med att vicepresidenten umgicks med en korrupt oligark eller att spela en prokonsulroll i USA:s imperialistiska politik.

Bidens imperialistiska instinkter har placerat honom bland världens ledande krigsförbrytare, vid sidan av Kennedy, Johnson och Nixon, som ledde folkmordet i Vietnam, där miljontals människor bombades, gasades, lemlästades och vanställdes av kemiska vapen. Hundratusentals ukrainare och ryssar har dödats med amerikanska urskillningslösa massmordsvapen under Bidens kommando. Han är också den effektiva överbefälhavaren för folkmordet i Gaza och Västbanken och massmordet på kvinnor och barn. Med tanke på hans politiska historia skulle en modern repris på Nürnbergrättegångarna säkerligen inkludera Joe Biden på protokollet.

Att benåda sin son speglar tydligt hans övertygelse, som delas med Trump, att presidenter och deras familjer står över lagen. Bara dagar efter den första chocken över Bidens hänsynslösa ignorering av vad allmänheten ser som korruptionen av hans ämbete och det prejudikat han har skapat, började ledande demokrater be om ursäkt för att han "bara handlar som en pappa."

Vilka slutatser kommer Högsta domstolen att dra av hans beteende, när Trump gör anspråk på att stå över över lagen?

Gerald Sussman är professor emeritus i politik, stadsstudier och internationella studier vid Portland State University. Han är författare till sju böcker. Han kan nås på sussmang@pdx.edu

En bok om "Natoprocessen"

2024-12-11T09:09:00.006+01:00

Den här boken om "Natoprocessen" är skriven i "new journalsim"-stil. Det vill säga man får veta hur var och en var klädd, vilket dialekt de talade och vad författarna tror att de sa när mikrofonerna var avstängda.

Är det en bok jag vill rekommendera? frågar Stefan Lindgren.

Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons bok har överösts med beröm. Kanske inte så konstigt om man betänker att författarna är hyllade reportrar på Svenska Dagbladet. Hejarklacken har stått redo.

Det mesta som kan sägas om boken har redan sagts av Carsten Palmaer i Aftonbladet men jag vill tillfoga en punkt.

En systematisk faktagranskning av hur världsläget framställs skulle ge negativt utslag. Författarna sitter så fast i gängse åsikter om vad Ryssland sa och gjorde att det blir fel i sak. De gängse åsikterna är i sin tur något som journalister själva varit med om att skapa.

Det är ju som Karl Kraus (1874-1936) sa : "Hur regeras världen och leds in i krig? Diplomaterna ljuger journalisterna fulla och tror det när de läser det".

Enligt författarna utropade president Putin i februari 2022 en "fredsbevarande specialoperation". Nej den har hela tiden kallats en "särskild militär operation". Det fanns ingen fred att bevara, inte sedan 2014.

Enligt författarna ska Putin ha sagt att "staten Ukraina har inget existensberättigande". Det har han inte sagt. Källa saknas.

Enligt författarna ska Ryssland ha hänvisat till ett OSSE-avtal om säkerhetens odelbarhet som inte existerar. Det existerar! Det handlar bland annat, men inte bara om Astanadeklarationen från 2010.

Enligt författarna "rasade den europeiska säkerheten samman" när Ryssland sa att Nato inte får utvidgas mer. Att Nato inte ska utvidgas mer är ju inte den ryska ledningens ord utan ett löfte som Ryssland gavs av Nato. Att Nato så grovt brutit det löftet och expanderat fram till Rysslands gränser är just det som utlöst säkerhetskrisen. Se här.

Enligt författarna lade Ryssland 17 december 2021 fram två färdiga avtal för USA att skriva på. Dessa avtal ska ha föreskrivit inrättandet av en buffertzon, Rysslands rätt till ukrainskt territorium och förbud mot svenskt och finskt Nato-medlemskap. Inget av detta är belagt i text och saknar källhänvisningar.

Fakta är att Ryssland begärde att Nato:s expansion österut skulle stoppas och föreslog en överenskommelse om att inga militärmanövrar skulle hållas på ömse sidor den ryska gränsen inom ett avstånd man skulle komma överens om. Detta är inte en buffertzon utan ett förslag om ömsesidiga nedrustningsåtgärder. De båda avtalsförslagen, här och här, förtjänar att studeras på nytt. USA, Nato avfärdade förslagen. Sveriges utrikesminister Ann Linde avvisade dem på samma högbröstade sätt som hon uteslöt att låta Sveriges Nato-medlemskap gå till folkomröstning.

Dessa få exempel visar att det i konungariket Sverige är omöjligt att skriva sakligt om de händelser som förde in Sverige i Nato. På 460 sidor borde de åtminstone fått plats med någon dokumentation av hur ryssarna sett på konflikten.

Så länge lögner härskar kommer också svenska skattebetalare vara tvungna att bidra med gigantiska belopp för att finansiera kriget till siste ukrainaren. 200 miljarder ska lånas upp 2024-26. Inte för att bygga järnvägar eller skolor eller andra investeringar. I Pål Jonssons värld "investerar" man i krig.

Stefan Lindgren

PS. Mycket av förspelet till Rysslands inmarsch i Ukraina i februari 2022, med en rad olika försök från Rysslands sida att få till stånd reella förhandlingar, återspeglas på Nyhetsbanken, bl.a. här:

https://www.nyhetsbanken.se/2021/12/biden-lovar-sakliga-samrad-om-ukraina.html

https://www.nyhetsbanken.se/2022/01/lavrov-kommenterar-blinkens-brev.html

https://www.nyhetsbanken.se/2022/01/forhandlingarna-usa-ryssland-i-limbo.html

https://www.nyhetsbanken.se/2022/02/lavrov-och-blinken-pa-telefon.html#more

Må bäste man vinna?

2024-12-10T10:42:00.005+01:00

Om jag förstår det rätt vill Svenska Simförbundets ordförande Pia Zätterström inte att ryssar ska få tävla i internationella sammanhang överhuvudtaget.

Vare sig under neutral flagg eller med sin egen flagga. Det är en illvilja jag har svårt att förstå.
Vad konkret har simmerskan Jevgenija Tjikunova gjort för att förtjäna sådan diskriminering?

Ingenting, såvitt jag förstår. Mer än att hon gjorde det dåliga valet att födas i fel land.

För vilket Svenska Simförbundet enligt DN idag vill straffa henne. Och här hjälper inga neutrala flaggor, det hjälper inte att avkräva henne ett avståndstagande från hemlandet, nej Tjikunova och hennes simmande landsmän ska bort ur vår åsyn.

Är man lämplig att leda unga svenska idrottare om man har den människosynen, undrar jag.

Det är klart att denna oförblommerade diskriminering har varit i säck innan den kom i påse. I Wada:s och IOK:s stora säckar.

In kommer så den stora svenska fogligheten, den civila lydnaden och tystnadskulturen.

Så blir idrotts-Sverige med riktkarlar som fd rikspolischef Björn Eriksson Pia Zätterström och ett av de absolut ledande länderna i trakasserierna mot ryska idrottare.

Åtminstone en gren vi kan få medalj i.

Stefan Lindgren

Carlson intervjuar Lavrov

2024-12-06T08:25:00.007+01:00

December 5, 2024

Sista sucken för Biden

2024-12-03T07:47:00.002+01:00

USA:s president Biden har beslutat att skicka hundratusentals artillerigranater, tusentals missiler och andra kritiska vapen till Ukraina innan han måste lämna Vita huset.

Är det sista sucken för Bidens försök att antända ett tredje världskrig? Eller är det bara början? I Europa är det många som vill ta över hans roll som chefspyroman.

"Till mitten av januari kommer vi att förse Ukraina med hundratusentals ytterligare artillerigranater, tusentals ytterligare missiler och andra kritiska tillgångar", heter det i uttalandet från Vita huset.

USA:s president Joe Biden har godkänt en "serie av ytterligare steg" för att stärka Ukraina. Bland dem listade han de ukrainska väpnade styrkornas "tillstånd" att använda långdistansmissilen ATACMS djupt in i Ryska federationen och leverans av antipersonella minor. I själva verket är "tillståndet" något som USA ger sin egen militär vilka riktar och programmerar missilerna med hjälp av USA-satelliter.

Biden kommer också att införa nya sanktioner mot Ryska federationen innan den avgår. Han specificerade inte exakt vilka restriktioner han pratade om.

"USA har infört betydande sanktioner mot den ryska finanssektorn, med fler sanktioner följer", meddelade Biden säkerhetsrådgivare Jake Sullivan.

Alla dessa åtgärder är i första hand till för att försvåra för den tillträdande presidenten att vända på USA:s Ukrainapolitik.

I likhet med Biden försöker den tyske kanslern Olaf Scholz att före sin avgång lösa upp en fnurra på tråden med Kiev och förbättra sitt rykte som krigsvillig och lydig USA-marionett.

Under en blixtvisit i Kiev meddelade han ett nytt hjälppaket till Ukraina värt 650 miljoner euro som inkluderar IRIS-T luftvärnsmissiler, Leopard 1-stridsvagnar, spaning- och attackdrönare.

Det tyska företaget Helsing har påbörjat massproduktion av AI-styrda HX-2-stridsdrönare till Ukrainakriget. Från och med januari planerar det Münchenbaserade företaget att producera 1 000 drönare per månad, skriver publikationen. Dessa drönare, som kan flyga 30-40 kilometer in på ryskt territorium kallas "mini-Taurus" i tyska medier.

Vapnen kommer. De fortsätter att komma i en strid ström.

Men Pentagon har åtminstone förstått att den svaga punkten är KANONMATEN, manskapet som inte vill räcka till. Allt fler deserterar. Alla som kan lämnar landet.

Ett bra exempel på Kievs totala förakt för soldaterna är att det finns 630 ukrainska soldater i rysk fångenskap SOM KIEV INTE VILL HA TILLBAKA. På oklara grunder har de stämplats som "förrädare".

Kommissionären för mänskliga rättigheter i Ryska federationen, Tatiana Moskalkova, har publicerat en lista över 630 fångar som Kiev vägrat ta emot i mer än ett år.

Stefan Lindgren

Inte frisk nog att bli omvald, men tillåts starta världskrig

2024-11-24T11:45:00.005+01:00

Finns någon som törs säga detta uppenbara i Sverige?

Gav Trump grönt ljus till ATACMS?

2024-11-20T15:39:00.002+01:00

Den tyska statsvetaren Alexander Rahr menar att president Bidens beslut att inleda missilattacker djupt inne i Ryssland kan vara en del av den inkommande presidenten Trumps plan "att avsluta kriget på 24 timmar".

Trump har tidigare talat om att "bomba Moskva" för att få "Putin" till förhandlinsgbordet.

I en intervju med den brasilianska publikationen O Globa, bekräftar USA:s biträdande utrikesminister Brian Nichols att Joe Biden verkligen hade godkänt användningen av långdistansvapen för attacker på ryskt territorium.

Det finns fortfarande några länder i Europa som motsätter sig upptrappningen kring den nuvarande ukrainska konflikten. Men deras röst blockeras av Bryssel och Paris, som agerar i kölvattnet av amerikansk politik, säger statsvetaren Alexander Rahr till tidningen Vzglyad.

"Washington, Bryssel, London, Paris och Warszawa är överens om att godkänna långdistansanfall djupt in i Ryssland. De dominerar diskussionen om detta ämne, och många liberala medier, såväl som säkerhetsstyrkor, ansluter sig till dem. Det är fullt möjligt att det var européerna som pressade Biden att besluta sig för att ytterligare beväpna Ukrainas väpnade styrkor och eskalera konflikten", säger Rahr.

"Men man kan bara tala om detta initiativ med stor beklagande. Problemet ligger i många europeiska politikers felaktiga uppfattning att Ukraina, som har ett stort antal vapen, verkligen skulle kunna besegra Ryssland. I väst finns en katastrofal underskattning av Moskvas militära makt”, konstaterar han.

"Självklart finns det fortfarande några länder i Europa och Nato som motsätter sig att dras in i ett eventuellt krig med Ryssland, men det har liten effekt på helhetsbilden. Allt beror på amerikanerna: om de stoppar vapenleveranserna till Ukraina kommer EU inte att vilja lämnas ensam i en konflikt med Ryssland”, understryker samtalspartnern.

"Men om USA fortsätter att eskalera situationen kommer Bryssel inte att bry sig om protesterna från Bratislava eller Budapest. Personligen står mitt sista hopp till Donald Trump, men det är fortfarande två månader kvar innan han kommer till makten. Om västvärlden i början av konflikten var redo för Ukrainas kapitulation, håller det i dag fast vid idén om att återerövra förlorad mark”, anser experten.

"Samtidigt finns det inga rapporter om att Paris eller London kritiserar USA:s initiativ. Tyskland, genom Friedrich Merz och parlamentet, stöder Bidens beslut, bara Olaf Scholz är än så länge emot. Dessutom har det nu dykt upp information om att Donald Trump har kommit överens om detta steg med den nuvarande amerikanska administrationen”, argumenterar han.

"Han påstås vilja sätta press på Ryssland med Ukrainas väpnade styrkor, så att Moskva, när republikanen inleder förhandlingar med Vladimir Putin, kommer att vara mer tillmötesgående. Emellertid kan britterna och fransmännen motsätta sig sådan amerikansk taktik”, avslutade Rahr.

Tidigare har chefen för EU:s diplomati, Josep Borrell, sagt att det inte finns någon gemensam ståndpunkt inom EU om att slå djupt in i ryskt territorium. Enligt honom måste beslutet om vapenförsörjning fortfarande övervägas av varje förbundsstat på nationell nivå.

"Alla kommer att agera efter eget gottfinnande. Vi noterar också att den amerikanska administrationen, som länge vägrade, till slut gick med på det", sa han. Borrell tillade att i denna fråga är det nödvändigt att förlita sig på USA:s direkta beslut. Under tiden har frågan om att inleda missilattacker djupt in i Ryssland verkligen splittrat EU:s politiker.

Så trots det troliga godkännandet av detta steg av USA kommer Tysklands förbundskansler Olaf Scholz inte att ändra beslutet om leverans av Taurus-missiler till den ukrainska försvarsmakten. Enligt Tagesschau säger Tysklands försvarsminister Boris Pistorius att leverans av Taurus till Ukraina "inte kommer att förändra situationen",.

Dessutom vägrade Italien att godkänna användningen av vapen som de överfört till Ukrainas väpnade styrkor för att slå djupt in i Ryssland, skriver Le Monde . Enligt republikens utrikesminister Antonio Tajani kan Roms teknik uteslutande användas på Ukrainas territorium.

Det är anmärkningsvärt att Le Figaro rapporterade att Frankrike och Storbritannien också var redo att stödja användningen av sina vapen mot Ryssland, men detta påstående togs senare bort från artikeln. Samtidigt tillkännagav Emmanuel Macron stöd för USA:s initiativ och tillade att detta skulle vara en betydande förändring i den nuvarande konflikten, rapporterar TV-kanalen BFM .

Det är anmärkningsvärt att Donald Trump och Joe Biden träffades i Vita huset den 13 november. Enligt officiella uppgifter diskuterade de processen för fredlig överföring av makt från en administration till en annan. 17 november kom "läckan" i New York Times och den 19 november avfyrades de första ATACMS mot Brjanskregionen inne i Ryssland. Sedan 2023 har de använts mot civil bebyggelse i Donbass.

Idag rapporterar Ekot att Trump dessutom beslutat att sätta in personminor, som förbjuds av 163 länder, dock inte USA eller Ryssland.

Stefan Lindgren

DN fortsätter kampen om Vita huset

2024-11-16T12:36:00.005+01:00

Det är lustigt att se hur många i den europeiska politiska eliten som nu får lära sig att uttala namnet Trump utan att i samma andetag fnysa något om fascist, rasist, kvinnohatare osv.

De svenska moderaterna är inget undantag. De tro att Kamala Harris nederlag kan missgynna Magdalena Andersson - fast de ju alla varit överens över partigränserna om fördömandena av Trump!

Det artar sig till ett slags kapplöpning om vem som är mjukast i ryggen mot sittande amerikansk president. Jag tippar på att det blir oavgjort.

Men om den tävlingen är motbjudande, vad ska man då säga om Dagens Nyheter och dess chefer som fortsätter valkampen mot Trump som om ingenting har hänt?

Trumps tilltänkta regering sågas långt innan den utsetts, än mindre tillträtt.

Robert M Kennedy sägs vara en farlig vaccinmotståndare, vilket han inte är. Men han är en politiker som vill satsa på folkhälsa och immunförsvar och har en kritisk grundhållning till Big Pharma. Det räcker långt, vilka tillkortakommanden han må ha i övrigt.

Tulsi Gabbard, som stred för USA i Irak-kriget framställs som en säkerhetsrisk (för Europa!). Orsaken är att hon på X sagt att Ukrainakriget hade kunnat undvikas om USA gått in i förhandlingar med Ryssland 2021.

I och med att detta uttalande citerades i ryska medier anser panikörerna runt New York Times/Dagens Nyheter att hon är en rysk "propagandatillgång". Vilken omvänd bevisföring! Salig McCarthy rodnar i sin grav.

Särskilt intressant finner jag DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnickis argumentation mot moderaterna vara. Hon menar att de sysslar med spelteoretiska analyser av Trumps seger. Enligt henne visar en realpolitisk analys något annat: "sittande regeringar har historiskt svårt att lyckas i val under åren med inflation",

Inflationen skulle alltså vara orsaken till Kamala Harris nederlag, Macrons darriga läge eller Scholz stundande valförlust.

Låt mig påminna Sokolnicki (född 1988) att Sverige i ett antal årtionden styrdes av starka socialdemokratiska regeringar under hög inflation. Åren 1970-85 låg inflationen på i genomsnitt över 9 procent om året (sex av de åren under borgerliga regeringar).

Orsaken till det sjunkande förtroendet för sittande regeringar på många håll i Europamaktens kan alltså inte vara inflationen i sig, men i viss mån de kostnadsfördyringar som dessa regeringar valt att påtvinga sina folk av politiska orsaker. Att energin i Europa är fyra gånger dyrare än i USA får delvis tillskrivas de idiotiska försöken att "isolera" Ryssland, utan att någonsin erkänna att "isolering" är en tvåvägsprocess.

Missnöje med kriget, med Europas marionettstatus under USA och Nato och ett EU som försöker klona USA/Nato på den europeiska kontinenten är andra missnöjesorsaker. De stigande inkomst- och klassklyftorna osv. Uppräkningen kan fortsättas.

Ovanpå de ekonomiska faktorerna, som är grundläggande, kan man också lägga en rad ideologiska faktorer, såsom försöken att påtvinga alla Europas och all världens folk specifika synsätt på "genusmångfald", könsbyte etc. Och den mekanistiska klimatpolitik som vill inbilla oss att 2 grader lägre temperatur kan köpas för typ 100 eller 1 000 miljarder dollar.

Missnöjet är också utbrett med en journalistkår som utropat sig till överstepräster och som inte längre gör sitt jobb att utan att lägga sig i alltför mycket förmedla fakta och åsikter från olika politiska rörelser och grupper i samhället.

Översteprästställningen förutsätter censur och en allt hårdare sådan. Typiskt är kampanjen mot X från bl.a. "liberala" Guardian, som just går ut på att kräva mer censur. Att EU inför censur som tillämpas i vårt land i strid med gällande grundlag är inget som översteprästerna ens noterar.

Stefan Lindgren

Galloway: Vad var det jag sa?

2024-11-07T18:48:00.003+01:00

Var åttonde BB-säng tom i Tyskland

2024-11-05T08:51:00.004+01:00

Demonstration mot "hyresvansinnet" på Karl Marx Allee i Berlin.

Det föds allt färre barn föds i Tyskland – fertiliteten i landet är idag 1,35 barn per kvinna, medan det 2021 var ytterligare 1,58.

Detta rapporterades av DW:s telegramkanal med hänvisning till Müncheninstitutet för ekonomisk forskning (IFO).

Om man jämför 2023 med 2021, så har var åttonde säng på förlossningsavdelningen blivit tom, förklarar Deutsche Welle.

"Barnafödandet har förändrats under de senaste tre åren. Coronavirus-pandemin, kriget i Ukraina och fallet i realinkomster på grund av hög inflation har helt klart tvingat många familjer att skjuta upp planerna på att skaffa barn", säger Joachim Ragnitz, biträdande direktör vid IFO till DW.

Det noteras att sådana fluktuationer i indikatorer leder till långsiktiga förändringar. Först och främst handlar de om antalet platser som behövs för barnomsorg, deras utbildning och på längre sikt - arbetskraften och finansieringen av pensionsfonder.

Beslutet att skaffa barn är en personlig fråga för alla, konstaterade Ragnitz. Ett barn kostar en familj runt 180 000 euro, och par eller familjer måste fatta ett "mycket långsiktigt" beslut.

I hela EU var fertiliteten 2022 1,46 barn per kvinna. 2,1 är vad som behövs för reproduktion, dvs vidmakthålla befolkningsmängden oräknat migration. Spanien hade det lägsta fertilitetstalet på 1,16.

Sverige hör till de länder med flest födda barn per kvinna. Men under det senaste decenniet har födelsetalen sjunkit i stort sett varje år sedan 2010. År 2010 låg barnafödandet på 1,98 enligt det mått som kallas summerat fruktsamhetstal. År 2020 låg det på 1,67 barn per kvinna.

Under årets sex första månader föddes 50 500 barn vilket var det lägsta antalet födda första halvåret på 21 år.

En artikel av statsminister Ulf Kristersson tycks närmast förneka det tydliga samband som finns historiskt mellan barnafödande och unga människor socioekonomiska situation. Istället söker han förklaringar i attityder, sociala media etc.

Det tyska raset i födelsetal är en påminnelse om de socioekonomiska faktorernas grundläggande betydelse. Regeringens senaste bostadsreform är typiskt nog en som gör det lättare att låna men samtidigt driver upp bostadspriserna.

Genant att behöva påminna om Göran Perssons ord: "Den som lever i skuld är inte fri".

Stefan Lindgren

Etnisk rensning på Linux

2024-10-29T09:05:00.008+01:00

Inte så harmlös!

Förra veckan blevdet känt att 11 ryska programmerare sagts upp från sina arbeten som utvecklare av operativsystemet Linux.

Det enda skälet till upssägningarna är att de är ryssar. Det kan tyckas en liten sak, men den händer hela tiden. Över hela Europa.

Skaparen av Linux, Linus Torvalds, stödde åtgärden och bekräftade faktiskt att programmerarna fick sparken utan anledning - förutom att de är ryssar och har ryskt pass.

"Jag är finsk. Trodde ni verkligen att jag skulle stödja rysk aggression?” – frågade Torvalds retoriskt.

Finland uppfattas ibland som ett land bebott av mycket godmodiga och toleranta människor. Men i verkligheten sprider sig olika nynazistiska rörelser i landet och uppfttas som respektabla.

Förra året föll flera "skelett" ut ur garderoben. Först grävde pressen fram skandalösa fakta om den nytillträdde ekonomiministern Wilhelm Junnil. Det visade sig att Junnil ständigt använde den digitala kombinationen "88" (den kodade hälsningen "Heil Hitler!" som används av nynazister), och genomförde sin propagandakampanj under parollen "Get on the gas!" (som många uppfattade som en "humoristisk" anspelning på gaskamrarna i Tredje Riket) och deltog i högerradikala evenemang . Junnil var tvungen att avgå.

I stället för honom kom en lika färgstark ersättare, Ville Rydman, också medlem av ”Sannfinländarna” fram till ministerutnämningen. Tidningen Helsingin Sanomat publicerade uppgifter om personlig (från 2016) korrespondens mellan Rydman och hans flickvän. Den blivande ministern, då parlamentsledamot, kallade människor från Mellanöstern för "apor", jämförde somalier med "ogräs" (och därför måste de identifieras och flyttas till en annan plats) och talade om "kikes" och "svarta nigerianska niggas.”

I korrespondensen kallade Rydman sig själv för "nazist" och skällde ut tyskarna som förstörde monument över sina nazistledare.

Publiceringen av Rydmans korrespondens ledde inte till några konsekvenser för honom.

På samma sätt lyckades vice premiärministern, finansministern och chefen för "Sannfinländarna" Riikka Purra komma undan. Journalister tog upp hennes onlinekommentarer från 2008, där hon förolämpade svarta, muslimer och gjorde uttalanden som mycket väl kunde betraktas som uppmaningar till våld mot dessa grupper. Purra började omedelbart hävda att hennes uttalanden "togs ur sitt sammanhang" (eftersom det var ett "skämt") och att hon "aldrig tolererade våld av något slag."

Som den finska säkerhetspolisen (SuPo) rapporterade förra sommaren använder lokala fans av extremhögerideologier i allt större utsträckning kampsportsklubbar för att legalisera sig själva. Där knyter extremhögern kontakter och rekryterar nya medlemmar till sina rörelser. Dessa klubbar är inbäddade i nätverksstrukturer förenade av en specifik ideologi.

Inom ramen för dessa nätverk verkade för några år sedan medlemmar av den i Finland förbjudna nynazistiska ”Nordiska motståndsrörelsen” (PVL) i landet. Detta är en omfattande organisation som har deklarerat som mål att skapa en ”nationalsocialistisk republik”, som bör omfatta Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och eventuellt de baltiska staterna.

PVL-medlemmar hyllar Hitler, deklarerar en önskan att "bevara den vita rasens renhet" och motarbetar judar och migranter från tredje världens länder.

Redan 2015 arrangerade radikaler en demonstration på Jyväskyläs gator, som slutade i upplopp. Och 2018 höll extremhögern en demonstration i Helsingfors med hakkorsflaggor och fackeltåg. 2020 förbjöds den finska avdelningen av PVL av landets högsta domstol. Domstolen sa att organisationen "bröt mot lagen och grundläggande mänskliga rättigheter" och att dess medlemmar hade många fällande domar för våld.

Men efter den formella likvidationen fortsatte finska nynazister sin verksamhet – men mer försiktigt, med hjälp av ett nätverkstänkande. I synnerhet plockades PVL-bannern upp av den högerextrema gruppen Soldiers of Odin.

Finska nynazister är inte bara engagerade i propaganda och kan ibland gå vidare till verklig handling.
Sålunda meddelade finsk polis i juli 2023 gripandet av medlemmar i en ultrahögergrupp. Nynazister tillverkade maskingevär som FGC-9 - som de "printade ut" på en 3D-skrivare och förberedde sig för att utföra massmord. De hade för avsikt att döda människor med en annan hudfärg, såväl som dem som inte delar radikala nationalistiska åsikter.

Den finska pressen skriver om finländarnas enorma intresse för den ukrainska internettjänsten, som samlar in pengar till Ukrainas väpnade styrkor. Efter att ha överfört ett visst belopp kan man beställa en inskription på en projektil som kommer att flyga mot ryska soldater. Enligt ägarna av denna tjänst är det finnarna som oftast skänker till dem och beställer de mest ondskefulla inskriptionerna på skalen. Denna typ av inskription på ukrainska granater beställs inte bara av udda figurer, utan också av personer välkända i det finländska samhället: riksdagsledamot Mikko Kärnä ("Center"), ordföranden för parlamentets utrikesutskott Jussi Halla-aho ( "Sannfinländare") liksom författaren Sofi Oksanen.

Förresten meddelade den tidigare nämnda Halla-aho (han lyckades nyligen bli talman för det finska riksdagen) själv stolt att han beställde inskriptioner på ukrainska granater. I sitt svar på en diskussion i tidningen Helsingin Sanomat om hur långt demoniseringen av ryssar kan gå skrev han: "Om dödandet av ryska soldater i den nuvarande situationen är rätt och nödvändigt, är allt som bidrar till detta också rätt och nödvändigt".

En het diskussion utbröt efter detta inlägg och Halla-aho tog senare bort det.

Ett av många exempel som indikerar hur långt de högerextrema trängt in i olika väpnade organ är att polisen i Östra Nyland sommaren 2021 utredde ett antal av anställdas koppling till högerradikala kretsar – flera poliser stängdes då av från sitt arbete.

Det visade sig att brottsbekämpande tjänstemän som delade ultranationalistiska idéer kommunicerade med medlemmar av nynazistiska organisationer och till och med försåg dem med hemlig information från polisens databas. En av de avskedade samordnade i hemlighet insamlingen av pengar och föremål för medlemmar av den ukrainska nynazistiska bataljonen. Det råder ingen tvekan om att han fortfarande har likasinnade som arbetar inom den finska polisen än i dag.

Spridningen av extremhögerideologin i Finland underlättas av det objektiva problem som är förknippat med tillströmningen av migranter från tredje världens länder till landet. Dessa migranter, särskilt unga människor, ansluter sig ofta till etnisk brottslighet. Men om normerna för "tolerans" som antagits i Finland förbjuder direkt kritik av migranter (du kan bli stämplad som "nazist"), så är det att öppet hata ryssar en helt socialt acceptabel sak.

vzgljad.ru

PS. Ur senaste Ryska posten:

"Sedan krigsutbrottet har samarbeten med ryska forskare – mätt som antalet ryska medförfattare till vetenskapliga artiklar – minskat i västvärlden. Den tyska regeringen tog det drakoniska steget att helt förbjuda gemensamma artiklar. Partikelfysiklabbet i Cern har precis meddelat att det kommer att utvisa hundratals ryska forskare i december."