Under det gångna veckoslutet gick det internationella fältrunologmötet av stapeln för trettiosjunde gången, denna gång i Hälsingland. Runverket vid Riksantikvarieämbetet var arrangör och ett knappt tjugotal runologer från de nordiska länderna, Storbritannien och Tyskland mötte upp i Hudiksvall för att skärskåda och diskutera landskapets runinskrifter.

Mötet inleddes på torsdagskvällen med en serie kortföredrag på Hälsinglands museum i Hudiksvall där 14 av fältrunologerna ägnade fem minuter var åt valfri hälsingsk runinskrift. Eftersom det i Hälsingland inte finns mer än 20 eller 21 kända inskrifter så gav denna kväll en närmast heltäckande bild av vad landskapet har att bjuda på i runväg.

Förmiddagen påföljande dag ägnades åt närgranskning av runologiska klenoder som Malstastenen (Hs 14) och Forsaringen (Hs 7) på museet, och efter lunch bar det av med buss till Ersk-Matsgården i Hassela. Här fick runologerna tillfälle att i taket till drängkammaren bland annat möta diefvulen skriven med rödkrita och med samma runtecken som på den amerikanska Kensingtonstenen. Anna Björk som  tillsammans med sina elever var den som först tydde denna inskrift, gav en engagerad skildring ute på gårdstunet av hur det gick till.

Under lördagen besöktes sedan de flesta av landskapets övriga runstenar genom en endagsutflykt med buss runt hela Hälsingland. Av de 20 eller 21 kända runinskrifterna utgörs 17 eller 18 av runstenar. Att det inte går ett ange ett exakt antal beror på att det ännu är oklart om de två fragmenten från Borg (Hs 3 och Hs 4) representerar två olika stenar eller är delar av en och samma sten.

Av runstenarna är dessutom inte mindre än fem försvunna och endast kända genom äldre avbildningar, vilket motsvarar en fjärdedel av hela materialet – en ovanligt hög siffra.

En av dessa (Hs 8) ska enligt ryktet vara inmurad i Hudiksvalls kyrka. På 1600-talet låg den som trappsten framför en höbod i den sedan länge försvunna byn Hudik, som har gett staden dess namn. Runorna finns upptecknade av Johannes Bureus, men hur ristningen egentligen såg ut är okänt, eftersom teckning saknas. Inskriften verkar inte heller ha varit helt komplett, så det behöver inte ha varit hela stenen som hamnade i kyrkans murar. Något av denna sten kan rent teoretiskt också finnas kvar på platsen för den övergivna byn.

Av de två runstenar – Hs 16 och Hs 17 – som Nils Reinhold Brocman 1763 fann inmurade i bogårdsmuren till Delsbo kyrka finns flera i stort sett samstämmiga avbildningar. Båda stenarna var bevarade ännu i mitten av 1800-talet, men försvann sedan spårlöst. När Otto von Friesen kom till Delsbo i juni 1915 återfann han bara ett fragment tillhörande Hs 16. Det förvarades då hos en Axel Broberg i gården Näsbyn och skulle ha påträffats av hans son Algot i början 1890-talet i en skräphög utanför kyrkan. Fragmentet finns nu i Delsbo forngård och är det enda som återstår av Delsbos runstenar.

Ett ännu olöst mysterium är också vad som hände med de fyra runstensfragment som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård (Hs 20) och som ska ha placerats i den senare rivna sockenstugan. Fragmenten var försvunna redan sommaren 1915 då Otto von Friesen efterfrågade dem. Det antogs då att de hade använts som fyllning när den nya kyrkogårdsmuren reparerades ”åtskilliga år” tidigare. I oktober 1929 besökte arkeologen Gustaf Hallström Ljusdal och utfäste en belöning på 50 kronor till den som kunde återfinna någon del av stenen, men inte heller detta ledde till något resultat.

År 1880 fann sergeanten C. C. Järnberg ett fragment av en runsten (Hs 13) i ett stenröse mellan Hallsta och Hjortsta i Högs socken. Sex år senare skänkte han en teckning av stenen till Hälsinglands fornminnessällskap. Teckningen omnämndes även i föreningens rapport till Vitterhetsakademien i januari 1887 och i ett beledsagande brev lovade ordföranden J. A. Wiström att han tillsammans med Jernberg skulle söka efter det på följande sommar. Hur det gick med dessa undersökningar är okänt, men förmodligen gav de ingen utdelning.

Slutligen har det funnits ett runstensfragment i Daglösa – eller Daglysa som det står på vägskylten – i Trönö (Hs 5). Enligt en anteckning av Carl Säve ska det ha använts som trappsten och iakttagits redan 1819 av Erik Ronell, som var född i Arbrå men verksam som byggmästare i Uppsala.

I en förteckning över Fornminnen i Tröne, som fornminnessällskapet sände in till Vitterhetsakademien 1870 nämns bland annat ett runstensfragment, som uppges vara ”funnet i en källare i Dagslysa” och ”tros hafva blifvit ditskaffadt från kyrkogården af gårdens förre egare klockaren Dahlin”. Till beskrivningen hörde också en teckning som i dag finns i ATA och som är den enda kända avbildningen. När sällskapets ordförande J. A. Wiström tio år senare förhörde sig om denna runsten med pastorn i Trönö fick han veta att den ”för omkring 3 år sedan på någon persons föranstaltande blifvit transporterad ’åt Söderhamn till’ ”. Detta ger åtminstone en antydan om i vilken riktning man ska söka.

Fem av Hälsinglands runstenar är som nämnts försvunna och av andra som dem från Vevlinge i Bollnäs (Hs 1) och Borg i Norrala (Hs 3 och Hs 4) är bara mindre fragment kända, så det finns alltså gott om runstenar att leta efter. I skogarna i Hassela blommade både tussilago och vitsippor längs vägen och våren är som bekant den bästa tiden för att upptäcka fornlämningar.

Den legendariske runforskaren Sven B. F. Jansson, som har skrivit mycket om runstenarna i Hälsingland, brukade bjuda framgångsrika runstensfinnare på restaurang som belöning. Jag är fullt beredd att återuppliva denna tradition och göra samma sak så länge det rör sig om äkta vara.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Många av de äldre avbildningarna av Hälsinglands runstenar finns i den så kallade F-samlingen i Kungliga biblioteket, som nu genom RiViH-projektet har digitaliserats och gjorts tillgänglig i manuscripta.se. Här kan man bland annat ta del av Nils Reinhold Brocmans resa till Hälsingland 1763 i original (Fe 23).

PPS. Den som vill veta mer om det internationella fältrunologmötet läser med fördel Michael Barnes klargörande artikel The Early Runic Mini-Symposia: Some Personal Reflections i det senaste numret av tidskriften Futhark. Fältrunologmötet besökte Hälsingland första gången 1991, men årets möte delar inte alls de erfarenheter som han då gjorde (se sidorna 227–228 i nämnda artikel).

Inlägget Funna och försvunna runstenar i Hälsingland dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

– Rettigstipendiet gör det möjligt för forskare att inte bara fördjupa sig i våra samlingar, utan också att bidra till att de öppnas upp för nya frågor och perspektiv. Det är alltid lika inspirerande att ta del av de nya projekt som växer fram med hjälp av stipendiet. De visar hur levande våra samlingar faktiskt är, och hur relevanta de fortsätter att vara, säger Henning Hansen, som är bokhistoriker och forskningsbibliotekarie vid Riksantikvarieämbetet.

– Stipendiet stimulerar till ny kunskap inom forskningen, samtidigt som det stärker det förståelsen för kulturarvets roll i dagens samhälle. Det är glädjande att se hur forskare från olika discipliner hittar vägar in i våra samlingar. Det skapar oväntade möten mellan ämnen, tidsperioder och metoder, säger Henning Hansen.

2024 års stipendiater berättar

Här berättar Avigail Rotbain och Natalie M. Smith om sin forskning i samlingarna.

Avigail Rotbain

Avigail Rotbain, historiker och handläggare vid Statens museer för världskultur.

”Plundrad proveniens – att spåra böckers dolda historier”

Avigail Rotbain har i sitt projekt utvecklat och prövat en resurseffektiv metod för proveniensutredning av böcker som kan ha konfiskerats eller plundrats av nazistregimen före och under andra världskriget. Svenska kulturarvsinstitutioner har i mycket begränsad omfattning arbetat systematiskt med naziplundrade böcker.

Pilotstudien genomfördes vid Vitterhetsakademiens bibliotek och bygger på fysisk granskning av dels förvärvsjournaler och dels hundratals böcker. Exlibris, namnteckningar, stämplar och andra materiella spår används för att spåra tidigare ägare. Metoden är inspirerad av British Librarys arbetssätt men förenklad och anpassad till svenska förhållanden, där detaljerad accessionsdokumentation ofta saknas.

Även om inga säkra fall av naziplundrat material har kunnat identifierats, så påträffades i flera böcker spår av medveten borttagning av proveniens – tydliga varningssignaler som kan tyda på att problematiska objekt förekommer i samlingarna. Jämförelser med mer utförlig arkivdokumentation visade samtidigt hur uppgifter om inköpsdatum, inköpsort och leverantör i vissa fall kan kopplas till handeln med böcker från Tyskland under 1930-talet.

Projektet visar att fysisk granskning kan fungera som ett viktigt första steg i proveniensarbetet och ge institutioner ett praktiskt verktyg för att identifiera material som kräver fördjupad utredning. De detaljerade resultaten av undersökningen kommer att presenteras i artikeln ”Plundrad proveniens. Metodologi för utredning av nazikonfiskerade böcker”, som för närvarande är under utgivning.

Natalie M. Smith

Natalie M. Smith, lektor vid Försvarshögskolan.

”Att göra nationen begriplig – landskap i tidigmodern reselitteratur”

I sitt projekt ”Territorialising the Nation” har Natalie M. Smith undersökt hur det svenska landskapet beskrevs i inhemsk reselitteratur under det långa 1700-talet. Genom att analysera resedagböcker, kartmaterial och antikvariska uppteckningar från tre olika aktörer – Fale Abrahamsson Burman, Barthold Anders Ennes och Carl Gustaf Gottfried Hilfeling – visar studien hur resande och beskrivning blev ett sätt att ordna, värdera och politisera rummet.

Materialet återspeglar en tid präglad av upplysningens kunskapsideal, där mätning, klassificering och nytta stod i centrum. Samtidigt visar reseskildringarna hur landskapet laddades med imperiala, strategiska och kulturella betydelser. Norra Sverige utmålas som en intern koloni rik på resurser, där nybyggarpolitik kolliderade med samisk markanvändning. Östra rikshalvan ges betydelse främst utifrån militära och geopolitiska överväganden, medan de södra delarna av Sverige – trots sin relativt sena införlivning i det svenska riket – tillskrivs en central roll i den nationella historien.

Studien bidrar till forskningen om reselitteratur och kunskapshistoria genom att lyfta fram Sverige som ett ”mindre imperium”, där samtidens idéer om territorium, historia och identitet formades i dialog med både inre konflikter och yttre förluster. Resultaten ligger till grund för en artikel som för närvarande är under utgivning samt för vidare postdoktorala projekt om koloniala landskapsnarrativ i Norden.

När du vill veta mer

Varje år delas stipendier ut ur stiftelserna Herbert Rettigs och Ing-Marie Rettigs stipendiefonder för att stödja yngre forskare, på doktorand- och postdoktornivå, och yngre tjänstepersoner som är yrkesverksamma inom arkeologi, historia, konsthistoria, arkitektur, byggnads- och kulturmiljövård, idéhistoria, bokhistoria, kulturarvsstudier, numismatik och besläktade ämnen.

Stipendiet består av en engångssumma om 100 000 kronor och riktar sig till projekt som använder sig av de fysiska samlingarna vid Riksantikvarieämbetets arkiv och Vitterhetsakademiens bibliotek. Målet med stipendiet är att underlätta bruk av samlingarna vid arkivet och biblioteket.

Missa inte våra infoträffar i juni

Vill du veta mer är du välkommen att delta vid våra digitala informationsträffar i juni 2026. Du får då en introduktion till samlingarnas innehåll i Riksantikvarieämbetets arkiv och Vitterhetsakademiens bibliotek, och du har också möjlighet att ställa frågor om stipendiet.

Läs mer om Rettigstipendiet och informationsträffarna (raa.se)

Inlägget Rettigstipendiaterna 2024 har gett nytt liv åt litteraturen i samlingarna dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I det här avsnittet av K-podd får du följa med oss till Nybro utanför Kalmar. Här träffar vi Tina, Pernilla Friberg och Simon Boman. Den här dagen övar de på att backa, läsa kartan och att orientera sig med de tunga fordonen på snirkliga småländska småvägar. Nu utan karta och GPS, enbart med korta instruktioner nedskrivna på ett papper.

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att skapa en beredskapsförmåga för att stärka skyddet av kulturarv. Ett led i det är detta samarbete med Bilkåren, där frivilliga lastbilschaufförer utbildas för att kunna forsla undan föremål som ska bevaras för framtiden.

I avsnittet möter vi även Kristin Löfstrand, som arbetar på Riksantikvarieämbetet med vårt regeringsuppdrag om stärkt civilförsvar. Framförallt samordnar hon den del av uppdraget som handlar om säkra transporter. Hon berättar mer om vad det innebär, och om uppdraget i stort.

Förutom de föremål som blir aktuella att föras undan kommer det mesta av kulturarvet att behöva skyddas på plats. Här kan du läsa mer om vårt beredskapsarbete.

Programledare och producent för det här avsnittet är Erik Larsson. Följ gärna K-podd i din app där poddar finns. Då har du ett digert arkiv att djupdyka i, och du slipper risken att missa kommande avsnitt. Vi har flera spännande ämnen på lut, som alltid om och kring vårt arbete för kulturarvet.

Inlägget K-podd 95: Lastbilsförarna som räddar kulturarvet dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

De handskrifter som digitaliseras genom det nu pågående RiViH-projektet – om Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia – bjuder ständigt på nya insikter och överraskningar. I det material som har gjorts tillgängligt under årets första månader ingår bland annat två ritböcker från Ulf Christofersson, en av de många ritare som var verksamma vid Antikvitetskollegiet i slutet av 1600-talet.

Den ena boken (Fl 7a) är från början av hans karriär och har tillkommit hösten 1686, då han avbildade runstenar i Västergötland i sällskap med sekreteraren Johan Hadorphs yngre son Daniel. Den andra (Fl 7b) innehåller teckningar av runstenar och kyrkor i Gästrikland och härrör från september 1690. Under de år som Christofersson var i kollegiets tjänst arbetade han även i Östergötland, men annars framför allt i Småland, där de flesta av de träsnitt som ett halvsekel senare trycktes i träsnittssamlingen Bautil (1750) bär hans initialer. År 1693 lämnade han antikviteterna för en tjänst vid acciskontoret.

Ritboken från 1686 innehåller inte bara teckningar av runstenar från Västergötland utan inleds med avbildningar av några uppländska runstenar, vilket inte tidigare verkar ha uppmärksammats. Här står också initialerna IH dvs. Johan Hadorph vid sidan av UC, vilket visar att Hadorph själv måste ha varit med när teckningarna tillkom. Troligen har han velat pröva den nye ritaren genom att låta honom avbilda några runstenar i närheten av Stockholm. De tre inledande runstenarna (U 421, U 420 och U 424) kommer från Rosersberg i Norrsunda socken (i dag Sigtuna kommun), medan den fjärde (U 147) finns i skogarna mellan Sollentuna och Täby.

Att Christofersson har avbildat dessa runstenar har varit känt sedan tidigare, eftersom teckningar också finns inklistrade i ett av banden till Johan Peringskiölds handskrift Monumenta Sveo-Gothorum (Fh 3). Det intressanta är att två av runstenarna vid Rosersberg (U 420 och U 424) i ritboken framställs på ett annat sätt än på dessa teckningar. U 420 avbildas som liggande på marken, medan U 424 ser ut att ha varit rest upp och ned. I Monumenta har Christofersson ritat om dessa teckningar så att så att båda stenarna avbildas vända åt rätt håll och U 424 framställs som rest på vanligt sätt.

Hadorph hade besökt Rosersberg redan 1682 och då tillsammans med ritaren Johan Leitz, som hade avbildat samma stenar som Christofersson. Leitz hade då varit anställd vid kollegiet i mer än tio år och följt Hadorph på många av hans resor, men deras samarbete var vid denna tid allt annat än gott. Hadorph klagade på ritarens bristande flit, Leitz å sin sida på den uteblivna betalningen. Deras sista resa tillsammans tycks ha varit något av en katastrof och Hadorph skrev själv ett par år senare:

Sista gång iag fick honom [dvs. Leitz] medh mig, 1682 om hösten, war han så ond och bister hela resan i 14 dagars tijdh eller lijtet öfwer, att iag satt ofta med gråtande tårar och tegh för honom, nödgades och en gång bedia honom för Guds och Christi skull hafwa mig förskont, efter han wiste dhet wore icke mitt uthan Chronones arbete.

Det ligger nära till hands att misstänka att dåliga stämningen också hade ett menligt inflytande på det vetenskapliga resultatet och kanske var det skälet till att Hadorph lät Christofersson rita av några av stenarna på nytt. Runstenen U 147 vid Hagby i Täby socken tycks däremot inte förekomma i några tidigare källor och den var då förmodligen rätt nyupptäckt. Efter teckningarna av denna sten och en av stenarna vid Rosersberg (U 421) skars sedan träsnitt, men vid de två andra finns i stället antecknat ”sk[uren] efter Leitz ritning”. Här kom alltså Christoferssons teckningar aldrig till användning.

Detsamma gäller den teckning som följer efter U 147 i ritboken strax innan västgötastenarna tar vid. Den är bara ritad i blyerts och har aldrig förtydligats med bläck. I stället har den blivit överkorsad med ett stort kryss i bläck och alltså kasserats.

Man ser direkt att det måste röra sig en uppländsk runsten och att det påminner om något av runristaren Fot, men det är egentligen först när man läser runorna på teckningen som det står klart vilken runsten det handlar om. Det är nämligen en avbildning av U 878 från Möjbro i Hagby socken, en sten av vilken det i dag bara återstår ett fragment med ett tiotal runor.

Jag skrev om detta fragment för många år sedan i samband med återfyndet av runstenen U 874 i Hagby kyrka. Det bevarade fragmentet av stenen förvaras nämligen inne i denna kyrka och det var här som jag trodde mig ha gjort en ny namntolkning genom att sitta och stirra i mobilen på tunnelbanan. En kontroll av originalet i kyrkan visade senare att jag hade varit helt hade fel ute och att det i stället fanns stöd för den hävdvunna tolkningen av det aktuella namnet.

Ulf Christoferssons uppteckning av runorna ger inte så mycket utöver det som hittills har varit känt från denna sten, men det kan noteras att han läser inledningen av inskriften som × oþ̣kerþ, vilket uppenbarligen är en bättre läsning är Leitz ioþkilþ. Mellan det inledande skiljetecknet och runan o ser det ut att finnas plats för en runa och den första þ-runan har en avvikande form som talar för att den egentligen kan ha varit r. Tillsammans med de ännu bevarade spåren som talar för att namnet har inletts med runan þ kan man alltså dra slutsatsen att det inledande namnet snarast har haft formen þorkerþ och att det i stället för i kan ha stått det stungna e.

Wessén påpekar i Upplands runinskrifter att det av det bevarade fragmentet framgår att stenens ornamentik ”icke är väl återgiven” på Leitz träsnitt. Detta är väl snarast en underdrift. Det märkliga utseende som rundjurets huvud här har fått ser närmast ut som resultatet av något som har rafsats ned med pennan i vredesmod och kanske var det precis så det gick till.

Korset är på samma avbildning framställt som en ovanlig form av flätkors. Särskilt märkligt är att samma kors har återgivits helt olika på samtliga äldre avbildningar och att Christoferssons teckning ger ytterligare en variant. Vilken som har legat närmast originalet är givetvis omöjligt att säga, men Christoferssons teckning är ritad i skala ovanpå ett rutnät och tycks vara utförd med stor omsorg. Vissa detaljer som exempelvis utformningen av rundjurets svans med den tjocka tumformiga svansfliken har dessutom direkta motsvarigheter på flera av ristaren Fots stenar (till exempel på U 329).

Varför teckningen har kasserats är okänt, men kanske blev den aldrig riktigt slutförd. Ändå ger den trehundrafyrtio år senare sannolikt den trognaste avbildningen av den nu i stort sett förlorade runstenen från Möjbro. Sådant kan stämma till eftertanke.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av runstenen i U 874 i Hagby kyrka på K-blogg samt (i mer konventionell form) i boken Hagby kyrka, kapitel och socken 1220-2020 (2020), där jag också har skrivit om socknens övriga runstenar.

Om RiViH-projektet

RiViH,  Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia, är ett tvåårigt samarbetsprojekt, där handskrifter och handlingar ur Riksantikvarieämbetets och Kungliga Bibliotekets samlingar digitaliseras och tillgängliggörs för forskning och allmänhet.
Läs mer om RiViH-projektet på projektets webbplats (raa.libguides.com)

Inlägget En kasserad runstensteckning dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Att gå från projektidéer, skiss och planering till färdiga utställningar och aktiviteter kräver plats för kommunikation, mänskliga möten och tankeutbyten − i ett sammanhang där händer, ord och tankar kan röra sig fritt i fler än två dimensioner. Och där det finns material och plats för tredimensionella visualiseringar, som i sig själva inte behöver ”bli någonting”.  Det är bra att sätta ord på tankar. Kan man dessutom omsätta ord och tankar i tredimensionella gestaltningar, så blir det ännu bättre.

Riksantikvarieämbetet arbetar med att främja utveckling av publika verksamheter genom teknik- och metodstöd till museer och andra som arbetar med kulturarvet. I Visby finns en utställningsverkstad med utrustning och arbetslokaler för praktisk teknikutveckling, testning och prototypande.

Från skiss till genomförande

Den 4 februari var det Kalmar läns museum och Ekonomiska museet som möttes under en heldagsworkshop i utställningsverkstaden på Riksantikvarieämbetet i Visby. Förutsättningslöst, men ändå med fullt fokus på att ta utställningsidéer från skiss till genomförande − och att få dela erfarenheter av tidigare och pågående projekt där visioner mött verklighet, prövats och omprövats.

Bakgrunden till workshoppen var Riksantikvarieämbetets projekt Museer i hela landet, och den enkät som vi skickade ut våren 2025 till samtliga Sveriges statliga och regionala museer. Där vi efterfrågade möjliga samarbeten mellan statliga och regionala museer som bidrar till samverkan och spridning i hela landet, enligt  museilagen (2017:563).

Som ett resultat av enkäten har Kalmar läns museum och Ekonomiska museet, som ingår i myndigheten Statens historiska museer, börjat utforska förutsättningarna för ett möjligt framtida gemensamt projekt. Riksantikvarieämbetets roll i detta planerade gemensamma projekt är dels att vara facilitator – en möjliggörare, som kallar och håller i möten, leder processen samt dokumenterar den, dels att erbjuda teknik- och metodstöd till museerna genom utställningsverkstaden.

Lokal förankring och fysisk närvaro viktigt

I ett samarbete mellan ett regionalt och ett statligt museum, är det regionala museets lokala förankring, nätverk och kontakter betydelsefulla för att skapa utställningar som både är relevanta och fysiskt tillgängliga utanför de stora centralorterna. Vandringsutställningar och ökad fysisk närvaro i hela landet är ett utvecklingsområde där det behövs nya ekonomiskt och praktiskt hållbara lösningar för mobila och skalbara utställningslösningar – som ett viktigt komplement till de stora statliga museernas digitala närvaro.

Det stöd som Riksantikvarieämbetet erbjuder genom utställningsverkstaden – för att möjliggöra utveckling och främja samverkan i enlighet med museilagen – handlar dels om rådgivning kring tillvaratagande av redan påbörjade och delvis finansierade processer, dels om praktiskt teknik- och metodstöd, inklusive arbetstid, maskinpark, prototyputveckling och viss teknisk infrastruktur.

Utställningsverkstaden testar och utvecklar också engagerande och kreativa metoder för att främja publikutveckling. Till exempel användes vid workshoppen den 4 februari en prototyp till en kortlek ”Publikleken”, som kan ge både stöd och utmaningar i kreativa utvecklingsprocesser.

Publikleken är tänkt att kunna användas både under de workshoppar där Riksantikvarieämbetets personal leder processen, och i förlängningen även av museerna själva.

Har ni utvecklingsidéer – hör av er till oss

Utställningsmediet är ett kreativt och dynamiskt medium, som ständigt möter en omvärld och dess kommunikationskanaler i förändring. Kanske har ditt museum också en utställningsidé som skulle kunna utvecklas med stöd av Riksantikvarieämbetet? Kontakta då gärna Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad via e-post till publikutveckling@raa.se.

När du vill veta mer

Läs mer om Riksantikvarieämbetets arbete med publikutveckling (raa.se)

Inlägget Kreativ samverkan för utveckling av utställningar dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Hej Börje Allas, Talma sameby ! 
Du har varit delaktig i att flera sejtar återbördats till Sápmi. Vad är en sejte?  

– Det är ett heligt, sakralt, föremål. Man går till den för lycka, välgång och hjälp. Det kan liknas vid att gå till kyrkan, eller att be. Men sejten kan jag prata med i naturen. I det samiska hör alla till naturen.  Många har egna sejtar eller en inom familjen eller inom siidan. Men man måste utgå från sig själv, vad man behöver stöd i för tillfället. 

Siidan är en mindre grupp inom samebyn där medlemmarna delar upp sig familje- eller släktvis inför renarnas vinterbete och tidigare även för sommarbete.

Kulturarv återfört till Sapmi

Under 2025 sökte ni och fick bidrag av oss för återlämnande av två sejtar från Nordiska museet. I samband med överlämnandet höll ni en ceremoni i Stockholm där ni tillsammans med representanter från Nordiska museet, Ájttemuseet, Siida museum, Historiska museet och andra intresserade deltog. I samband med ceremonin fick ni en offentlig ursäkt från Nordiska museet för att en gång i tiden på ett oetiskt sätt tagit emot sejtarna. 

– Och vårt samarbete med Nordiska museet och Historiska museet fortsätter. Offergåvorna som hör till sejtarna finns hos dem. Beslutet att återlämna gåvorna är taget men vi avvaktar med det formella överlämnandet tills analyserna är klara. Det vi har beställt är C14-analyser av ben och horn och färganalyser av horn.  

Medskick till andra som vill återbörda

På det webbinarium som vi arrangerade i slutet av 2025 berättade du om processen med sejtarna. Du gjorde ett medskick till andra deltagare som vill gå in i liknande projekt. Berätta om det. 

– Om du jobbar med sejtar så är de i djup sömn. Det tar tid för dem att vakna till. Det kan ta ett halvår för vissa innan de svarar var de vill vara. Tid måste ni ha. Tid att få kontakt med andligheten. 

Inför att sejtarna under förra året skulle återföras till Sápmi har du berättat att du hade kontakt med det andliga och på så sätt fick till dig att sejtarna ville placeras på en viss sida av Torneträsk. Genom signaler från renar och ripor i det aktuella området fick du senare en mer exakt placering. 

– Och när jag var där förstod jag signalerna. Från den plats där sejtarna ville placeras ser man flera andra heliga platser. 

– Vi kunde inte placera sejtarna på deras ursprungliga plats, den var alltför känd och dessutom på en turiststig!

Tid viktigt för en lyckad process

Vad har varit tuffast i de processer för återlämnande du varit delaktig?  

– Det beror på vad du menar med tufft men processerna tar tid. Tid att processa, tid att samverka och tid att lyssna in. 

– När jag var 10-12 år, på besök hos LKAB, såg jag den där sejten (som senare återbördades red. notering). Och det kändes fel. Att den fanns där. Det gjorde starkt intryck på mig och har följt med mig upp i vuxen ålder.  Men det kan också ta lång tid att förstå sejtarnas signaler. Signaler som berättar att nu är det dags. Samtidigt som kraften växte i sejten och den talade tydligare till oss, vaknade omvärlden i detta. Och då växte det fram.  

Vilka är dina förväntningar på 2026? 

– Vi fortsätter samarbetet med Stockholms universitet som tillsammans med Historiska museet gör osteologiska analyser av offergåvorna.  Vi har även skickat en begäran om repatriering till Jukkasjärvi Hembygdsförening. Av två sejtar. Och hoppas att den processen går framåt.  

När du vill veta mer

• Nationella minoriteter #1: Lillsaivis byaförening fick tillbaka stulet kulturarv
• Nationella minoriteter #2:  Lycksele sameförening om stöd för att få hem stulet kulturarv
• Om Riksantikvarieämbetets regeringsuppdrag ”Uppdrag om stöd i återlämnandeprocesser” (raa.se)

Inlägget Nationella minoriteter #3: Talma sameby fick tillbaka heliga föremål dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Hej Mikkel Jakobsson, Lycksele sameförening!
Du har under de senaste åren både drivit och varit delaktig i flera processer där mänskliga kvarlevor återförts till Sápmi.

– Det här med repatriering har intresserat mig väldigt länge. Egentligen ända sedan studietiden då jag läste på universitetet. När vi i början av 2025 fick höra om de här pengarna, som ni på Riksantikvarieämbetet hade fått, skyndade vi oss att skicka in en ansökan och fick pengar.

Bidraget som er sameförening fick 2025 gjorde att en mänsklig kvarleva som fanns på Gustavianum i Uppsala kunde återföras till Sápmi och en återbegravning genomföras.

Bygga långsiktiga relationer en förutsättning för samsyn

Men du har varit involverad i flera projekt. Vilket har gjort störst intryck på dig?

– Den stora repatrieringen som vi gjorde i Lycksele 2019 var helt fantastisk. Den blev som ett pilotprojekt om hur en repatriering kan genomföras.

– Projektet var värdefullt. Det var toppar och dalar. Vi jobbade mycket för att skapa förståelse hos de inblandade att mänskliga kvarlevor inte bara är föremål utan att man måste göra de undersökningar som vi vill och kräver. Både Västerbottens museum och kyrkan gjorde efterforskningar om deras inblandning och om begravningsplatsen. Och länsstyrelsen gjorde sina. I slutändan blev det jättebra med ett stort förtroende för varandra och samsyn i frågan. Det är superviktigt att lära känna varandra och lita på varandra.

Efterforskning viktig för kunskap och samarbete

Vilket medskick vill du göra till andra som är på väg in i liknande processer?

– När det gäller mänskliga kvarlevor, försök verkligen att lägg ner jättemycket tid på att försöka ta reda på vem personen var, då den vandrade här på jorden. Ibland är det ju omöjligt men oftast finns några små spår i någon anteckning som leder dig vidare. I Sverige har vi ju tur att från 1700-talet, här uppe i Sápmi, finns kyrkoböcker och begravningsböcker och där kan man få hjälp.

Större mod kan bidra till att kulturarv återförs

Vilka är dina förväntningar på 2026? 

– Jag tror att det kommer att hända fler bra saker. Bland annat återföra två samiska trummor. En finns på Skogs- och samemuseet i Lycksele och en finns på Nordiska museet. Blir det inte i år kanske det kan ske 2027. Jag är inte ängslig för det. Hellre bra än fort.  Sen hoppas jag att fler vågar begära tillbaka mänskliga kvarlevor.  

– Och att jag kan bygga fler kontakter och större nätverk, och jobba vidare med de här frågorna, i min nya roll som ordförande i kulturnämnden i Sametinget. 

Uppmärksammad vardagshjälte

Av Länsstyrelsen Västerbotten korades du nyligen till en av ”Vardagshjältarna i Västerbotten 2025” för ditt arbete med att återföra kulturarv till Sápmi. Stort grattis!  

– Ja det var ju bra. Jag är jätteglad för det, att bli uppmärksammad för att jobba med de här frågorna.  

”Mikkel har lagt ned mycket arbete och tid på att samer som har förts bort efter gravplundring och samer som aldrig har varit begravda har fått komma hem och fått sin sista vila i Lycksele, i Sápmi. Hans arbete har bidragit till att de som fördes bort har fått en värdig ceremoni vid återbördandet till samiska marker. Mikkel är en riktig vardagshjälte och hans arbete har varit mycket uppskattat.”

När du vill veta mer

• Nationella minoriteter #1: Lillsaivis byaförening fick tillbaka stulet kulturarv
• Om Riksantikvarieämbetets regeringsuppdrag ”Uppdrag om stöd i återlämnandeprocesser” (raa.se)

Inlägget Nationella minoriteter #2: Lycksele sameförening om stöd för att få hem stulet kulturarv dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Hej Kerstin Andersson!
Ni sökte och fick bidrag av Riksantikvarieämbetet under 2025. Dels bidrag till information för att skapa engagemang bland lokalbefolkningen i frågan om återbördande av samiska offergåvor. Dels bidrag till resor för att era medlemmar ska kunna delta på invigningen på Gällivare Kulturmuseums nya utställning med ett urval av offergåvorna från Unna Sájvva.

Vad är Unna Sájvva?

– Unna Sájvva är en helig sjö intill min hemby och samisk offerplats, som skändades för över 100 år sedan. Fler än 600 föremål och 157 kilo ben och horn från olika djur grävdes upp och fördes bort. Offergåvorna finns numera i Historiska museets magasin i Stockholm. Vi har begärt att hela samlingen ska förvaltas av Ájtte-museet i Jokkmokk.

– Vi har även framfört önskemål om att Gällivare Kulturmuseum ska kunna låna in offergåvor från samlingen eftersom Unna Sájvva ligger i Gällivare kommun, i Gällivare skogssamebys marker. Det är Gällivare som är ”mest hemma”.

Processer för återlämnande av ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor har pågått under många år, med olika intensitet.

Upplever du att samhällets syn på det har förändrats de senaste åren?

– Ja, samtalen om och förståelsen för det har ökat. Det har hittills pratats mer om mänskliga kvarlevor, kanske för att det upplevs som mer oetiskt att ha kvarlevor på museer. Men på senare år har även ceremoniella föremål, som trummor, sejtar och offergåvor, kommit i fokus. Men för att Sverige ska leva upp till FN:s urfolksdeklaration behövs det mycket, mycket mer resurser. Jämför med Norge som har sex samiska museer och med Finland som återbördat över 3 000 föremål till Siida-museet i Enare. Sverige är långt efter.

– Mottagande museer behöver resurser, till exempel samisk kompetens och större resurser för arkivering och magasinering. När det gäller samiska kvarlevor behövs även osteologisk expertis så att det blir rätt, alltså att rätt person begravs på rätt plats.

Vilket medskick vill du göra till andra som är på väg in i liknande processer?

– Informera brett för att skapa legitimitet. När det gäller Unna Sájvva är vi ett 40-tal samer i närområdet som har skrivit under begäran tillsammans. Vi har fått stöd från bland annat Riksorganisationen Same Ätnam, Svenska Samernas Riksförbund och Gällivare skogsameby. Det blir en del av beslutsunderlaget och gör det svårare att negligera vår begäran om återbördande.

– Andra får gärna kontakta oss som varit engagerade i ärenden för återbördande. Det finns massor med praktiska råd som vi kan dela med oss.

Vilka är dina förväntningar på 2026?

– Senast i juni ska vi få besked från Historiska museet om förvaltningen av offergåvorna. Vi förväntar oss ett positivt besked, så att offergåvorna får flytta hem till Sápmi. Gällivare Kulturmuseum planerar att öppna sin nya utställning den 9 augusti 2026, på den internationella urfolksdagen och på dagen 111 år sedan det första spadtaget togs i offerplatsen. Det ser vi verkligen fram emot. Boka in det redan nu!

– Under 2026 hoppas jag också att fler ideella föreningar ställer krav på återbördande av både kvarlevor och ceremoniella föremål. Att de vill och har tid att prioritera de här frågorna.

När du vill veta mer

• Om Riksantikvarieämbetets regeringsuppdrag ”Uppdrag om stöd i återlämnandeprocesser”

Inlägget Nationella minoriteter #1: Lillsaivis byaförening fick tillbaka stulet kulturarv dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Något som alla runologer drömmer om är väl att upptäcka en ny runinskrift, eller rättare sagt en runinskrift som hittills gått odokumenterad av andra runforskare och den vidare världen. Tänk dig känslan som flera lantbrukare i framför allt Sverige och Norge fått uppleva när de flyttar på en särskilt stor och flat – men besvärligt belägen – sten i en åker, en sten som sedan visar sig ha ristade tecken på den dolda ytan. Rena rama julafton!

Forskningsresa till Älvdalen

Den som har Indiana Jones-ambitioner har goda förutsättningar att göra fältrunologiska fynd i Dalarna, där inskriftsmaterialet är lika stort som det är understuderat. Trots att det är extremt torftigt med vikingatida och medeltida inskrifter i trakten blommar en säregen runtradition upp i Dalarna på 1500-talet, och runkunskapen fortsätter att leva där ända in på 1900-talet.

Det finns fler än 350 inskrifter dokumenterade – där merparten faktiskt inte är på dalmål utan på (riks)svenska – och säkert många fler som vi inte känner till. Ett stort antal föremål med dalrunor är privatägda, och det är mycket sannolikt att en hel del träskålar, stavar och fäbodsväggar inristade med runor har undsluppit runologens (och i många fall säkert även ägarens) uppmärksamhet.

Förmodan om ett anmärkningsvärt högt mörkertal är en av anledningarna till att en forskargrupp med representanter från flera lärosäten och myndigheter – Yair Sapir, Magnus Källström, Patrik Larsson, Michael Lerche Nielsen, Jonas Nordby, Josefin Devine och jag – samarbetar för att vidare undersöka dessa och andra (i runologens ögon) sentida runtraditioner. Den 9–11 november träffades vi i Älvdalen för cirka 48 intensiva timmar av presentationer, fältarbete och stimulerande diskussioner med varandra och lokalbefolkningen.

Kyrkhärbret i Älvdalen besöktes

Måndagsförmiddagen ägnades åt undersökning av föremål på Rots skans – hembygdsgården i Älvdalen. På eftermiddagen åkte vi till Älvdalens kyrka för att besöka två av Sveriges äldsta timmerhus. Det ena huset, loftboden, är från 1580-talet och det andra, kyrkhärbret, är från 1280-talet; bägge hus är prydda med en handfull runinskrifter. Notera här att det är själva timret som är dendrokronologiskt daterat; ristningarna i timret är yngre. (Dendrokronologi är en metod att datera trä med hjälp av träets årsringar.)

På utsidan av loftboden finns ett dalrunealfabet i abc-ordning, samt två dörrar med var sitt vackra exempel på namnet susanna.

En liten stund senare stod vi i byggnaden bredvid, kyrkhärbret, och undersökte den eleganta inskriften erfrunir, med delikata, spegelvända runor.

D Rv266: erfrunir ’ärvrunor(?)’ och g. Foto: Eric Lander (CC BY).

En fängslande fråga i sammanhanget: är pricken mellan e-runans bistav och huvudstav avsiktligt ristad eller ej? Det är den nog, därför bör translitterationen nog vara æ. Två andra kända inskrifter i härbret kunde vi lätt hitta – D Rv266 sädes:korned ’sädeskornet’ på övervåningen och ett stiligt dalrune-g på ytterväggen – men snart ställdes vi inför ett mysterium.

Enligt anteckningar vid Riksantikvarieämbetet av Helmer Gustavson (1938–2018) som Magnus Källström hade med sig skulle det tydligen finnas ytterligare två inskrifter i rummet med erfrunir-inskriften. Trots Helmers utförliga orienteringsuppgifter och flera kisande ficklampsbärande runologer lyckades ingen av oss hitta dessa två inskrifter i kyrkhärbret.

I efterhand är det inte så konstigt att vi misslyckades, vilket Magnus uppmärksammade några dagar senare: inskrifterna fanns inte alls i kyrkhärbret, utan i byggnaden bredvid (dvs. loftboden) – en viktig detalj i Helmers anteckningar som förbisetts!

En tidigare okänd dalruneinskrift

En följd av den här lilla lapsusen var att rummet vi befann oss i fick en grundlig undersökning, och den som söker, hen finner, även om det hen finner inte var det hen sökte efter.

I mitt fall landade ljuset från min trofasta ficklampa på några linjer på övre delen av en timmerstock i väggen. Inristad i virket såg jag en tydlig f-runa, och inte bara det: det fanns fler tecken både till höger och till vänster! I ett ögonblick var vi flera ivriga kollegor samlade vid inskriften. Tillsammans tydde vi:

I D (u) fiäl (u)

De två första tecknen ser ut som latinska bokstäver, I och D, båda betydligt kortare än inskriftens övriga tecken. Efter ett signifikant avstånd kommer sedan ett tecken som består av en lång rak bistav som ansluter sig till en huvudstav. Detta kan naturligtvis vara en u-runa (eller möjligtvis toppen av en t-runa som är skadad nedtill), som sedan följs av ett kortare mellanrum.

Läsningen av den sammanhållna sekvensen fiäl är säker (observera pricken på dalrune-i:et). Det sista tecknet sitter tämligen avskilt från l-runan och verkar vara en u-runa till, denna gång med rundad bistav (eventuellt toppen av en bälg på ett skadat þ/d/D).

Inskriften har av uppenbara skäl ännu inte publicerats någonstans, och varken läsningen av inskriften eller tolkningarna nedan har refereegranskats. Hur inskriften ska dateras tänker jag inte heller gå in på här. Men utifrån den preliminära läsningen av runtexten som beskrivits ovan vill jag gärna presentera några tolkningsförslag.

Tolkningen ’fjöl’ är mest sannolik

En naturlig utgångspunkt är sekvensen fiäl.

Stefan Jacobssons blixtsnabba analys var älvdalskans fyöl, samma ord som svenskans fjöl ’planka, bräda’ men även ’bjälke, balk’. I Söderwalls ordbok nämns flera varianter i fornsvenskan: fiol, fiöl och fiäl. Enligt SAOB är fjäl en dialektal variant (och förmodligen en form som uppstått genom påverkan från andra böjningsformer i paradigmet, t.ex. genitiv singular fiälar).

Att en timmerstock i en vägg skulle ha ordet ’balk’ på sig är kanske inte så värst förvånande. Runföremål är ofta inristade med en beteckning eller benämning på objektet själv (exempelvis äldre runristade kammar med ordet ’kam’). Mig veterligen finns inte ordet fiöl eller fiäl belagt någon annanstans i runmaterialet. I sådana fall är detta vårt enda runbelägg på just detta ord.

Balk, berg eller kanske fiskfjäll?

Kan fiäl vara något annat än ’balk’? Alternativen är inte särskilt lockande. Vad sägs om fiäl(l) ’berg’? Inte omöjligt, men ett besynnerligt budskap i kyrkhärbrets kontext. Kanske verbet fiäla ’dölja, gömma’? Imperativformen av fiäla är fiäl, men hur ska den kryptiska uppmaningen ’göm!’ uppfattas?

Det kanske handlar om ordet fiäl(l) med betydelsen ’hud’ eller ’hinna’ (av olika slag)? På en vägg i en gammal jaktbod som nu står på hembygdsgården i Älvdalen kan man visserligen läsa om bland annat gäddfiske och fågelfångst, förmodligen för att det var just fisk och fågel som jägarna hängde upp i boden.

Kyrkhärbret i fråga fungerade ju faktiskt som tiondebod. Enligt Dalalagen (§3) var bönder förpliktade att ge en tiondel av gårdens produktion i skatt till kyrkan. Det gällde både fä och säd (nota bene ovannämnda sädes:korned) men också hwan tiunda fisk aff hwarium fisklekum, som det står i Dalalagen. Det har utan tvekan funnits en hel del fisk liggande i kyrkhärbret, men det förefaller mindre troligt att man någonsin har velat förvara fiskfjäll (alltså avfall) där.

Åverkan kan ha skadat inskriften

Är sista tecknet egentligen toppen av ett þ/d? Det skulle resultera i fiäl(d), en sekvens som för tankarna till nynorskans fjøld (fem.) ’myckenhet’ eller fornsvenskans fiälde (mask.). Eller skulle fiäl(d) kunna föreställa en form av fiäll/fiäld ’avdelat jordstycke’? Båda alternativen – ’mängd’ och ’fält/åker’ – passar väl någorlunda bra in i sammanhanget av ett utrymme där tiondet skulle härbärgeras, men frågan är om den tolkningen är mer sannolik än fiäl ’fjöl’.

Även om vi godtar tolkningen av fiäl som fiäl ’fjöl’ – eller kanske fiäl(u) som ett påbörjat fiälum ’för/till fjölar’ i dativ plural? – så har vi ju fortfarande några tecken kvar. Vad gör vi med I D (u)? Ett förslag som ligger nära till hands för I D är att de är initialer, ett typiskt kännetecken för dalruneinskrifter (se bilder ovan).

Magnus Källström har påpekat att det D-liknande tecknet skulle kunna vara övre delen av ett dalrune-g (eller hälften av ett B/b), och att följande (u) kan vara toppen av en t-runa. Det skulle innebära att träet slipats eller huggits bort nedantill efter att ristningen gjorts. Om så verkligen är fallet behöver undersökas vidare.

Mycket spännande återstår att upptäcka

Det finns många obesvarade frågor kring nyfyndet i Älvdalens gamla kyrkhärbre. Men att en ny runinskrift dyker upp efter endast ca 24 timmar i fältet ger oss en fingervisning om hur mycket som finns kvar att upptäcka, undersöka och förstå om runtraditionen i Dalarna. Detta bådar gott för alla oss runentusiaster som önskar sig fler inskrifter att tyda.

Det blev en tidig julklapp för runologerna i år, en som vi glatt tar emot!

Jag vill avslutningsvis rikta ett varmt tack till mina kollegor: Yair Sapir, Magnus Källström, Sven-Göran Hallonquist, Patrik Larsson, Michael Lerche Nielsen, Jonas Nordby, Josefin Devine, Stefan Jacobsson, Willem Koen; Elfdalens hembygdsförening, i synnerhet Marit Norin och Johanna Petersson; Henrik Zetterberg; och inte minst alla älvdalingar som muntert välkomnade oss. Våra forskningsaktiviteter ”Dalrunor – en forskningsinitiering om den lokala variant av runor som användes i Älvdalen med omnejd från 1500-talet till början av 1900-talet” finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.

Eric Lander är biträdande universitetslektor i nordiska språk med inriktning mot runologi vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Kontakt: eric.lander@nordiska.uu.se.

När du vill veta mer

Referenslista, sorterad i den ordning de förekommer i texten:

• Nyhetsartikel från 2020 ”Ny runsten hittad av en slump – årets fynd helt klart (sh.se)
• D Rv49, Balsers träbodar, Elfdalens hembygdsförening (runor.raa.se)
• D Rv40, Rot, Elfdalens hembygdsförening (runor.raa.se)
• D Rv133, Prostgården, Älvdalens socken (runor.raa.se)
• D Rv266, Prostgården, Älvdalens socken (runor.raa.se)
• Fiol, K.F. Söderwalls ”Ordbok öfver svenska medeltida språket” (runeberg.org)
• Fjöl, Svenska akademiens ordbok (saob.se)
• Fjäll, Svenska akademiens ordbok (saob.se)
• D Rv72, Lövnäs, Jaktboden Rots skans (runor.raa.se)
• Dalalagen – Äldre Västmannalagen(nordlund.lu.se)
• Fjälde, Söderwalls ordbok (runeberg.org)
• Fjäll/Fjäld, Svenska akademiens ordbok (saob.se)

Inlägget Nytt runfynd i Älvdalen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

TV-serien ”Så byggdes Sverige – en tidsresa om hur svenska hus hem och städer växt fram med start för 100 år sedan och med sikte 100 år in i framtiden” sänds på SVT play under hösten. För dig som vill få tips om litteratur om hur svensk arkitektur och stadsutveckling sett ut genom åren har Vitterhetsakademiens bibliotek samlat några lästips. Litteraturen finns även på många andra bibliotek i landet. 

Vitterhetsakademiens bibliotek ingår i myndigheten Riksantikvarieämbetet och är ett vetenskapligt specialbibliotek öppet för allmänheten. 

Det är ett passande sammanträffande att SVT sätter ljuset på vår byggda historia just i år. 2025 markerar 50 år sedan Byggnadsvårdsåret 1975, då Europarådet uppmärksammade vikten av att bevara det byggda kulturarvet. I dag är frågorna lika aktuella men med ett tydligare fokus på klimat, energi och hållbar samhällsplanering. 

Postmodernism : Arkitekturguide Västerås

Arkitekturguide Västerås Postmodernism visar upp ett kulturarv som inte ligger så långt tillbaka i tiden. Åren 1980–2000 var en expansiv tid i staden, då byggs flera symbolbyggnader till exempel Västerås första skyskrapa och ett nytt fackbibliotek på Engelbrektsgatan. Se färgprakten, de geometriska formerna och den lekfulla arkitekturen som kännetecknar postmodernismen. Guiden finns i full-text Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Karin Nordström, Linda Wångdahl, Elina Paakkulainen, Frej Berglind Drake, Emma Karp, 2023 

Dalamodernismen : bebyggelse i Dalarna 1930–1980

Läs om Dalarnas traditionella byggnadsskick i relation till modernismen. Hur har man förhållit sig till timmerhuskulturen, byarna, den röda slamfärgen och till kulturlandskapet? Bejakades modernismen i större utsträckning i Dalabergslagen där den tyngre industrin dominerade? Ur frågorna föddes begreppet dalamodernismen. Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Malena Andersson, Lars Jönses, Adam Mol, Kristoffer Ärnbäck, 2020

Bo Cederlöf och närhetens arkitektur

I den här boken porträtteras arkitekten Bo Cederlöf (1921–2008) och hans främsta verk. Förutom många byggnader i Partille deltog han i skapandet av Bergsjöns centrum, renoverade landshövdingehus i Göteborg och ritade offentliga byggnader på många orter i Sverige. Hans produktion spänner över flera decennier under en tid när det moderna Sverige tog form Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Magnus Brink med bidrag av Claes Caldenby, 2022 

The urban soul of Malmö : highlights from a city in perpetual evolution 

Malmö är en stad i ständig rörelse med fötterna i historien och blicken mot framtiden. Från industriepok till idédriven innovation har staden aldrig tvekat inför förändring, utan gjort den till sin styrka. Mötet mellan människor, kontraster och kulturer skapar stadens puls. Här samsas vardag och vision, tradition och kreativitet Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Joakim Lloyd Raboff och David Pahmp, 2025 

Nya Klara : Sveriges modernaste stadsdel

Stadsdelen Klara har under två sekler varit den del av Stockholm som varit mest benägen till förändring, där gaturum och byggnader formats och omformats efter trender och behov. Målet med nya Klara har varit att skapa attraktionskraft och trivsel för såväl stockholmare som besökare från när och fjärran Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Martin Rörby, 2022 

Stockholm och dess förorter

Med säker blick för detaljer och miljöer i Stockholmsområdet tecknar Nasrola Khoshdel både kända och mindre kända byggnader, kyrkor och parkområden: Stadshuset, Husby centrum, Svandammen i Spånga och Markuskyrkan i Björkhagen. Det är en bred skildring av innerstaden och förorterna och läsaren får uppleva staden på ett nytt sätt Läs mer i Libris (libris.kb.se). 

Nasrola Khoshdel, 2019 

Byggnadsanknuten offentlig konst som del av 1900-talets kulturmiljöer  

Med modernismens genombrott, under förra delen av 1900-talet, introducerades nya förutsättningar för en dynamisk samverkan mellan företrädare för konstens respektive arkitekturens område. Den offentliga konsten har i hög grad kommit att betraktas som en del av det moderna kulturarvet. Artikel i full-text. Läs mer i Diva (uu.divaportal.org). 

Cathrine Mellander Backman, Bebyggelsehistorisk tidskrift. Vol. 84(2023), s. 62–74. 

Ekostaden Augustenborg : erfarenheter och lärdomar  

Ekostaden Augustenborg i Malmö lockar varje år många besökare som vill se en hållbar omställning i verkligheten, och hur en klimatanpassning kan vara både funktionell och snygg. I den här antologin kan du följa utvecklingen i området från byggstart 1948 fram till idag. Här får du hela berättelsen om Ekostaden och en inblick i de erfarenheter och lärdomar som kan dras  Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Redaktörer: Monika Månsson och Bengt Persson, 2020 

Folkbiblioteket   

I boken Folkbiblioteket presenteras över trettio bibliotek i Sverige. Folkbiblioteken är platser som genom konkret arkitektur har förändrat människors livsmöjligheter såväl som samhällens vägval. Bibliotekens arkitektur och roll som mötesplats belyses. Här åskådliggörs också bibliotekens roll i samhället, bibliotekens demokratiska uppdrag och dess plats för människor, litteratur och media Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Dan Hallemar, 2020 

Inlägget Lästips för ”Så byggdes Sverige” från Vitterhetsakademiens bibliotek – del två  dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I seminariet medverkade Johan Wadsten, folkrättsjurist och rådgivare vid Svenska Röda Korset, Agnes Norberg, nationell representant för 1954 års Haagkonvention vid Riksantikvarieämbetet samt Reena Devgun, åklagare och teamledare vid Åklagarmyndighetens grupp för krigsbrott

Vad är krigets lagar?

Krigets lagar – eller den internationella humanitära rätten – är den del av folkrätten som reglerar hur väpnade konflikter får föras. Syftet är att skydda dem som inte deltar i strid och deras egendom. Det gäller bland annat civila, sjukvårdspersonal, krigsfångar, humanitära arbetare – liksom den personal som arbetar med att skydda kulturarv.

Lagarna vilar på en enkel men avgörande princip: även i krig finns gränser. De förbjuder exempelvis attacker mot civila mål, användning av vissa vapen och missbruk av skyddade symboler. Genévekonventionerna från 1949 är grunden för dagens humanitära rätt, och har antagits av nästan alla världens stater.

– Reglerna är skapade av människor för människor, för att göra det värsta vi känner till – krig – lite mindre förödande, förklarar Johan Wadsten, folkrättsjurist och rådgivare vid Svenska Röda Korset.

De röda symbolerna

Röda korset, röda halvmånen och röda kristallen är Genèvekonventionernas skyddsemblem och markerar sjukvård och humanitär personal i krig. De bygger på principen om distinktion: stridande måste skilja mellan civila och militära mål. Emblemen gör denna åtskillnad tydlig och signalerar ”Attackera inte – här räddas liv”, säger Johan Wadsten.

Fungerar krigets lagar i praktiken?

Att reglerna inte alltid följs är uppenbart, men de har ändå en viktig funktion, menar Johan Wadsten. När brott mot krigets lagar avslöjas blir det möjligt att utkräva ansvar, både nationellt och internationellt.

– Det faktum att lagar bryts betyder inte att de saknar värde. Tvärtom visar det att de behövs, sa han.

Kulturarvets särskilda roll i krig

Agnes Norberg, nationell representant för 1954 års Haagkonvention vid Riksantikvarieämbetet, förklarade varför just kulturarvet har ett särskilt skydd i krig.

– Kulturarv handlar inte bara om byggnader och föremål, utan om våra kollektiva minnen och vår identitet. Att förstöra kulturarv är ett sätt att försöka skriva om historien och underminera ett folks existens, säger hon.

Från nazisternas systematiska plundringar, propagandautställningar och förstörelse av judiskt kulturarv till dagens ryska angrepp på ukrainsk kulturegendom ser vi samma mönster: medvetna attacker mot kulturarv för att förändra berättelsen om ett folk. Att skydda kulturarvet är därför avgörande, inte bara för att motverka manipulation av historien utan också för att möjliggöra återuppbyggnad, försoning och fred efter en konflikt.

Haagkonventionens blåvita sköld

Det folkrättsliga skyddet av kulturegendom i väpnade konflikter regleras främst i 1954 års Haagkonventionen med tilläggsprotokoll.

Konventionen gör det möjligt att märka ut kulturegendom med den blåvita skölden – det internationella kännetecknet för skyddad kulturegendom. Symbolen visar vilka byggnader och föremål som omfattas av folkrättsligt skydd och kan användas på allt från arkeologiska platser och kyrkor till museer och enskilda kulturföremål.

– En tydlig märkning minskar risken för oavsiktlig förstörelse och fungerar dessutom som ett juridiskt verktyg för att kunna utkräva ansvar i efterhand. Det blir svårare att hävda okunskap om ett objekts skyddsstatus, förklarar Agnes Norberg.

Skyddet i svensk lag

I Sverige regleras skyddet av kulturarv i krig genom flera lagar. Brott riktade mot kulturarv i väpnad konflikt kan utgöra krigsförbrytelser enligt lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.

Dessutom finns skydd i kulturmiljölagen och andra bestämmelser som gäller redan i fredstid. Länsstyrelserna ansvarar för att välja ut objekt som ska märkas med den blåvita skölden, medan Riksantikvarieämbetet beviljar tillstånd att använda emblemet.

Från stater till individer – vem bär ansvaret?

I dag kan både stater och enskilda personer ställas till svars för att ha förstört kulturarv. Reena Devgun, åklagare och teamledare vid Åklagarmyndighetens grupp för krigsbrott, betonar att ansvaret ofta ligger på individnivå.

– Det är inte bara stater som kan hållas ansvariga. En enskild person som beordrar eller utför ett angrepp mot kulturarv kan dömas för krigsbrott, sa hon.

Under kriget i Syrien dokumenterade organisationer förstörelse av kulturarv i realtid. Men trots omfattande bevisning är det ofta svårt att identifiera enskilda förövare – även om den digitala dokumentationen har gjort det lättare att i framtiden utkräva ansvar.

Hur väl rustade är vi i Sverige?

Reena Devgun menar att Sverige står starkt jämfört med många andra länder. Här finns särskilda enheter inom både polis och åklagarmyndighet som arbetar med krigsbrott och kulturarvsbrott.

– Vi är väl rustade, men det krävs också internationellt samarbete. Flera länder som saknar permanenta utredningsenheter står utan möjlighet att agera när överträdelser sker, menar hon.

Varför symbolerna spelar roll

Både Wadsten och Norberg betonade vikten av att symbolerna används korrekt och inte missbrukas. Ett rött kors på ett fordon får till exempel bara användas av behörig sjukvårdspersonal. Felaktig användning riskerar att underminera hela systemet av skydd.

– Emblemen bär idéer som är större än juridiken. De symboliserar vår strävan efter mänsklighet, även i det mest omänskliga, sa Johan Wadsten.

Ett skydd som vilar på respekt

Krigets lagar och de folkrättsliga symbolerna kan inte stoppa våld, men de sätter en moralisk och juridisk ram. De påminner om att vissa värden är så grundläggande att de måste skyddas – även när världen rasar.

– Att skydda kulturarvet är att skydda mänskligheten, sammanfattar Agnes Norberg.

När du vill veta mer

• Riksantikvarieämbetets information om beredskap och kulturarv

Inlägget Så fungerar krigets lagar och folkrättsliga symboler dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Riksantikvarieämbetet slår följe med SVT:s historiesatsning i serien ”Så byggdes Sverige” och bjuder på lästips om arkitekturen i Sverige under de senaste hundra åren. Läs om hur kvinnor tagit plats i arkitekturen, trapphuskonst, och folkhemmets trädgårdsstad.

TV-serien ”Så byggdes Sverige – en tidsresa om hur svenska hus hem och städer växt fram med start för 100 år sedan och med sikte 100 år in i framtiden” sänds på SVT play under hösten. För dig som vill få tips om litteratur om hur svensk arkitektur och stadsutveckling sett ut genom åren har Vitterhetsakademiens bibliotek samlat några lästips. Litteraturen finns även på många andra bibliotek i landet.

Vitterhetsakademiens bibliotek ingår i myndigheten Riksantikvarieämbetet och är ett vetenskapligt specialbibliotek öppet för allmänheten.

Det är ett passande sammanträffande att SVT sätter ljuset på vår byggda historia just i år. 2025 markerar 50 år sedan Byggnadsvårdsåret 1975, då Europarådet uppmärksammade vikten av att bevara det byggda kulturarvet. I dag är frågorna lika aktuella men med ett tydligare fokus på klimat, energi och hållbar samhällsplanering.

Kvinnor tar plats : Arkitekter i Göteborg 1920–2020

Boken lyfter kvinnliga arkitekters bidrag till arkitekturen i Göteborg. Först i slutet av 1940-talet fick kvinnor avlägga arkitektexamen vid Chalmers. Kvinnorna har nu på 2020-talet tagit plats vid männen i en växande arkitektkår. Boken är rikt illustrerad och bygger på arkivforskning och intervjuer av kvinnor i olika åldrar som verkat som arkitekter i Göteborg. Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Gunilla Linde Bjur, 2025

Trapphusens konst : Malmö 1930–1940

Malmö växte i slutet av 1930-talet och många nya bostadshus byggdes. Även om husen var enkla, så var trapphusen desto finare. De var dekorerade med fantasifulla, färggranna målningar. Boken är en unik dokumentation för att synliggöra målningarna och konstnärerna bakom dem Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Tobias Hultén och Olga Schlyter, 2025

Småhusets byggnadsteknik 1930–1975. En aspekt på den sociala bostadspolitikens framväxt

Artikel från Bebyggelsehistorisk tidskrift, 1992, nr 24, s. 77–92, om olika hustypers historia och framväxt med exempel från olika årtionden och från flera ställen runt om i landet. Läs mer i Diva (diva-portal.org).

Lars-Eric Jönsson, 1992

Välfärdsbyggets arkitektur 1945–1960

Välfärdsbyggets inledning, 1945–1960, var en glansperiod i en svenska arkitekturhistorien. Arkitekturen var progressiv, humanistisk på en folklig grund. Att arkitekter och konstnärer samarbetade nära varandra var utmärkande för perioden. Människan var i centrum för välfärdens arkitektur. Läs mer i Libris (libris.kb.se)

Peter Sundborg, 2024

Per Albin-torp : typhus för arbetarsmåbruksbyggnader

Per Albin-torpen var en bostadsreform på 1930-talet som möjliggjorde för landsbygdens människor att bygga ett litet småbruk, ett bostadshus med tillhörande ladugård med hjälp av förmånliga lån. De första torpen byggdes i Norrland, norra Dalarna och norra Värmland. Boken är en omfattande dokumentation över Per Albin-torpen med många illustrationer och ritningar. Läs mer i Libris (libris.kb.se).

Torsten Sigfridsson, 2006

Kiruna på väg : stadsomvandlingen

Följ med Kjell Törmä, som skrivit flera böcker om flytten av Kiruna. I boken ”Kiruna på väg” skildras flytten i bild, ord och kartor på ett övergripande och lättfattligt sätt. Här beskrivs bakgrunden till flytten, hur det rent praktiskt går till att flytta hus, om hus som behövts rivas och förstås om den världskända flytten av kyrkan.

Kjell Törmä, 2025

Läs mer i Libris (libris.kb.se)

Funkis i Södra Ängby : folkhemmets trädgårdsstad

Södra Ängby byggt på 1930-talet i Stockholms utkant är något av en lyxvariant av folkhemmet. Här finns 500 stora vita funkisvillor vid slingrande gator. Det här var medelklassens bostadsområde. Ett garage till varje hus och egna grönskande trädgårdar med tunnelbanan nära till hands. Läs mer i Libris (libris.kb.se)

Peter Lundevall, 2024

Art déco och Swedish Grace i Stockholms stadsrum

År 2025 är det 100 år sedan Swedish Grace gjorde succé i världen. Stilen presenterades på den första världsutställningen för dekorativ och konstindustriell design i Paris 1925 och mottogs med ovationer. Arkitekter som representerade perioden var: Asplund, Lewerentz, Bergsten och Tengbom. Stockholms konserthus, Stockholms stadsbibliotek och Liljevalchs konstmuseum är byggnadsverk som uppfördes under denna tid. Läs mer i Libris (libris.kb.se)

Rikard Larsson, 2025

Inlägget Lästips för ”Så byggdes Sverige” från Vitterhetsakademiens bibliotek dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I parken till Hässelby slott i västra Stockholm står en imponerade runsten (U 79) rest på vad som ser ut som en gravhög omgiven av ytterligare några högar. Stenen är ristad på två sidor och har tillägnats en man, vars namn har översatts med ”Bärsa”, vilket i regel brukar väcka en viss munterhet.

Att stenen står på toppen av en gravhög är någonting mycket ovanligt och när Sven B. F. Jansson – den legendarisk Run-Janne – 1963 skrev en kort artikel om denna sten påpekade han att redan stenens placering skvallrade om att den inte stod på ursprunglig plats: ”Runstenarna restes nämligen ej ovanpå gravarna”. I detta fall visste man också att den från början hade stått vid gården Skesta, som låg ett par kilometer längre norrut intill det som i dag är Lunda industriområde. Byn försvann redan på 1800-talet, men bytomten finns ännu kvar.

Den som flyttade stenen var bankiren och grosshandlaren Carl Gustaf Cervin, som ägde Hässelby under åren 1856–1876. Exakt när flytten genomfördes verkar inte vara känt, men enligt några anteckningar av P. J. Lindal i ATA från 1881, ska det ha skett på 1860-talet.

Minnet av ursprungsplatsen levde dock länge kvar i trakten. Vid en fornminnesinventering som genomfördes åren 1926–28 noterades exempelvis följande:

Enligt f.d. trädgårdseleven Gustav Andersson, Vinsta, Spånga, lät bankir Cervin, ägare av Hässelby m.m., flytta runstenen till sin nuvarande plats. Den stod mellan den s.k. Skestabacken (beläget mellan bron på Lundavägen och Vadet) och Wadet S om skogen vid Vadet. Stenen stod strax ”nedanför backen” V om vägen.

Några år senare skrev en Frans Blomberg, som var bosatt i Tensta, följande rader till Riksantikvarieämbetet med både ljudenlig stavning och en del ålderdomliga ordformer:

Undertecknad vill härmed medela att det har stagit en Runsten på Skjedesta gärde vid Lunda i Spånga som flyttades till Hesselby af Grosshandlar Servin då hann ägde Hesselby min far talte om det. Om det blve[!] uppmärksammat, så skulle det höras efter nu medan några lever som vet det Lantbrukaren Agust Jansson i Spångaby vet prisis var de stog hann är vist barnfödd i Lunda.

Det är oklart om man då tog tillvara erbjudandet att få stenens plats utpekad, åtminstone finns ingen sådan angiven i Kulturmiljöregistret. I söktjänsten Runor har den ursprungliga platsen knutits till L2014:8180/RAÄ Spånga 43:1, men detta avser själva bytomten och där har stenen inte stått. Den finns nämligen utsatt på ett par äldre kartor, vilken gör att ursprungsplatsen kan bestämmas med stor exakthet.

En av dessa förvaras i Lantmäteristyrelsens arkiv (A98-1:1) och är ritad 1850 av Alexander Emil Schwarbitz. Här är stenen markerad nordväst om byn och strax öster om den väg som ledde norrut mot den numera försvunna gården Vadet. Överfört till dagens karta hamnar man ungefär mitt i vägen utanför Fagerstagatan 29 i Lunda industriområde.

Den andra kartan är något äldre och ritad 1810 av Carl Christian Graff (A98-25:1). Stenen benämns här ”Runstaf” och lantmätaren har till och med gjort en liten bild av stenen, som avbildas som lutande.

Att stenen faktiskt lutade i början av 1800-talet bekräftas av en annan källa. I det sjunde bandet av J. G. Liljegrens Fullständig Bautil (ATA) finns en blyertsteckning som visar stenen i just detta skick. Den ovanligt konstnärliga teckningen är försedd med initialerna O.W., vilket visar att den är utförd av konstnären Otto Wallgren (1795–1857), som hade studerat såväl vid Konstakademien i Stockholm som utomlands i Paris och Italien. Han hade goda kontakter med den dåvarande ägaren av Hässelby, greve Gustaf Trolle-Bonde, och hade 1828 bland annat målat hans porträtt. I oktober 1848 mottog Vitterhetsakademien från Wallgren ”3^ne prydliga  teckningar” av några runstenar (Kungl. Vitterhetsakademiens protokoll 1848 § 280). Två av dessa kom från Stockholmstrakten – Ängbystenen U 60 i Bromma och U 89 vid Skälby i Järfälla – och de är utförda i en liknande stil som den av Skestastenen. Denna teckning måste dock ha inkommit vid ett tidigare tillfälle, eftersom Liljegren dog 1837.

Wallgren har som nämnts avbildat stenen som lutande precis som på Graffs karta, men inte nog med det. Till vänster har han antytt den väg som stenen stod vid och bakgrunden har han tecknat två gravhögar, där den ena har en grop i toppen. Det är alltså tydligt att stenen även på ursprungsplatsen stod på ett gravfält precis som den gör i dag. Det är då intressant att notera att Schwabitz på sin karta har markerat ett antal runda ringar i åkermarken runt stenen. Det ligger nära till hands att tänka sig att de avbildar senare bortodlade gravar.

Det gravfält där stenen står i dag består enligt Fornsök av fyra högar, men i inventeringsboken nämns att några av dessa kan vara ”anlagda i sen tid”. Frågan är dock om de inte alla kan ha uppförts i samband med att Cervin flyttade stenen till Hässelby och att de imiterar hur det såg ut på stenens ursprungliga plats, undantaget att runstenen där uppenbarligen inte stod på toppen av någon hög, utan intill en väg.

Tydligen har stenens nuvarande plats tidigare också varit bebyggd. På en karta av den nämnde lantmätaren Graff från 1810–12 sammanfaller den nämligen med platsen för en av de två längor som då låg på ömse sidor om infartsvägen till slottet. Hedvig Schönbeck vid Stockholms stadsmuseum gjorde 2002 en byggnadshistorisk inventering av Hässelby slott och påpekade då att det var oklart ”i vilken utsträckning denna byggnad har skadat fornlämningen”. Kanske är det snarare så att högarna är byggda av rester av den aktuella byggnaden och de bör i så fall inte vara äldre än 1860-tal. Hur det egentligen förhåller sig går knappast att avgöra utan en arkeologisk undersökning.

Namnet på den person som stenen har tillägnats har uppfattats som både Bersa och Birsa, vilket inte i någondera fallet har med öl att göra. I stället handlar det om en djurbeteckning med betydelsen ’björnhona’, som ursprungligen måste ha uppkommit som binamn. Kanske har det syftat på en person med lufsande gång. På Skestastenen har namnet antagits vara ristat på två olika sätt: birsu respektive bersu. Den senare läsningen har dock betraktats som osäker och när vi målade upp denna sten för mer än tio år sedan noterade jag att i-runan sannolikt var ostungen och att det alltså står birsu på båda ställena. Eftersom även de andra exemplen på detta namn på runstenarna genomgående är stavade med i-runa (U 189†, U 295) så är nog Birsa den korrekta formen och namnet bör på nusvenska i första hand återges som ”Birsa” och inte ”Bärsa”.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Skestastenen och dess inskrift i Upplands runinskrifter (litteraturbanken.se).

Inlägget Runstenen vid Hässelby slott och några dubiösa fornlämningar dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

– Rettigstipendiet gör det möjligt för forskare att inte bara fördjupa sig i våra samlingar, utan också att bidra till att de öppnas upp för nya frågor och perspektiv. Det är alltid lika inspirerande att ta del av de nya projekt som växer fram med hjälp av stipendiet. De visar hur levande våra samlingar faktiskt är, och hur relevanta de fortsätter att vara, säger Henning Hansen, som är bokhistoriker och forskningsbibliotekarie vid Riksantikvarieämbetet.

– Stipendiet stimulerar till ny kunskap inom forskningen, samtidigt som det stärker det förståelsen för kulturarvets roll i dagens samhälle. Det är glädjande att se hur forskare från olika discipliner hittar vägar in i våra samlingar. Det skapar oväntade möten mellan ämnen, tidsperioder och metoder, säger Henning Hansen.

2023 års stipendiater berättar

Här berättar Ylva Haidenthaller och Hampus Östh Gustafsson om sin forskning i samlingarna.

Ylva Haidenthaller

Ylva Haidenthaller – konstvetare och numismatiker verksam vid Lunds universitet

”I huvudet på en 1700-talsnumismatiker”

Ylva Haidenthaller ger i sitt projekt  en inblick i numismatiska samlingspraktiker i 1700-talets Sverige genom att undersöka Johan Christiernins (1745–1811) numismatiska förteckningar i Riksantikvarieämbetets arkiv och Carl Gustaf Warmholtz (1713–1785) “Novus Thesaurus nummorum Sueo-Gothicorum” i Vitterhetsakademiens bibliotek. Dessa källor visar att numismatik under 1700-talet var mer än bara ett fritidsintresse för gentlemän,  det handlade om att dokumentera, visualisera och förstå myntens och medaljernas roll i historien.

Warmholtz “Novus Thesaurus” är en kronologiskt ordnad bildsamling över svenska mynt och medaljer, där många illustrationer är hämtade från samtida publikationer. Samlingen var sannolikt en del av hans bredare bibliografiska projekt snarare än en katalog över en enskild samling.

Christiernins anteckningar, å sin sida, visar på en systematisk ambition att skapa en komplett katalog över svenska mynt och medaljer, där han både dokumenterade sin egen samling och sammanställde litteraturreferenser och prisuppgifter.

Studien visar att både Warmholtz och Christiernin arbetade i nätverk där personer som Berch, Ulric Grill och Charles de Geer ingick, och att samlande och forskning var nära sammanflätade. Numismatik var ett forskningsfält där materiella och visuella uttryck, nätverk och dokumentation var centrala – något som fortfarande präglar ämnet idag. Resultaten kommer att publiceras i Svensk Numismatisk Tidskrift.

Hampus Östh Gustafsson

Hampus Östh Gustafsson är idéhistoriker verksam vid Uppsala universitet och Lunds universitet.

Humanistisk forskning – så finansierades forskning förr

Hampus Östh Gustafsson har undersökt Humanistiska fondens roll i svensk forskningsfinansiering under 1900-talets första hälft. Utgångspunkten är  fondens arkiv vid Riksantikvarieämbetets arkiv. Fonden grundades 1929 på initiativ av Kungl. Vitterhetsakademien, särskilt genom riksantikvarie Sigurd Curmans (1879–1966) insats och med stöd av Gustaf VI Adolf (1882–1973), för att stärka humanioras ställning i Sverige. Under tre decennier fungerade fonden som en central aktör för humanistisk forskning, med hög beviljandegrad och stöd till såväl tryckning som resor och mindre forskningsinsatser.

Efter en omorganisation 1947 fick Humanistiska fonden en tydligare funktion som statligt forskningsråd, vilket ledde till ökad formalisering och professionalisering. Projektet visar hur fondens historia speglar förhandlingar mellan vetenskapliga och politiska intressen, och hur nya ideal kring forskarrollen och bedömningskulturer växte fram. Mot slutet av fondens verksamhet premierades  forskare knutna till universitet på bekostnad av den  bredare grupp av humanistiska kunskapsproducenter i samhället.

Studien ger nya perspektiv på hur finansieringens former påverkat det svenska forskningslandskapet och forskaridentiteten, frågor som är högaktuella även idag.

När du vill veta mer – anmäl dig till Rettigsymposium

Vill du veta mer om forskningsstipendiet och hur det gått för tidigare forskare? Passa på att träffa 2024 års Rettigstipendiater som nu är i färd med att avsluta sina forskningprojekt.

De fyra stipendiaterna Henrik Alexandersson, Alexander Isacsson, Avigail Rotbain och Natalie M. Smith, berättar under symposiet om sina forskningsprojekt, som spänner från tidigmodern reselitteratur och antikvariskt fältarbete i Bohuslän till källutgivningens historia och metodutveckling kring plundrade boksamlingar.

• Läs mer och anmäl dig till Rettigsymposium den 26 november (raa.se)

Om stipendiet

Varje år delas stipendier ut ur stiftelserna Herbert Rettigs och Ing-Marie Rettigs stipendiefonder för att stödja yngre forskare, på doktorand- och postdoktornivå, och yngre tjänstepersoner som är yrkesverksamma inom arkeologi, historia, konsthistoria, arkitektur, byggnads- och kulturmiljövård, idéhistoria, bokhistoria, kulturarvsstudier, numismatik och besläktade ämnen.

Stipendiet består av en engångssumma om 100 000 kronor och riktar sig till projekt som har nytta av de fysiska samlingarna vid Riksantikvarieämbetets arkiv och Vitterhetsakademiens bibliotek. Målet med stipendiet är att underlätta bruk av samlingarna vid arkivet och biblioteket.

Om Rettigstipendiet (raa.se)

Inlägget Rettigstipendiet – en satsning på framtidens forskning om kulturarv dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Den senaste tiden har flera rapporter som beskriver både utmaningar och möjligheter gällande privat finansiering publicerats från olika aktörer inom kultursektorn. Med privat finansiering menar vi här externa icke-offentliga intäkter som donationer och sponsring.

Några aktuella rapporter är Privat kulturfinansiering – hinder, möjligheter och konsekvenser (2024) från Myndigheten för kulturanalys, Vem betalar för kulturen? (2025) från Sveriges Museer och Svensk Scenkonst, Kultur på svältkur (2025) från DIK samt Filantropiskt stöd till det fria kulturlivet (2025) från Brakeley Nordic. 

Sammanfattningsvis lyfter rapporterna att

• Kulturverksamheter har ofta brist på kunskap, resurser, nätverk och kapacitet att arbeta med privat finansiering.
• Privata finansiärer har ett bristande engagemang och förutsättningar för att finansiera kulturverksamhet, särskilt när det gäller att stötta kärnverksamhet som samlingsvård eller kunskapsuppbyggnad.
• Incitamentsstrukturen för privata medel kan upplevas som krånglig. Begränsningarna är i flera fall kopplade till historiska faktorer och processer.
• Det finns en oro för att mer privata pengar riskerar leda till mindre offentliga medel.
• Utökad privat finansiering kan påverka museernas självständighet och konstnärliga frihet. Samtidigt kan fler privata finansiärer bidra på ett positivt sätt till att minska beroendet av enskilda bidragsgivare.
• En breddad finansiering kan ge museer förutsättningar att göra sådant de vanligtvis inte har möjlighet till och nå nya publikgrupper.
• Det finns både positiva och negativa åsikter om privat stöd i museisektorn.

Regeringen ser över legala strukturer och regelverk

En utredning ser just nu över hur finansieringen av kultur kan breddas, bland annat genom att titta på möjligheterna till skattereduktioner för donationer och ett matchningssystem där det offentliga matchar privata gåvor. Utredningen undersöker hur det går att förenkla för privata aktörer att skänka pengar till bland annat museer och hur det kan kombineras med de kulturpolitiska målen om armlängds avstånd. Tillsammans med utredningen om skattelättnader för sponsring till verksamhet av idrottslig, kulturell eller annan så kallad allmännyttig karaktär, kan detta framöver ge ökade incitament för privat finansiering av kultur och museer. Båda utredningarnas slutresultat presenteras under 2026. 

Att bredda finansieringen är ett långsiktigt arbete

För att undersöka hur några museer arbetar med privat finansiering har Riksantikvarieämbetet intervjuat museichefer på Prins Eugens Waldemarsudde, Rackstadmuseet och Skissernas museum samt representanter för Familjen Kamprads stiftelse och Brakeley Nordic.

Oavsett organisationsform och förutsättningar betonar alla vikten av tid och resurser, nätverk och personliga relationer för att arbeta framgångsrikt med privat finansiering och filantropi. Det kostar pengar att söka pengar. Tid och resurser måste avsättas, och styrelse och ledning måste vara med på banan.

Sammanfattningsvis visar intervjuerna att:

• Det kostar pengar att söka pengar.
• Relationsbyggande är viktigt, och det tar tid.
• Kunskap och erfarenheter skiljer sig åt mellan museer.
• Det finns en ökad konkurrens om medel samt en osäkerhet gällande långsiktig finansiering.
• Det är viktigt att göra etiska övervägande vid val av donatorer och sponsorer.

Skissernas museum i Lund

Annie Lindberg är museichef på Skissernas museum som är en del av Lunds universitet. Museets grundfinansiering kommer från universitetets anslag, och täcker de löpande kostnaderna som hyror och löner. Resten av verksamheten drivs med extern finansiering, både donationer och egenintäkter. Annie Lindberg säger att den privata finansieringen handlar om alltifrån småpengar till stora summor och att det varierar över tid.

Annie Lindberg uppskattar att cirka 10–20 procent av hennes arbetstid går åt att arbeta med extern finansiering men att det varierar. Museet har stor hjälp av avdelningen Development Office på Lunds universitet, som arbetar aktivt med privat finansiering. Avdelningen har arbetat länge med att vårda relationen med privata donatorer och filantroper och fungerar som en matchmaking-funktion. Universitetet ser ett värde i att bedriva kulturverksamhet så museets projekt har ofta hög prioritering.

Annie Lindberg berättar att det ofta är filantroper som kontaktar universitetet och vill stödja verksamheterna och hon säger att det finns fördelar med att jobba med konst och kultur och gärna med ett tvärvetenskapligt perspektiv.

– Vi erbjuder ett “smörgåsbord” till donatorerna. Jag har en lista med projekt som är på gång, det kan handla om en tillfällig utställning, en programserie, en bok, ett inköp av verk, ett pedagogiskt program för barn och skolklasser eller en ny spegel i entrén, säger Annie Lindberg.

”Ingen vill sponsra löpande drift”

– Det ska vara utvecklingsprojekt, något nytt, något där de känner att de gör skillnad. Men det måste också vara hållbart för verksamheten, allt kan inte vara utvecklingsprojekt, det kan bli väldigt “hattigt” för oss att hantera, menar Annie Lindberg.

Hon betonar vikten av goda relationer och personliga kontakter för ett framgångsrikt arbete med privat finansiering.

–  Jag har lärt mig mycket av Lunds universitet om hur man bygger och vårdar relationer med filantroper och donatorer, museet har fått jättemycket draghjälp av dem, säger Annie Lindberg.

I Lund finns ett stiftselsenätverk som träffas regelbundet och diskuterar pågående projekt. Annie Lindberg har varit där vid ett tillfälle och presenterat olika projekt som är aktuella att stötta ekonomiskt. Hon förklarar att stiftelserna i nätverket ofta samarbetar och delar på kostnader sinsemellan i projekt.

– Ingen kan betala allt men stiftelserna i stiftelsenätverket i Lund vill gärna hjälpas åt så att de kan sprida donationer till flera ändamål. Det är viktigt att kunna bryta ned projekt i “små paket”, så att olika donatorer kan ta olika delar, säger Annie Lindberg.

Etiska perspektiv – risk för ”guilt by association”?

Museer har ett högt förtroende i samhället och behöver överväga vilka associationer donationer och sponsring kan medföra. Ibland behöver man tacka nej till stöd av etiska skäl.

– Det är viktigt att applicera etiska perspektiv och föra en moralisk diskussion om vilka donatorer och företag som är lämpliga att ta emot stöd från, särskilt med tanke på museers höga förtroende. En del i det höga förtroendet har att göra med att vi är oberoende. Det är inte något som är ett problem för oss i nuläget men det skulle kunna bli så att konstnärer eller andra tackar nej till oss på grund av association till ett visst företag eller donator, så det är något man behöver ha i åtanke, menar Annie Lindberg.

Rackstadmuseet i Arvika

Anneli Strömberg är museichef på Rackstadmuseet i Arvika, ett konst- och konsthantverksmuseum.
Den ideella föreningen Rackstadmuseet bildades på 1980-talet och museet stod klart 1993. Idag täcks museets budget med bidrag från kommun, region och stat till 25 procent. Resten är egen finansiering. Huvudsponsor för museet är Westra Wermlands sparbank.

Anneli Strömberg och Rackstadmuseet arbetar med fundraising, filantropi, och sponsring. De får externa medel från olika håll. Privata medel får de ofta genom stiftelser men även av privatpersoner. Hon lägger mycket tid på att söka finansiering till museet och avlastas med en projektanställd i arbetet med att söka externa medel. Museets styrelse har förståelse för att arbetet är viktigt och tar tid. Styrelsen hanterar vissa strategiska frågor så att Anneli Strömberg kan frigöra tid för att arbeta med extern finansiering.

– Jag tror på extern finansiering om det inte inkräktar på bidragssidan och offentlig finansiering. Men man ska veta att det kostar pengar att söka pengar och man måste ha ledningen och styrelsen med sig, framhåller Anneli Strömberg.

Anneli Strömberg framhåller också att nätverkande är en stor del av arbetet med privat finansiering.

– Det blir många samtal och relationer, relationsbyggande och historier om familjer. Filantropi, till skillnad från sponsring som är en affärsverksamhet, har ofta inte något direkt återrapporteringskrav, utan här handlar det om dialog och samtal om vad pengarna ska gå till. Privata donationer har historia med sig, det är ett roligt och givande arbete. Det finns många som skulle vilja ge mer till kultur och museer. Det är viktigt att uppmuntra dem som har en vilja att ge och tycker att kultur är viktigt. Låt folk våga bli filantroper – hur startar man en stiftelse till exempel, säger Anneli Strömberg.

Kompetensfråga hos museerna

Många museer upplever att de saknar tillräcklig kompetens för att arbeta med och söka privat finansiering. Museer behöver vara aktiva som mottagare och jobba med uppsökande och relationsbyggande verksamhet.

Anneli Strömberg nämner företaget Brakeley Nordic som är en aktör som skapar ytor och nätverk inom filantropi. Brakeley stöttar museer med att arbeta mer strukturerat med filantropi som kompletterande finansiering i ett projekt som har finansierats av Kulturbryggan. Brakeley anordnar bland annat utbildningar och workshops om fundraising för museer och kulturaktörer.

Brakeley Nordic

I filmklippet berättar Johan Wennström, VD på Brakeley Nordic, om hur läget ser ut idag gällande privat finansiering inom kultur- och museisektorn och vad som är viktigt att tänka på när man arbetar med privata finansiärer. Hur kan museer till exempel dra lärdom från universitetens etablerade arbetssätt med donatorer och extern finansiering?

Prins Eugens Waldemarsudde

Karin Sidén är museichef på konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm. Museet är idag en självständig stiftelse med statliga bidrag och har en självförsörjningsgrad på 77 procent. Museet arbetar aktivt med att söka privat finansiering från flera olika källor – genom donatorer, stiftelsemedel och sponsorsamarbeten. De har också en engagerad vänförening som bidrar på olika sätt. Museet har också över tid genomgått en organisationsförändring till självständig stiftelse och fått ned kostnader och ökat intäkter genom att ta över verksamheten i egen regi – museibyggnader, restaurang-, café- och butiksverksamhet.

I filmklippet berättar museichefen Karin Sidén på Prins Eugens Waldemarsudde om vad hon tycker är viktigt att tänka på vid privat finansiering samt vilka möjligheter och risker som finns gällande privata medel.

Familjen Kamprads stiftelse

Familjen Kamprads stiftelse stödjer och stimulerar forskning och utbildning för en bättre miljö, entreprenörskap som främjar levande landsbygd och äldres livskvalitet. Stiftelsen stödjer även sociala äldreprojekt. Årligen delar stiftelsen ut cirka 250 miljoner kronor.

Kultur som bidrar till livskvalitet för äldre

Anna Carlström är VD på Familjen Kamprads stiftelse och berättar att i de forsknings-, och utbildningsbidrag som stiftelsen delar ut kan kultur ingå. Ett exempel är en forskningsstudie om betydelsen av digital kulturtillgång bland vård- och omsorgstagare.

Även i bidragen till sociala äldreprojekt kan kultur vara del av innehållet. Stiftelsen ser kultur som ett viktigt sätt att bidra till ökad livskvalitet. Några exempel är studieresor för att besöka museer, musik på särskilda boenden och konsert- och teaterupplevelser. Även hembygdsgårdar har fått medel för sociala mötesplatser.

Anna Carlström tror att antalet stiftelser ökar i framtiden, fler vill bidra till allmännytta och samhällsnyttiga initiativ.

– Stiftelsen ska i enlighet med stadgarna bland annat främja en bättre livskvalitet för den åldrande befolkningen och vi vet att kultur har en central plats i många människors vardag och spelar en avgörande roll för välbefinnandet hos äldre, säger Anna Carlström.

Stiftelsen har också finansierat större initiativ och projekt, till exempel vid Kalmar länsmuseum och Vandalorum. Dessa institutioner har under flera år fått stöd för olika utställningar och projekt. Vid Vandalorum finns initiativet “Möten med minnen” där konstupplevelser kan väcka minnen hos personer som drabbats av demenssjukdomar och bidra till glädje för anhöriga.

Ökat intresse och konkurrens om medel

Familjen Kamprads stiftelse har sett att intresset och behovet för att söka medel ökar stadigt varje år.

– Stiftelsen ska stödja initiativ där de offentliga resurserna inte är tillräckliga men det är en svår avvägning, till exempel när kommuner söker. Medfinansiering är om inte ett krav, åtminstone ett starkt önskemål från stiftelsens sida. Det kan till exempel vara i form av personella resurser, säger Anna Carlström.

– Vad innebär det, att man täcker upp och finansierar inom ett område? Risken finns att statlig finansiering dras tillbaka, vilket är olyckligt ur ett demokratiskt perspektiv. Många områden är angelägna för att ett samhälle ska fungera och vara välmående. Här kan staten inte enbart förlita sig på stiftelser och privata donationer, avslutar Anna Carlström.

Sammantaget pekar flera utredningar och Riksantikvarieämbetets intervjuer på att arbetet med privat, breddad finansiering är ett långsiktigt arbete som kräver resurser, tid och kontakter. Samtidigt finns det museer som redan idag arbetar framgångsrikt med privat finansiering.

Text: Maria Logothetis och Petter Holmgren, båda utredare vid Riksantikvarieämbetet.

När du vill veta mer 

Vem betalar för kulturen? Kulturpolitisk samling 13 oktober 2025 (YouTube, Sveriges Museer) 
Fem röster om breddad finansiering av kultur (raa.se)
Kulturen måste vara välfinansierad och den måste vara fri (raa.se)
Fundraising handlar inte bara om pengar (raa.se) 

Inlägget Röster om museer och privat finansiering dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Förändringen tar höjd för att många uppgifter är insamlade med äldre och mer osäkra metoder än dagens.

Lägesosäkerhet hjälper dig att förstå

Genom att använda lagret Lägesosäkerhet får användaren av informationen en bättre förståelse för att lämningen kanske inte ligger exakt där den prickats ut, utan kan förväntas ligga till exempel med 10 meters felmarginal.

– Informationen om fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar har samlats in under snart hundra år och de positionsangivelser som finns i registret håller inte den kvalitet som dagens samhällsplanering och kulturmiljövård kräver, säger Johan Andersson på enheten Geografisk information och analys.

Lämningarna har genom årens lopp registrerats med olika mätmetoder. Den absolut största delen är inmätta manuellt genom analoga metoder. Felmarginalen är i genomsnitt 10 meter, men kan till och med vara upp emot 50-100 meter. I fjällvärlden kan felmarginalerna vara än större.

– Lägesosäkerhet är en kvalitetsmärkning av lämningens position och utbredning. Tanken är att den på ett enkelt sätt ger användaren en signal om vad den kan förvänta sig när det gäller positionens riktighet, fortsätter Johan Andersson.

Punkter och linjer är förenklingar av verkligheten

Lämningarnas position och utbredning ritas ut med tre olika typer av geometrier; ytor, punkter och linjer. Medan ytor ger en verklig uppfattning om lämningens läge och utbredning är punkter och linjer schabloner. Punkterna representerar lämningar som är från en decimeter stora upp till 20 meter i diameter. Linjer ska följa längden på en lämning, till exempel en gammal väg, men den säger inget om hur bred vägen är.

– Att pricka ut lämningar som punktobjekt har varit ett snabbt och enkelt sätt att registrera under årens lopp. Men det kan ställa till det för användaren av informationen som kanske inte förstår att den lilla punkten kan representera en lämning som är upp till 20 meter stor. Om punkten dessutom har en felmarginal på 10 meter så riskerar man helt enkelt att skada lämningen vid till exempel skogsavverkning, säger Johan Andersson.

Ett annat exempel på punktobjektens problematik är att det kan bli fel i fastighetsregistrets information om lämningen. Det finns exempel på lämningar som egentligen berör flera fastigheter, men där lämningen endast tas upp på den fastighet som punkten är placerad på. Det kan leda till att en fastighetsägare råkar skada en fornlämning eftersom hen inte vet att den finns där.

Lägesosäkerhet ger en uppfattning om lämningens utbredning

Lagret Lägesosäkerhet hjälper användaren att se punkternas och linjernas kvalitet vad gäller inmätningen av dessa. Det visar även hur stor lämningen utbredning kan vara utifrån vilken lämningstyp det rör sig om.

– Vi har skapat ett schablonvärde för varje lämningstyp som anger dess största utbredning vad gäller punktobjekt och dess största bredd vad gäller linjeobjekt. Detta värde har vi kallat utbredningsosäkerhet, förklarar Johan Andersson.

Som exempel får en stensättning som markerats ut som en punkt värdet 20 meter i utbredningsosäkerhet och en runsten får ett värde på 5 meter. Motsvarande har gjorts för linjeobjekten när det gäller lämningens bredd. En färdväg har till exempel utbredningsosäkerheten 15 meter.

Lämningens faktiska storlek kan du som användare läsa i dess beskrivning som du hittar antingen i fältet Beskrivning eller i det skannade bokuppslaget för inventeringsboken som är länkat till lämningen i Fornsök. Lagret Lägesosäkerhet ger dig en visuell signal av lämningens position och utbredning i de fall den har registrerats med en punkt eller linje.

Lämningarnas geometrier får en kvalitetsmärkning

Med lagret Lägesosäkerhet följer även en kvalitetsmärkning i tre olika grader; Bra, Sämre och Dålig. Kvalitetsmärkningen ger användaren en signal om positionens kvalitet utan att hen behöver vara särskilt insatt i de olika mätmetoderna som har använts för att mäta in lämningarna. Det ger även Riksantikvarieämbetet en bättre överblick över informationens totala kvalitet.

Kvalitetsmärkningens tre grader

Bra

De positioner som får kvalitetsmärkningen Bra har en felmarginal på max 1 meter. Dessa positioner har mätts in med så kallad Totalstation eller RTK där precisionen är hög.

Sämre

De positioner som får kvalitetsmärkningen Sämre har en felmarginal på max 5 meter. Dessa positioner har mätts in med så kallad DGPS eller GPS där den angivna felmarginalen varit upp till 5 meter. Även positioner som registrerats med manuell inprickning mot LIDAR-data får kvalitetsmärkningen Sämre.

Dålig

De positioner som har en felmarginal på 10 meter eller mer får kvalitetsmärkningen Dålig. Det är framför allt de lämningar som har mätts in genom manuell inprickning på karta där skalan på kartan avgör noggrannheten. Även inmätningar gjorda med DGPS eller GPS där angiven felmarginal är 10 meter har denna kvalitetsmärkning.

Lägesosäkerhet är inte fornlämningsområde

Vi vill vara tydliga med att den radie som Lägesosäkerhet visar kring en lämning endast är en kvalitetsmärkning av lämningens position och utbredning i registret. Det är inte på något sätt detsamma som ett fornlämningsområde eller ett skyddsområde. Syftet är endast att visa för användaren inom vilket område som lämningen förväntas ligga utifrån felmarginalen på inmätningen.

Riksantikvarieämbetet vill veta vad du tycker

Lagret Lägesosäkerhet är ett sätt att förtydliga informationens kvalitet när det gäller lämningarnas positioner och utbredningar. Det är ett nytt tillvägagångssätt och vi är intresserade av vad du som användare tycker? Hör gärna av dig. Skriv till oss på adressen fornsok@raa.se.

Framtiden

Riksantikvarieämbetet vill att kulturmiljöinformationen ska göra nytta inom kulturmiljövård och samhällsplanering. Kraven på god kvalitet är höga och vi fortsätter därför att arbeta för att förbättra vår information genom olika kvalitetshöjande åtgärder.

När du vill veta mer

• Information om Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök
• Direkt till Fornsök
• Direktlänk till Danderyd 24:2 i Fornsök (bilden)

Inlägget Lägesosäkerhet – var ligger lämningen egentligen? dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Här beskriver Riksantikvarieämbetets experter Magnus Mårtensson och Tom Sandström arbetet med Brenners färgkarta.

År 1680 parade Elias Brenner ihop prover från 30 av tidens vanligaste färger med deras benämning på latin, franska och svenska till en färgkarta som skulle kunna vara användbar för andra inom porträttminiatyrmåleri. Nu nästan 450 år senare har Nationalmuseum tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Fitzwilliam museum vid Cambridge Universitet låtit analysera färgkartan för att göra information tillgänglig för dagens forskningsfrågor.

Porträttminiatyrer – en selfie för tidens sociala kanaler

Brenner var en skicklig miniatyrist och utnämnd till hovminiatör i Stockholm, en exklusiv konstform som uppfyllde dåtidens behov av selfied, där konstnären fick agera som kamera.. Då som nu ville man sprida bilder av sig själv i olika sociala kanaler, kanske till en tänkt partner eller som ett politiskt visitkort. Idag finns världens största samling på Nationalmuseum.

En rosettasten för dagens forskning

Färgkartan är en samling av pigment som användes för miniatyrmåleriet. Två versioner av färgkartan finns på Uppsala universitetsbibliotek och har i projektet undersökts i ett internationellt forskningsprojekt där Riksantikvarieämbetet samarbetat med Nationalmuseum och Fitzwilliam Museum. Under projektets gång uppmärksammades även en nyupptäckt version på Roggebiblioteket i Strängnäs. Den var i nästan ursprungligt skick och tack vare ett samarbete med Bruker Nordic kunde analyser med ytterligare instrument utföras på även denna.

Projektledare för undersökningarna har varit Cecilia Rönnerstam som beskriver dokumenten som en rosettasten för vår förståelse av historisk pigmentterminologi, specifikt inom miniatyrmåleri.

Ett samarbetsprojekt med olika analyser

Undersökningarna har dragit nytta av specialutrustning från parternas laboratorier i Visby och Cambridge, samt med ytterligare utrustning och samarbete från Bruker Nordic, vilket sammantaget har inneburit att analyser kunnat utföras utan någon provtagning eller åverkan på dokumenten:

• Färgkartorna har undersökts fotografiskt och mikroskopiskt med olika våglängder av ljus för att se hur färgerna har applicerats och kan ha förändrats över tid.
• Färgernas sammansättning har identifierats utifrån olika grundämnen – som bly, koppar och kvicksilver vilka använts för olika pigment – med hjälp av röntgenfluorescens.
• Organiska färgämnen med mer komplicerad sammansättning har identifierats med Raman eller reflektansspektroskopi, två olika metoder som ger ett spektralt fingeravtryck som man sedan kan matcha mot referensbibliotek

Vår gemensamma breda kompetens och tillgång till instrument från flera institutioner har gett möjlighet att ta oss an frågor som vi annars inte hade kunnat samtidigt som vi kunnat utvärdera våra metoder.

Drakblod och gallsten

Flertalet av alla 30 pigment har kunnat jämföras på färgkartorna och på så sätt knyta historiska namn till de material som använts. Särskilt intressant är exempelvis de färger som benämnts som Drakblod och Gallsten: Drakblod är traditionellt ett harts från en växt (Dracaena), men i färgkartorna kunde vi snarare identifiera en röd färg som utvinns ur en lus. Intressant är också att gallsten har kunnat bekräftas som pigment genom vår undersökning. Studien har kunnat identifiera vilka pigment som döljer sig bakom historisk pigmentterminologi, vilket är användbart även för forskning inom andra måleritekniker.

Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidsskriften npj Heritage Science – med riktning till expertis för att studera, förstå och bevara kulturarv – vilket ger goda förutsättningar för att informationen ska få ett brett genomslag.

När du vill veta mer

• Rediscovering the colours of Elias Brenner’s pigment nomenclature from 1680 (nature.com)

Inlägget Med facit i hand – Brenners färgkarta som en rosettasten för 1600-talets porträttminiatyrmåleri dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Det första jag konstaterar, när jag för första gången på länge lämnar E10:an och rullar in så långt mot den plats där Kiruna kyrka brukade vara som avspärrningarna tillåter, är att hela Kiruna är… förändrat.

Det är fler än jag som har svårt att hitta vägen från parkeringen, till den plats som kyrkan efter mer än hundra år är på väg att lämna, genom det än så länge ganska trevande nya Kiruna centrum där en storbildsskärm just misslyckats med att visa biskopens och kyrkoherdens välsignelse av kyrkflytten. På min väg uppåt, mot det landmärke som snart förvinner, passerar jag många konfunderade vandrare, som vänder och vrider på sina telefoner. Och en hel del utlandsregistrerade husbilar, som verkar leta efter både parkering och kyrka.

Det är en kallblåsig morgon, i den del av Sverige där hösten kommer i augusti. Och samlade kring kyrkan, som står lastad och klar att rulla iväg på 224 hjul, finns både täckjackor och varselvästar, fjällvandrande familjer med tält och liggunderlag på ryggsäckarna, en och annan rullator, många hundar, och en och annan cyklist med feta däck. Pressen är beredd, med stora stativ och kameror. Allmänheten med sina telefoner. Kyrkan väger 672 ton. Hela ekipaget över 1200 ton. Fort går det inte, när kyrkan väl börjar rulla nerför backen. Effekten blir mera den av en perspektivförskjutning än av en rörelse. Och av surrealism, när klockstapeln plötsligt står ensam kvar. Även i en hastighet av 0,5 kilometer i timmen, med återkommande stopp för kontroller av eventuella oönskade rörelser i byggnaden, går det framåt.

Sverige brukar kallas världens mest sekulariserade land. Ändå är det som ett högtidligt begravningståg som sakta rör sig i procession bakom kyrkan på dess färd genom Kiruna. I två dagar följer jag flytten av Kiruna kyrka, ätande glass (med smak av hockeypulver, vi är ju trots allt i Kiruna) som LKAB bjuder på i kallblåsten. Under dessa dagar hör jag många andaktsfulla samtal om de tekniska detaljerna i flytten. Om häpnadsväckande vikter och axeltryck. Om alla de 224 hjulen, som styrs individuellt. Och det sägs vid mer än ett tillfälle att den som styr hela ekipaget är en ensam, mer eller mindre osynlig människa som går bakom med en joystick och en liten låda på magen. Gränsen mellan ingenjörskonst och mirakel är lika flytande nu, som när medeltidens katedralbyggare fick stenblocken att sväva. Även om det numera sker på bekostnad av färre människoliv.

Kyrkflyttens andra dag inleds med att konferencieren meddelar att kyrkan ”har sovmorgon”, för att sedan glatt meddela att ”Madame” nu är på väg till sin ”förhoppningsvis sista viloplats”. I ett sedan 500 år protestantiskt och påstått avkristnat Sverige. Det är mer än bara byggnadsmaterial i en byggnad, och mer än bara religion i en religiös byggnad. Kiruna kyrka engagerar och berör. Långt innan och bortom stadsflytten. På det sätt som kyrkor ofta gör, genom att vara en del av och en symbol för den lokala identiteten. Som laddas upp av och blir till en behållare både för bygdens kollektiva minne och individers kopplingar till detsamma. Oavsett om man tror eller inte. Och inte enbart lokalt. Arkitekturåret 2001 utsågs Kiruna kyrka till ”Alla tiders bästa byggnad”, i tävlingsklassen för byggnader uppförda före 1950.

Flytten av Kiruna kyrka lägger ännu en årsring till dess historia; sätter ännu ett landmärke i tidens eviga flöden. Laddar kyrkan ännu lite mera med mänskliga tankar och minnen. En annan höst har jag stått vid de fortfarande varma brandresterna av Hietaniemi kyrka, där de tända gravljusen och rosorna började läggas vid kyrktrappan så fort brandkåren hade åkt därifrån. Det var inte enbart byggnadshistoriska värden som försvann den natten, utan en del av bygdens och människors gemensamma minnen. Den gemensamma fysiska plats där generationers livstrådar har korsat varandra.

Då jag är fast besluten om att få med mig även ett fysiskt minne efter kyrkflytten, köar jag i tre timmar för att få en specialtillverkad jubileumsmugg. Den finns bara i 3000 exemplar. Kungen har den första. Vilken i ordningen jag har vet jag inte, men jag hann få den, fylld med kaffe och några bitar Kangosost, innan enbart pappersmuggar stod till buds. Och blev därmed också deltagare i världens största kyrkkaffe − dokumenterat för Guinness rekordbok. Jag var sedan inte ensam om att ta en selfie med muggen framför kyrkan på dess nya plats. Där ser den lite vilsen ut just nu, på en öde grushög. Riktigt lika mycket av ett landmärke som förut känns den inte som just nu, på sin nya, lägre belägna plats. Det kommer att dröja två år innan det blir några gudstjänster i Kiruna kyrka. Men den finns där. Trots allt. Och med tiden kommer den återigen att ligga där den alltid har legat. Mitt i byn och mitt i människors medvetanden. Som ett inre och ett yttre landmärke.

Text och bilder: Viktor Lindbäck, verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet (CC BY).

Inlägget Kyrkflytt i Kiruna dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Under våren 2025 upptäcktes att någon grävt gropar vid fornlämningen Anundshög i Västmanland, sannolikt i syfte att plundra skyddade föremål. En polisutredning om misstänkt fornminnesbrott inleddes. Många människor blev både ledsna och upprörda över det som hänt. Varför blir vi så engagerade när det gemensamma kulturarvet medvetet plundras eller skadas?

– Därför att det i grunden påverkar vilka vi är här och nu, vilka vi har varit och vilka vi kommer att vilja vara i framtiden. Det skulle kunna liknas vid ett inbrott i allas vårt gemensamma hem och vardagsrum. Det blir både personligt och existentiellt, som ett påhopp som kränker såväl vår individuella som kollektiva integritet, säger riksantikvarie Susanne Thedéen till K-podd.

Strikta regler kring metallsökare

Vid Anundshög användes med alla sannolikhet metallsökare. I Sverige är användandet av metallsökare kringskuret av regler och tillståndsprocesser och i podden förklarar Susanne Thedéen varför det är så.

– I Sverige har vi valt en försiktighetsprincip och en ganska restriktiv linje. Här är det förbjudet att utan tillstånd använda metallsökare. Och det här beror ju ytterst på att vi vill skydda och bevara vårt gemensamma kulturarv. För att använda metallsökare inom ett område så måste man söka tillstånd hos länsstyrelsen, och tillstånd får man normalt inte på, eller i anslutning till, en fornlämning, säger riksantikvarie Susanne Thedéen till K-podd:

Metallsökare används även i många professionella verksamheter utanför arkeologin, till exempel för att lokalisera ledningar i marken, eller vid brottsplatsundersökningar. Andra myndigheter behöver därför inte ansöka om tillstånd för användning av metallsökare i sin verksamhet. Detsamma gäller för militär verksamhet.

Arkeologidagen söndag 31 augusti

På söndag den 31 augusti arrangeras Arkeologidagen runt om i Sverige. Välkommen att delta vid utgrävningar, vandra genom fornlämningsområden och lyssna på berättelser med kulturhistoriska teman. På flera platser anordnas också barnaktiviteter. Läs mer om arrangemangen här.

När du vill veta mer

• Kulturarvsbrott berövar oss en del av historien
• Om fornminnesbrott
• Om kulturarvsbrott
• Om metallsökare

Lyssna på hela podden här

Inlägget K-podd 94: Riksantikvarie Susanne Thedéen om fornminnesbrott dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

En plats där det finns möjlighet att ta del av exempel från hela världen på vad museer kan vara och erbjuda är de månatligen återkommande, tematiska digitala konferenserna MuseumNext. Formatet är enkelt och lättillgängligt, med 20 minuter långa presentationer, vanligen åtföljda av en livesänd frågestund. Exemplen kommer från hela världen, från verksamheter med olika storlekar, organisationsformer och inriktningar. Gemensamt för alla är viljan att dela och kommunicera. Genom livechatten möjliggörs kommunikation även mellan deltagarna. En konferensbiljett innebär också tillgång till de inspelade sändningarna.

Det är inte enbart de alltigenom lyckade projekten som delas, utan också erfarenheter av vad som kan hända när experimentell teknik och vision möter besökare och verklighet. Ett flertal exempel på detta lyftes till exempel fram på MuseumNext den 26 – 27:e mars i år, där temat var AI. En av presentationerna handlade om utställningen ”From Kalila wa Dimna to Jean de La Fontaine: Travelling Through Fables”, som pågick på Louvre Abu Dhabi under våren och sommaren 2024, och använde sig av en AI-baserad ”Fables Generator, exploring how technology can reimagine fables”.  Resultatet beskrevs som: “Fascinating, but we quickly realized that AI struggles to fully grasp the nuances of classic literature, especially when navigating the complexities of multiple languages and cultural contexts.”

Arbetet med den AI-baserade fabelgeneratorn kom också att aktualisera en rad praktiska och etiska problem, liksom den eviga frågan om ”how museums can create innovative and visitor-oriented experiences while safeguarding their scientific and educational mission.” Diskussionerna i livechatten bjöd på lika tänkvärda resonemang som själva presentationen, kring möjligheter och begränsningar med AI som redskap för förmedling. Själv har jag under de år jag följt MuseumNext knutit fler och användbarare kontakter än jag gjort på några fysiska konferenser. Det är alltid en högtidsstund att koppla upp sig mot en hel värld av tankar, kunskaper och erfarenheter, där geografiska avstånd saknar betydelse.

Hösten 2025 kommer att bjuda på MuseumNext med teman som Digitala samlingar (25 – 26:e september), Kreativa museer (25 – 23:e oktober), samt Museer och sociala medier (20 – 21:a november). Året 2025 avslutas den 17 – 18:e december med en MuseumNext Forecast, “dedicated to looking ahead to 2026 and beyond. This event will explore the trends, technologies, and global shifts that will define the museum landscape in the future.” Du kanske själv vill vara med och bidra? Det ligger ute ett Call for Papers nu, med deadline den 15:e september.

Inlägget MuseumNext – Att förmedla förmedling dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Jag brukar ofta hävda att varje gång man ser en runsten för första gången så upptäcker man något nytt. Sällan har jag dock blivit så överraskad som vid runstenen vid Mörlunda kyrka för några veckor sedan. På den svartvita planschen i Smålands runinskrifter ser ristningen inte särskilt imponerande ut, men i verkligheten och i rätt belysning avslöjades tidigare osedda detaljer.

I mitt förra K-blogginlägg skrev jag några rader från en forskningsresa ned till Öland och tillbaka. Syftet med denna lite hastigt påkomna utflykt strax före semestern var att jag ville försöka infria några sedan länge avgivna löften om undersökning och uppmålning av ett antal runstenar. Till dessa hörde Sinnerstadsstenen (Sm 152), som står rest vid Mörlunda kyrka i Småland och som nyligen har varit föremål för konservatorsinsatser

Just denna sten hade tidigare intresserat mig för på grund av det kors som finns på den. I sitt enkla utförande påminner det nämligen om det kors som finns på den senaste fullständiga runsten som har hittats i Sverige, nämligen den som hösten 2020 kom i dagen vid Hellerö i Västra Ed utanför Västervik.

Jag hade förmånen att undersöka denna sten strax efter upptäckten och målade upp den ett år senare. Därefter har den blivit rest, men jag har inte tidigare haft möjlighet att besöka den. Ett stopp vid denna sten fanns därför med på schemat under nedfärden. Här hade jag tur med både vädret och tidpunkten för besöket som råkade infalla strax före lunch med solen i söder. Stenen har fått en utmärkt placering nedanför gården, där den både kan upplevas och studeras och där det är lätt att stanna med bil. En lika stor som informativ skylt finns också uppsatt för den intresserade.

Det är annars ganska sparsmakat med runstenar i fastlandsdelen av Kalmar län. En koncentration med fyra runstenar finns visserligen just i Västra Ed, men sedan är det helt tomt längs kusten ända ned till Ryssby strax norr om Kalmar. Några stenar finns därefter i Möre söder om staden, men annars rör det sig om enstaka förekomster som likt ett mycket glest pärlband följer Emåns lopp uppströms mot nordväst och sedan viker av upp mot Vimmerby. När två runstenar i denna del av Småland bär kors av liknande typ så vill man ju gärna tänka sig att det finns ett samband.

Sinnerstadsstenen står som nämnts i dag vid Mörlunda kyrka, men den ursprungliga platsen ligger nästan två kilometer längre norrut. De äldsta uppgifterna finns hos J. H. Wallman som uppger att den fanns på ”Sinnerstad mader i Mörlunda”. Wallman tycks ha varit den ende i äldre tid som har upptecknat inskriften, vilket sannolikt har skett någon gång på 1820-talet. Stenen var då fullständigare än i dag, men uppenbarligen inte ens då komplett. Senare har den blivit sönderslagen i flera stycken. År 1927 fördes de två fragment som då gick att återfinna till kyrkan och på 1930-talet lyckades Runverkets medarbetare Ragnar Kinander och Björn Helmfrid vid olika tillfällen spåra upp ytterligare ett par fragment som också flyttades dit. Först sattes stenen upp med krampor på kyrkans vägg, men 1966 restes den på kyrkogården och man fick då fylla ut de saknade delarna med armerad betong. Stenen är förvånansvärt stor och mäter i rekonstruerat skick 2,06 × 1,35 m. Samtidigt är den bara 10 cm tjock, vilket förklarar hur den så lätt har kunnat slås i bitar.

Även vid detta besök hade jag tur med tidpunkten för min undersökning, som råkade infalla efter lunch. Stenen står intill den västra väggen av kyrkans kor och efter ett tag fick jag ett utmärkt släpljus över stenytan. Ristningslinjerna är breda och relativt djupa och hade ingen som helst likhet med huggningstekniken på Helleröstenen, som jag hade sett i början av veckan. Även runformerna var helt annorlunda.

Den största överraskningen bjöd dock korset på. Det hade inte alls den enkla form som på planschen i Smålands runinskrifter, utan är ristat med dubbla konturlinjer, något som jag först blev varse när solstrålarna började falla in över stenytan. Exakt hur det är utformat kring korsmitten lyckades jag inte bestämma, men hoppas kunna återvända vid något tillfälle och titta på detta igen. Någon direkt motsvarighet till detta kors tror jag inte finns sedan tidigare. Enligt Samnordisk runtextdatabas ska dubbel konturlinje inte förekomma i mer än 25 av runstenskorsen och inget av dessa är vad jag har kunnat finna utformat exakt som på stenen i Mörlunda.

Det kan verka märkligt att ingen har sett dessa detaljer förut, men som bekant är man inom runologin aldrig först med en upptäckt. När jag senare tittade lite närmare på det bildmaterial som finns i ATA, såg jag att Björn Helmfrid på ett av sina fotografier från 1937 hade antytt den dubbla konturlinjen i en av korsarmarna.

Även i runskriften kunde jag göra en del nya iakttagelser. I det inledande namnet finns spår av den nedre delen av en stav före f och det ska alltså läsas …-fi. Före denna runa kan det av skadorna att döma bara ha funnits plats för ytterligare en runa, vilket gör det troligt att namnet antingen har varit [Bō]fi ”Bove” eller [Tō]fi ”Tove”. Det förra namnet är tidigare känt från tre småländska runinskrifter, varav en har funnits i den inte alltför avlägsna Högsby kyrka (Sm 153). Namnet uppträder också flera gånger på Öland. Detta borde ju tala för att det är detta namn som har funnits på stenen i Mörlunda. Mansnamnet Tōfi finns bara på en småländsk runsten (Sm 64), men det uppträder även i småländska ortnamn som exempelvis Tovared. Dessutom finns namnet på några östgötska runstenar, vilket gör att man också måste räkna med detta alternativ. Inte heller här kan jag påstå att jag är först. I en tidningsnotis i Oskarshamns tidning den 8 juli 1936 har nämligen Helmfrid tolkat det inledande namnet på Sinnerstadsstenen som just ”Bove”.

Ett tolkningsproblem av annan art bjuder den avslutande runföljden ikir på. I Smålands runinskrifter har Ragnar Kinander uppfattat detta som en form av kvinnonamnet Ingigærðr och översatt det med det nusvenska ”Inger”. Egentligen motsvarar skrivningen ikir ganska exakt denna nuvenska form, som ju är en utveckling av just Ingegärd, men den verkar inte förekomma i källorna förrän först på 1500-talet. Innan hade sett stenen i verkligheten tänkte jag att det kanske fanns en lakun efter r och att namnet ursprungligen hade varit ikir[iþr], alltså en form av namnet Ingifrīðr. Vad jag kunde se på plats har inget försvunnit efter runan r och inskriften måste ha slutat med denna runa. Bättre är då Patrik Larssons förslag från 2002 att ikir återger ett mansnamn Ǣgiʀ, som både finns på runstenar och i svenska och danska medeltidskällor.

Min slutliga läsning av Sinnerstadsstenen blev denna (med det inom hakparentes hämtat från Wallman):

…-fi · karþ… [-­- × afti × hk]rulf · faþur · si[n uk asr ×] uk · ikir
[Bō]fi (el. [Tō]fi) gærð[i … æfti(ʀ) Hær(i)ulf, faður sinn, ok Ass(u)rr(?) ok Ǣgiʀ.
”Bove (el. Tove) gjorde … efter Härjulv, sin fader, och Assur(?) och Äger.”

De två sista namnen anger troligen personer som har deltagit i resandet av minnesmärket. Det ligger då närmast till hands att uppfatta Wallmans asr som fel för asur än som felläst för asu, som också har föreslagits. Det senare måste i så fall återge en objektsform av kvinnonamnet Åsa, men då skulle de tillagda namnen få olika kasus, vilket verkar mindre troligt.

Även om ristningen nu är uppmålad så är konserveringsarbetet på stenen inte avslutat. Det återstår ännu partier där de gamla cementlagningarna har fallit bort, vilket kommer att åtgärdas framöver. Önskedrömmen vore givetvis att något av de ännu försvunna fragmenten kunde komma till rätta och kanske lösa de återstående tolkningsproblemen. Dessa stenar finns givetvis inte vid kyrkan, utan det är vid Sinnerstad som man ska leta.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Som synes blev det inget om huvudmålet för resan denna gång heller, men jag kanske återkommer om det längre fram. DS.

Inlägget Ett oväntat runstenskors i Mörlunda dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Att drakar vakar över skatter är ju ett känt faktum och liknande föreställningar tycks ibland även ha knutits till runstenarnas ormfigurer. Fler än en runsten har under århundradenas lopp stjälpts på ända för att någon har velat komma åt de dyrbarheter som de trodde kunde finnas under dem.

En runsten som har utsatts för en sådan behandling är den som i dag står rest vid Skattna i Kullerstad utanför Norrköping i Östergötland (Ög 163). Detta ska ha skett på 1820-talet och den skyldige uppges ha varit den dåvarande ägaren till Löfstad fideikommiss, greve Carl Fredrik Piper. I sitt aldrig utgivna supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 citerar Arthur Nordén ett brev från den fornminnesintresserade notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping till riksantikvarien J. G. Liljegren i Stockholm:

Nådig herr grefven för 8 à 9 år tillbaka, i hopp att under samma sten, som då, ehuru lutande, stått på sin ända, finna någon skatt, hvarom sägnen var, låtit upptaga hällen, som nu ligger på backen, samt jordrymma och uppbryta kumeln därunder, hvarefter en stor grop och stenrös förefinnes, men icke träffat under takhällen annat fynd än en Askeurna och ben, som skola finnas på Löfstad.

Kanske var det inte bara rundraken utan också ortnamnet Skattna som hade fått greven att tro att det skulle finnas något dyrbart gömt under stenen.

Även fornforskaren C. F. Nordenskjöld som besökte platsen 1872 kände till denna tradition och noterade i sin reseberättelse: ”Ett bösshåll vester från statbyggningen [i Skattna] ligger invid en ättehög, – uti hvilken man vid undersökningen funnit en stenkruka med ben och der man ännu om hösten ser det lysa, – en korstecknad runsten af gneis.” Ytterligare uppgifter finns på en anonym teckning i ATA, där det står att stenen ”är liggande, och har troligen ej haft annat läge. Platsen är på en upphöjd kulle, men stenen synbarligen flyttad på sidan från sin rätta plats, där också gräfning till ett par alnars djup blifvit verkställd. Ryktet förmäler att en guldring där blifvit funnen.” Här tycks den enkla urnan plötsligt ha förvandlats till ett föremål av ädlaste metall.

Arthur Nordén – som ju i första hand var arkeolog – intresserade sig givetvis för uppgifterna om fyndet av askurnan och menade att det var osannolikt att den skulle ha tillhört den som runstenen hade tillägnats. Stenen bär ju det kristna korset och den döde borde då inte ha blivit kremerad. I stället antog Nordén att den kvinna som rest stenen efter sin son hade placerat den på sin tidigare avlidne makes gravhög, medan sonens ”lik enligt den nya seden ej gravlagts hemma vid gården utan förts till den kristna kyrkogården.” I en tidningsartikel från 1929 hade han tidigare också tänkt sig att stenen ursprungligen kunde ha varit en vanlig bautasten som rests över en brandgropsgrav från romersk järnålder och att runristningen var sekundär.

Enligt den senaste fornminnesinventeringen finns inte ens någon gravhög på platsen. I Fornsök står nämligen: ”Runstenen står i V kanten av en fornlämning[s]liknande kulle, ca 8 m diameter och ca 0,6 m hög med en grop i mitten, ca 5 × 2 m och ca 0,6 m djup (N–S). Sannolikt ej fornlämning.”

Att grävningar har företagits är däremot tydligt, men det är inte säkert att detta är det främsta skälet till att runstenen har fallit. Erik Brate, som var på platsen 1891 och 1914 i samband med sina fältarbeten för Östergötlands runinskrifter har vittnat om att stenen var svår att få i upprätt ställning. I sina anteckningar från 1891 skriver han: ”Ett försök gjordes af rättaren på stället och arbetare att resa stenen på kant, men det misslyckades. Inspektorn på Löfstad lofvade att resa stenen ordentligt.” Något sådant skedde aldrig och samtliga fotografier fram till och med 1941 visar stenen vilande på sin högra sida. I september sistnämnda år blev den äntligen rest av konservatorn Gillis Olson, som i samband med detta arbete också gjorde en del viktiga iakttagelser:

I marken vid stenens rotända frilades vid grävningen för den nya grunden ett antal större och mindre stenar, vilkas placering visade att de en gång tjänat som grundstenar, vilket i sin tur visar, att stenen – trots sin form – ursprungligen varit rest i vertikal ställning.

Runstenen har alltså ursprungligen stått på samma plats som den gör i dag och det finns inget direkt samband med gropen i kullen bakom den. Kanske är det snarare stenens lite otympliga form än grevens påstådda skattgrävning, som har gjort att den tidigt har fallit.

Nyligen har Skattnastenen blivit rengjord av stenkonservator, vilket gav mig möjlighet att under en rätt hastigt påkommen forskningsresa i förra veckan undersöka inskriften på nytt och måla upp ristningen. Så många nya iakttagelser i själva läsningen gjordes inte, men väl rörande utförandet. Runorna är relativt djupt huggna, medan ramlinjerna runt texten ofta är mycket grunda, ett drag som jag känner igen från många andra runstenar. Upptill till vänster på stenen finns också ett märkligt misspass, där ristaren plötsligt har flyttat den nedre ramlinjen ett par centimeter i sidled. Detta visar inte bara att urtaget upptill i den vänstra kanten på stenen har funnits redan innan den ristades, utan också att slinglinjerna måste ha huggits motsols med utgångspunkt från huvudet. Själva inskriften börjar däremot i svansen nedtill till vänster och går medsols. Detta misspass är inte alls markerat på de äldre fotografierna, men finns antytt på fotografiet från 1969, där det är konservatorn Rolf S. Wibeck som har stått för uppmålningen.

Ristaren har också begått en del misstag vid ristningen av runorna. En sedan gammalt känd rättelse finns exempelvis i det avslutande ordet hans, där han först har hoppat över runan n och skjutit in den i efterhand. Runan står därför trångt och har inte fått samma höjd som de omgivande tecknen. Nordén påstår i sitt supplement att det inte längre går att urskilja bistaven i denna runa, men det stämmer inte alls. Inte heller råder det någon tvekan om att det första namnet ska läsas ntisa och att den inledande n-runan är felristad för a. Något liknande har skett i ordet aut ’ande’, men där har ristaren haft möjlighet att rätta till sitt misstag. En del av de äldre undersökarna har här läst den första runan som h och det finns mycket riktigt även en smal och grund bistav snett nedåt höger. Bistaven snett nedåt vänster till a är däremot mycket djupt huggen, som om ristaren har velat markera att detta är den korrekta bistaven. Här skulle jag även ha kunnat måla den svagare bistaven, men eftersom den uppenbarligen beror på ett misstag och för att andra med egna ögon ska se att den verkligen existerar lämnade jag den utan ifyllning.

De största nyupptäckterna gjordes däremot i ornamentiken. Jag hade redan när jag före resan tittade igenom de äldre fotografierna i ATA konstaterat att ingen av de tidigare undersökarna hade återgett ornamentiken på exakt samma sätt och att rundjuret vanligtvis saknade huvud. Den stilbestämning som ristningen har fått i runtextdatabasen har därför varit mycket svävande (”Pr2 – Pr3?”).

Ristningen på stenen är vänd åt väster och när jag påbörjade mitt arbete på morgonen låg hela stenytan i skugga. När jag vid ettiden närmade mig slutet och i stort sett bara hade huvudet kvar att måla fick jag ett fördelaktigt släpljus över ytan och såg då både rundjurets spetsiga nos och att det har ett cirkelrunt öga. Detta öga hade även Nordén noterat på sin tid, men de övriga linjerna i huvudet verkar han inte alls ha förstått.

Högre upp på ytan strax under korset har man tidigare iakttagit ett par cirkelrunda figurer, som ibland har tagits med i uppmålningen. Vad dessa kan återge är oklart. Åtminstone den vänstra verkar ristad, men jag lämnade den omålad denna gång för att få möjlighet att titta på dessa detaljer en gång till. Också den extra palmett som både Brate och Wibeck har målat till höger intill slingan är jag osäker på om den verkligen existerar eller om de bara har följt en naturlig förhöjning i stenytan.

Min läsning är på något skiljetecken när densamma som tidigare har hävdats:

× ntisa × risti × sten × ebtiʀ × kufast × sun × sin × kuþ × hiabi × aut × hans

”Ådisa reste stenen efter Gudfast, sin son. Gud hjälpe hans ande.”

Att den första runföljden ska återge kvinnonamnet Ādisa finns det ingen anledning att tveka om och ett tidigare frågetecken efter detta namn kan utan problem strykas. Den nusvenska formen av namnet bör också vara Ådisa i stället för Brates Adisa. Långt a i fornsvenskan har normalt utvecklat sig till å i nutida svenska.

Det nyupptäckta huvudet på rundjuret gör också ristningen något äldre än vad som tidigare har antagits. Det runda ögat tillsammans med den konkava noslinjen talar för en övergångsform mellan stilgrupperna Pr 1 och Pr 2. Ristningen skulle utifrån detta förslagsvis kunna dateras till omkring år 1025, vilket betyder att den just i år i så fall är ganska exakt tusen år gammal! Det kan vara något att uppmärksamma och stenen är ett lämpligt besöksmål för den som råkar ha vägarna förbi Östergötland i sommar.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Detta var inte de enda upptäckter som gjordes under resan som även omfattade några runstenar i Småland och på Öland. Om andan faller på kanske jag skriver något om dessa senare i sommar. DS.

Inlägget Den huvudlösa runormen i Kullerstad dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Nationella expertrådet för klimatanpassning, som utses av regeringen och är knutet till SMHI, utvärderar arbetet med klimatanpassning i Sverige och ger förslag på fortsatt arbete. Rådet ska nu ta fram en nationell klimat- och sårbarhetsanalys över hela landet om vilka hot och risker det finns i ett förändrat klimat – och den är Therese Sonehag och Åsa Thorsell med och tar fram. På myndigheten arbetar Therese Sonehag bland annat med frågor om klimatpåverkan på byggnader, medan Åsa Thorsell främst arbetar med landskapsfrågor.

I april arrangerade expertrådet en workshop som de båda deltog i.

– Ja man kunde anmäla intresse till det, så det gjorde jag och Åsa. Vi blev sedan utvalda att delta. Vi fick en del frågor som rörde kulturmiljöer, till exempel vilken typ av kulturmiljöer som var mest utsatta, vilka områden de finns i och vilken klimatpåverkan det handlar om. Vi gick igenom det systematiskt under två dagar, fast jag och Åsa var där vid olika tillfällen, säger Therese Sonehag.

Therese Sonehag berättar att syftet med workshopen var att den skulle leda fram till en nationell klimat- och sårbarhetsanalys och workshopen delades upp i olika grupper.

– Åsa var med i gruppen som handlade om ekosystemstjänster. Hon jobbar ju mer med landskapsfrågor. Själv är jag mer inriktad på bebyggelse, så min grupp heter ”bebyggelse och infrastruktur”. Det kan till exempel handla om elförsörjning, vägar, hamnar och flygplatser.

Workshop kring utsatta kulturmiljöer

Therese Sonehag berättar att expertrådet hade gjort ett förarbete innan workshoparna, så hon och Åsa Thorsell tittade på konsekvenserna på samhället med fokus på kulturmiljön. Expertrådet kommer sedan att göra en sammanställning och utveckla en metod med utgångspunkt från detta.

–  Man kan säga att vi är en liten del av hela den här analysen. Det var meningen att vi skulle få en hearing nu i juni innan de gör klart allt och lämnar över till regeringen i slutet av december 2026. Då kommer det även att följa med rekommendationer till regeringen, så det är ett långsiktigt arbete. Men hearingen blev framflyttad. Vår bebyggelse-grupp blev lite förvånade över resultatet. Det vi sett som störst risk fick en låg värdering när man slog ihop det med sårbarhetsbedömningen, vilket inte kändes riktigt. Men vi ser fram emot att se det slutliga resultatet!

Ökade vattenmängder en stor risk

Therese Sonehag berättar att det som hennes arbetsgrupp såg som störst risk under workshopen handlade om ökade vattenmängder, om skyfall och översvämningar – men också ett ökat medelvattenstånd i havet.

– Det drabbar Sverige på olika sätt och främst i de södra delarna. Men sedan har vi även erosion, ras och skred. Ras är ganska ovanligt, det är skred som är det stora och det kommer av jordens struktur och av vatten och regn, säger hon.

Kan du ge något exempel på hur det kan påverka våra kulturarv?

– Ja, vi har ju haft olika forskare som tittat till exempel på vattenregleringen i norra Sverige, där man gjorde stora vattenregleringar på 60- och 70-talet och från den tiden finns ganska mycket dokumentation av det man gjorde. Och nu gör man nya inventeringar och kan se att väldigt många fornlämningar redan har försvunnit. Så det är älvnära lägen som drabbats av erosion. Där ser vi att exploatering tillsammans med ett förändrat klimat fått stora konsekvenser. Sedan har vi isarna som smälter på grund av värmen. Vi har inte så många glaciärer här i Sverige, men där ser vi nu att det tinar fram föremål som tidigare legat skyddade i isen. Något som man kanske inte hinner upptäcka i tid och ta hand om.

Goda exempel i Norge

Kunskapen om sältande glaciärer är större i Norge än i Sverige. Där har man haft en tioårig satsning och utvecklat ett eget glaciärarkeologiskt område.

– Så det finns fler som arbetar med det där. De har gjort fantastiska fynd och även byggt upp ett museum. Dessa områden har också varit mer befolkade än Sveriges norra delar. När vi lyft fram de här projekten i olika sammanhang, till exempel på våra seminarier, så har vi haft med både svenska och norska representanter som har berättat om det, berättar Therese Sonehag.

Therese Sonehag säger att hennes roll har varit att försöka nå beslutsfattare med kunskap om hur klimatet påverkar kulturarvet. Men ibland är det även Riksantikvarieämbetet som behöver fatta beslut och ta fram vägledningar. Hon har till exempel varit med i utredningar och tittat på förvaltning av kulturmiljö på grund av förändrat klimat.

– Vi har till exempel tagit fram underlag till Naturvårdsverket för fördjupad utredning av miljömålen. Så i sådana sammanhang kan vi vara experter.

Stort ansvar för fastighetsägaren

När Riksantikvarieämbetet tidigare intervjuade forskaren Philip Buckland om klimathotade kulturarv lyfte han ansvarsfrågan. Hur ser du på det?

– När det gäller bebyggelse, som är mitt område så kom det en klimatanpassningsutredning (SOU 2017:42) för ett par år sedan som heter ”Vem har ansvaret”.  Den kom fram till att det är ett stort ansvar som hamnar på den enskilda fastighetsägaren. Det är mycket resurser som en fastighetsägare ska ha och det är svårt att få pengar till underhåll och förvaltning, medan det kanske är lite lättare om det handlar om akuta åtgärder. Det handlar också om att ha rätt kunskap och de flesta känner nog inte till hur stort ansvar man har. Något vi myndigheter kan stötta till exempel genom att samverka mellan myndigheter så att färre målkonflikter hamnar hos den enskilde fastighetsägaren.

Konferens i Södertälje i november

Vad finns då närmast på agendan för Therese Sonehag och ÅsaThorsell?

– Nu planerar vi för Riksantikvarieämbetets konferens Mötesplats kulturmiljö den 12-13 november i Södertälje där jag samordnar programmet, så jag ska försöka få med en del av de här frågorna. Här riktar vi oss till länsstyrelser, regioner, kommuner – ja alla som kommer i kontakt med kulturmiljöfrågor!

När du vill veta mer:

• Mötesplats kulturmiljö -Riksantikvarieämbetet
• Klimatanpassning kulturarv
• Rapporten Förvaltning av kulturmiljöer i ett förändrat klimat (diva-portal.se)
• Mer om Klimatanpassningsrådet (smhi.se)

Inlägget Riksantikvarieämbetet hjälper Nationella expertrådet med klimatfrågor dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I avsnittet får du höra hur det lät när K-podd sändes allra första gången. Du får också höra om några av de rungåtor som togs upp den gången, Om Magnus och Lailas samarbete, om skämskuddar och om varför Magnus Källström har Södermanland som ett av sina absoluta favoritlandskap när det gäller olösta rungåtor.

Allt om Södermanlands runor

Förutom ett jubileumsavsnitt så är K-podd avsnitt 93 också ett avsnitt i vår serie om de olika landskapens runor. I avsnittet refereras till såväl tryckt som digital litteratur om Södermanlands runor. Här kommer en lista på några av de kunskapskällor som nämns:

• sokisamlingar.sormlandsmuseum.se (sormlandsmuseum.se)
• Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland (diva.portal.org)
• Runstenar i Södermanland – Thorgunn Snædal, Ingegerd Wachtmeister (libris.kb.se)
• Södermanlands runinskrifter granskade och tolkade av Erik Brate och Elias Wessén. (litteraturbanken.se)
• Digitala Sveriges runinskrifter – publicerade volymer -Riksantikvarieämbetet
• Hugget i sten. Kerstin Cassel, Lena Granefelt  (libris.kb.se)
• Runristare och mobilitet i Södermanland, Laila Kitzler Åhfeldt (diva-portal.org)
• Elias Wesséns runstensundersökningar i Södermanland 1928 och 1929, Magnus Källström (diva.portal.org)
• Runor
• Bildstensdatabasen (gotlandicpicturestones.se) 
• Sörmländska runor i tusentals bilder – K-blogg – Riksantikvarieämbetets blogg

Inlägget Avsnitt 93: Tioårsjubileum med K-podd – Södermanlands runor dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Riksantikvarieämbetet är sedan april 2025 medlem i nätverket MIK Sverige, vilket leds av Mediemyndigheten.

Medie- och informationskunnighet – ett museiuppdrag

Medie- och informationskunnighet (förkortat MIK) – på engelska ”media and information literacy” – lanserades år 2011 som ett ramverk för lärare och lärarutbildning av UNESCO (UNESCO, 2011; Carlsson, 2019). Enligt Mediemyndigheten omfattar begreppet ”kunskaper som är nödvändiga för att kunna ta till sig tillförlitlig information, bilda åsikter och göra sin röst hörd” (Mediemyndigheten, 2025). MIK handlar i grunden om demokrati och ett aktivt medborgarskap (Carlsson, 2019).

Den fria åsiktsbildningens betydelse, som är central inom MIK, utgör samtidigt en del av det allmänna museiväsendets kärnuppdrag. Museilagens ändamål är tydligt: museer som lyder under denna lag ska ”utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning” (Museilag 2017:563).

Bakgrund

Det har beskrivits som en alarmerande utveckling: den ökade sammanblandningen av fakta och fiktion och av fakta och åsikter i samhällsdebatten (Hagen, 2019; Sundin, 2024; Sundin och Francke, 2016; Internetstiftelsen, 2025). Källkritiska verktyg är nödvändiga för att undvika fallgropar i den digitala informationsmiljön, i vad som kallats “the post-truth society” (Hagen, 2019; Parker, 2024).

Källkritiken utvecklades först inom historievetenskapen för att hantera och värdera historiskt källmaterial. Den begränsar sig i första hand till människor och mänsklig aktivitet (se bland annat Thurén, 2013). Metoden har länge praktiserats på museer med vetenskapliga ambitioner eller egen forskningsverksamhet. Källkritiken som metod har genom åren problematiserats, utvecklats och kompletterats (Edelberg och Simonsen, 2015). Historiker, museer och arkiv kan nu med hjälp av utvecklade kriterier och distinktioner tydligt visa vad som ligger till grund för vår kunskap om det förflutna. Källkritiken, såsom historievetenskapen formulerat den, går även att applicera på vår komplexa samtid och på sociala medier (Berg, 2021).

Museer som auktoriteter inom kunskapsförmedling

Människor kan erhålla en begränsad mängd förstahandskunskap under sitt liv. Det mesta lär vi oss av, och genom, andras iakttagelser och slutledningar. Begreppet kognitiv auktoritet, lanserat av professorn, filosofen och bibliotekarien Patrick Wilson (1983), handlar om de källor vi är villiga att låta oss påverkas av. Denna villighet är avhängig huruvida vi anser källorna vara trovärdiga eller inte.

I Sverige används idag begreppet källtillit, ett nyord år 2019 (Svensson, 2019). Det handlar om vilka källor, personer eller organisationer som förtjänar vårt förtroende, som vi känner oss trygga med och kan lita på. Med tanke på mängden information som når oss dagligen via olika typer av media måste vi sätta vår tilltro till en viss avsändare snarare än att själva granska underlag och källor (Sundin, 2019).

Museer betraktas ofta som auktoriteter i sin förmedling av information och kunskap. Inom källkritiken har av tradition fysiska kvarlevor (artefakter, lämningar) betraktats som mer tillförlitliga än berättande källor (Thurén, 2013). Historiker använder dock föremål snarast som komplement till dokument och tryckt material i arkiv och bibliotek (Tosh, 2010).

Högt förtroende bland allmänheten

Det är en tumregel inom källkritiken att en äkta kvarleva trumfar alla berättande källor i fråga om trovärdighet. Samtidigt kan ett utställt objekt i sig självt inte vara ”sant” – endast ett påstående om föremålet kan vara sant eller falskt (Edelberg och Simonsen, 2015). Därmed är det i slutändan museets tolkning av föremålet, förmedlad via språket, som kan göra anspråk på sanning eller utgöra ett faktum. Och när det gäller förmedlingen av påståenden, slutledningar och kunskap har museer och museianställda idag ett mycket högt förtroende bland allmänheten (se exempelvis Ipsos Veracity Index 2024, en studie om brittiska förhållanden, och SOM-rapport nr 2024:7 om förtroendet för Sveriges museer).

I regel redovisas inte det skriftliga källmaterial eller den litteratur som ligger till grund för en utställning eller annan publik verksamhet på ett museum. I vissa fall har detta täckts upp genom utgivandet av publikationer – till exempel utställningskataloger – där litteratur och arkivmaterial anges och listas. Forskartjänster eller forskning på museerna har också borgat för kvalitet och signalerar att verksamheten och dess uttrycksformer baseras på vetenskaplig grund (se exempelvis Laine, 2018). Metadata, paradata (processen om hur data samlats in) och källmaterial presenteras sällan i anslutning till digitala representationer (eller friserat källmaterial) i utställningssammanhang (se vidare Illsley, Almevik med flera, 2025).

Museers dubbla men förenliga roller

Auktoritet är en relation mellan minst två parter, det handlar om ett förtroende, om kompetens och trovärdighet (Wilson, 1983). Trovärdigheten ska hålla över tid. För att behålla trovärdigheten måste exempelvis ett museum tydligt visa vad kunskapsförmedlingen bygger på. Detta blir extra viktigt den dag museet förmedlar något som går emot besökarens egna åsikter (Hanick, Hofer och Townsend, 2019).

Museerna är idag inte bara auktoriteter gällande kunskap utan även platser för dialog och debatt: ”I museologisk forskning har synen på publiken förändrats från ett ideal om mottagande till deltagande och ibland medskapande” (Lihammer och Ali, 2018). De dubbla rollerna går igen i ICOM:s museidefinition (ICOM, 2022).

Forskningen belyser hur meningarna går isär kring synen på vad ett museum är, eller svårigheten i att balansera mellan en traditionell form av auktoritet – museet som ett uttryck för en encyklopedisk världsbild – och förespråkandet av inkludering och en mångfald av perspektiv (Redaelli, Hansen och Djupdræt, 2025; Galluccio och Giambona, 2024). De statliga museernas syfte idag är inte längre nationsbyggande utan syftar snarare till byggandet av medborgarskap (Robinson, 2020). Den svenska museilagen, som riktar sig till det allmänna museiväsendet, innehåller formuleringar om bidrag till samhället och dess utveckling samt fri åsiktsbildning (Museilag 2017:563).

Museer som inkörsport till källkritiskt tänkande bland skolelever

Museerna kan hjälpa exempelvis barn och unga att förstå begreppet äkthet, vad som kännetecknar det autentiska. Forskning visar att yngre skolelever formulerar källkritiska frågor i kontakten med äkta föremål, men också med fysiska kopior. Vidare finns det stöd för att historiska föremål kan få skolelever att tidigt uppmärksammas på hur historisk kunskap växer fram (Johansson, 2019).

I läroböcker är avsändaren ofta osynlig och tonen är redogörande eller rapporterande; ”så här var det” (Johansson, 2019). De tenderar också att röra sig på ytan av ett ämne och är sekundärkällor. I kontakten med historiska föremål, som ett komplement till läroboken, lär sig eleverna kritiskt tänkande och hur vi får kunskap om det förflutna (Johansson, 2019).

Museer ger sammanhang

Medielandskapet ställer idag höga krav på enskilda individers och organisationers förmåga att skilja fakta från fiktion. Sociala medier har i grunden förändrat människors sätt att del av och sprida information, och aktörer måste förhålla sig till det. Ägarförhållanden och datainsamling när det gäller sociala medier oroar såväl användare som myndigheter (Edström, 2023).

Det allmänna museiväsendet har enligt lag skyldighet att främja fri åsiktsbildning i samhället. Museerna måste idag förhålla sig till företeelser som ”fake news”, faktaresistens, ”alternativa fakta”, des-, mal- och missinformation, påverkanskampanjer, hybridkrigföring med mera.

Malinformation –fakta tas ur sitt ursprungliga sammanhang i syfte att underminera, vilseleda eller potentiellt skada – gör att museernas arbete med att sätta saker i sitt sammanhang kan spela en viktig roll. Bibliotek och bibliotekarier framhålls ofta när det gäller medie- och informationskunnighet och utgör en viktig arena (se exempelvis Alneng, 2024). Inom litteraturen lyfts också museerna som en förebild i att kurera och kontextualisera information och kulturarv. Museer är redan idag en motvikt till den fragmentisering som präglar medielandskapet. Museer arbetar med kollektiva minnen och sammanhang (Baker, 2013) medan den digitala infrastrukturen generellt, och i synnerhet sociala medier, präglas av en i hög grad fragmenterad och lösryckt information (Sundin, 2024).

Museers egen användning av ny digital teknik

Museer har länge slitits mellan positionerna att vara populära, attraktiva besöksmål och att leva upp till ett seriöst utbildningsideal. Användandet av ny teknik och immersiva (omslutande) grepp har sedan sent 1800-tal kännetecknat museivärldens försök att tävla med kommersiella aktörer om publikens uppmärksamhet (Mihailova, 2021; Griffiths 2008). Användning av ny, banbrytande teknik är sedan länge en del i museikontexten (Mihailova, 2021).

Att endast ge allmänheten tillgång till kulturarv, genom exempelvis utställningar och digitalisering, anses idag som långt ifrån tillräckligt. I stället lyfts behovet av att involvera, engagera och interagera med användaren (Baker, 2013). Detta kan motivera nya grepp som reser nya frågor om vad som är att betrakta som äkta och trovärdigt. För att upplevas som relevanta är museer ofta snabba att utveckla digitala produkter (Murphy, 2024).

Bör museer använda ”deepfake”-teknologi (ett slags artificiell intelligens) för att levandegöra historien? Eller riskerar användningen att äventyra museers trovärdighet?

Ett känt exempel på mötet mellan artificiell intelligens och museivärlden är utställningen Dalí Lives vid Dalí-museet i Florida, USA. Museet presenterade år 2019 en digital version av konstnären utifrån ett omfattande material bestående av fotografier, film och andra dokumentationer. Den återskapade Dalí berättar om sitt liv och verk och efterfrågar en ”selfie” (Mihailova, 2021).

När det gäller Dalí, surrealismens frontfigur, som tidigt experimenterade med hologram och annan teknik (Lawson-Tancred, 2023), kan greppet anses vara mitt i prick. Men hur vaksam bör museer vara när det gäller att själva manipulera rörlig bild, fotografier, konst, föremål eller andra typer av källor ur sina samlingar? Museet bör tydligt beskriva på vilket sätt källmaterialet, utgångsmaterialet manipulerats och kanske främst – varför museet har valt att träna en AI-modell på en del av sin samling (Murphy, 2024). I fallet med Dalí har det betraktats som ett exempel på en avancerad marknadsföringsmetod – det som förmedlas är ”deepfake”-teknologins möjligheter mer än något annat. Museers användning av denna typ av teknologi kan också bidra till att förändra attityden gentemot ny, ifrågasatt teknik, genom att museerna ses som trovärdiga auktoriteter blir tekniken i händerna på dem mindre suspekt (se vidare Mihailova, 2021).

Anpassning och omvandling av källor för publikens skull

Från historikerhåll har kulturarvsaktörer beskyllts för att syssla med nostalgi, att försköna det förflutna och förstärka känslan av att något gått förlorat (Tosh, 2010).  Digitala bearbetningsprocesser kan också ses som en slags försköning av det förflutna under intrycket av att materialet görs mer tillgängligt för en modern publik. Friseringen av ett föremål eller ett bildmaterial gör att den bearbetade versionens källkritiska värde går att ifrågasätta, i synnerhet som en äkta fysisk kvarleva. En digital frisering av ett material kan möjligen liknas vid moderniseringen av språket i ett historiskt dokument, där risk för fel och betydelseförskjutningar föreligger. “Modernisering är ett kontroversiellt ämne, eftersom det antyder en ändring av originaldokumentet” (Domingo och Casacuberta, 2020).

Färgläggning av foto och film med hjälp av AI kan vara ett sätt att göra materialet mer tilltalande för en yngre publik men också mer relevant i andra sammanhang; ”history didn’t happen in black and white” (Solly, 2017). Det är på samma gång en bearbetning som mött kritik från forskare (se bland annat Mark-Fitzgerald, 2025).

Respekten för mediet i sig – dess materialitet, egenskaper och den teknologi som användes vid tidpunkten för verkets tillkomst – ställs mot viljan att överbrygga tid och rum och göra innehållet mer angeläget för fler. Vad som är viktigast avgörs naturligtvis av sammanhanget och syftet. Målet får dock inte vara att helt osynliggöra dåtidens tekniska begränsningar; de bär på ett informationsvärde i sin egen rätt (Gross, 2022).

Museers digitala bevarande och vardagliga hantering av kulturarv i en digital miljö medför också källkritiska problem; ”då det vid långsiktigt digitalt bevarande kan vara svårt att erbjuda fullständigt säkra bevis talas det om att genomföra olika åtgärder som samlat skapar tilltro till autenticiteten” (Riksantikvarieämbetet, 2021).

Sammanfattning

Museer har en tydlig samhällsrelevans genom sitt uppdrag och allmänhetens höga förtroende för museernas kunskapsuppbyggnad och förmedling. Samtidigt har informationsmiljön genomgått stora förändringar på relativt kort tid vilket ökat behovet av medie- och informationskunnighet inom museisektorn.

Museernas samlingar möter ny teknik och blir föremål för nya användningsområden. Frågor om vad som kännetecknar det autentiska, kring trovärdighet och tillit blir mer komplexa och får fler dimensioner, särskilt i förhållande till artificiell intelligens. Museernas arbete med att skapa sammanhang och erbjuda besökare tillgång till autentiska föremål och berättelser kan även ses som en motvikt till en informationsmiljö i övrigt präglad av fragmentisering och en sammanblandning av åsikter och fakta.

Anders Wesslén, Museisamordnare, Riksantikvarieämbetet

När du vill veta mer

• Läs mer om nätverket MIK Sverige
• Riksantikvarieämbetet intervjuar Beth Harrison, The Dalí Museum, Florida. Dalí Lives – Lär känna Dalí genom AI

Referenser

• Alneng, Marika och Steinrud, Jonna. 2024. MIK i praktiken. Biblioteken visar vägen. Lund, BTJ förlag.
• Alneng, Marika. 2017. Folkbibliotek i förändring – navigera med medie- och informationskunnighet. Lund, BTJ förlag.
• Carlsson, Ulla, ”Hur ska begreppet medie- och informationskunnighet (MIK) förstås?”, förkortad version av Carlsson, Ulla. 2023. ’Medie- och informationskunnighet (MIK): Begreppet och kunskapen. I: Carlsson, U., Wehrling. P-M & K. Westling (red.). 2022. Medie- och informationskunnighet (MIK för ett demokratiskt medborgarskap. Rapport från nationell MIK-konferens 2022. Göteborg: Göteborgs universitet och Västra Götalandsregionen.
• Hanick, Silvia Lin, Hofer, Amy R. och Townsend, Lori. 2019. Transforming Information Literacy Instruction: Threshold Concepts in Theory and Practice. Santa Barbara, California, Libraries Unlimited.
• Hofsten, Ingela. 2019. MIK och bibliotek – en lägesrapport. Svensk biblioteksförening.
• Haider, Jutta och Sundin, Olof. 2022. Information literacy challenges in digital culture: conflicting engagements of trust and doubt, Information, Communication & Society, 25:8, 1176-1191, DOI: 10.1080/1369118X.2020.1851389
• Olsson, Tobias (red.). 2017. Sociala medier – vetenskapliga perspektiv, Malmö, Gleerups.
• Matta, Corrado. 2020. På vetenskaplig grund. En vetenskapsteoretisk vägledning för lärare och lärarstudenter. Stockholm, Liber.
• Johanna Rivano Eckerdal & Olof Sundin (red.), Medie- & informationskunnighet – en forskningsantologi, Svensk biblioteksförening, 2014
• Wickenberg, Maria och Persson, Birgit. 2023. Lyft blicken! Om AI-chatbotar, medie-och informationskunnighet (MIK), litteracitet och demokrati: Vilket förhållningssätt bör vi ha? Högskolan i Skövde, Högskolebiblioteket.
• Nybelius, Marit. 2024. Medie- och informationskunnighet är mer än bara källkritik och tekniskt kunnande. Vilka behov är det som behöver mötas och hur?. Utbildning & Lärande, 17(3).
• Baker, Kim. 2013. Information Literacy and Cultural Heritage: Developing a Model for Lifelong Learning, Oxford, Chandos Publishing.
• Berg, Mikael. 2021. Källkritik i skolan: Historielärares förståelser av källkritik som disciplinär, laborativ och kontextuell kunskap i ett progressionsperspektiv. Acta Didactica NordenVol. 15, Nr. 1, Art. 18. https://doi.org/10.5617/adno.8458
• Carlsson, Ulla (red.) (2019). Understanding Media and Information Literacy (MIL) in  the  Digital  Age:  A  Question  of  Democracy.  Göteborg,  Göteborgs universitet.
• Edelberg, Peter och Simonsen, Dorthe Gert. 2015. Changing the Subject, Scandinavian Journal of History, 40:2, 215-238, https://doi.org/10.1080/03468755.2015.1021276
• Edström, Erika Staffas. 2023. ”Kan vi lita på Tiktok?” Nationellt kunskapscentrum om Kina. Brief no. 3 2023.
• Galluccio, Carla & Giambona, Francesca, 2024. ”Cultural heritage and economic development: measuring sustainability over time”. Socio-Economic Planning Sciences, Elsevier, vol. 95(C).
• Griffiths, Alison. 2008. Shivers Down Your Spine: Cinema, Museums, and the Immersive View. Columbia University Press, New York.
• Hagen, Sjang L. Ten. 2019. “How ‘Facts’ Shaped Modern Disciplines: The Fluid Concept of Fact and the Common Origins of German Physics and Historiography”. Historical Studies in the Natural Sciences, Vol. 49, Number 3, pps. 300–337. I
• Internetstiftelsen. 2025. Källkritik i Sverige 2025.
• Ipsos, Veracity Index 2024. November 2024. Version 1.
• Johansson, Patrik. 2019. Lära historia genom källor. Undervisning och lärande av historisk källtolkning i grundskolan och gymnasieskolan. Stockholms universitet.
• Laine, Anna. 2018. Museiforskning: En översikt. Riksantikvarieämbetet.
• Lawson-Tancred, Jo. 2023. “How Dalí Became One of the First Artist Pioneers in the Field of Holographics”. Artnet. Läst den 2 juni 2025.
• Lihammer, Anna och Ali, Sofia. 2018. Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv. Riksantikvarieämbetet.
• International Council of Museums (ICOM). 2022. Museum Definition.
• Illsley, William. R., Almevik, Gunnar, Westin, Jonathan, Aavaranta Hansén, Jasmine-Beatrice., Fornander, Elin, Hallgren, Ellen, Lagercrantz, Wilhlem och Vasileiou, Petrina. 2024. ”The edutainment scan: immersive media and its deployment in museums”. Museum Management and Curatorship, 40(1), 18–35. https://doi.org/10.1080/09647775.2024.2357066
• Mark-Fitzgerald, Emily. 2025. “Colour troubles: colourisation and photography in Ireland”. Visual Studies, 40(1), 9–16. https://doi.org/10.1080/1472586X.2024.2444672
• Mediemyndigheten. 2025. Medie- och informationskunnighet – Mediemyndigheten. (Läst den 2 juni 2025.)
• Mihailova, Mihaela. 2021. “To Dally with Dalí: Deepfake (Inter)faces in the Art Museum.” Convergence, 27(4), 882-898. https://doi.org/10.1177/13548565211029401 (Original work published 2021)
• Murphy, Oonagh. 2024, “Power, Data and Control AI in the Museum”. I: Thiel, Sonja och Bernhardt, Johannes. C. (red.). 2024. AI in Museums: Reflections, Perspectives and Applications (Edition Museum, 74). Bielefeld: transcript Verlag. https://doi.org/10.14361/9783839467107
• Museilag (2017:563)
• Nybelius, Marit. 2024. Medie- och informationskunnighet är mer än bara källkritik och tekniskt kunnande. Vilka behov är det som behöver mötas och hur?. Utbildning & Lärande, 17(3). https://doi.org/10.58714/ul.v17i3.13609
• Parker, Jonathan. 2024. The Role of Higher Education in the Post-Truth Era. Journal of Political Science Education, 20(3), 391–404. https://doi.org/10.1080/15512169.2024.2354972
• Redaelli, Eleonora,  Hansen, Louise Ejgod och  Djupdræt, Martin Brandt, Museums as public spaces in the City: Insights from Aarhus, Denmark, Cities Volume 159, April 2025, 105778, https://doi.org/10.1016/j.cities.2025.105778
• Robinson, Helena. 2020. “Curating good participants? Audiences, democracy and authority in the contemporary museum”. Museum Management and Curatorship, 35(5), 470–487. https://doi.org/10.1080/09647775.2020.1803117
• Riksantikvarieämbetet. 2021. Digisam Termlista.
• Solly, Meilan. 2017. “Colorized Footage Is a Vivid Reminder that History Didn’t Happen in Black and White”. Smithsonian magazine den 29 juni 2017.
• SOM-Institutet, 2024. ”Förtroende för Sveriges museer” [SOM-rapport nr 2024:7].
• Svensson, Anders. 2019. ”Källtillit. Källtillit är att våga ha förtroende för pålitliga källor.” Språktidningen, den 28 oktober 2019.
• Sundin, Olof. 2019. Sökkritik: En utvidgad källkritik i skolan. Skolverket.
• Sundin, Olof och Francke, Helena. 2016. Källkritik och nya publiceringsformer. Skolverket.
• Sundin, Olof. 2024. Källkritik: Människor, teknik och samhälle. Malmö, Gleerups.
• Thurén, Torsten. 2013. Källkritik. Tredje upplagan. Liber AB, Stockholm.
• Tosh, John. 2010. Historisk teori och metod. Tredje upplagan. Lund, Studentlitteratur.
• UNESCO. 2011. Media and Information Literacy Curriculum for Teachers.
• Wilson, Patrick. Second-hand knowledge. An inquiry into cognitive authority. Contributions in Librarianship and Information Science, Number 44. Greenwood Press, Westport Conneticut.

Inlägget Museer och medie- och informationskunnighet (MIK) – en översikt dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Museer har alltid varit viktiga platser för kunskapsinhämtning och lärande. Under 1900-talet, och i synnerhet under den senare delen av seklet, kom museerna att fokusera alltmer på sin utbildande roll. Utöver att tillgängliggöra kulturarv började de utveckla verksamhet som särskilt riktades mot skolan (Geerts, Depaepe och Van Nieuwenhuyse, 2025).

Museer är alternativa lärandemiljöer för skolan

Aktuell forskning konstaterar att museer i allt större utsträckning betraktas som ett “komplement” till skolans ordinarie klassrumsundervisning (Geerts, Depaepe och Van Nieuwenhuyse, 2025; Todino och Campitiello, 2025). I den svenska kulturarvspropositionen från 2017 beskrivs kulturarvsinstitutioner och museer som ”alternativa lärandemiljöer för skolan” (prop 2016/17:116, s. 78).

Vissa forskare menar dock att museer inte bör betraktas som ett komplement till den konventionella klassrumsundervisningen, utan som en resurs i sin egen rätt (Almqvist Nielsen, 2025).

Svensk och internationell forskning om fysiska besök

I denna artikel lyfts svensk och internationell forskning om fysiska skolbesök på museer. Utöver museer behandlar vissa delar av forskningen även “kulturarvsplatser”. Med detta avses både kulturhistoriska lämningar och minnesplatser som kan ligga i anslutning till museer eller guidas av museipersonal eller lokala guider (Stolare, Ludvigsson och Trenter, 2021).

De studier som ingår i artikeln är av olika slag: det rör sig både om forskningsöversikter, vetenskapliga artiklar, avhandlingar och rapporter från myndigheter eller forskningscentrum. Merparten av studierna undersöker hur museer och kulturarvsplatser används inom grundskolan – från årskurs 1 till årskurs 9. Sammanställningen omfattar också en artikel om museer och förskolor och en artikel om hur konststudenter på universitet besöker konstmuseer.

Museer möjliggör alternativa former av lärande

Ett genomgående tema i forskningen är att museer både möjliggör “kognitivt lärande” – det vill säga lärande som utgår från logiskt tänkande – och fysiska, kännbara och känslomässiga ingångar till kunskap.

Museer stärker elevernas ”kulturella kapital”, vilket innebär bättre förutsättningar längre fram i livet (Hood, 2017). Som Riksantikvarieämbetet konstaterar i en rapport från 2020 erbjuder museer och arkiv läromiljöer där begrepp som demokrati, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet kan diskuteras på ett konkret sätt (Riksantikvarieämbetet, 2020).

Olika museer stimulerar lärande inom olika områden

En internationell forskningsöversikt om museibaserad undervisning för barn i skola och förskola pekar på växande bevis för att museiutställningar kan ge barn kunskap inom en rad områden. Översikten visar även hur olika typer av museer kan erbjuda olika former av lärande (Andre, Durksen och Volman, 2017).

Vetenskapsmuseer [science museums] är enligt översikten effektiva platser för elever att lära sig nya saker genom att interagera med teknologi, datorprogram och digitala modeller. Museer som särskilt riktar sig till barn [children’s museums] kan ge upphov till lärande genom lek. Det poängteras dock att föräldrar eller pedagoger bör guida barnen och ställa frågor om det som de ser eller upplever (Andre, Durksen och Volman, 2017).

Historiska eller naturhistoriska museer skapar lärande genom att barn får ta del av stora berättelser och tillgodogöra sig kunskap kopplad till större historiska sammanhang. Dessa museer är enligt forskningen effektiva för att kombinera historieberättande, lek och utforskande aktiviteter. På konstmuseer kan barn utveckla sitt kritiska tänkande genom att göra kopplingar mellan sina idéer och konstnärligt skapande (Andre, Durksen och Volman, 2017).

Barn lär sig i samarbete med vuxna

Översikten drar slutsatsen att det mest effektiva sättet för barn att lära sig på museer är genom “praktiska aktiviteter [hands-on activities], berättelser och lek” där de får hjälp av vuxna med kunskap eller genom teknologiska lösningar. För att lära sig saker bör eleverna inte gå runt på museet på egen hand, utan interagera med vuxna och pedagoger. Det är också viktigt att lärandemiljöerna skapas i samarbete mellan forskning och utbildning (Andre, Durksen och Volman, 2017, s. 66).

Museer kan göra historia levande

I en svensk artikel om hur kulturarvsplatser används inom skolan pekar forskare på att sådana platser möjliggör en ”förkroppsligad förståelse av historien” som aktiverar ”ett brett spektrum av sinnen” hos eleverna (Stolare, Ludvigsson och Trenter, 2021, s. 266). I en studie av skolklasser som besöker minnesplatser och museer om Förintelsen argumenterar författarna på liknande sätt för att dessa platser gör att historien blir ”levande” för eleverna (Flennegård och Mattsson, 2021).

Utgår ofta från materiella artefakter

Till skillnad från konventionell klassrumsundervisning, där fokus ligger på läsande och abstrakt tänkande, utgår lärande på museer från konkreta, materiella artefakter. I en ny artikel menar två forskare att det specifika med den pedagogik som erbjuds av museer är att eleverna får ta del av materiella inkarnationer av historien (Todino och Campitiello, 2025).

En liknande poäng görs av pedagogen Patrik Johansson, som i sin avhandling om historieundervisning framhäver det materiella kulturarvets pedagogiska potential. ”Genom att fysiskt beröra och utforska föremål kan elever fylla dem med egen mening”, skriver han. ”Den som haft möjlighet att observera en elevgrupp utforska arkeologiska föremål på ett museum inser vilket engagemang kontakten med materiell kultur kan skapa” (Johansson, 2019, s. 112-113).

Museer ger barn praktiska kunskaper av olika slag

Forskningen visar att museer kan ge skolelever olika typer av praktiska kunskaper, som skiljer sig från de teoretiska kunskaper som förmedlas i klassrummet. En brittisk forskningsöversikt visar att museirelaterad undervisning inte bara leder till direkt kognitiv kunskap, utan även till att eleverna utvecklar sociala färdigheter (Hood, 2017).

Utöver att stärka elevers sociala kompetens och orientering visar flera studier att museibaserad undervisning även utvecklar barns språkliga förmågor. Museirelaterade projekt kan inte bara göra att eleverna får ett större ordförråd (Insulander och Öhman, 2021) utan även förbättrade kommunikativa förmågor – exempelvis förmågan att tala inför andra personer (Andre, Durksen och Volman, 2017; Hood, 2017).

Kan skapa empati

Studier pekar också på att undervisning på museer kan förbättra barns empati. I en ny avhandling om skolbesök på kulturarvsplatser och museer drar pedagogen Lena Almqvist Nielsen slutsatsen att besöken ger elever möjlighet att utveckla både kognitiv förståelse och historisk empati, vilket särskilt gäller om besöket leds av utbildade museipedagoger. Historisk empati innebär en förmåga att känslomässigt och intellektuellt relatera till hur människor i det förflutna levde, vilket i sin tur kan hjälpa oss att förstå människor som lever idag (Almqvist Nielsen, 2025).

En internationell forskningsöversikt visar på liknande sätt att affektiva lärandemål, såsom historisk empati och känslomässigt engagemang, ofta lyfts fram i undervisning vid historiska museer (Geerts, Depaepe och Van Nieuwenhuyse, 2025).

Samarbetet mellan museer och skolor måste förbättras

Även om forskningen visar att museer och skolor vill samarbeta med varandra pekar ett flertal studier på att detta samarbete ofta är otillräckligt. Enligt en rapport från Riksantikvarieämbetet saknas i många fall strukturer som möjliggör långsiktig samverkan (Riksantikvarieämbetet, 2020). Även om museerna genom politiska direktiv och utvecklingsmedel uppmanas att utgöra en resurs för skolan saknas i stor utsträckning motsvarande uppmaningar till skolan (Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, 2018).

En svensk artikel konstaterar att museipedagoger och lärare ofta har olika utgångspunkter: medan det viktigaste för pedagogerna är att eleverna känner att utställningarna är relevanta för dem vill lärarna att museibesöken ska ha en tydlig koppling till skolans läroplan (Insulander och Öhman, 2021). Denna bild bekräftas av en forskningsöversikt som menar att kulturarvsinstitutioner och skolor har delvis olika målsättningar: medan museerna erbjuder ett informellt lärande utifrån sina samlingar är skolans undervisning bunden till läroplan och specifika mål (Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, 2018).

Internationella studier pekar på liknande problem. Enligt en ny forskningsöversikt hindras ett fungerande samarbete ofta av ömsesidiga missuppfattningar och motstridiga förväntningar mellan lärare och museipedagoger (Geerts, Depaepe och Van Nieuwenhuyse, 2025). En artikel som granskar hur konstmuseer kan användas som resurs för skolan konstaterar att museer och skolor ofta saknar en gemensam agenda (Song med flera, 2025).

För att förbättra samarbetet har forskare föreslagit formaliserade sammanhang där museipedagoger och lärare kan mötas för att lära sig av varandras kunskaper, praktiker och förhållningssätt (Geerts, Depaepe och Van Nieuwenhuyse, 2025). Andra har argumenterat för att museerna måste bli bättre på att anpassa sina aktiviteter till skolans läroplan och styrdokument (Hood, 2017).

Tillgången till museer är ojämlik

Flera forskare menar att skolors museibesök kan bidra till ökad jämlikhet bland barn och unga (Todino och Campitiello, 2025; Hood, 2017). Samtidigt uppmärksammar forskare i såväl Sverige som utlandet att skolornas tillgång till museer är ojämlik. Elever på landsbygden eller från områden präglade av sociala problem besöker museer mer sällan (Almqvist Nielsen, 2025; Riksantikvarieämbetet, 2020).

De flesta museer och kulturarvsinstitutioner finns i storstäderna, och på grund av ekonomiska eller tidsmässiga begränsningar har lärare sällan möjlighet att göra långväga resor med sina klasser. Många skolor saknar således de resurser som behövs för att besöka museer (Stolare, Ludvigsson och Trenter, 2021; Riksantikvarieämbetet, 2020; Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, 2018; Riksutställningar, 2017).

Digitalt material kan vara ett alternativ

Ett alternativ till fysiska museibesök är digitalt material. Forskning i Sverige som genomfördes innan covid-pandemin pekade på att museernas digitala erbjudande var begränsat. Få museer tillhandahöll färdigförpackat material för skolan, samtidigt som många lärare saknade överblick över vad som faktiskt fanns att tillgå (Riksantikvarieämbetet, 2020; Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, 2018). Det saknas dock forskning om museernas digitala utbud har förändrats i positiv riktning efter pandemin.

För att motverka skolornas ojämlika tillgång till museerna föreslår Riksantikvarieämbetet i sin rapport från 2020 att myndigheter som Skolverket bör uppvärdera kulturarvets potential som pedagogisk resurs genom att uttryckligen ange i läroplanerna att barn och unga ska lära sig utanför klassrummet. Museerna bör å sin sida utveckla strategier för att nå ut geografiskt med digitalt material eller uppsökande verksamheter (Riksantikvarieämbetet, 2020).

En brittisk forskningsöversikt föreslår att man bör undersöka alternativa finansieringsmodeller som kan minska skolornas kostnader för att använda museer i undervisningen (Hood, 2017).

Otillräcklig pedagogisk uppföljning

Även om forskningen visar att besök på museer och kulturarvsplatser ofta leder till starka upplevelser hos elever pekar flera studier på att dessa riskerar att bli ytliga utan ordentlig vägledning från lärare och museipedagoger. I undersökningen av skolklasser som besöker Förintelsens minnesplatser konstaterar forskarna att dessa besök i sig inte nödvändigtvis medför fördjupad förståelse av komplexa historiska skeenden (Flennegård och Mattsson, 2021).

För att museibesök ska leda till reella kunskaper måste lärare ge utrymme åt bearbetning och reflektion i klassrummet (Almqvist Nielsen, 2025).

Det krävs kompetenta museipedagoger

En brittisk studie påpekar på liknande sätt att skolelever som besöker museer bör vägledas av lärare eller vuxna med kunskap om utställningarna och den historiska kontexten (Hood, 2017). I en senare artikel om museer och skola betonas behovet av kompetenta museipedagoger som kan ”mediera” elevernas upplevelser av det materiella kulturarvet. Pedagogerna, skriver forskarna, ”spelar en avgörande roll […] genom att överbrygga klyftan mellan besökarnas personliga erfarenheter och de kulturella berättelser som visas i utställningarna” (Todino och Campitiello, 2025, s. 5).

Den pedagogiska kompetensen är alltså grundläggande. En svensk undersökning från 2011 visar dock att två av tre museipedagoger saknar formell pedagogisk kompetens (Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, 2011). Även om bristen på senare forskning gör det svårt att veta om situationen har förändrats sedan dess saknas fortfarande en museipedagogisk utbildning i Sverige, även om vissa lärosäten erbjuder enstaka kurser.

Sammanfattning: Museer är lärandemiljöer i egen rätt

Sammanfattningsvis visar forskningen att museer och kulturarvsplatser spelar en viktig roll för skolan – inte bara som ett komplement till klassrummet utan som en lärandemiljö i egen rätt. Genom konkreta och sinnliga upplevelser skapar museer andra vägar till kunskap än vad traditionell undervisning gör – de gör ”historien levande”. Museer och kulturarvsplatser kan främja barns sociala färdigheter, språkliga kunskaper och historiska empati. De kan också skapa engagemang och djupare förståelse, särskilt när besöken leds av utbildade pedagoger.

Samtidigt finns utmaningar. Samarbetet mellan skolor och museer brister ofta, bland annat på grund av olika mål och otydliga strukturer. Tillgången till museer är också ojämlik. Elever på landet och socialt utsatta områden får inte samma möjligheter till museibaserat lärande.

Samverkan mellan skola och museer kan stärkas genom styrning

För att stärka museernas roll i skolan föreslår forskningen bland annat ökad samverkan, bättre pedagogisk förankring i läroplanerna och olika åtgärder för att nå fler elever, både fysiskt och digitalt. På regional och kommunal nivå finns utrymme att skapa formaliserade samarbeten mellan skolor och museer där skolorna får hjälp med distribution av information, transporter och andra praktiska hjälpmedel.

Skolornas öppenhet gentemot museerna skulle kunna stärkas genom skolpolitiska styrdokument som betonar vikten av att elever får lära sig utanför klassrummet. Museerna skulle på liknande sätt kunna gynnas av styrdokument som kan guida deras arbete gentemot skolorna, exempelvis genom att ställa krav på ökad pedagogisk kompetens bland personalen.

• Läs mer om projektet ”Räkna med museerna” på raa.se
• Lyssna till K-podd 92, Riksantikvarieämbetets podcast om museer och skola
• Nytt regeringsuppdrag om skola och museer, nyhetsartikel februari 2025 (raa.se)

Referenser

• Almqvist Nielsen, Lena. 2025. ”Förhistorisk tid i skolan: Historiekulturella, arkeologiska och didaktiska perspektiv på läroböcker, undervisningsfilm och platsbesök cirka 1900–2020”. (Avhandling). Karlstads universitet. https://kau.diva-portal.org/smash/get/diva2:1933615/FULLTEXT01.pdf (2025-05-27).
• Andre, Lucija, Durksen, Tracy och Volman, Monique. 2017. ”Museums as avenues of learning for children: a decade of research”. Learning Environments Research. 20:47–76.
• Flennegård, Ola och Mattsson, Christer. 2021. ”Teaching at Holocaust memorial sites: Swedish teachers’ understanding of the educational values of visiting Holocaust memorial sites”. Power and Education. 13(1):43–57.
• Geerts, Brent, Depaepe, Fien och Van Nieuwenhuyse, Karel. 2024. ”Instructing students in history museums: A systematic literature review”. Historical Encounters. 11(1):179–201.
• Hood, Louisa. 2017. ”A review of academic articles and museum and education sector publications about cultural education and museum-school partnerships”. King’s College London. https://www.kcl.ac.uk/cultural/resources/reports/mpsm-literature-review.pdf (2025-05-28).
• Insulander, Eva och Öhman, Elisabeth. 2021. ”The Touring Science Centre: An example of collaboration between a museum and a school”. I: Lisa Björklund Boistrup och Staffan Selander (red.). Designs for Research, Teaching and Learning. London: Routledge.
• Johansson, Patrik. 2019. ”Lära historia genom källor: Undervisning och lärande av historisk källtolkning i grundskolan och gymnasieskolan”. (Avhandling). Stockholms universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1346457/FULLTEXT01.pdf (2025-05-28).
• Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik. 2018. Kulturarvsinstitutionerna och skolväsendet: En forskningsöversikt. https://nckultur.org/wp-content/uploads/2021/03/ForskningsoversiktSamarbeteKulturarvochSkola_18.pdf (2025-05-28).
• Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik. 2011. Rapport om lärande och pedagogik på museer i Sverige 2011. https://nckultur.org/wp-content/uploads/2020/06/Rapport-om-l%C3%A4rande-och-pedagogik-i-Sverige.pdf (2025-05-28).
• Proposition 2016/2017:116. Kulturarvspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/02/prop.-201617116 (2025-05-28).
• Riksantikvarieämbetet. 2020. Regeringsuppdrag att kartlägga och främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna. https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1489821/FULLTEXT01.pdf (2025-05-28).
• Riksutställningar. 2017. Möten med möjligheter: En rapport om lärares och museers perspektiv på samverkan. https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1242027/FULLTEXT01.pdf (2025-05-28).
• Song, Baoqing, Ren, Jie, Wang, Xiaohui och Xie, Xiang. 2025. ”College students’ views on museum learning: A sustainable aesthetic education perspective”. Sustainability. 17(3):1–14.
• Stolare, Martin, Ludvigsson, David och Trenter, Cecilia. 2021. ”The educational power of heritage sites”. History Education Research Journal. 18(2):264–279.
• Todino, Michele Domenico och Campitiello, Lucia. 2025. ”Museum Education”. Encyclopedia. 5(3):1–14.

Inlägget Museer och skola – forskningsöversikt dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I avsnittet möter vi forskaren Eva Insulander, Stockholms universitet, som har forskat mycket kring förhållandet mellan skola och museer. Hon berättar om slutsatser av både sin egen och andras aktuella forskning i ämnet.

Vi träffar även Yvonne Andersson på Kulturen i Lund, som berättar hur de byggt upp ett gott samarbete med skolan genom något de kallar för ”Körkort till Kulturen”. ”Körkortet” innebär en fortbildning för lärare som handlar om hur de kan använda sig av Kulturen i Lund i undervisningen.

Museerna bidrar med många värden i samhället. Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets sammanställning av aktuell forskning kring museer och skola. Läs gärna mer om projektet ”Räkna med museerna” på raa.se och våra tidigare artiklar i serien.

Programledare och producent för avsnittet är Erik Larsson.

K-podd finns på de flesta plattformar för podcasts. Följ oss gärna, så missar du inga avsnitt!

Inlägget K-podd 92: Museer och skola dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Regional utveckling?

Begreppet region syftar i texten inte nödvändigtvis på Sveriges 21 administrativa regioner, utan på områden av olika geografisk storlek som utgör en del av en större helhet. Regional utveckling handlar bland annat om ekonomisk tillväxt, kompetensförsörjning, attraktiva livsmiljöer och social, ekonomisk eller miljömässig hållbarhet.

Forskning om kulturarv, museer och regional utveckling

Synen på kulturarvets roll i samhällsutvecklingen har starkt påverkats av organisationer som UNESCO, ICOMOS och Europarådet. Forskare har mot bakgrund av detta undersökt hur kulturarvet kan främja olika aspekter av hållbarhet (Söderström, 2024; Brooks, Waterton, Saul och Renzaho, 2023; Lanzinger och Garlandini, 2019; Repetto Málaga och Brown, 2019).

Sedan sent 1980- och tidigt 1990-tal har regioner och lokalsamhällen spelat en viktigare roll i samhällsutvecklingen (Syssner, 2012). Kulturarvet har fått en ökad betydelse för regional utveckling och blivit en viktig del av strategier för ökad attraktivitet, turism, nya arbetstillfällen och goda livsmiljöer (Weisglass med flera, 2002).

Även om forskningen främst har fokuserat på kulturarvets förmåga att skapa ekonomiska värden har sociala och miljömässiga perspektiv med tiden vunnit mark. Kulturarvet kan bidra till attraktiva livsmiljöer, som i sin tur öppnar upp för nya arbetstillfällen, ökad inflyttning och turism.

Museer bidrar till samhällsekonomin

Kulturarvsforskning har under det senaste decenniet visat att museer kan ha en positiv påverkan på samhällsekonomin (Grinell, 2023; Nordisk kulturfakta, 2023; Gustafsson och Ijla, 2017; Greffe, 2011). Museer har i många fall öppnats för att ”regenerera” nedgångna platser, och effekterna har utvärderats med olika modeller (Heidenrich och Plaza, 2015; Tuck, 2015; Hyslop, 2012; Plaza, 2010).

Myndigheten för kulturanalys tar i sin översikt av kulturens samhällsnytta upp direkta-, indirekta-, multiplikator- och så kallade spill-over-effekter (Nordisk kulturfakta, 2023:05). Multiplikatoreffekten innebär att de ekonomiska utgiftsökningarna är lägre än de påföljande intäkterna. Ökade offentliga investeringar genererar arbetstillfällen, som i sin tur leder till konsumtion och fler investeringar. En spill-over-effekt är en spridningseffekt som bland annat innebär att kunskap i ett område kan användas i ett annat.

Ett svenskt exempel på detta är Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn, som sedan det öppnade år 2000 har skapat ekonomiska värden i både kommun och region. Museet lockar turister som under sin vistelse spenderar pengar på restauranger, kaféer och hotell i området. Genom att erbjuda konstupplevelser skapar museet finansiella flöden till Tjörn i form av både offentliga bidrag och besöksintäkter (Ambrecht och Andersson, 2010).

Även internationellt lyfts museers ekonomiska påverkan

En omfattande amerikansk rapport från 2017 påvisar amerikanska museers direkta och indirekta effekter på samhället och ekonomin. Över 60 procent av museernas intäkter kommer andra samhällssektorer till del. För varje museijobb skapas ett ytterligare arbetstillfälle någon annanstans i landet (AAM, 2017).

Flera utvärderingar lyfter fram större konstmuseer som Louvren, Tate Modern och Guggenheimmuseet i Bilbao som exempel på museers positiva effekter på samhällsekonomin (Greffe, 2011; Hyslop, 2012; Plaza, 2010). En undersökning från Storbritannien visar hur Tate, det nationella museet för modern och samtida konst, har fungerat som en motor i urban förnyelse och bidragit till att stärka den lokala ekonomin (Hyslop, 2012).

Även mindre museer kan attrahera turister och bidra till ekonomisk utveckling. Detta framgår av studier av lokal utveckling, museer och kulturarv i exempelvis Italien och Grekland (Galluccio och Giambona, 2024; Doxanaki m.fl., 2012). En annan italiensk studie visar att museer som etableras på mindre orter kan ha en stor påverkan på den lokala ekonomin, exempelvis genom att ge upphov till logiverksamheter och ytterligare arbetstillfällen (Iorio och Wall, 2011). Liknande resultat framkommer i en studie från Finland, där museer har visat sig generera stora summor till lokala företagare inom hotell, restaurang, transport och handel (Piekkola, 2014).

Ett gemensamt arbete

Eftersom museer utgör viktiga aktörer i det sociala och kulturella livet är de viktiga partners i urban utveckling och samhällsbyggande (Redaelli m.fl., 2025). I regionala samverkansprojekt i Sverige lyfts kulturarvet som en resurs för att skapa hållbar, regional utveckling och utforma strategier för tillväxt, besöksnäring och landsbygdsutveckling (Nilsson, 2024).

I en guide för museer och lokala myndigheter betonar OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) vikten av att dessa gemensamt utformar agendor för att ta till vara museiverksamheter i samhällsutvecklingen (OECD, 2019).

Kulturarvsturism bidrar på flera sätt till utveckling

Ett klassiskt exempel på hur kulturarv och museer bidrar till regional utveckling är kulturarvsturism, som enligt forskare ger mening och legitimitet genom att bidra till att kulturarvet förvaltas (Pettersson, 2021). Kulturarvsturism kan även leda till en sorts revitalisering av kulturen, utveckling av infrastruktur och förbättrade sociala tjänster (Brooks, Waterton, Saul och Renzaho, 2023). Museer medverkar till att turister förlänger sin vistelse, vilket gynnar exempelvis hotell- och andra logiverksamheter (Vareiro med flera, 2021; Piekkola, 2014).

Museer är reseanledningar

Flera aktuella studier fokuserar på besökarna och undersöker deras anledningar till att resa till en viss plats (Gurel, 2023; Vareiro med flera, 2021). En studie från USA visar att en av fem besökare i delstaten Maine hade ett museum som sin primära reseanledning och att besökarnas ekonomiska aktiviteter hängde samman med museibesöket (Lawtone och Rowe, 2010).

En rapport från Finland pekade på liknande siffror: närmare 22 procent av besökarna uppgav att deras främsta orsak till besöket på en plats var att besöka ett museum (Piekkola, 2014). När det gäller Sverige uppgav knappt en av sex utländska besökare mellan 2011 och 2014 att de under sin vistelse i landet hade besökt ett museum (Tillväxtverket, 2015).

Platsen som varumärke

Sedan 1990-talet har intresset för att marknadsföra och bygga varumärken av platser ökat hos beslutsfattare inom kommuner och regioner (Syssner, 2012). Märkesbyggnader som konstmuseer kan utgöra en del av en plats varumärke eller image (Linder, 2015). Museer spelar en viktig roll i strategier för platsmarknadsföring genom att stärka regionala identiteter och lyfta regioners historia (Macalik, 2020).

Att orter aktivt marknadsför sig märks inte minst i Sverige, där det finns flera exempel på personrelaterad marknadsföring. Alfred Nobel, Selma Lagerlöf, Carl von Linné och skiftnyckelns uppfinnare J P Johansson har alla använts för att marknadsföra museer och platser och locka turister och nya invånare (Pugh och Andersson, 2023; Linder, 2015).

Marknadsföringen påverkar utvecklingen, och vice versa

En vanlig slutsats inom forskningen är att marknadsföringen – skapandet av platsens image – och den faktiska regionala utvecklingen påverkar varandra i en dialektisk process; det ena genererar det andra när det kommer till regioners arbete med att skapa attraktiva miljöer (Syssner, 2012). Regioner har dock generellt svårare än länder och städer att skapa sig ett starkt och tydligt varumärke eller en särpräglad identitet (Macalik, 2020).

Statsvetaren Simon Anholt menar att varje land, region och stad idag måste konkurrera om uppmärksamhet, jobb, turister och investerare (2006). Andra forskare hävdar dock att konkurrensen inte är ett nollsummespel, utan betonar ömsesidig interaktion och utbyte (Pugh och Andersson, 2023).

Museer skapar sociala värden

Museer, konsthallar och bibliotek skapar platser i urbana miljöer. Trots digitaliseringen och det virtuella utbudet är museer som fysiska platser fortfarande viktiga. De berikar det sociala och kulturella livet i städer, vilket gör dem till viktiga partners i samhällsutveckling och -byggande (Redaelli med flera, 2025).

Forskning visar att museer fungerar som allmänna kontaktytor där olika grupper får tillfälle att mötas. Museerna beskrivs som ett slags landmärken som skapar värden bortom den egna byggnaden, till exempel socialt kapital (Redaelli m.fl., 2025).

Kulturarv kan ses som en samhällsresurs

I forskningen om stadsutveckling är det vanligt att kulturarv tillskrivs en identitetsskapande betydelse. Genom att knyta människor till fysiska platser och miljöer bidrar kulturarv och kulturmiljöer till att skapa sociala nätverk och känslor av samhörighet (Tuck, 2015).

Kulturarv och museer betraktas då som en samhällsresurs. Detta är kopplat till det politikområde som kallas för gestaltad livsmiljö och som förutom konst och kulturarv berör strategier för arkitektur-, form- och designpolitik på olika platser. Gestaltad livsmiljö syftar till att med hjälp av arkitektur, form och design främja hållbar stadsutveckling och goda livsmiljöer (Söderström, 2024).

Bidrar till sociala värden som sammanhållning och gemenskap

Förutom att skapa kollektiva minnen och känslor för en plats kan museer bidra till social integrering, bildning och ökad miljömedvetenhet (Gustafsson och Ijla, 2016).  Dessutom kan museibesök ha positiva effekter för ökad social sammanhållning och bidra till en känsla av samhörighet på regional nivå (Harfst med flera, 2025). En studie från Nederländerna visar hur kulturarvet används för att få människor att känna en ökad gemenskap och personlig anknytning till särskilda platser. Om delar av lokalbefolkningen däremot inte kan relatera till det lokala eller regionala kulturarvet finns en risk för utanförskap och alienation (Beeksmaa och de Cesari, 2019). Forskaren Richard Pettersson menar att kulturarvet har ett janusansikte ”som omväxlande kan nyttjas för att inkludera, eller exkludera, befria eller alienera” (Pettersson, 2021).

Inom forskningen om museientreprenörskap uppmärksammas utöver den rent ekonomiska dimensionen de museianställdas sociala entreprenörskap. I Sverige pågår forskningsprojekt om hur museerna kan stärkas som sociala institutioner och hur deras roll som ”fria tillgängliga resurser för samhället” kan utvecklas ytterligare, exempelvis vad gäller framväxten av affärsverksamheter (Högberg och Jogmark, 2021).

Kritiska perspektiv om kulturarv och museer i regional utveckling

Att marknadsföra en plats, kommun eller region kan enligt flera forskare ses som uttryck för maktutövning (Söderström 2024; Castilhos, 2019; Syssner, 2012). Offentligt sanktionerade bilder av en plats eller regions historia riskerar att utelämna berättelser, kulturyttringar och personer som inte passar in i det officiella narrativet. Det riskerar därmed att skapas förenklingar, stereotyper eller ensidiga bilder av platsen som marknadsförs (Linder, 2015; Syssner, 2012; Waterton, 2009).

Att till exempel använda en historisk person i platsmarknadsföringen kan få en exkluderande verkan, eftersom denna person i regel inte representerar ett helt samhälle (Pugh och Andersson, 2023; Ashworth 2009). Att marknadsföra en plats utifrån en känd person bör enligt vissa forskare därför ha en tydlig förankring i lokalsamhället (Boland och MacKay, 2020; Linder, 2015).

Utveckling kan även verka exkluderande

Aktuell forskning från olika delar av världen varnar för att kulturarvsdriven utveckling av regioner eller städer kan få negativa konsekvenser i form av gentrifiering och ökad social ojämlikhet (Söderström 2024; Soccali & Cinà, 2020; Zhu 2021; Arkaraprasertkul, 2018).

Kulturarvsturism kan bland annat leda till negativa hälsoeffekter, minskade möjligheter för lokalt deltagande, splittring av samhället, utflyttning, exploatering och ökad kriminalitet (Davis 2025; Brooks, Waterton, Saul och Renzaho, 2023; Zhu 2021). För att kulturarvsturism ska gynna lokalbefolkningen krävs att denna aktivt inkluderas i planering och beslut (Brooks, Waterton, Saul och Renzaho, 2023; Tanrıkul, 2023).

Motsättning mellan bevarande och turism

Många forskare har pekat på motsättningar mellan turism och kulturarvets bevarande. Ett alltför hårt besökstryck kan ha destruktiva effekter på kulturarvsplatsers och -miljöers fysiska skick, och ett ensidigt fokus på turismens ekonomiska vinster kan innebära att bevarandet av kulturarvet nedprioriteras (Vecco och Caust, 2021; Pechlaner, Innerhofer och Erschbamer, 2020; Zhang, Fyall och Zheng, 2015; Comer och Willems, 2011).

Mot bakgrund av detta har flera forskare under de senaste åren framhållit behovet av en ansvarsfull kulturarvsturism som tar hänsyn till platsen, premierar bevarande och involverar lokala grupper och invånare i beslutsfattandet (Tileagă, 2025; Zhu, 2021; Hartmann och Stecker, 2020). Kulturarvsturism och regional utveckling som använder kulturarv som en resurs bör eftersträva hållbarhet (Söderström, 2024; Brooks m.fl., 2023; Zhu, 2021; Barthel-Bouchier, 2016).

Metoder behöver utvecklas

Det saknas delvis forskning, instrument och metoder som utvärderar samhällsnyttan vad gäller kulturarv och regional utveckling. Även om det är möjligt att påvisa museiaktiviteters positiva effekter på människor och samhället genom fokusgrupper och intervjuer med besökare (AAM, 2017) är det svårt att kvantitativt belägga kulturinstitutioners samhällsrelevans (Söderström, 2024).

Att enbart beakta ekonomiska aspekter av satsningar inom kulturområdet kan ge en skev bild eftersom sådana orsakssamband i regel är svåra att fastställa (Weissglas med flera, 2002).

Museer utvecklar platsen

Sammanfattningsvis visar forskningen att museer på olika sätt kan vara viktiga i den regionala utvecklingen. Det kan handla om att återuppliva eller driva på ekonomisk utveckling, men också om att göra utveckling mer hållbar över tid. Detta sker främst genom att skapa arbetstillfällen och locka turister. Samtidigt är museer är en viktig resurs för att uppnå en balans mellan att bevara och att bruka det gemensamma kulturarvet.

Forskningen visar att museer skapar olika sociala värden, som samhörighet, tillit och identitet, vilka är viktiga för utvecklingen av en plats. Kulturarvet lyfts som en resurs för att uppnå hållbar, regional utveckling, där det också bidrar till att påverka utformningen av strategier för tillväxt, besöksnäring och landsbygdsutveckling.

Samtidigt är det tydligt att effekterna ofta är svåra att mäta och att negativa konsekvenser måste beaktas. Det är viktigt att regionalt utvecklingsarbete är förankrat i lokalsamhället: invånarna som redan bor på platsen måste involveras. Museer, det lokala samhället och det offentliga måste samverka för att framgångsrikt bidra till den regionala utvecklingen.

• Läs mer om projektet ”Räkna med museerna” på raa.se
• Lyssna till K-podd 91, Riksantikvarieämbetets podcast om regional utveckling

Referenser

• Arkaraprasertkul, Non. 2018. ”Gentrification and its contentment: An anthropological perspective on housing, heritage and urban social change in Shanghai”. Urban Studies. 55(7):1561–1578.
• American Alliance of Museums (AAM). 2017. Museums as economic engines: A national study. https://artsnow.org/wp-content/uploads/2018/03/Museums-as-Economic-Engines.pdf (2026-03-04).
• Anholt, Simon. 2006. Competitive identity: The new brand management for nations, cities and regions. London, Palgrave Macmillan.
• Ashworth, Gregory. 2009. ”The instruments of place branding: How is it done?”. European Spatial Research and Policy. 16(1):9–22.
• Barthel-Bouchier, Diane. 2016. Cultural heritage and the challenge of sustainability. Abingdon/Oxon, Routledge.
• Beeksmaa, Anne och de Cesari, Chiara. 2019. ”Participatory heritage in a gentrifying neighbourhood: Amsterdam’s Van Eesteren Museum as affective space of negotiations”. International Journal of Heritage Studies. 25(9):974–991.
• Boland, Philip och McKay, Stephen. 2021. ”Personality association and celebrity museumification of George Best (with nods to John Lennon)”. Place Branding and Public Diplomacy. 17(4):409–419.
• Brooks, Christy, Waterton, Emma, Saul, Hayley och Renzaho, Andre. 2023. ”Exploring the relationships between heritage tourism, sustainable community development and host communities’ health and wellbeing: A systematic review”. PLOS One. 18(3):e0282319.
• Comer, Douglas och Willems, Willem. 2011. ”Tourism and archaeological heritage: Driver to development or destruction?”. I: ICOMOS, Heritage, a driver of development: Proceedings of the 17th ICOMOS general assembly symposium. https://publ.icomos.org/publicomos/jlbSai?html=Bur&base=technica&ref=43602&file=2251.pdf (2026-03-04).
• Davis, Jeremy. 2025. ”The Harms of Cultural Tourism”. The Journal of Ethics (kommande).
• Doxanaki, Anastasia, Dermitzaki, Athina, Zounis, Peter, Tsilaga, Evangelia-Maria och Panagiaris, Georgios. 2012. ”Local museums and sustainable regional development in Greece: assessment and perspectives”. I: Amoêda, Rogério, Lira, Sérgio och Pinheiro Cristina, Heritage 2012. Proceedings of the 3rd international conference on heritage and sustainable development. Barcelos, Green Line Institute for Sustainable Development.
• Galluccio, Carla och Giambona, Francesca. 2024. ”Cultural heritage and economic development: Measuring sustainability over time”. Socio-Economic Planning Sciences. 95:1–12.
• Greffe, Xavier. 2011. ”The economic impact of the Louvre”. The Journal of Arts Management, Law, and Society. 41(2):121–137.
• Grinell, Klas. 2023. Att belägga museers värde. En kunskapsöversikt. Göteborgs Stads kulturförvaltning. https://goteborg.se/wps/wcm/connect/e6e1e21b-d00c-4f9b-8427-e4f925a8b1f6/Att+bel%C3%A4gga+museers+v%C3%A4rde.+En+kunskaps%C3%B6versikt.+2023+%282%29.pdf?MOD=AJPERES (2026-03-04).
• Gurel, Eda. 2023. ”Exploring omnivores and univores in art museums”. Journal of Hospitality and Tourism Management. 55:101–107.
• Gustafsson, Christer och Ijla, Akram. 2017. ”Museums: A catalyst for sustainable economic development in Sweden”. International Journal of Innovative Development & Policy Studies. 5(2):1–14.
• Gustafsson, Christer och Ijla, Akram. 2016. ”Museums: An incubator for sustainable social development and environmental protection”. International Journal of Development and Sustainability. 5(9):446–462.
• Hartmann, Rainer och Stecker, Bernd. 2020. ”Development of core indicators for the assessment and analysis of sustainable city tourism”. I: Pechlaner, Harald, Innerhofer, Elisa och Erschbamer, Greta (red). Overtourism: Tourism Management and Solutions. London/New York, Routledge.
• Harfst, Jörn, Sandriester, Jasmin, Mildeberg, Saara, Dołzbłasz, Sylwia och Grochowska, Anna. 2025. ”Policies on industrial heritage tourism as a tool for sustainable regional development? A Central and Eastern European analysis”. Tourism Recreation Research. 1–14.
• Heidenreich, Martin och Plaza, Beatriz. 2015. ”Renewal through culture? The role of museums in the renewal of industrial regions in Europe”. European Planning Studies. 23(8):1441–1455.
• Hyslop, Donald. 2012. ”Culture, regeneration and community”. Gateways: International Journal of Community Research and Engagement. 5:152–165.
• Högberg, Anders och Jogmark, Marina. 2021. ”Museientreprenörskap som praktik- och kunskapsfält”. Nordisk Museologi. 31(1):74–91.
• Iorio, Monica och Wall, Geoffrey. 2011. ”Local museums as catalysts for development: Mamoiada, Sardinia, Italy”. Journal of Heritage Tourism. 6(1):1–15.
• Lanzinger, Michele och Garlandini, Alberto. 2019. ”Local development and sustainable development goals: A museum experience”. Museum International. 71(3-4):46–57.
• Lawton, Chuck och Rowe, Lindsay. 2010. ”Maine museums: An economic impact study”. Maine Arts Commission. Paper 4. https://digitalmaine.com/cgi/viewcontent.cgi?article=1004&context=arts_docs (2026-03-04).
• Linder, Johan. 2015. ”Den lokala profilen: Person, plats och kulturarv”. (Avhandling). Stockholms universitet. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:787705/FULLTEXT01.pdf (2026-03-04).
• Macalik, Joanna. 2020. ”The role of museums in creating the region brand”. Scientific Papers of Silesian University of Technology Organization and Management Series. 146:253–264.
• Nilsson, Per. 2024. Slutrapport Hållbart kulturarv – ett metodprojekt, år 1-3. Region Östergötland. https://utveckling.regionostergotland.se/download/18.667e78d6190bebe07e9a238/1724139057706/HKA%20rapport_slutversion%20juni%202024.pdf (2026-03-04).
• Nordisk kulturfakta. 2023. ”Kulturens roll och nytta i samhällsutvecklingen. En kunskapsöversikt med utgångspunkt i forskning och de nordiska ländernas kulturpolitik”. Myndigheten för kulturanalys. https://pub.norden.org/nordiskkulturfakta2023-05/nord2023-048.pdf (2026-03-04).
• OECD/ICOM. 2019. ”Culture and local development: maximising the impact: Guide for local governments, communities and museums”. https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2019/09/culture-and-local-development-maximising-the-impact_4d5fd9ca/9a855be5-en.pdf (2026-03-04).
• Pechlaner, Harald, Innerhofer, Elisa och Erschbamer, Greta (red). 2020. Overtourism: Tourism management and solutions. London/New York, Routledge.
• Pettersson, Richard. 2021. Kulturell turism: en historisk översikt och analys om kulturarvsturism i Sverige. Umeå, h:ström.
• Piekkola, Hannu, Suojanen, Otto och Vainio, Arttu. 2014. Economic impact of museums. Vaasa, University of Vaasa.
• Plaza, Beatriz. 2010. ”Valuing museums as economic engines: Willingness to pay or discounting of cash-flows?”. Journal of Cultural Heritage. 11(2):155–162.
• Pugh, Rhiannon och Andersson, Ida. 2023. ”Personality and place as resources for regional development: Alfred Nobel’s Karlskoga”. Regional Studies. 58(10):1874–1885.
• Redaelli, Eleonora, Ejgod Hansen, Louise och Brandt Djupdræt, Martin. 2025. ”Museums as public spaces in the city: Insights from Aarhus, Denmark”. Cities. 159:105778.
• Repetto Málaga, Luis och Brown, Karen. 2019. ”Museums as tools for sustainable community development: Four archaeological museums in Northern Peru”. Museum International. 71(3–4):60–75.
• Syssner, Josefine. 2012. Världens bästa plats?  Lund, Nordic Academic Press.
• Söderström, Ulrika. 2024. ”Kulturarv som resurs i socialt hållbar stadsutveckling. En gestaltad livsmiljö för framtiden”. (Avhandling). Linnéuniversitetet. https://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1901953/FULLTEXT01.pdf (2026-03-04).
• Tanrıkul, Ali. 2023. ”The role of community participation and social inclusion in successful historic city center regeneration in the Mediterranean region”. Sustainability. 15(9):7723.
• Tileagă, Cosmin. 2025. ”Authenticity vs. commercialization in cultural tourism: Balancing preservation and mass tourism”. Scientific Bulletin. 60(2):1–16.
• Tuck, Fiona. 2015. ”The economic impact of museums in England”. Arts Council England. https://www.artscouncil.org.uk/sites/default/files/download-file/Economic_Impact_of_Museums_in_England_report.pdf (2026-03-04).
• Tillväxtverket. 2015. Resultat från den nationella gränsundersökningen IBIS 2014, inkommande besökare i Sverige. Stockholm, Tillväxtverket
• Vareiro, Laurentina, Barbosa Sousa, Bruno och Sousa Silvia, Sónia. 2021. ”The importance of museums in the tourist development and the motivations of their visitors: An analysis of the Costume Museum in Viana do Castelo”. Journal of Cultural Heritage Management and Sustainable Development. 11(1):39–57.
• Waterton, Emma. 2009. ”Sights of sites: Picturing heritage, power and exclusion”. Journal of Heritage Tourism. 4(1):37–56.
• Weissglas, Gösta, Paju, Martin, Westin, Lars och Danell, Torbjörn. 2002. Kulturarvet som resurs för regional utveckling. En kunskapsöversikt. Stockholm, Riksantikvarieämbetet.
• Zhang, Chaozhi, Fyall, Alan och Zheng, Yanfen. 2015. ”Heritage and tourism conflict within world heritage sites in China: A longitudinal study”. Current Issues in Tourism. 18(2):110–136.
• Zhu, Yujie. 2021. Heritage tourism. From problems to possibilities. Cambridge, Cambridge University Press.

Inlägget Museer och regional utveckling dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I K-podd avsnitt 91 får du träffa Christer Gustafsson, professor i kulturvård vid Uppsala universitet.  Christer Gustafsson lyfter särskilt fram frågan hur kulturvården ska kunna hitta samarbeten utanför sin egen sektor för att komma åt resurser som ger utökat skydd för kulturarvet, samtidigt som det ger en större samlad samhällsnytta. Christer Gustafssons forskning inriktar sig på kulturarvet som en drivkraft i hållbar, innovativ stads- och regional utveckling. Han leder det EU-finansierade projektet Be.CULTUOR – innovationer för kulturturism (Beyond Cultural Tourism).

I avsnittet medverkar även Maja Heuer, som arbetat som platsutvecklare vid Kalmar läns museum och med projektet ”Places in the making”. Regionens landsbygd och kust- och bruksorter står i fokus när det handlar om att öka medborgarnas delaktighet i beslutsprocesser och i utvecklingen av gemensamma livsmiljöer.

Museerna bidrar med många värden i samhället. Här kan du läsa en sammanställning av forskning kring museer och regional utveckling. Läs gärna mer om projektet ”Räkna med museerna” på raa.se och våra tidigare artiklar i serien.
Tidigare poddar i serien hittar du här

Programledare och producent för avsnittet är Emil Schön.

K-podd finns på de flesta plattformar för podcasts. Följ oss gärna, så missar du inga avsnitt!

Inlägget K-podd: 91 Museer och regional utveckling dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Det är inte så ofta som ni lyssnare får ta del av hur vårt arbete i arkivet kan se ut i praktiken. I det här avsnittet vill vi gärna berätta om hur arbetet går till i ett projekt, som är ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetets arkiv och Kungliga biblioteket.

Det handlar om arkivhandlingar som speglar Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademins äldsta historia, även kallat RiViH-projektet, som ska digitaliseras. Arbetet startade hösten 2024 och ska pågå i två år.

Kollegorna Ola W Jensen, forskare och Roger Magnusson, bildtekniker deltar i projektet och kommer i det här avsnittet att berätta om det arbetet.  De svarar på frågor som – varför är delar av materialet arkiverat i Riksantikvarieämbetes arkiv och andra delar av materialet på Kungliga biblioteket? Hur ser både den praktiska och tekniska processen ut?  vilka problem har de stött på? De här och många andra frågor får ni svar på. Varmt välkommen att  lyssna!

Programledare är Annelie von Wowern. Avsnittet är inspelat och redigerat av. Roger Magnusson. Redaktör Annelie von Wowern. Producent för K-podd är Erik Larsson.

Här kan ni läsa mer om projektet.

Under projektets gång publiceras materialet löpande i arkivsök. Se länkar nedan.

https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_samling=Antikvitetskollegiet%20och%20Antikvitetsarkivet&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

https://app.raa.se/open/arkivsok/results?arkiv_samling=G%C3%B6tiska%20F%C3%B6rbundets%20och%20Jacob%20Adlerbeths%20arkiv&searchtype=filter&page=0&pagesize=25

Inlägget K-podd 90: Arkiv special – Tre seklers historia blir mer tillgänglig dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Museernas uppdrag

Den svenska museilagen betonar att museer ska vara tillgängliga och nå en så bred publik som möjligt (SFS 2017:563). Kulturmiljömålen, som också omfattar museer, anger att det statliga kulturmiljöarbetet ska “främja människors delaktighet […] och ett inkluderande samhälle” (prop. 2012/13:96). Vidare ska kulturpolitiken främja allas möjlighet till kulturupplevelser och bildning (prop. 2009/10:3).

Liknande formuleringar finns i den internationella organisationen ICOM:s definition av museer. I den står att museer ska vara ”öppna för allmänheten, tillgängliga och inkluderande” samt främja “mångfald och hållbarhet”. Museer ska enligt ICOM verka och kommunicera ”med bred delaktighet” (ICOM, 2022).

Vad innebär social inkludering?

Inom museiforskningen har begreppet “social inkludering” sedan slutet av 1990-talet använts för att beskriva museers arbete med att tillgängliggöra sin verksamhet och involvera nya målgrupper. Eftersom begreppet kan ha olika innebörder i olika sammanhang (Huang och Liem, 2022) är det svårt att beskriva forskningsfältet i sin helhet. Det som förenar forskningen i denna artikel är att den i stor utsträckning utgår ifrån den brittiske museologen Richard Sandells teorier om hur museer kan verka för social inkludering (Sandell, 1998; Sandell, 2002; Sandell, 2003).

En aktiv och kontinuerlig process

Utbildningsvetaren Abby Pfisterer definierar social inkludering som “en aktiv och kontinuerlig process som syftar till att skapa rättvisa och jämlika erfarenheter, möjliggöra tillgång till rättigheter och deltagande, samt främja en känsla av trygghet och tillhörighet för alla i samhället” (Pfisterer, 2024). I ett museisammanhang kan social inkludering både handla om “museernas tillgänglighet för en bredare grupp av besökare” och deras “förmåga att ge makt [empower] åt sina besökare” (Huang och Liem, 2022).

Social inkludering kan alltså syfta på åtgärder för att göra museerna mer tillgängliga för exempelvis personer med funktionshinder eller marginaliserade grupper och på arbete för att stärka olika gruppers sociala, kulturella och politiska handlingsutrymme i samhället i stort.

Museer har varit exkluderande

Museer har historiskt tenderat att utesluta vissa samhällsgrupper (Bennett, 1995; Sandell, 1998; Coleman, 2018). Detta beror inte bara på att de har kontrollerats av sociala eliter och att samlingarna har återspeglat samhällets dominerande värderingar, utan även att entréavgifter och bristande representation har utgjort trösklar för stora delar av befolkningen (Sandell, 1998).

Enligt en rapport från Myndigheten för kulturanalys beror det ojämlika deltagandet i kulturlivet på olika faktorer, där utbildningsnivå är mest avgörande. Andra faktorer kan vara geografiska skillnader, begränsade ekonomiska resurser och skillnader i kulturella preferenser och smak (Kulturanalys, 2023).

Forskning om museers arbete med social inkludering

Forskningen om museer och social inkludering är ofta kopplad till diskussioner om breddat deltagande, tillgänglighet, exkludering, avkolonisering, demokrati och mångfald. Nedan har vi delat upp forskningen i de specifika grupper som muserna riktar sig mot.

Personer med funktionsnedsättning

En enkät från 2012 visar att liv och historia hos personer med funktionsnedsättning länge har osynliggjorts på svenska museer (Chafik och Olsson, 2012). Även om museerna enligt en organisation som företräder personer med funktionsnedsättning har förbättrat tillgängligheten och bemötandet måste arbetet med innehållet på museer utvecklas för att inkludera dessa personers historia (HandikappHistoriska Föreningen, 2015). Efter 2012 tycks det inte finnas museologisk forskning i Sverige om inkludering av personer med funktionsnedsättningar.

Måste gå längre än vad lagen kräver

Internationell forskning pekar på att tidigare studier om social inkludering av personer med funktionsnedsättning främst har fokuserat på den arkitektoniska utformningen på museer som ett hinder för inkludering (Cerdan Chiscano och Jiménez-Zarco, 2021).

Vid sidan av att förbättra den fysiska tillgängligheten menar forskare att museer måste gå längre än vad lagen kräver och aktivt arbeta med utställningsdesign, kurering och arbetssätt (Kudlick och Luby, 2019). Andra studier har pekat på vikten av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i museernas faktiska verksamhet (Edelstein, 2022) Vissa museer har i linje med detta involverat personer med funktionsnedsättningar för att skapa mer inkluderande utställningsdesigner (Kudlick och Luby, 2019). En undersökning av besökare med olika funktionsnedsättningar pekar på vikten av en museipersonal som är kunnig och medveten om olika typer av nedsättningar (Cerdan Chiscano och Jiménez-Zarco, 2021).

Migranter och etniska minoriteter

Även om migration började diskuteras på svenska museer på 1970-talet är det inte förrän de senaste decennierna som museer har börjat arbeta med inkludering av migranter och minoritetsgrupper (Johansson, 2015). En rapport från Riksutställningar visar att medvetenheten om mångfaldsfrågor inte nödvändigtvis motsvaras av konkreta åtgärder (Riksutställningar, 2014). En monografi från samma period visar att svenska museer präglas av en stark vithetsnorm och att icke-vita personer och nationella minoriteter ofta osynliggörs i museernas narrativ om Sverige (Hyltén-Cavallius & Svanberg, 2016).

Mångfaldsperspektiv och avkolonisering

Forskare har trots detta uppmärksammat hur flera svenska museer har ägnat sig åt social inkludering av migranter och etniska minoriteter. Museologer har bland annat undersökt hur museer arbetat med att förbättra sin representation av nationella minoriteter och införliva migrations- och mångfaldsperspektiv i verksamheten (Johansson, 2015). En ny avhandling undersöker hur ett svenskt museum 2017 lanserade ett projekt där personalen tillsammans med afrosvenska organisationer och aktörer arbetade för att ”avkolonisera” museets samlingar (Engman, 2023).

Uppsökande arbete

Forskare visar även hur svenska museer ägnar sig åt uppsökande arbete för att inkludera migranter och etniska minoriteter. Flera museer har förlagt sin verksamhet, inklusive workshops för att göra om utställningarna, till förortsområden (Engman 2023; Riksutställningar, 2014). En ny avhandling undersöker hur ett museum i en invandrartät förort till Stockholm arrangerar möten, samtal och festivaler för att inkludera de boende i området (Zwart, 2023).

Går att se effekter på social inkludering

Internationellt har forskare bland annat uppmärksammat hur amerikanska museipedagoger arbetar med att inkludera afroamerikanska grupper i verksamheten (Pfisterer, 2024) och hur tyska museer har arrangerat workshops och dialoger med olika invandrargrupper (Zwart, 2023). En monografi från 2021 visar hur ett engelskt museum utvecklade en “uppsökande grupp” [outreach group] för att skapa utställningar tillsammans med bland annat flyktingar och etniska minoriteter (Morse, 2021). En undersökning av ett nederländskt museums program för att få unga med utländsk bakgrund att besöka utställningar visar att det empiriskt går att mäta och se effekter av kulturellt deltagande på social inkludering (Vermeulen med flera, 2019).

Socioekonomiskt svaga grupper

Museer arbetar även för att inkludera socioekonomiskt svaga grupper, till exempel fattiga och hemlösa. En studie från Ungern betonar att inkludering av dessa grupper handlar om att bredda besöksgrupperna, men också att stärka besökarna socialt. Studien undersöker projekt med särskilda besök för hemlösa och ungdomar med arbetarklassbakgrund som fick skapa konstverk som visades på museet. Forskarna drar slutsatsen att museer behöver ha en öppen attityd och medvetenhet samt använda nya metoder för att nå grupperna. För att lyckas krävs både internt och externt ledarskap samt partnerskap (Fehér med flera, 2023).

Perspektiven har saknats på museer

En artikel från 2013 menar att museer tidigare inte har behandlat hemlöshet, men att de har potential att bidra till social inkludering av hemlösa . För detta krävs dock att museerna bygger långsiktiga relationer och involverar organisationer som redan arbetar med hemlösa (Paquet Kinsley, 2013). Senare forskning har undersökt hur museer som särskilt arbetar med personer i hemlöshet och/eller fattigdom – exempelvis ett museum i Storbritannien som sedan 2015 drivs av personer som varit hemlösa – bidrar till en förbättrad historieskrivning som inkluderar marginaliserade röster och perspektiv (O’Brassill-Kulfan, 2023). En monografi lyfter också exempel på utåtriktad verksamhet där museer i England har tagit fram utställningar i samarbete med hemlösa. Genom att lyfta fram personliga berättelser från hemlösa syftade utställningarna till att utmana hur dessa vanligtvis representerades i media och samhället (Morse, 2021).

HBTQ-grupper

Sedan 2000-talet har flera museer i Sverige arbetat med genus. Sexuella normer och heteronormativitet har dock främst uppmärksammats genom tillfälliga utställningar, i samband med till exempel Pride (Laskar, 2019). En rapport från Riksutställningar visar att många museer i Sverige arbetar med HBTQ-perspektiv i sina utställningar, publikarbete och samlingshantering. Det är främst i arbetet med utställningar som perspektiven lyfts, det saknas en långsiktig integration av dem (Riksutställningar, 2015).

Fyra modeller för att inkludera HBTQ-perspektiv

En svensk praktika för museers arbete från 2019 tar lärdomar från det treåriga forskningsprojektet “Unstraight research i museer”. Forskaren menar att det krävs insatser, finansiering och samverkan med externa aktörer för att förändra synen på genus och HBTQ-frågor i museernas basutställningar. Praktikan pekar på fyra modeller som museer kan använda för att inkludera HBTQ-personer: Utställningar för de marginaliserade, utställningar om de marginaliserade, utställningar som är kritiska till privilegier och marginalisering samt utställningar som förändrar verksamheten och besökaren (Laskar, 2019).

HBTQ-historier har inte belysts

Även internationell forskning pekar på att museiväsendet har varit dåligt på att belysa HBTQ-perspektiv. På senare år har detta förändrats bland annat i Storbritannien, där flera museer arrangerat tillfälliga utställningar om HBTQ-personers liv (McIntyre, 2007). Vad gäller besökarperspektivet tyder forskning på att icke-straighta personer visserligen besöker museer i stor utsträckning, men inte alltid känner sig välkomna (Heimlich och Koke, 2008).

Krävs mer än tillfälliga insatser

Museer – och i synnerhet de som leder dem – kan spela en viktig roll i att inkludera “queera” grupper. En ny artikel framhäver dock att museernas traditionella arbetssätt, byråkrati och ekonomi kan utgöra hinder mot att inkludera denna grupp. Kritiska röster menar att insatserna för att involvera queera personer ofta är tillfälliga och framför allt har en symbolisk betydelse. Forskaren drar slutsatsen att denna typ av tillfälliga insatser inte bidrar till att förändra bredare sociala narrativ och föreställningar om queera personer (Middelton, 2023).

Kritiska perspektiv

Även om de flesta forskare är ense om att museer kan spela en viktig roll för att inkludera olika grupper i samhället finns det kritiska perspektiv.

Saknas långsiktighet

Under de senaste åren har flera forskare pekat på att social inkludering förutsätter en långsiktighet som museerna inte alltid kan garantera. Vissa menar att ekonomiska begränsningar tenderar att göra inkluderingsåtgärder till punktvisa insatser snarare än bestående verksamheter (Engman, 2023). Om museernas finansiärer inte öronmärker pengar för långsiktiga projekt riskerar arbetet med social inkludering att bli symbolhandlingar utan reella konsekvenser (Zwart, 2023; Middleton, 2023). För att representera samhället utanför museet måste inkluderande perspektiv vara en del av den löpande verksamheten (Riksutställningar ,2015).

Krävs mer än kulturpolitiska insatser

Det finns kritik mot föreställningen om att museer (och andra kulturinstitutioner) har möjlighet att lösa sociala problem som inte direkt har att göra med kultur, utan i stället beror på ekonomisk ojämlikhet och segregation.  En rapport från Myndigheten för kulturanalys menar att socio-ekonomiska missförhållanden inte kan “åtgärdas genom kulturpolitiska åtgärder” utan snarare bör bemötas med utbildningspolitik, socialpolitik och ekonomisk omfördelning (Kulturanalys, 2023). En rapport från Göteborgs stad drar på liknande sätt slutsatsen att breddat deltagande i kulturen visserligen kan bidra till ett mer jämlikt samhälle, men att en utjämning av sociala klyftor kräver ”mer handfasta socioekonomiska insatser” (Göteborgs Stads kulturförvaltning, 2024).

Trots detta finns anledningar för museerna att gentemot beslutsfattare framställa sig som viktiga aktörer för social inkludering. Flera forskare har uppmärksammat att arbetet med social inkludering har blivit ett sätt för kulturpolitiska institutioner som museer att legitimera sig och säkra finansiering (Lindström Sol och Ekström, 2024; Kann-Rasmussen, 2024).

Saknas empiriska studier – och måttenheter – för att påvisa effektiviteten

Flera forskare menar att det saknas vetenskapliga undersökningar som tydligt visar att museernas arbete med social inkludering har positiva effekter på samhället i stort. Även om bristen på sådana studier uppmärksammades redan i slutet av 1990-talet (Sandell, 1998; Sandell, 2002) har samtida forskare pekat på samma problem (Pfisterer, 2024; Vermeulen och Maas, 2021). I en relativt ny litteraturöversikt menar en forskare att det särskilt behövs mer forskning om hur museer arbetar med att inkludera etniska minoriteter, HBTQI-personer och personer med funktionsnedsättningar (Springinzeisz, 2022).

Andra studier har pekat på problemen med att utvärdera social inkludering. I en diskussion om det brittiska museiväsendet konstaterar en forskare att politikerna sällan har gett museerna tydliga direktiv för att mäta social inkludering. Det enda museerna kan göra är att presentera besökssiffror, som i sig inte säger någonting om hur inkluderingsarbetet har gått till eller om det har varit effektivt (Bonham-Carter, 2017). Studier i Sverige och utomlands har på liknande sätt dragit slutsatsen att avsaknaden av kvantitativa utvärderingsmetoder försvårar museernas möjligheter att påvisa effekterna av sitt arbete med social inkludering (Lindström Sol och Ekström, 2024; Newman och Maclean, 2004). Samtidigt finns det forskare som uppmärksammat problemet och utvecklat en modell för kulturorganisationer att mäta social påverkan (Vermeulen och Maas, 2021).

Museer spelar en viktig roll

Sammantaget visar forskning att museer kan stärka och involvera nya grupper, lyfta marginaliserade perspektiv och inkludera grupper som tidigare inte varit representerade i samlingar och utställningar. Att en mångfald av historier visas på museer är en nyckel. Under de senaste två decennierna har nya perspektiv lyfts och arbetet med social inkludering intensifierats. I lagar och mål för politikområden står att museer på olika sätt ska arbeta för social inkludering. Även museibranschen uttrycker genom ICOM:s museidefinition att museer är en viktig aktör för social inkludering.

Samtidigt pekar forskare på att det kan saknas finansiering och tydliga mål för arbetet. Forskare menar att social inkludering kräver långsiktighet, men att bland annat ekonomiska begränsningar på museer riskerar att göra inkluderingsarbetet till tillfälliga symbolhandlingar i stället för en integrerad del av den ordinarie verksamheten. Forskare hävdar också att sociala problem som fattigdom och segregation inte enbart kan lösas med kulturpolitiska insatser, utan kräver åtgärder inom utbildningspolitik, socialpolitik och ekonomisk omfördelning.

• Läs mer om projektet ”Räkna med museerna” på raa.se
• Lyssna till Riksantikvarieämbetets podcast om museer och social inkludering

Referenser

• Bennett, Tony. 1995. The birth of the museum: History, theory, politics. London: Routledge.
• Boast, Robin. 2011. ”Neocolonial collaboration: Museum as contact zone revisited”. Museum Anthropology. 34(1):56–70.
• Bonham-Carter, Charlotte. 2017. ”From social inclusion to audience numbers: Art museums in the new public management”. I: Charlotte Bonham-Carter och Nicola Mann (red.). Rhetoric, social value and the arts: But how does it work?. Cham, Palgrave Macmillan.
• Cerdan Chiscano, Monica och Jiménez-Zarco, Ana Isabel. 2021. ”Towards an inclusive museum management strategy: An exploratory study of consumption experience in visitors with disabilities. The case of the CosmoCaixa science museum”. Sustainability. 13(2):1–14.
• Chafik, Diana och Olsson, Claes Göran. 2012. ”Funktionshinderperspektiv på museernas arbete: Rapport och diskussionsunderlag inom ramen för Handikapphistoria i kulturarvet – HAIKU”. HandikappHistoriska Föreningen/Stiftelsen Nordiska museet. https://www.kulttuuriakaikille.fi/doc/undersokningar_och_rapporter/Funktionshinderperspektiv_pa_museernas_arbete.pdf (2025-03-28).
• Coleman, Laura-Edythe. 2018. Understanding and implementing inclusion in museums. Lanham, Rowman & Littlefield Publishers.
• Edelstein, Ross. 2022. ”New foundations: Principles for disability-inclusive museum practice”. Journal of Museum Education. 47(2):192–205.
• Engman, Charlotte. 2023. ”Desires of decoloniality and museal logics: Encounters between the Swedish Museum of Ethnography, democratic ideals, and contemporary audiences”. (Avhandling). Umeå universitet. https://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1749669/FULLTEXT01.pdf (2025-03-28).
• Falconer, Peter K. och Silbergh, David. 2004. ”Social inclusion and access to heritage: A study of museums and galleries in the UK”. Journal of Hospitality & Tourism. 2(1):1–16.
• Fehér, Zsuzsanna, Smith, Melanie Kay och Ásványi, Katalin. 2023. ”Cultural sustainability and social inclusion: A case study of contemporary art museums in Hungary”. Museum International. 75(1–4):164–177.
• Göteborgs Stads kulturförvaltning. 2024. ”Breddat deltagande. En kunskapsöversikt”. https://goteborg.se/wps/wcm/connect/4194bc87-cec4-4e68-bbe1-fbb89e5e7182/Breddat+deltagande+2024_09-09.pdf?MOD=AJPERES (2025-03-28).
• HandikappHistoriska Föreningen. 2015. Bredda mångfalden: En handbok om människor med funktionsnedsättning i museernas arbete. Johanneshov: HandikappHistoriska Föreningen.
• Heimlich, Joe och Koke, Judy. 2008. ”Gay and lesbian visitors and cultural institutions: Do they come? Do they care? A pilot study”. Museums & Social Issues. 3(1):93–104.
• Hollins, Heather. 2010. ”Reciprocity, accountability, empowerment: Emancipatory principles and practices in the museum”. I: Richard Sandell, Jocelyn Dodd och Rosemarie Garland-Thomson (red.). Re-presenting disability: Activism and agency in the museum. London, Routledge.
• Huang, Han-Yin och Liem, Cynthia C. S. 2022. ”Social inclusion in curated contexts: Insights from museum practices”. I: FAccT ’22: Proceedings of the 2022 ACM Conference on Fairness, Accountability, and Transparency. New York, Association for Computing Machinery.
• Hyltén-Cavallius, Charlotte och Svanberg, Fredrik. 2016. Älskade museum: Svenska kulturhistoriska museer som kulturproducenter och samhällsbyggare. Lund, Nordic Academic Press.
• International Council of Museums. ICOM:s museidefinition. https://icomsweden.se/aktuellt/icoms-museidefinition-pa-svenska/ (2025-03-28).
• Johansson, Christina. 2015. Museums, migration and cultural diversity: Swedish museums in tune with the times? Innsbruck, Studienverlag GesmbH.
• Kann-Rasmussen, Nanna. 2024. ”Reframing instrumentality: From new public management to new public governance”. International Journal of Cultural Policy. 30(5):583–596.
• Kudlick, Catherine och Luby, Edward M. 2019. ”Access as activism: Bringing the museum to the people”. I: Robert R. Janes och Richard Sandell (red.). Museum and activism. Oxford, Routledge.
• Lagerkvist, Cajsa. 2006. ”Empowerment and anger: Learning how to share ownership of the museum”. Museum and Society. 4(2):52–68.
• Laskar, Pia. 2019. Den outställda sexualiteten: Liten praktika för museers förändringsarbete. Stockholm, Statens historiska museer.
• Lindström Sol, Sofia och Ekholm, David. 2024. ”Delaktighet som kulturpolitisk strategi i det lokala: Kultur och välfärd i omvandling”. I: Marita Flisbäck, Tora Nord och Jenny Uddling (red.). Välfärdssamhällets omvandling i praktiken: Om ansvarsförskjutningar och samverkans gränser. Lund, Nordic Academic Press.
• McIntyre, Darryl. 2007. ”What to collect? Museums and lesbian, gay, bisexual and transgender collecting”. International Journal of Art & Design Education. 26(1):48–53.
• Middleton, Margaret. 2023. ”Museum leaders as allies for queer inclusion”. I: Gail Anderson (red.). Reinventing the museum: Relevance, inclusion, and global responsibilities. Lanham, Rowman & Littlefield.
• Morse, Nuala. 2021. The museum as a space of social care. London/New York, Routledge.
• Myndigheten för kulturanalys. 2023. Att bredda deltagande i kulturlivet: Hinder och möjligheter. https://kulturanalys.se/wp-content/uploads/2023/05/Att-bredda-deltagandet-i-kulturlivet-webb.pdf (2025-03-28).
• Newman, Andre och McLean, Fiona. 2004. ”Presumption, policy and practice: The use of museums and galleries as agents of social inclusion in Great Britain”. International Journal of Cultural Policy. 10(2):167–181.
• O’Brassill-Kulfan, Kristin. 2023. ”People first: Interpreting and commemorating houselessness and poverty”. The Public Historian. 45(1):25–50.
• Paquet Kinsley, Rose. 2016. ”Inclusion in museums: A matter of social justice”. Museum Management and Curatorship. 31(5):474–490.
• Pfisterer, Abby. 2024. ”Social inclusion through museum education since 2020: A phenomenological sustainability study”. (Avhandling). University of Wisconsin. https://minds.wisconsin.edu/bitstream/handle/1793/85321/Pfisterer.pdf (2025-03-28).
• Proposition 2009/10:3. Tid för kultur. https://www.regeringen.se/contentassets/5afd813ffae94dae91e9db0f8725c3b6/tid-for-kultur-prop.-2009103 (2025-03-28).
• Proposition 2012/13:96. Kulturmiljöns mångfald. https://data.riksdagen.se/fil/95197548-21B8-42BF-80B8-8C96BFA0572C (2025-03-28).
• Riksutställningar. 2014. Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige. Visby: Riksutställningar.
• Riksutställningar. 2015. Museer och hbtq: En analys av hur museer och andra utställare kan belysa perspektiv rörande homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer. Visby: Riksutställningar.
• Sandell, Richard. 1998. ”Museum as agents of social inclusion”. Museum Management and Curatorship. 17(4):401–418.
• Sandell, Richard. 2002. ”Museum and the combating of social inequality: Roles, responsibilities, resistance”. I: Richard Sandell (red.). Museum, society, inequality. London, Routledge.
• Sandell, Richard. 2003. ”Social inclusion, the museum and the dynamics of sectoral change”. Museum and Society. 1(1):45–62.
• Springinzeisz, Kata. 2022. ”Social inclusion in museum education”. Museologica Brunensia. 11(2):4–20.
• Vermeulen, Marjelle, Vermeylen, Filip, Maas, Karen, De Vet, Marthe och Van Engel, Martin. 2019. ”Measuring inclusion in museums: A case study on cultural engagement with young people with a migrant background in Amsterdam”. The International Journal of the Inclusive Museum. 12(2):1–26.
• Vermeulen, Marjelle och Maas, Karen. 2021.”Building legitimacy and learning lessons: A framework for cultural organizations to manage and measure the social impact of their activities. The Journal of Arts Management, Law and Society. 51(2): 97–112.
• Zwart, Inge. 2023. ”Beyond the participatory project: Practices of organising, planning and doing participation in museums”. (Avhandling). Uppsala universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1746873/FULLTEXT01.pdf (2025-03-28).

Inlägget Museer och social inkludering dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I avsnittet möter vi etnologen Charlotte Engman, som är postdoktor i museologi vid Umeå universitet. Engman har studerat hur museer arbetar aktivt med att få olika grupper att besöka museer och hur museer arbetar med inkludering genom de historieskrivningar och narrativ de använder i programverksamheten. Hon beskriver också vad hon kom fram till i sin avhandling om Etnografiska museets projekt ”Afrika pågår”.

Vi träffar även Karolien Jorissen och Elin Eriksson på Eskilstuna stadsmuseum, som arbetade med utställningen “Årby bakom rubrikerna”. Utställningen innebar att invånare i området Årby fick dela med sig av sina erfarenheter av vardagen, bortom rubriker om gängvåld och skjutningar.

Museerna bidrar med många värden i samhället. Här kan du läsa en sammanställning av forskning kring museer och social inkludering. Läs gärna mer om projektet ”Räkna med museerna” på raa.se och våra tidigare artiklar i serien.

Programledare och producent för avsnittet är Erik Larsson.

K-podd finns på de flesta plattformar för podcasts. Följ oss gärna, så missar du inga avsnitt!

Inlägget K-podd 89: Museer och social inkludering dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Anna McWilliams är docent i arkeologi och forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Hennes föreläsning hade titeln Hoten mot kulturarven. Hon utgick från resultaten i en rapport hon och forskarkollegor tog fram förra året. I rapporten beskrivs fyra kategorier av hot mot kulturarv: fysisk förstörelse, stöld, cyberhot och påverkan.

– Det vi värderar kan vara en tacksam måltavla för motståndare. Fysisk förstörelse sker ofta avsiktligt och utifrån en välplanerad strategi, sa Anna McWilliams.

Hon lyfte Islamiska statens förstörelse av världsarvet i Palmyra som ett exempel, en lämning från romartiden som kan ses som symbol för västerländska värden, och exemplet hur Ryssland riktar in sig på att förstöra ukrainska museer, arkiv och bibliotek.

Anna McWilliams beskrev också hur kulturarv och kultur fungerar som faktorer som stöttar en befolkning i krig eller kris. Hur museibesöken har ökat i Ukraina efter Rysslands fullskaliga invasion och hur museer och andra kultur- och kulturarvsfunktioner kan bidra till att upprätthålla någon form av normalitet och mildra trauman i kris och krig.

Undanförsel kan inte vara den enda metoden för att skydda kulturarv

Mattias Legnér är professor i kulturvård vid Uppsala universitet. Han presenterade ett forskningsprojekt som finansieras av Riksantikvarieämbetet, Beredskap för kulturarvssektorn vid höjd beredskap och krig.

Forskningsprojektet är ett samarbete mellan Uppsala universitet och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och kommer att slutföras under 2025. Syftet med projektet är att skapa en djupare förståelse för förutsättningarna för att skydda kulturarv i händelse av krig, och föreslå förbättringar i beredskapsplaneringen.

De preliminära resultaten visar bland annat på behov av nationell samordning och resurssättning, att undanförsel av kulturarv är komplext och resurskrävande och att det behövs metoder för att skydda kulturarv utan att det forslas undan.

De preliminära resultaten visar också på att det finns ett glapp mellan kulturarvets roll i totalförsvaret och hur kulturarvssektorn arbetar med beredskap. Och att det behövs mer kunskap i sektorn om hur kulturella identiteter används för att påverka samhället.

– Kultur och kulturarv ges en oväntad stor betydelse i totalförsvaret idag men vi vet ganska lite om hur kulturarv, kultur och försvarsvilja hänger ihop. Det är viktigt att undersöka det mer innan man går vidare och ger kultur och kulturarv en så stor roll i totalförsvaret, avslutade Mattias Legnér.

Vattenkraftens och klimatförändringarnas påverkan på fornlämningar i norra Sverige

Dag Avango är professor i historia vid Luleå Tekniska universitet. Han presenterade ett forskningsprojekt som finansieras av Riksantikvarieämbetet, Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

Forskningsprojektet har två syften: Att förstå vattenkraftens och klimatförändringarnas påverkan på fornlämningar, kulturlandskap och människors användning av mark och vatten i norra Sveriges älvdalar samt att utveckla metoder för inventering, övervakning analys och hantering av vattenkraftens och klimatförändringarnas påverkan.

– Vattenkraften har skapat många värden men vi behöver också ta hänsyn till de negativa effekterna. Vi ser till exempel effekter som att lämningar från samisk kultur och historia och andra fornlämningar nu är 30 meter under vatten och vi ser att Lule älv gått från att vara Sveriges mest laxrika vatten till att nu inte ha någon lax alls, sa Dag Avango.

Forskningsprojektet kommer att slutföras, och resultaten presenteras, under 2025. Det är klart redan nu att det blir vidare forskning inom området och att den stora mängd data som de har fått fram kommer kunna användas i andra forskningsprojekt.

Går skallgångskedja längs iskanterna

Kerstin Lidén är professor i Laborativ arkeologi vid Stockholms universitet. Hon presenterade forskningsprogrammet GLAS – Glaciärarkeologi i Sápmi som är ett arkeologiskt inventeringsprogram finansierat av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond.

Programmet utförs i samarbete med Jamtli, Silvermuseet/INSARC, Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Norrbotten- och Västerbottens länsmuseer och går ut på att regelbundet inventera glaciärer i svenska Sápmi.

Arkeologiskt material har bevarats väldigt väl i is och snö men det är bråttom att ta hand om fynden nu när glaciärerna smälter så snabbt.

Kerstin Lidén och hennes team går nu som en skallgångskedja längs iskanterna och försöker rädda det de hittar. Fynden de gör förändrar bilden av människors liv och historia i de nordligaste delarna av landet. I vissa fall ger de oss en bild som vi inte tidigare har haft överhuvudtaget eftersom stora delar av norra Sverige egentligen aldrig har dokumenterats arkeologiskt förut.

– Vad gör vi när snöfläckarna och glaciärerna är borta? Det här är underrepresenterade områden i vårt kulturarv som kan ge oss väldigt mycket information om historien, sa Kerstin Lidén.

Citat från paneldiskussion med temats presentatörer och Gabriella Ericson och Therese Sonehag, utredare på vid Riksantikvarieämbetet:

– Vi kan ställa oss frågan för vem och varför vi vill skydda och bevara men det är ett faktum att norra Sverige är underbeforskat och underrepresenterat. Det är väldigt viktigt att vi lyfter historien om norra Sverige.

– I de områden i norra Sverige som exploateras snabbt nu ligger fornlämningarna väldigt grunt. Det är 6 000–7 000 år gamla lämningar och ett viktigt källmaterial som är på väg att gå förlorat.

– Kulturmiljöerna behöver inte tillskrivas olika etniciteter utan historien ska tillskrivas så många som möjligt och samisk identitet är mer än renskötsel.

– Säkerhetspolitiskt är de norra områdena av vårt jordklot i fokus för stort intresse nu, felaktigt så sägs det att det är ”tomma områden”.

– Det som händer i Ukraina nu visar att vi måste lära oss mer. Vi har en mängd lagar och regler om hur kulturarv ska bevaras i krig, vi är så fokuserade på att skydda vissa föremål. Vi måste bättre förstå vad det är som händer när kulturarv hotas, vad är det som händer med vår uppfattning då av kulturarv?

– Vi behöver utröna vad det innebär att kultur och kulturarv är en samhällsviktig verksamhet. Vi behöver kunna upprätthålla verksamhet under kris och krig. Kanske rikta om verksamheten och göra helt andra saker än man vanligen gör.

– Det får inte bli stuprör mellan klimathoten och beredskapsfrågor, både inom forskning och praktik måste man närma sig varandra.

Presentationer som visades under Tema 1 Kulturarvet i kristider

• Mattias Legnér: Projektpresentation. Beredskap för kulturarvssektorn vid höjd beredskap och krig (pdf)
• Dag Avango: Projektpresentation. Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer (pdf)

Alla presentationer från Tema 1 kan tyvärr inte publiceras.

Artikel om konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 (raa.se)

Inlägget Kulturarvet i kristider – Tema 1 på konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Christer Gustafsson är professor i kulturvård vid Uppsala universitet. Hans föreläsning hade titeln Inkluderande, innovativ och cirkulär återanvändning av kulturmiljöer.

Hur kan kulturarvsforskning hjälpa till att lösa kriser i samhället, till exempel ekonomiska kriser? Christer tog avstamp i EU:s regionala utvecklingsarbete som ekonomiskt utgör en tredjedel av EU:s budget. Kulturarv och kulturvård borde utgöra en del av det arbetet, menar Christer. Men att få med kulturarv i regionala utvecklingsstrategier bygger på att fler ser kulturvård som en investering och inte bara som en kostnad.

– Det är ett viktigt uppdrag för oss som arbetar med kulturarv och kulturvård – att tänka kreativt och få andra att inse att vården av kulturarvet kan utgöra en långsiktig samhällsekonomisk investering, sa Christer Gustafsson.

Få in kulturarvet i beslutsfattarnas rum

Som ett exempel på att arbeta utifrån samhällsekonomiska nyttan beskrev Christer ”Hallandsmodellen”. Under den ekonomiska krisen på 1990-talet utbildades över 1 200 arbetslösa byggnadsarbetare och nyanlända svenskar i Halland i traditionella bygghantverksmetoder. De gavs sedan praktik i ett flertal restaureringsprojekt. Totalt kunde nästan 100 kulturhistoriskt värdefulla byggnader räddas under en tioårsperiod, vilket gav både arbetstillfällen och bidrog till att göra Halland mer attraktivt både som boendemiljö och som turistmål.

– Se till att få in kulturarvet i beslutsfattarnas rum! Gör det genom att förstå de problem som behandlas i beslutsfattarnas rum och visa hur kulturarvet och kulturvården kan bidra till att lösa problemen, avslutade Christer Gustafsson.

Mångsidig postmodernism med lång hållbarhet

Mia Geijer är docent i arkitekturhistoria och lektor i kulturvård vid Uppsala universitet. Hennes projektpresentation handlade om forskningsprojektet Postmoderna kulturarv, kulturhistoriska värden och materialförutsättningar.

Forskningsprojektet har fått finansiering av Riksantikvarieämbetet under två år för att ge en översikt av kunskapsläget om svensk postmodern bebyggelse. Fokus har legat på att få fram underlag för kulturhistorisk värdering och materialtekniska förutsättningar för bevarande och återbruk. Under perioden 1971–1990 byggdes drygt en halv miljon byggnader i Sverige. Den postmoderna arkitekturen uppvisar en stor bredd, från monumentala byggnader till småskaliga bostadsområden.

– Vi vet för lite om postmodernismen, både som kulturstil och kulturarv. Vad byggdes, varför och hur och hur tar vi hand om de postmoderna byggnaderna, inledde Mia Geijer sin beskrivning av forskningsprojektets frågeställningar.

– Det handlar om att identifiera värdena och sedan använda plan- och bygglagen för att vårda den postmoderna bebyggelsen, avslutade Mia Geijer.

Tre exempel på när kulturarv använts i stadsutvecklingsprocesser

Ulrika Söderström är doktor i arkeologi, nydisputerad vid Linnéuniversitet i Kalmar. Hon berättade om sin avhandling Kulturarv som resurs i socialt hållbar stadsutveckling. En gestaltad livsmiljö för framtiden. I avhandlingen har hon studerat vad som händer när kulturarv, kulturvärden och berättelser om det förflutna används som resurs i stadsutvecklingsprocesser och gestaltningsarbete.

​Ulrika har genomfört studien genom tre fallstudier. I den första analyseras kvarteret Caroli i Malmö som omvandlades 1967–1973, i den andra undersökt kvarteret Valnötsträdet i Kalmar, omvandlat 2008 – 2018, och i den tredje studeras den nu pågående stadsomvandlingen av Kiruna.

– I exemplet kvarteret Caroli rev man en hel stadsdel med medeltida anor i ett försök att bygga bort den sociala utsatthet som präglade området i mitten av 1900-talet. Men i och med det förändrade man inte bara stadsbilden utan man rev också bort de sociala nätverken, hur folk rörde sig och levde. Syftet var att riva bort det man upplevde som problem men man byggde fram nya problem, beskrev Ulrika.

– I exemplet kvarteret Valnötsträdet såg man istället  arkeologin som en resurs, redan innan detaljplaneprocessen var arkeologerna med. Tanken var att väcka medeltiden till liv igen. Men den blev inte tillgänglig på så sätt att människor som bor där och besöker området förstår gestaltningen, reflekterade Ulrika.

– Omvandlingen av Kiruna pågår just nu och en viktig iakttagelse därifrån är att medborgarna ibland värdesätter annat än det som experterna tror. Den viktigaste frågan för de boende är inte om en byggnad ska flyttas – den viktigaste frågan kanske är vad som händer med björkarna som står runt byggnaden, konstaterade Ulrika.

Ulrika Söderström avslutade med att slå fast några viktiga saker: Bevarande är endast ett av många sätt som kulturarv och arkeologi kan främja socialt hållbar utveckling. Kanske behöver vi prata mer om vad som händer om vi inte bevarar? Hur hanterar vi exempelvis människors känsla av förlust?​ Dessutom är det kulturarv som människor i gemene man har känslor kring och värdesätter inte nödvändigtvis detsamma som experter menar är viktigt att bevara inför framtiden.

”Möjlighetsfönster” i målkonflikterna

Charlie Gullström är adjungerad professor i cirkulär ekonomi för arkitektur och planering på Chalmers tekniska högskola samt forsknings- och innovationsstrateg på Sweco Architects. Hennes projektpresentation handlade om målkonflikter i den gröna omställningen.

Hon beskrev tre lärcase som projektet arbetar med: Lärcase Borlänge, Älvsbyn och Kiruna. Projektet består av en forskargrupp från SWECO, Högskolan Dalarna, Luleå Tekniska universitet och Centrum för näringslivshistoria samt en aktörsgrupp med representanter från Boliden, Viscaria, Northvolt, Borlänge kommun, Kiruna kommun, Älvsbyns kommun, Dalarnas museum och Norrbottens museum.

– När värdet av mineralutvinning ställs mot andra värden så uppstår målkonflikter. Samtidigt öppnas också ”möjlighetsfönster” i målkonflikterna, beskrev Charlie Gullström.

– Det behövs ett pedagogiskt kunskapsutbyte med företagen för att de ska ta ett större ansvar i den gröna omställningen. Vi måste jobba mer tillsammans med kommunerna och företagen, de måste vara med på nästa konferens om kulturarvsforskning, avslutade Charlie Gullström.

Citat från paneldiskussion med temats presentatörer och Lone-Pia Bach, professor i restaureringskonst:

– Kulturvårdssektorn måste komma ur vår bekvämlighetszon och se på behoven i samhället.

– Vi måste ta tillvara det vi redan har, det vi redan har gjort. Vi som antikvarier kan inte göra det själva utan måste jobba tillsammans med byggherrarna, arkitekter för att samskapa framtiden och förstå hållbarheten. Hitta andra sätt att värdera tillsammans med fastighetsmarknaden. Det är snabba processer i dag och vi måste finnas med i beslutande rummen.

– Vi behöver förstå att samhällsprocesser handlar om ekonomi.

– Vi behöver få in de här frågorna i utbildningen, sammanföra professionerna redan på arkitektutbildningen och arkeolog- och kulturarvsprogrammen.

Presentationer som visades under Tema 2 Kulturarvet i samhällsplaneringen

• Christer Gustafsson: Föreläsning. Inkluderande, innovativ och cirkulär återanvändning av kulturmiljöer (pdf)
• Mia Geijer: Projektpresentation. Postmoderna kulturarv, kulturhistoriska värden och materialförutsättningar (pdf)
• Ulrika Söderström: Presentation av avhandling. Kulturarv som resurs i social hållbar stadsutveckling (pdf)
• Charlie Gullström: Projektpresentation. Målkonflikter i den gröna omställningen (pdf)

Artikel om konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 (raa.se)

Inlägget Kulturarvet i samhällsplaneringen – Tema 2 på konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Eva Stensköld är doktor i arkeologi och föreståndare för Svensk nationell datatjänst (SND). Hennes föreläsning hade titeln Att driva digital omställning – utmaningar och möjligheter.

Målsättningen med föreläsningen var att reflektera kring digital omställning och hur det är kopplat till kulturarvsforskning, ge råd kring digital omställning: vad man ska göra och vad man inte ska göra samt visa på att öppenhet och transparens leder till kvalitet.

En inre marknad för data

Eva presenterade en historik över Sveriges väg mot öppen vetenskap under det senaste decenniet, och gav en snabb men mycket fyllig genomgång av EU:s nuvarande ramprogram för forskning och innovation – Horisont Europa som sträcker sig 2021 till 2027. Hon gav också insikter i arbetet med det kommande ramprogrammet som nu förhandlas och ska pågå 2028 till 2034.

– Det EU skapar är en inre marknad för data, öppen vetenskap där data kan spridas fritt, sa Eva.

Eva Stensköld beskrev sedan Sveriges position inför det nya ramprogrammet och vad det innebär i nya uppdrag till myndigheter i Sverige.

– Den digitala omställningen går inte på räls. Varför går det så långsamt? Vi saknar en samlande E-infrastruktur, det är brist på ägarskap av öppen vetenskap, brist på samsyn, kollegialitet och konkreta saker som brist på gemensamma definitioner, konstaterade Eva.

Eva avslutade med att slå ett slag för researchdata.se som lanseras nu 25 mars. En nationell portal där forskare kan hitta, dela och återanvända data från ett flertal forskningsområden.

Aggregator för kulturarvsdata

Agnieszka Backman är doktor i nordiska språk och verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet. Hon presenterade projektet K-samsök 2.0 – en ny infrastruktur för digitalt kulturarv.

K-samsök är Riksantikvarieämbetets aggregator för kulturarvsdata. Där samlas metadata från museer, arkiv, bibliotek, hembygdsföreningar med flera. Datan ligger kvar hos förvaltaren och förändras inte. K-samsök samlar in och indexerar informationen och gör den tillgänglig för andra sökverktyg. Kringla är ett exempel på verktyg som visar upp datan.

K-samsök utvecklades 2008–2010 och har 90 partners idag.  Nu utvecklas K-samsök  2.0 där ett nytt system tas fram som gör det enklare för små kulturarvsorganisationer att ansluta sig men också ger fler avancerade applikationer som gör det möjligt med analyser av samlingsdata.

Ett nätverk av platser

Karin Glasemann är doktor i historia och samlingschef vid ArkDes. Hon presenterade forskningsprojektet Ett nätverk av platser. Öppna länkade data som forskningsinfrastruktur som är ett FoU-projekt finansierat av Riksantikvarieämbetet.
ArkDes har en av Europas största samlingar om arkitektur. Det är också ett forskningsnav för praktiknära forskning som kan hjälpa kommuner att utveckla hållbara samhällen.

Projektet är ett praktiknära metodutvecklingsprojekt som och drivs tillsammans med Tekniska museet, Nationalmuseum, Wikimedia och Riksantikvarieämbetet. Tanken med projektet är att ge en sökbar identitet till platser. Varje byggnad får en identitet, som ett personnummer, och till det kopplar man data som hör ihop med byggnaden. Det kan vara ritningar, föremål, personer och annat.

– Vi rensar, kontrollerar och städar datan för byggnader och platser och ser till att de benämns på samma sätt, sa Karin Glasemann och beskrev de problem som blir när till exempel Södermalm beskrivs på 27 olika sätt i registren.

– Kulturarvsdata behöver göras maskinläsbart för att kunna länkas samman. Den här sammanlänkade platsinformation som nu tas fram kommer att stimulera helt ny datadriven forskning, förutspådde Karin.

En forskningsinfrastruktur ska vara användbar för fler

Karl-Johan Lindholm är professor i arkeologi vid Uppsala universitet. Hans föreläsning hade titeln Digitala forskningsinfrastrukturer inom kulturarvsområdet – var står vi och vart är vi på väg?

En tredjedel av alla forskningsresurser går till att utveckla forskningsinfrastrukturer.  Men vad är egentligen en forskningsinfrastruktur och vad är syftet med dem?

– En forskningsinfrastruktur ska erbjuda någonting som fler än den forskargrupp som tar fram den har användning av. Tänk var er forskning kommer att vara tio år i fram i tiden, bygg en forskningsinfrastruktur som gör att forskningen ni bedriver kan hamna främst i forskningsfronten, beskrev Karl-Johan Lindholm.

– Behovsinventeringen du gör för forskningsinfrastrukturen behöver också gå utanför det egna ämnesområdet, forskare utanför det egna ämnet ska tycka att det är bra och användbart, fortsatte Karl-Johan.

Karl-Johan beskrev sedan forskningsinfrastrukturers framväxt genom exemplet Swedigarch. Genom att tänka större och i samverkan med andra finns nu en nationell infrastruktur för digital arkeologi med många myndigheter, lärosäten och museum som bidrar.

Paneldiskussion med temats presentatörer och Per Nilsson, forskare och arkeolog vid Östergötlands museum och Margaretha Andersson, forskare och chef för Uppsala universitet, Musik och museer

– Alla discipliner behöver ha forskningsinfrastrukturer, det är en förutsättning för konkurrenskraftig forskning.
– Vi behöver rusta studenter, framtidens yrkesverksamma och nu yrkesverksamma så att vi bygger in kunskap om infrastrukturer i deras arbete.
– Kulturarvet är stökigt och splittrat – det är essentiellt i vad kulturarvet är! Förlorar vi något i den digitala omställningen?
– Ja, det är stökigt och splittrat och kan inte standardiseras i efterhand. Men om man följer standardiserade sätt att beskriva sina samlingar så räcker det långt.
– Vi måste se att stödtjänster också är kärnverksamhet. Arkivarier och antikvarier måste få tid att arbeta med de här frågorna. De ska sköta den analoga verksamheten och nu även den digitala hanteringen.
– Forskarvärlden vill ha högkvalitativa data och museerna behöver mer resurser för att ta fram det. Den data som museibesökaren efterfrågar är inte densamma som den data forskaren efterfrågar.
– Ett problem är att museers arbete mäts genom hur många som går in igenom dörren. Hur blir vi bättre på att visa det här viktiga arbetet med att tillgängliggöra datan och samlingarna?

Presentationer som visades under Tema 3 Kulturarvets digitala omställning

• Eva Stensköld: Föreläsning. Att driva digital omställning – utmaningar och möjligheter (pdf)
• Agnieszka Backman: Projektpresentation. K-samsök 2.0 – en ny infrastruktur för digitalt kulturarv (pdf)
• Karin Glasemann: Projektpresentation. Ett nätverk av platser. Öppna länkade data som forskningsinfrastruktur (pdf)
• Karl-Johan Lindholm: Föreläsning. Digitala forskningsinfrastrukturer inom kulturarvsområdet (pdf)

Artikel om konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 (raa.se)

Inlägget Kulturarvets digitala omställning – Tema 3 på konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Är den numera försvunna Hudiksvallsstenen inmurad i Hudiksvalls kyrka? Gunnborga den goda är den enda kända kvinnliga runristaren, men var hon verkligen så god som det står på Jättendalstenen som hon ristade? Dessutom får vi en uppdatering kring de senaste ledtrådarna i fallet Kensingtonrunorna.

En sak som utmärker Hälsinglands runor att det förekommer ovanligt många stavlösa runor. Stavlösa runor är närmast att jämföra med en runskriftens stenografi. Det är inte för inte som stavlösa runor också går under namnet hälsingerunor.

Den stavlösa runraden. Stavlösa runor återfinns i synnerhet i Hälsingland. Programledare och producent för avsnittet är Emil Schön.

När du vill veta mer

• Återupptäckta runor på jätterunstenen i Hälsingtuna
• Mer om Hälsinglands stavlösa runor
• K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

Inlägget K-podd 88: Hälsinglands runor dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Till förra veckoslutet fick Arkivsök och söktjänsten Runor ett stort tillskott av runstensbilder från vårt arkiv. Det rör sig om inte mindre 576 folioark ur samlingen av ”Bilder av runstenar och bildstenar” från Södermanland, ett av våra kanske intressantaste runstenslandskap. Eftersom det på varje ark i samlingen vanligtvis förekommer mer än en bild finns nu möjlighet att söka bland flera tusen runstensbilder från 1600-talet och framåt.

En stor del av bilderna utgörs av fotografier. Södermanland var nämligen det landskap, där kameran tidigt kom till användning i dokumentationsarbetet. Visserligen hade Hans Hildebrand redan 1872 rest med artisten Carl Fredrik Lindberg till Östergötland för att fotografera Rökstenen, men det var först med lektor Sten Boijes runstensundersökningar i Södermanland i början av 1880-talet som fotografering började användes mer systematiskt för runstensavbildningar.

Det vanligaste sättet att avbilda en runsten var då fortfarande genom teckning och det mesta av Boije i den aktuella samlingen utgörs av blyertsteckningar utförda med lätt hand på millimeterpapper. Fotografierna är däremot förhållandevis få, men de har ursprungligen varit betydligt fler. Enligt vad han själv uppgav för Elias Wessén långt senare ska såväl plåtar som kopior ha förstörts i en vindsbrand i det hus där han bodde.

Som exempel på Boijes fotografier kan nämnas det av runstenen Sö 301 vid Ågesta bro i Huddinge utanför Stockholm. Stenen stod då vid samma stenblock som det gör än i dag, men då fanns också ytterligare ett stycke av stenen som senare har försvunnit. På den starkt mörknade bilden ser man också en rulle med stora pappersark. Dessa var förmodligen avsedda att användas för så kallade avklappningar det vill säga ett avtryck i vått läskpapper av ristningen, som riksantikvarien Hans Hildebrand önskade av varje sten som undersöktes. Till höger anar man i dunklet en anteckningsbok.

Boijes fotografier var aldrig tänkta att reproduceras direkt utan skulle enligt Hildebrands instruktioner utgöra förlagor till etsningar utförda av artisten Robert Haglund. Sådana finns också i bildsamlingen och man ser att de flesta avbildar runstenar i socknarna söder om Stockholm. Tydligen var den ursprungliga tanken att publiceringen av Södermanlands runinskrifter skulle börja här, men så blev inte fallet. Meningsskiljaktigheter mellan Boije och Hildebrand om såväl fältarbetet som formen för utgivningen, gjorde att den förre valde att avsluta sitt engagemang i runverket.

Boije efterträddes så småningom av en annan gymnasielektor i Stockholm, nämligen Erik Brate, som först ägnade sig åt undersökningen av Östergötlands runinskrifter, men som 1895 övergick till Södermanland. Brate hade när Hildebrand först kontaktade honom för uppdraget sommaren 1887 framhållit som en nackdel att han ”ej är tecknare”, men löste det genom att liksom Boije skaffa en kamera. Den var av resemodell och han hade enligt egen utsago köpt den av Sven Scholander, som då var ”en smula agent för en fransk firma”. Mångsysslaren Scholander öppnade sedermera en butik för fotografiska artiklar vid Brunkebergstorg 14 i Stockholm.

Till skillnad från Boije fick Brate möjlighet att gå igenom hela landskapet och hans fotografier från Södermanland finns representerade på 244 av folioarken i samlingen. Dessa bilder är det nog ganska få som tidigare har sett. Brate står visserligen som författare till det första häftet av Södermanlands runinskrifter, som omfattar 174 inskrifter och som kom ut 1924, men det slutgiltiga verket innehåller bara ett fåtal av hans bilder. De redan färdigtryckta planscherna till det första häftet drogs nämligen in, eftersom de inte höll tillräckligt god kvalitet, något som inte bara berodde på förlagorna utan också på trycket.

Erik Brate gick ur tiden våren 1924 bara några månader efter att det första häftet av Södermanlands runinskrifter hade utkommit. Den fortsatta utgivningen anförtroddes åt professor Elias Wessén, som under tre somrar med början 1928 gick igenom hela materialet på nytt. Både Boije och Brate hade själva stått för både undersökning och fotografering, men Wessén lyckades utverka att Vitterhetsakademiens fotograf Harald Faith-Ell fick delta i undersökningsresorna, vilket resulterade i fotografier av en helt annan kvalitet än tidigare. Faith-Ells bilder av sörmländska runstenar förekommer på 315 av folioarken i samlingen och inte sällan finns det mer än en bild av samma ristning. Till skillnad från sina föregångare som i regel bara avbildade själva runristningen, kunde Faith-Ell som komplement också ta bilder av miljön runt stenen.

Trots det uppskruvade tempot i dessa undersökningar, där Wessén och Faith-Ell under en sommarmånad vanligtvis rengjorde, dokumenterade, målade upp och fotograferade ungefär hundra runstenar, lyckades de också utveckla tekniken för runstensavbildning. Ibland togs exempelvis ”objektiva” bilder av ristningen utan att ristningslinjerna hade målats upp, färgen för uppmålningen byttes under arbetets gång från vit slammad krita till en mörk färg och stenytan rengjordes noggrannare än tidigare (dock inte alltid med de mest skonsamma metoder). Detta gav inte bara en bättre uppfattning av ristningen utan också bättre bilder. I det tryckta verket syns ett tydligt brott mellan fotografierna i det andra planschhäftet som trycktes 1933 och en mindre samling planscher som bifogades det sista texthäftet 1936. Ett tydligt exempel är runstenen Sö 159 från Österberga i Runtuna som på plansch 70 återgavs efter ett foto från den första undersökningsresan 1928, men som på plansch 210 uppträder i en helt ny skepnad efter en förnyad undersökning 1935.

Även andra fotografer har lämnat spår i den här aktuella bildsamlingen och avslutningsvis måste Ivar Schnell särskilt nämnas. Som landsantikvarie i Södermanlands län hade han ett stort intresse även för runstenarna, där han gjorde många insatser i samband med nyfynd och vårdåtgärder, som han ofta fångade på bild. Det bör dock nämnas att många av Schnells runstensfotografier sedan tidigare har varit tillgängliga i Runor genom länkar från Sörmlands museum, där det också finns tusentals runstensbilder att upptäcka.

Riksantikvarieämbetets bilder av runstenar och bildstenar går att nå på två olika sätt. Antingen botaniserar du bland dem i Arkivsök, där de går att ladda ned direkt i olika format, eller också söker du upp en specifik runsten i Runor och tittar under fliken för Bilder.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Hans Hildebrand och runverket, där de sörmländska runstenarna spelade en särskild roll, och om Elias Wesséns och Harald Faith-Ells rätt mödosamma undersökningsresor i Södermanland 1928 och 1929. DS

Inlägget Sörmländska runor i tusentals bilder dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Forskningen lyfter dels museernas roll som förvaltare av kulturarv under krig eller kriser, dels museernas bredare bidrag till samhällets beredskap.

Museer och kulturarv i krig och kriser

Museer förvaltar samhällets gemensamma kulturarv. Kulturarv avser alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan (Riksantikvarieämbetet, 2024). Forskare har bland annat diskuterat hur kulturarv definieras, brukas, missbrukas och skyddas under krig och konflikter (Foradori och Rosa, 2017; McWilliams, 2022a; Haldén, Esparraga och Karlborg, 2016).

Kulturarv som samhällsfunktion

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har identifierat förmågan att samla in, skydda och bevara kulturarvet som en viktig samhällsfunktion. Detta inbegriper även dokumentation av kulturarvet och upprätthållande av verksamheten vid museer, bibliotek och arkiv (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2023). Enligt Beredskapsförordningen från 2022 ska statliga museer i egenskap av myndigheter fullfölja sina uppdrag även i händelse av krig eller kris.

Internationellt skydd genom Haagkonventionen

Museernas arbete med kulturarv och beredskap för krig utgår från Unescos konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (1954 års Haagkonvention). Konventionen gör det möjligt att märka kulturegendom med ett särskilt emblem i form av en blåvit sköld.

Att förstöra något som har märkts med blåvit sköld betraktas som ett krigsbrott. Förutom juridiskt skydd mot att skada eller förstöra kulturarv avser Haagkonventionen att förhindra illegal export av kulturegendom från krigsdrabbade och ockuperade områden.

Kulturarv som måltavla i krig och konflikter

Trots Haagkonventionen blir kulturarv ofta föremål för angrepp i krig och konflikter (Haldén, Esparraga och Karlborg, 2016). Syftet med att förstöra kulturarv kan vara att underminera gruppers identiteter och enighet (Rosén, 2022).

Forskare har under de senaste åren uppmärksammat hur kulturarv har förstörts under krig eller väpnade konflikter i bland annat Ukraina (Ivanysko, Kazakevych och Shydlovskyi, 2024; Rosén, 2022), Irak, Libyen, Syrien (Campfens med flera, 2023; Alamsyah med flera, 2022; Mahnad, 2017), Palestina (Bleibleh och Awad, 2020) och det forna Jugoslavien (Haldén, Esparraga och Karlborg, 2016).

Studier har även undersökt plundring och illegal handel med kulturarv i en rad länder, däribland Ukraina, Afghanistan, Syrien och Palestina (Campfens med flera 2023; Bleibleh och Awad, 2020; Haldén, Esparraga och Karlborg, 2016). Motiven till plundring kan vara ekonomiska, religiösa eller politiska. Att plundra kulturarv kan syfta till att destabilisera de attackerade folkens historia och identitet eller skapa exkluderande narrativ (Campfens med flera 2023; Stein, 2022; Mehiyar, Robson och Tahan, 2022).

Ett nytt säkerhetsläge i Sverige

I Sverige har den långa perioden av fred inneburit att forskningen om museer, kulturarv och beredskap framför allt har haft en historisk karaktär och fokuserat på de beredskaps- och evakueringsåtgärder som genomfördes i samband med andra världskriget (Legnér, 2022b) och kalla kriget (Legnér, 2022a; Legnér, 2021).

I och med kriget i Ukraina har svenska forskare emellertid börjat undersöka hotbilder i samtiden. Utöver militära anfall handlar det också om exempelvis sabotage och påverkanskampanjer från främmande makt (McWilliams och Olsson, 2024).

Dessutom kan hybrida hot av psykologisk karaktär riktas mot kulturarvet i syfte att orsaka spänningar i samhället (McWilliams och Legnér, 2024). Kulturarvet kan missbrukas i desinformationskampanjer som går ut på att stärka vissa ideologier eller konspirationsteorier (McWilliams och Olsson, 2024).

Sveriges inträde i Nato är också en del av det nya säkerhetsläget. Aktuell forskning framhåller Natos syn på kulturarv som en essentiell del av den bredare säkerhetsmiljön (Rosén, 2022; Shultz och Jasparro, 2022).

Museer som förvaltare av kulturarv i krig och kris

I tider av krig eller kris är museernas uppgift att säkerställa att kulturarvet förs vidare till framtida generationer och samtidigt förhindra förstörelse, missbruk eller plundring. Museernas arbete med beredskap innefattar bland annat dokumentation och katastrofplaner (Carlsten, 2023). En annan viktig aspekt är digitalisering, som tillgängliggör material som på grund av krig eller kriser är fysiskt oåtkomligt (McWilliams, 2022b).

Flera typer av kriser

Förvaltandet av kulturarv hotas inte bara av krig och väpnade konflikter, utan av kriser och naturkatastrofer. Forskare har framhållit att museernas samlingar bland annat hotas av global uppvärmning, torka och bränder, stigande havsnivåer, översvämningar och invasiva skadedjur (Pasikowska-Schnass, 2023; Riksantikvarieämbetet, 2022; Sesana med flera, 2021; Potts, 2021).

I synnerhet riskerar bränder att skapa stor förstörelse av museernas byggnader och samlingar. Forskning lyfter behovet av att inom museiväsendet förbättra brandsäkerheten genom utbildning, planering och förbättrad infrastruktur (Wegener, 2024; Fafet och Zajmi, 2021; Broström och Delin, 2021).

Även pandemier som covid kan utgöra ett hot mot museisektorn. Restriktionerna under pandemin hindrade fysiska besök och påverkade ekonomin, både nationellt och internationellt (Riksantikvarieämbetet, 2021).

Forskning har dock visat att pandemin fick många museer att ompröva sina roller och arbetssätt, exempelvis genom att stärka sin digitala närvaro (Mahmood, 2022; Riksantikvarieämbetet 2021; Christiansen, 2020).

Museers vidare betydelse för samhällets beredskap

Förutom att förvalta kulturarvet i perioder av kris och krig kan museer ha en bredare betydelse för beredskapen i samhället.

Bidrar till samhörighet och framtidstro

Forskare har länge framhållit att museer historiskt har varit en central del av nationsbyggande och främjande av ”nationella värden” (Aronsson och Elgenius, 2014; Knell, 2010; Mclean, 1998). I tider av krig eller väpnad konflikt finns exempel på hur museer har spelat en roll genom att skapa berättelser om ”nationell samhörighet” [”national community”] (Olzacka, 2021), men också utgöra en plats för motstånd (Scheltinga 2021) eller information och psykologiskt stöd (Deans, 2022).

Forskare har nyligen uppmärksammat museernas centrala roll i krigets Ukraina, där de förutom att stärka den nationella enheten har fungerat som ett slags offentligt diskussionsforum för allmänheten, civilsamhället, politiker och forskare (Olzacka, 2021) och bidragit till ökad försvarsvilja och mobilisering (Olzacka, 2023).

I en annan studie undersöks hur fredmuseet i den ukrainska staden Rivne har gett barn och unga möjlighet att ventilera sina upplevelser och trauman. Museet bidrar till att ingjuta hopp i barnen och få dem att se mot en framtid av fred.

Forskarna drar slutsatsen att ett museum kan förorda fred och samtidigt stödja väpnat motstånd, om detta är nödvändigt för nationens fortsatta existens (Marchuk med flera, 2023).

Verkar för normalitet och förståelse

Genom att främja “kollektivt ansvar, civil empati och vardaglig kreativitet” kan museer vägleda människor genom kriser och osäkerhet (Burchmore, 2024). Forskare har bland annat uppmärksammat hur museer under covid-pandemin bidrog till att upprätthålla en känsla av normalitet. Studier har visat hur museer i exempelvis Italien, Rumänien och Moldavien ökade sitt sociala deltagande och ansvarstagande under covid (Zbuchea, Romanelli och Bira, 2021).

Andra forskare har undersökt museernas roll i att dokumentera vardagen under pandemin. Genom att samla in föremål och berättelser deltog museerna till att skapa ett kollektivt minne i en tid av kris (Roigé, Canals och Rico, 2023; Kosciejew, 2022).

Med sina långa perspektiv, vetenskapliga angreppsätt och sitt oberoende är museerna enligt vissa forskare viktiga i frågor som har att göra med klimatet (Merriman, 2023). Museernas samlingar har beskrivits som en viktig resurs för människor som har tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar men ändå vill behålla kontakten med sin kultur (Potts, 2021; Newell, Robin och Wehner, 2017).

Skapar resiliens

Museer kan bidra till att stärka samhällets resiliens. Resiliens har definierats som förmågan att klara av en förändring och att återhämta sig (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2013) eller att vara beredd på det oväntade och hantera oförutsedda förändringar (Swensen och Sirowy, 2023). Studier har framhållit att museerna bidrar till samhällets resiliens genom att skydda, dokumentera och rädda kunskap från att gå förlorad (Tosun och Bostan, 2021).

Forskare har också pekat på att museer förbättrar samhällets förmåga att hantera förändringar och motgångar genom att aktivera och engagera medborgarna (Swensen och Sirowy, 2023). Förutom att tradera traditionella kunskaper och färdigheter som kan användas i händelse av kriser eller katastrofer bidrar det kulturarv som museerna förvaltar till att stärka människors kollektiva identitet och självkänsla, vilket kan utgöra viktiga resurser för att förebygga konflikter och främja dialog mellan grupper (Holtorf, 2018).

Bearbetar trauman och främjar försoning

Museer har även en viktig roll när krig och väpnade konflikter officiellt har avslutats. En särskild typ av museer, som inom forskningen benämns som ”minnesmuseer” [”memorial museums”], syftar till att bearbeta traumatiska erfarenheter av krig, övergrepp och folkmord (Walden, 2022; Sodaro, 2018; Williams, 2007).

En mängd studier har undersökt hur denna typ av museer i en rad länder – från Bosnien och Argentina till Rwanda och Japan – kan fungera som platser för att stävja konflikter och främja försoning (de Beer, Wolfe och Ndizeye, 2024; Kaiser, 2024; Oztig, 2022; Mannergren Selimovic, 2022; Radonic, 2019; Chen, 2012).

Vissa forskare menar dock att minnesmuseer har begränsad effekt på besökare utan personliga erfarenheter av de historiska trauman som behandlas, och dessutom kan fungera som propagandaorgan för de grupper som för tillfället styr landet (Ponnaluru, 2022; Light, Creţan och Dunca, 2019).

Skydd och bevarande problematiseras

Forskningen om museer, kulturarv och beredskap har problematiserats utifrån flera perspektiv. Vissa studier framhåller att kulturarv å ena sidan kan användas för att förebygga våld och skapa fred, å andra sidan användas för att mobilisera folkgrupper inför väpnad konflikt (Haldén, Esparraga och Karlborg, 2016).

Kritik av idén om ett “nationellt” kulturarv

I förhållande till studier som visar hur museer kan främja ”nationella värden” eller ”nationell samhörighet” betonar kritiska forskare att föreställningen om ett homogent “nationellt” kulturarv (som ska skyddas) innebär att kulturuttryck som inte passar in i detta narrativ åsidosätts.

När kulturarvet används för att mobilisera en nation i krig riskerar delar av befolkningen att exkluderas, vilket i sin tur kan spä på interna konflikter (McWilliams och Olsson, 2024; Holtorf, 2018). Kritiska forskare påpekar att det som vid ett visst historiskt tillfälle betraktas som värdefullt kulturarv är socialt konstruerat, och att det ofta är statliga aktörer som besitter makten att ”definiera den officiella tolkningen av ett nationellt kulturarv” (Haldén, Esparraga och Karlborg, 2016).

Skydd kan göra att kulturarv blir mer utsatt

Forskare menar även att diskursen om att skydda kulturarv paradoxalt nog kan göra kulturarvet ännu mer utsatt i krig. Ju mer ett samhälle framställer ett visst kulturarv som viktigt att skydda och bevara, desto mer attraktivt kan detta kulturarv bli som måltavla i krig (Alamsyah med flera, 2022; Rosén, 2020).

Förlust av kulturarv kan stärka samhällets resiliens

Slutligen har forskare lyft den etiska problematiken i att det i krig betraktas som legitimt att döda en annan människa (som är soldat), medan det är ett krigsbrott att förstöra objekt som betraktas som kulturarv. Samma forskare har framhållit att kulturobjekt kan fungera som symboler för förtryck, och att förstörelse av dessa föremål kan vara en handling av frigörelse (MacIntosh, 2022).

I linje med detta har andra studier argumenterat för att samhällets resiliens kan förstärkas av att kulturarv (som förkroppsligar olika typer av förtryck eller orättvisor) förstörs eller förloras istället för att bevaras för framtiden (Holtorf, 2018).

Viktiga aktörer i ett nytt säkerhetsläge

Sammanfattningsvis visar forskningen att museer spelar en viktig roll för samhällets beredskap, både genom att förvalta kulturarvet och bidra till samhällsviktiga funktioner.

I krig och kriser är museernas huvudsakliga uppgift att säkerställa att vårt gemensamma kulturarv bevaras. Detta arbete innebär både att förhindra förstörelse, missbruk och plundring och beredskap för olika typer av kriser som naturkatastrofer och pandemier.

Men forskningen visar också att museer kan ha en bredare betydelse för beredskapen i samhället. Museer kan bidra till samhörighet, skapa en känsla av normalitet och framtidstro, stärka resiliensen och bearbeta historiska trauman.

Även om forskningen om museer, kulturarv och beredskap har problematiserats från olika perspektiv står det klart att museer på flera sätt bidrar till samhällets beredskap inför och under krig och kriser av olika slag.

• Läs mer om projektet ”Räkna med museerna på raa.se
• Lyssna till Riksantikvarieämbetets podcast om museer och beredskap

Referenser

• Alamsyah, Hendra, Nugraheni, Prasasti och Prabowo, Muhammad m.fl. 2022. ”The Dark Side of Cultural Heritage Protection”. Journal of Private and Commercial Law. 6(1):21–40.
• Aronsson, Peter och Elgenius, Gabriella. 2014. ”Introduction: making museums and nations”. I: Peter Aronsson och Gabriella Elgenius (red.). National museums and nation-building in Europe 1750–2010 : Mobilization and legitimacy, continuity and change. Abingdon, Oxon, Routledge.
• de Beer, Anna-Marie Wolfe, Stephanie och Ndizeye, Omar. 2024. ”Memorial museums and burial sites: Rwanda’s unfinished memory work.” Memory Studies (kommande). https://www.repository.up.ac.za/bitstream/handle/2263/97923/DeBeer_Memorial_2024.pdf (2025-01-29).
• Bleibleh, Sahera och Awad, Jihad. 2020. ”Preserving cultural heritage: Shifting paradigms in the face of war, occupation, and identity”. Journal of Cultural Heritage. 44:196–203.
• Broström, Tor och Delin, Mattias (red.). 2021. Brandsäkerhet för byggnader med kulturvärden: En kunskapsöversikt. Insamlingsstiftelsen Brandforsk. https://www.brandforsk.se/wp-content/uploads/2024/12/BRANDF1.pdf (2025-01-29).
• Burchmore, Alex. 2024. ”The Post-Normal Museum: Cultivating Responsibility, Empathy and Creativity”. Humanities Research. 20(1):47–59.
• Campfens, Evelien, Jakubowski, Andrzej och Hausler, Kristin m.fl. 2023. Protecting cultural heritage from armed conflicts in Ukraine and beyond. Policy Department for Structural and Cohesion Policies. https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2023/733120/IPOL_STU(2023)733120_EN.pdf (2025-01-27).
• Carlsten, Susanna. 2023. Prioriteringar i föremålssamlingar: Beredskap inför krig och katastrof. Riksantikvarieämbetet. https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1766878/FULLTEXT01.pdf (2025-01-29).
• Chen, Chia-Li. 2012. ”Representing and Interpreting Traumatic History: A Study of Visitor Comment Books at the Hiroshima Peace Memorial Museum”. Museum Management and Curatorship. 27(4):375–92.
• Christiansen, Keith. 2020. ”The Met and the COVID Crisis”. Museum Management and Curatorship 35(3):221–24.
• Deans, Philip W. 2022. ”Curating the Great War at the Imperial War Museum During the Second World War”. I: Paul Cornish och Nicholas J. Saunders (red.). Curating The Great War. London, Routledge.
• Fafet, Charlotte och Zajmi, Erinë Mulolli. 2021. ”Qualitative Fire Vulnerability Assessments for Museums and Their Collections: A Case Study from Kosovo”. Fire 4(1):1–25.
• Foradori, Paolo och Rosa, Paolo. 2017. ”Expanding the peacekeeping agenda: The protection of cultural heritage in war-torn societies”. Global Change, Peace & Security. 29(2):145–160.
• Haldén, Peter, Esparraga, Francis och Karlborg, Lisa. 2016. Kulturarv i krig och konflikt: En forskningsöversikt. Stockholm, Riksantikvarieämbetet.
• Holtorf, Cornelius. 2018. ”Embracing Change: How Cultural Resilience Is Increased through Cultural Heritage”. World Archaeology. 50(4):639–50.
• Ivanysko, Svitlana, Kazakevych, Gennadii och Shydlovskyi, Pavlo. 2024. ”Cultural Heritage in the Russo-Ukrainian War: A Victim in the Conflict”. Complutum. 35(1):191– 214.
• Kaiser, Susana. 2024. ”Remembering and Prosecuting Atrocities in Argentina The ESMA Memory Museum”. I: Paul Morrow, Amy Sodaro och Leora Kahn (red.). Museums and Mass Violence. London, Routledge.
• Knell, Simon J. 2010. ”National museums and the national imagination”. I: Simon Knell (red.). National Museums: New Studies from around the World. London, Routledge.
• Kosciejew, Marc. 2022. ”Remembering COVID-19; or, a duty to document the coronavirus pandemic”. IFLA Journal. 48(1):20–32.
• Legnér, Mattias. 2022a. Hur kan Sveriges kulturarv bevaras i ett krig?. Folk och försvar. https://folkochforsvar.se/content/hur-kan-sveriges-kulturarv-bevaras-i-ett-krig/#:~:text=Den%20som%20tydligast%20uttalar%20sig,r%C3%B6rligt)%20kulturarv%20i%20olika%20former (2022-10-03).
• Legnér, Mattias. 2022b. Skydd av kulturarv: Kunskapsöversikt på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Riksantikvarieämbetet. MSB/Riksantikvarieämbetet. https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1683092/FULLTEXT01.pdf (2025-01-27).
• Legnér, Mattias. 2021. ”Skyddet av statliga samlingar i svenska museer, arkiv och bibliotek i händelse av krig, ca 1914–2018”. I: Kytö, Merja (red.). Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala: Årsbok 2020–2021. Uppsala, Uppsala universitet.
• Light, Duncan, Creţan, Remus och Dunca, Andreea-Mihaela. 2019. ”Education and Post-Communist Transitional Justice: Negotiating the Communist Past in a Memorial Museum”. Southeast European and Black Sea Studies. 19(4):565–84.
• MacIntosh, Duncan. 2022. ”Weaponizing Culture: A Limited Defense of the Destruction of Cultural Heritage in War”. I: Claire Finkelstein, Derek Gillman och Frederik Rosén (red.). The Preservation of Art and Culture in Times of War. Oxford, Oxford University Press.
• Mahmood, Danish. 2022. ”Impact of Covid-19 Pandemic on Functioning of Museums: An Assessment Study”. International Journal of Multidisciplinary Innovative Research. 2(4):71–78.
• Mahnad, Polina Levina. 2017. ”Protecting cultural property in Syria: New opportunities for States to enhance compliance with international law?” International Review of the Red Cross. 99(3):1037–1074.
• Mannergren Selimovic, Johanna. 2022. ”The Stuff from the Siege: Transitional Justice and the Power of Everyday Objects in Museums”. International Journal of Transitional Justice. 16(2):220–234.
• Marchuk, Oksana, Melnychuk, Liliia och Paguta, Tamara m.fl. 2023. ”Peace Education in a Time of War: The Museum of Peace in Rivne, Ukraine as a Space of Memory Making and Hope.” Journal of Peace Education. 21(1):16–33.
• McLean, Fiona. 1998. ”Museums and the Construction of National Identity: A Review”. International Journal of Heritage Studies.3(4): 244–252.
• McWilliams, Anna. 2022a. Kulturarvets betydelse i krig och konflikt: En diskussion om behov av kulturarvsforskning för totalförsvaret. Totalförsvarets forskningsinstitut. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–5362–SE (2025-01-27).
• McWilliams, Anna. 2022b. Skydd av kulturarv vid krig och krigsfara. FOI Memo 7963. Totalförsvarets forskningsinstitut. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI%20Memo%207963 (2025-01-29).
• McWilliams, Anna och Legnér, Mattias. 2024. ”Threat assessments and heritage in the age of hybricd warfare”. International Journal of Heritage Studies. 30(12):1379–1392.
• McWilliams, Anna och Olsson, Sofia. 2024. Hoten mot kulturarven: En analys av aktörsdrivna hot mot kulturarv i Sverige. Totalförsvarets forskningsinstitut. https://foi.se/rest-api/report/FOI-R–5490–SE (2025-01-28).
• Mehiyar, Kathem, Robson, Eleanor och Tahan, Lina G. 2022. Cultural heritage predation in Iraq: The sectarian appropriation of Iraq’s past. Chatham House. https://www.chathamhouse.org/sites/default/files/2022-05/2022-03-24-cultural-heritage-predation-iraq-kathem-robson-tahan_0.pdf (2025-01-27).
• Merriman, Nick. 2023. Museums and the Climate Crisis. London, Routledge.
• Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 2023. Lista med viktiga samhällsfunktioner: Utgångspunkt för att stärka samhällets beredskap. https://rib.msb.se/filer/pdf/29800.pdf (2025-01-27).
• Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 2013. Resiliens: Begreppets olika betydelser och användningsområden. https://rib.msb.se/filer/pdf/27199.pdf (2025-01-30).
• Newell, Jennifer, Robin, Libby och Wehner, Kirsten (red.). 2016. Curating the future: Museums, communities and climate change. Routledge, London.
• Olzacka, Elżbieta. 2021. ”The Role of Museums in Creating National Community in Wartime Ukraine”. Nationalities Papers. 49(6):1028–1044.
• Olzacka, Elżbieta. 2023. ”War and ’museum front’ in a digital era: The Ukrainian War Museum during the Russian invasion of Ukraine”. Media, War & Conflict. 17(1):98-115.
• Oztig, Lacin Idil. 2022. ”Holocaust Museums, Holocaust Memorial Culture, and Individuals: A Constructivist Perspective”. Journal of Modern Jewish Studies. 22(1):62–83.
• Pasikowska-Schnass, Magdalena. 2023. Museums, libraries and archives in the face of climate change challenges. European Parliamentary Research Service. https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/BRIE/2023/753970/EPRS_BRI(2023)753970_EN.pdf (2025-01-29).
• Ponnaluru, Deepthi. 2022. ”Memorial Museums: Politics, Spectacle and Interpretation”. (Avhandling). Claremont Graduate University. https://scholarship.claremont.edu/cgu_etd/415 (2025-01-30)
• Potts, Andrew. 2021. The Role of Culture in Climate Resilient Development. UCLG Culture Committee//Climate Heritage Network. https://agenda21culture.net/sites/default/files/files/documents/en/report_10_-_culture_and_climate_resilient_development_-_en_2.pdf (2025-01-29).
• Radonic, Ljiljana. 2019. ”Post-communist invocation of Europe: Memorial museums’ narratives and the Europeanization of memory”. I: Wolfram Kaiser och Richard McMahon (red.). Transnational Actors and Stories of European Integration: Clash of Narratives. London, Routledge.
• Riksantikvarieämbetet. 2021. Coronapandemins påverkan på museisektorn: Återrapportering av ett regeringsuppdrag. https://www.raa.se/app/uploads/2021/06/Coronapandemins-p%C3%A5verkan-p%C3%A5-museisektorn.pdf (2025-01-30).
• Riksantikvarieämbetet. 2024. Definition av kulturarv och kulturmiljö. https://www.raa.se/kulturarv/definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo/ (2025-01-30).
• Riksantikvarieämbetet. 2022. Förvaltningen av kulturmiljöer i ett förändrat klimat.  https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1718995/FULLTEXT02.pdf (2025-01-30).
• Roigé, Xavier, Canals, Alejandra och Rico, Marta. 2024. ”Creating memory of COVID-19: The actions of museums and archives in Spain”. Memory Studies. 17(2):193–212.
• Rosén, Frederik. 2022. Nato and cultural property: A hybrid threat perspective. Nordic Center for Cultural Heritage and Armed Conflict . https://static1.squarespace.com/static/5a8ece4b12abd9a4deae2dad/t/621fde6cf13f5e5d7b13e368/1646255727673/CHAC_CP_Hybrid_Threat_2022.pdf (2025-01-29).
• Rosén, Frederik. 2020. ”The dark side of cultural heritage protection”. International Journal of Cultural Property. 27(4):495–510.
• Scheltinga, Evelien. 2022. ”Exhibiting in wartime: Nazification and resistance in Dutch art exhibitions”. I: Kate Hill (red.). Museums, Modernity and Conflict: Museums and Collections in and of War since the Nineteenth Century. London, Routledge.
• Shultz, Daniel och Jasparro, Christopher. 2022. How Does Russia Exploit History and Cultural Heritage for Information Warfare? Recommendations for NATO. Policy Brief No. 11. The Antiquities Coalition Think Tank. https://thinktank.theantiquitiescoalition.org/wp-content/uploads/2022/04/Final-2.pdf (2025-01-29).
• Sesana, Elena, Gagnon, Alexandre S. och Ciantelli, Chiara m.fl. 2021. ”Climate change impacts on cultural heritage: A literature review”. Wiley’s Climate Change. 12(4):1–29.
• Sodaro, Amy. 2018. Exhibiting Atrocity: Memorial Museums and the Politics of Past Violence. New Brunswick, Rutgers University Press.
• Stein, Gil. 2022. ”Performative Destruction: Da’esh (ISIS) Ideology and the War on Heritage in Iraq”. I: James Cuno och Thomas G. Weiss (red.). Cultural Heritage and Mass Atrocities. Los Angeles, Getty Publications.
• Swensen, Grete och Sirowy, Beata. 2023. ”Resilience Thinking in Museums: Industrial Heritage, Urban Regeneration and Civic Engagement”. Museum & Society. 21(3):36–56.
• Tosun, Emre och Bostan, Sedat. 2021. ”Disaster and emergency preparedness in Istanbul museums”. Museum Management and Curatorship. 37(2):159–178 .
• Walden, Victoria Grace (red.). 2022. The Memorial Museum in the Digital Age [online]. Ingen utgivningsort, Reframe Books.
• Wegener, Corine. 2024. ”Creating Disaster Resilient Museums”. In: Darko Babić (red.). International Perspectives on Museum Management. London, Routledge.
• Williams, Paul. 2007. Memorial Museums The Global Rush to Commemorate Atrocities. Oxford, Berghahn.
• Zbuchea, Alexandra, Romanelli, Mauro och Bira, Monica. 2021. “Through the Public’s Lens: Are Museums Active Members of Society? An Investigation During the COVID-19 Pandemic”. I: Paola Demartini, Lucia Marchegiani och Michaela Marchiori m.fl. (red.). Cultural Initiatives for Sustainable Development. Contributions to Management Science. Cham, Springer.

Inlägget Museer och beredskap i kris och krig dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I det här avsnittet om museer och beredskap inleder Daniel Strand, utredare i projektgruppen, med att introducera oss till ämnet. Därefter träffar vi Mattias Legnér, professor i kulturvård och docent i historia som bland annat lyfter fram museer som bärare av demokrati och varför en främmande makt kan vilja göra dem till måltavla. Till sist samtalar vi med Therese Kruse från Helsingborgs museer. Therese Kruse har arbetat med beredskapsfrågor på Helsingborgs museer sedan mitten av 90-talet och har många handfasta tips till andra museer om hur man kan lägga upp arbetet.

Museerna bidrar med många värden i samhället. I projektet ”Räkna med museerna” kommer du kunna följa och lära dig mer om det. I podden nämns en artikel med en sammanställning om vad forskningen säger om museer och beredskap. Du kan även lyssna på K-podd 85 om Museer och hälsa

Programledare och producent för det här avsnittet är Emil Schön.

Under 2025 finns det redan flera intressanta avsnitt av K-podd i planen, så sök gärna upp oss i din app för poddar och tryck på prenumerationsknappen!

Lyssna här

Inlägget K-podd 87: Museer och beredskap dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

När du vill veta mer

• Susanne Thedéen blir ny riksantikvarie | Riksantikvarieämbetet
• Se filmen där Susanne, då överantikvarie, berättar om riksantikvariernas historia

Lyssna här

Inlägget K-podd 86: Möt riksantikvarie Susanne Thedéen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Olof Skötkonung lät både döpa sig i Västergötland och slå mynt med sitt namn och det kristna korset i Sigtuna, men några runstenar reste han aldrig. Det gjorde inte heller hans söner Anund Jakob och Emund Gamle. De svenska vikingatidskungarna verkar till skillnad från sina danska kollegor som Harald Blåtand och Sven Tveskägg inte haft något som helst intresse för det runstensmode som blommar upp i slutet av 900-talet. Kanske var skälet att det var något som kom från Danmark.

Den enda svenske kung som förekommer på en runsten är Håkon Röde och han har då låtit sin bryte – i praktiken en träl – ta hand om arbetet, medan han själv bara finns med i bakgrunden. ”Håkon bad rista” står det på det runblock (U 11), som finns vid Hovgården på Adelsö i Uppland. Mitt emot på Björkö ligger det gamla Birka, som när ristningen tillkom hade varit övergivet sedan ett sekel.

Adam av Bremen berättar i sin krönika om de stridigheter som uppstod efter kung Stenkils död och hur olika tronpretendenter tog livet av varandra, medan andra blev avsatta. Slutligen ska svearna ha valt ”en viss Hakon”. Detta skedde på 1070-talet och det är av allt att döma den Håkon som nämns på runstenen. Enligt ”Vidhemsprästens anteckningar”, som ingår som en bilaga till äldre Västgötalagen i handskriften B 59, ska Håkon Röde ha varit född i Levene i Västergötland och regerat i tretton vintrar.

Traditionellt brukar inskriften på runblocket vid Hovgården översättas på detta sätt:

”Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tole, bryte i Roden, åt konungen. Tole och Gylla lät rista [dessa runor], båda makarna efter sig(?) till ett minnesmärke … Håkon bad rista.”

Ordet konungʀ står i dativ på stenen (kunuki) eftersom Tole har låtit rista runorna till förmån för honom, men själva minnesmärket ska enligt denna tolkning ha varit tillägnat bryten Tole och hans hustru Gylla. Detta kan tyckas märkligt, men ändå är det nog denna tolkning som ligger närmast till hands. Runföljden roþ som förekommer i inskriften har ansetts syfta på Roden det vill säga det uppländska kustområdet, som hade ett särskilt ansvar för kustförsvaret. Ordet rōðr kan dock även syfta på en farled eller den plats där man ror på grunt vatten och det är mycket möjligt att det är den betydelsen som finns på runblocket. Man har nämligen länge vetat att det kan ha fungerat som ett inseglingsmärke till den hamn som fanns vid Hovgården under vikingatiden. Att kung Håkon uppmanade sin bryte Tole att rista runor på blocket, kan bero på att denne hade uppdraget att iordningställa hamnanläggningen och förse den med det nämnda inseglingsmärket. Början av inskriften ska i så fall i stället översättas: ”Tyd du runorna! Rätt lät rista Tole bryte i (rodd)farleden till förmån för konungen.”

En kung av annat slag möter på runstenen U 963 vid Vaksala kyrka, som tillhör en av de första runstenar som Johannes Bureus undersökte våren 1594. Den satt då inmurad i kyrkogårdsmuren. Stenen är rest av en man som bär det egenartade namnet Næskonungʀ ”Näskonung” och som har rest stenen till minne av sin far Igulbjörn. Enligt ordböckerna användes ordet neskonungr  ’kung som bara har ett näs att regera över’ som en nedsättande benämning på en småkung. Trots detta dyker namnet Næskonung upp i några svenska kungalängder från den senare delen av 1200-talet och det används under medeltiden även i vissa frälsesläkter. I kungalängderna placeras Näskonung in mellan Inge den äldre och Halsten, alltså mot slutet av 1000-talet. Frånvaron av ornamentik på runstenen i Vaksala och en del andra drag talar däremot för att stenen tillhör 1000-talets början. Någon identitet med den Näskonung som nämns i kungalängderna kan det alltså inte vara frågan om, även om namnet i sig indikerar hög status.

Från Vaksala kyrka är det inte långt till Gränby. Här upptäcktes i mitten av 1800-talet en runsten (U 973), som första gången publicerades av Richard Dybeck i den andra delen av hans Svenska Run-urkunder. Den teckning som han reproducerade var inte hans egen, utan han har fått den av ”Herr Magist. Carl Säve” i Uppsala. I Säves samling i ATA kan man också hitta såväl den ursprungliga fältskissen som ett par renritningar av den. På den ena renritningen har Säve skrivit:

Runsten i Waxala.

     Funnen 1850 i Sala backes sluttning, och nu liggande i backen invid sjelfva vägen, 1/5 mil från Uppsala, å Gränby hemmans egor. – Han består af gråblå grofkornig gneis, är skroflig och på många ställen afslagen, från ½ till 1 aln tjock.

                Uppsala d. 27 Juli 1856.                 Carl Säve.

I det brev till Dybeck från den 7 februari 1858, som måste ha beledsagat teckningen och som även det finns i ATA, ger Säve uttryck för sina svårigheter med tolkningen av den defekta inskriften. Han skriver där:

Jämte dessa lån sänder jag den åttonde nye Vaksala-stenen, som fanns vid åkerrödjning 1850 i Sala-backe ⅕ mil från Uppsala. Inskriften är alldeles tydlig och säker, men orden dock svåra att få in i en begriplig mening: Siriþ l… ….nhuki · frinta · sinum : iar · ati · rikr · hu…. — … In Ybir risti. Troligen skall det vara …nhuka (dat. sg.), svarande till frinta sinum; men förstår jag intet, utom slutorden: Ybir risti.

Även senare uttolkare har haft svårt att få grepp om denna inskrift, som uppenbarligen inte har följt den vanliga schablonen. I Upplands runinskrifter har Elias Wessén återgett den på följande sätt:

siriþ l…ụn huki · frenta · sinum · in · iar ati · rikr · hụ-… in ybir risti
Sigrið l[et] … frænda sinum. En hiar atti rikʀ … En Øpiʀ risti.
”Sigrid lät … åt sin frände. Men här hade den mäktige … Men Öpir ristade.”

Till svårigheterna hör vad som kan ha dolt sig bakom de defekta runföljderna …ụn huki och hụ-…. Att den första har delats upp i två delar kan vara ett arv från Erik Brate som tidigare hade antagit att det går en ordgräns före h. I Svenska runristare (1925) tolkar han inskriften som: ”Sigrid lät — stenen åt Hök, sin frände, men här hade den mäktige hus(?) — men Öbber ristade.”

Att orden frænda sīnum står i dativ beror säkert på att resarformeln har innehållit uppgifter om något som har gjorts till förmån för den döde. Kanske har det stått något i stil med det som kan läsas på en av runhällarna vid Näs i Frösunda (U 347), där Livsten låtit göra broar ”till själabot” för sig själv (sēʀ), sin hustru (sinni kunu) och sina söner (sīnum sunum) och där dativformer genomgående har använts.

Som så många gånger förr finns lösningen till problemet antydd redan i Sveriges runinskrifter, men utan att man har tagit steget fullt ut. Wessén skriver där att man i det fragmentariska …unhuki snarast väntar ett mansnamn och att det möjligen har ”ändats på ­-ungʀ, sålunda i dat. ­-ungi, om man får antaga, att 9 h är en överflödig runa”.

Överflödiga h-runor är ju något av runristaren Öpirs särmärken och han kan inte bara skriva hut i stället för ut ’ut’, utan även ibland få in ett h före vokaler och halvvokaler inuti orden och rista girkha för Grikka eller inkihualtr för Ingivaldr. Eftersom han också – men då helt enligt reglerna – kan återge ng bara med k-runan (t.ex. ikifastr för Ingifastr) är det möjligt att …ụnhuki döljer ett namn som har slutat på …unungʀ eller …onungʀ. En av de få namnbildningar som passar in är just Næskonungʀ! I detta fall kan det inte heller anföras några kronologiska skäl mot en eventuell identitet med kungalängdens Näskonung, eftersom Öpir var verksam i slutet av 1000-talet.

En annan möjlighet är att det bara har stått ordet konungʀ ’kung’ och att det handlar om någon annan av kunglig börd. Samma person betecknas ju i den följande meningen som rīkʀ ’mäktig’ och ska på platsen ha ägt något som börjar på hu-…. Brate gissade på ’hus’ och det är ingen dum gissning, även om man då får anta att den defekta runan har varit en s-runa med bakvänd form.

Tyvärr måste det hela stanna vid förmodanden och sannolikhetsbedömningar. Endast ett lyckligt fynd av den nedre delen av stenen kan ju egentligen lösa dessa gåtor, men att Gränbystenen har innehållit en variant av ordet konungʀ ska vi nog räkna med.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som söker sig till Gränby för att leta efter den nyss nämnda stenen, söker tyvärr förgäves. I juni 1966 skulle nämligen vägen förbi Gränby breddas och stenen flyttades då till Upplandsmuseets magasin för förvaring. Meningen var att den senare skulle återplaceras, men den befinner sig fortfarande i museets vård och har senare tillförts samlingarna. Med sin kullriga rygg och ovanliga tjocklek (enligt Säve upp till en aln = 59,4 cm!) måste den ligga på en lastpall med ristningsytan nedåt, men inför fältrunologmötet i Uppsala för ett par år sedan och med medel från Uppsala runforum vändes stenen så att texten åter kunde läsas. DS.

PPS. Den som vill läsa mer om nytolkningen av U 11 vid Hovgården (och invändningar emot den) kan göra det i Saga och Sed 2015, som helt gratis kan laddas ned här. DS.

Inlägget Tre kungar på trettondagen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Samlingsforum är en årlig konferens som Riksantikvarieämbetet arrangerar i syfte att ge möjlighet till kunskapsutbyte och utveckling inom samlingsförvaltning. 2024 hade forumet tema Framtidens magasin för alla tiders samlingar.

Många museer har nyligen byggt eller står i begrepp att bygga nya och mer ändamålsenliga magasin. Att bygga och flytta till nya magasin är ett omfattande arbete för museerna och det innebär höga kostnader och tidskrävande förberedelser. Det krävs noggrann planering för att bestämma bevarandeförhållandena och för hur de ska upprätthållas i magasinen. God tillgänglighet till samlingen är nödvändig för museernas arbete med utlån, utställningar och forskning.

Samlingsforum 2017: Magasin, en nyckel till historia

Även Samlingsforum 2017 handlade om magasin. Flera föreläsare berättade då om hur de planerat och utfört sina magasinflyttar eller flyttar av mindre samlingar. I och med flytten kunde de dokumentera och digitalisera i större utsträckning än tidigare och därmed få en ökad tillgänglighet till samlingarna. Samtidigt blev deras kunskap djupare och äldre kunskap aktualiserades. Det blev som en nystart för både samlingarna och museerna.

Nya frågor

2017 låg fokus på samlingar och främst på flytt av samlingar till nya magasin. Vi resonerade då om föremålen och hur de får ett för föremålen effektivt magasin. 2024 låg fokus på magasinsbyggnaden. Vi fokuserar nu på hållbarhet för föremålen, för byggnaden och för klimatet samt att förbättra för personalen.

Museernas arbete med beredskap

Den tydligaste skillnaden mellan Samlingsforum 2017 och 2024 är det förändrade världsläget och hur det påverkar museernas arbete i fråga om beredskap. 2017 var inte beredskap inför krig och klimatkatastrofer lika aktuellt som det är idag. 2024 är dessa områden minst lika viktiga som beredskap inför vattenskador och brand. På forumet 2017 höll Riksantikvarieämbetets utredare Erika Hedhammar en föreläsning om riskhantering vid brand och vattenskador i magasinen. På årets forum hade ämnet breddats och det hölls flera föreläsningar om beredskap och riskhantering. Dag två fanns det två valbara spår för föreläsningarna, varav ett var “riskhantering och beredskap”, med flera föreläsningar och ett panelsamtal på ämnet. Det andra spåret handlade om digitalisering av samlingarna, ett annat aktuellt ämne.

Fokus på hållbarhet

En annan skillnad mellan de två åren är att det låg mer fokus på hur man ser på hållbarhet vid byggandet av magasin 2024. Det handlar inte enbart om att föremålen ska bevaras under en lång tid utan också om hur vi bygger hållbart ur ett klimat- och energiperspektiv. Detta togs upp i en föreläsning även 2017 (Keep the balance – 10 approaches to sustainable storage facilities, av Joachim Huber, Prevart) men ämnet fördjupades i år. Bland annat presenterades ”den danska modellen”, ett sätt att bygga lågenergimagasin. Det handlar om att bygga magasin som förbrukar mindre energi och som lämnar ett lägre koldioxidavtryck än vad dagens magasin ofta gör.

Personalens arbetsmiljö viktig

Men det är inte bara hållbarheten kring själva byggnaden som är viktig, att det är ändamålsenligt bevarandeklimat för föremålen och att det är en bra arbetsmiljö för de som arbetar i magasinen anses också vara viktigt. Under årets forum lyftes just arbetsmiljöaspekter flera gånger. För att kunna hantera samlingar på ett bra sätt krävs att personalen mår bra och “håller” ett helt arbetsliv.

Framtida teman på Samlingsforum?

I utvärderingen som gjordes efter Samlingsforum 2017 framträder några teman som efterfrågas mer än andra för framtida forum. Flera deltagare tog upp en önskan om att få lära sig mer om skadedjursbekämpning, hur man ska tänka kring etiska frågor i samlingsförvaltning och hur andra museer hanterar insamling, är insamlingen till exempel aktiv eller passiv? På Samlingsforum 2020 togs etik upp som tema och information om skadedjursbekämpning är ett pågående arbete via skadedjursgruppen PreMal och Riksantikvarieämbetets råd och stöd.

Gallring och AI

Gallring är ett annat tema som önskas av många deltagare både i utvärderingen 2017 och 2024. Även frågan hur andra museer arbetar med insamling efterfrågas återigen i utvärderingen 2024. Hur man samlar in påverkar både magasin och eventuell gallring så de områdena hänger delvis ihop. Ett tema som är nytt i utvärderingen 2024 är AI som en teknisk möjlighet. Hur kan AI användas i arbetet med samlingar och vad finns det för utmaningar med användning av AI? Ny teknik inom samlingsförvaltning överlag önskar några av deltagarna få mer kunskap om.

Framtidens magasin

Samlingsforum 2024 avslutades med ett panelsamtal om nya perspektiv på magasin. Hur tar vi oss utanför boxen för att försöka möta framtidens behov? Är det hållbart att ständigt växa eller behöver vi fundera över alternativ för att klara av att bevara våra samlingar?

Skribent: Caroline Rönnerfält, praktikant på enheten för kulturföremål och samlingar.

Läs mer

Samlingsforum 2017

Samlingsforum 2024

PreMal (Svenska museernas, bibliotekens och arkivens skadedjursgrupp)

Inlägget Museimagasin: Ett återkommande tema på Samlingsforum dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Barbara fraxineis pingatur runa tabellis / Quodque papyrus agit, virgula plana valet ”De barbariska runorna målas på tavlor av ask. Vad papyrus uträttar (för oss) det gör en slät pinne (hos dem).” Så skrev biskopen i Poitiers, Venantius Fortunatus, omkring år 610 i ett versbrev till sin vän Flavus, där han förebrådde denne för att inte ha skrivit något brev på länge. Detta citat brukar ofta dras fram som ett exempel på vilket skrivunderlag runorna var avsedda för. De skulle ristas eller målas på trä, inte skrivas med penna på papyrus eller pergament. Ändå finns det exempel på detta, men då mer än sjuhundra år senare än Venantius berömda vers.

Strängt taget existerar det inte mer än två handskrifter som i sin helhet är skrivna med runor. Det ena är en redaktion av Skånelagen – Codex runicus – som förvaras vid Det arnamagnæanske Institut i Köpenhamn, det andra en tolvsidig liten bok som går under beteckningen Mariaklagan och som finns i Kungliga biblioteket i Stockholm. Vilken titel den senare ursprungligen har ägt inte känt, eftersom de bevarade sidorna bara utgör ett fragment där början saknas. Handskriften ska enligt uppgift ha påträffats omkring år 1700 av riksantikvarien Johan Peringskiöld och den gavs ut 1721 av hans son och efterträdare Johan Fredrik Peringskiöld under titeln Fragmentum Runicum-Papisticum.

Den yngre Peringskiöld antog att handskriften hade tillkommit redan omkring år 950, men den är skriven med medeltida runor och på ett språk som placerar den i 1400-talet. Inte heller är det som de tidigaste undersökarna trodde ett svenskt arbete, utan det har liksom Codex runicus sannolikt tillkommit i Skåne, som ju då var en del av det danska riket. Mariaklagan antas vara en översättning av ett tyskt verk, eftersom denna typ av texter var mycket populära i Tyskland under medeltiden. När och hur handskriften hamnade i Vallentuna kyrka i Uppland är däremot inte känt.

Mariaklagan är som nämnts skriven med medeltida runor, men den som studerar handskriften lägger märke till att det nedtill på sidorna också finns en del runor av annan typ, som måste ha tillkommit långt senare. Det rör sig om ett runalfabet uppställt i abc-ordning och det är inte svårt att peka ut förlagan. I botten ligger uppenbarligen det Alphabetum Gothicum, som bröderna Johannes och Olaus Magnus återgav i de historiska verk som de lät trycka i Rom 1554 och 1555. Runorna avbildas i handskriften tre till fem stycken per sida. Därefter följer på några sidor ett antal bokstavstecken av anglosaxisk typ samt några förkortningstecken i form av runor med förklaringar. Det hela avslutas på den nästnäst sista sidan med namnet magnus uestius, skrivet med samma typ av runor som i runalfabetet på de föregående sidorna.

Johannes Brøndum-Nielsen som 1929 gav ut en faksimilupplaga av handskriften antog att dessa runor hade tillkommit under 1500- eller 1600-tal, men det går att komma mycket längre än så. Det är nämligen inte så svårt att räkna ut vem denna magnus uestius var.

Efter att Skåne 1658 hade blivit en del av Sverige kom de svenska myndigheterna att intressera sig för Lunds domkyrkas och domkapitels medeltida akter och redan på 1670-talet hade man rekvirerat dem för närmare undersökning. De bearbetades först i Lund av en kommission under ledning av matematikprofessorn Anders Spole, men flyttades under Skånska kriget 1675–79 till Malmö och undgick på det sättet förstörelse. På 1680-talet blev de medeltida akterna åter aktuella i samband med reduktionsarbetet i Skåne. För att ordna och förteckna dessa handlingar anställdes 1685 en student vid namn Magnus Westhius, eftersom det vid denna tid inte fanns någon annan i Skåne som ansågs kunna läsa dem. Westhius arbetade med dokumenten i Malmö i fyra år tills han våren 1689 fick uppmaningen att föra dem till Stockholm för att där fortsätta sitt arbete vid Antikvitetskollegiet.

Magnus Westhius beskrivs i handlingarna som ”een utfattig karl” och hans tid i kollegiets tjänst kännetecknas av det största armod, eftersom han trots upprepade påstötningar aldrig fick ut den lön på 150 daler som hade förespeglats. I en av sina suppliker daterad den 2 maj 1690 framhåller Westhius att han ”måste lijda stoor Tortyr af fattigdom” och han bad kanslipresidenten att skaffa honom ”något nödtorftigt uppehälle”. Någon lön kom dock aldrig och knappt två år senare den 29 april 1692 meddelade kollegiet att Westhius hade avlidit under natten och att det inte fanns några medel till hans begravning. Först då gav kungen order om att hans resterande lön på 139 daler och 10 2/3 öre silvermynt skulle utbetalas till änkan.

Studenten Magnus Westhius dog alltså utfattig våren 1692 och det är då lite märkligt att finna hans namn skrivet med runor i ett medeltida dokument, som en av hans kollegor den dåvarande assessorn Johan Peringer (sedermera adlad Peringskiöld) påstås ha funnit i Vallentuna kyrka först ett tiotal år senare. Det är dock inte uteslutet att fyndet kan ha gjorts vid ett tidigare tillfälle. Redan i maj 1684 hade nämligen Peringer följt med sekreteraren Johan Hadorph som ritare på en antikvarisk resa till just Vallentuna, där han bland annat avbildade kyrkans runstenar. Handskriften kan mycket väl ha upptäckts då, men ännu troligare är att den aldrig har förvarats i Vallentuna kyrka, utan att den fanns med bland de medeltida handlingar som Westhius transporterade i två kistor från Malmö till Stockholm våren 1689. I så fall har runhandskriften sannolikt sitt ursprung i Lund eller i något skånskt kloster, vilket ju är det man egentligen skulle ha väntat sig.

Varför den runskrivna Mariaklagan har knutits just till Vallentuna kyrka i Uppland är inte känt, men kanske finns det ett samband med att Johan Peringskiöld vid sitt besök 1684 avbildade en stenmästarsignatur med runor som finns ristad i den ena kantkedjan till tornet (U 219). Runorna är av en liknande typ som har använts i runhandskriften och sonen Johan Fredrik omtalar också denna inskrift i sin utgåva 1721 strax innan han kommer in på handskriften. Kanske räckte det med denna likhet för att man skulle komma på idén att även runhandskriften hörde hemma i Vallentuna kyrka.

Om det är Peringskiöld den äldre som själv som ligger bakom eller om det är ett verk av sonen går inte att säga just nu. Detta är dock en av de frågor som vi hoppas kunna få svar på i projektet Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia, där såväl hela den så kallade F-samlingen i Kungliga biblioteket som äldre administrativa handlingar i Riksantikvarieämbetets arkiv kommer att digitaliseras och göras tillgängliga. Kanske finns det i denna stora textmängd nya ledtrådar om hur det förhåller sig.

Själva handskriften med Mariaklagan är sedan länge digitaliserad genom ett annat projekt på KB och den kan studeras i Manuscripta eller laddas ned från Libris.

Om studenten Magnus Westhius liv och gärning kan man läsa i Ina Friedlaenders artikel ”Skånebrevsförteckningarna” i Meddelanden från Svenska riksarkivet för år 1958. Många av de skånska medeltidsbrev som han i sju års tid förtecknade brann upp vid den stora slottsbranden i Stockholm fem år efter hans död och det som finns kvar är ironiskt nog just hans förteckningar.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inlägget Marias klagan kom inte från Vallentuna dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Kopplingen mellan kultur och hälsa eller välbefinnande har de senaste tjugo åren blivit föremål för omfattande forskning. Många av dessa studier använder Världshälsoorganisationens definition av hälsa som ”ett tillstånd av totalt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaron av sjukdom eller svaghet” (World Health Organization 2020, s. 1). I den forskning som vi undersökt nedan finns dock ingen gemensam definition av begreppen hälsa eller välbefinnande.

Kultur och hälsa

EU-projektet Culture for Health presenterade 2022 en litteraturöversikt av 310 studier om kulturens betydelse för hälsa och välbefinnande. Rapporten visar att konst och kulturaktiviteter kan bidra till god hälsa på flera sätt. De kan höja människors livskvalitet, stimulera socialt engagemang, minska depression och ångest, förbättra livskvaliteten hos personer med kroniska sjukdomar, förebygga kognitiv försämring hos äldre och utveckla kognitiva, emotionella och sociala färdigheter. Rapporten konstaterar att museer och kulturarvsplatser kan ha en viktig funktion för att främja hälsa och välbefinnande (Zbranca med flera, 2022).

På uppdrag av World Health Organization (WHO) utkom 2019 en forskningsöversikt av 900 vetenskapliga publikationer som i sin tur omfattade 3 000 studier. Översikten visar att konst och kultur – inklusive besök på museer och utställningar – kan ha en positiv inverkan på människors fysiska och psykiska hälsa, och att det vetenskapliga stödet för detta ökar (Fancourt och Finn, 2019).

Det finns kritik inom forskningsområdet

Myndigheten för kulturanalys publicerade 2024 en kunskapsöversikt av kulturens roll och nytta i samhällsutvecklingen. Forskning visar att konst och kultur kan främja hälsosamt leverne och förebygga somatiska sjukdomar, men också motverka psykisk ohälsa genom att stärka förmågan till anknytning och empati. Det finns dock kritik mot forskningen som bland annat handlar om att orsakssambanden mellan kultur och förbättrad hälsa inte är klarlagda samt att det främst är studier som faktiskt påvisar ett samband som publiceras (Kulturanalys Norden, 2024).

Även slutsatserna i forskningsöversikten utförd på uppdrag av WHO kritiseras mot bakgrund av de undersökta studiernas metodologi och kontext (Clift, Phillips och Pritchard, 2021).

I en översikt från den ideella organisationen What Works Centre for Wellbeings ligger fokus på relationen mellan kulturarv – inklusive museer – och hälsa. Rapporten finner att kulturarvsaktiviteter bland annat kan få människor att känna sig bättre, öka självförtroendet, förbättra sociala relationer och bidra till återhämtning från missbruksproblem. Författarna anser dock att flera av studierna håller låg vetenskaplig kvalitet. Kritiken handlar om att studierna inte använder sig av kontrollgrupper, inte klargör orsakssamband eller har för få deltagare (Pennington med flera, 2019).

Museer och hälsa

I jämförelse med forskningen om hälsa och kultur i vid bemärkelse är litteraturen om museer och hälsa mer begränsad. Nedan redogör vi för relevanta studier under områden: museibesök, studier om äldres hälsa, psykisk hälsa och kultur på recept. Några av studierna berör flera områden.

Museibesök

I boken Museums, Health and Well-Being från 2013 granskas dels den forskning som dittills har publicerats i ämnet, dels de museibaserade folkhälsoprojekt som har genomförts i Storbritannien. Bokens slutsats är att museer ”har möjlighet att bemöta ett brett spektrum av sociala behov kopplade till hälsa och välbefinnande”, inklusive åldrande, stress, social isolering, smärtproblem, psykisk ohälsa och mobilitet (Chatterjee och Noble, 2013, s. 123).

En svensk studie från 2023 undersöker en tidsperiod på 35 år och finner ett samband mellan att ta del av kulturaktiviteter – inklusive att besöka museer – och lägre dödlighet. Ju fler kulturupplevelser, desto lägre dödlighet (Bygren med flera, 2023). En omfattande undersökning i Norge (Løkken med flera, 2020) och en liknande i England (Fancourt och Steptoe, 2019) visar på liknande resultat. Vad sambandet beror på är inte säkerställt.

Flera teorier om hur kultur påverkar människan

Bygren med flera teoretiserar om sambandet bland annat inom ramen för epigenitik – ungefär att vårt arv kan påverkas av miljön runt oss. Kulturupplevelser kan skapa en miljö som kan bidra till mental hälsa och lägre stressnivåer. Fritid kan också bidra till välmående (2023).

Museibesökare upplever själva att hälsan förbättras

En finsk rapport från 2023 konstaterar att nästan alla museibesökare som deltog i en studie upplevde känslor av välbefinnande som varade från en dag till flera veckor (Falk, Claudio och Meier, 2023). Svenska forskare har funnit att exponering för kultur, däribland museibesök, har ett samband med självskattad hälsa, men inte med konkreta kroppsliga hälsobesvär. De konstaterar även att sambandet mellan aktiv kulturutövning och hälsa är svagt eller icke-existerande (Holmberg och Weibull, 2012).

Många studier om äldres hälsa

Det finns flera studier som undersöker hur äldre personers hälsa förbättras av att besöka museer. Studier som följer personer över 50 år över tid har visat att kulturella aktiviteter, däribland museibesök, kan innebära långsammare kognitiv försämring, lägre risk att utveckla depression och lägre förekomst av demens (Fancourt och Steptoe, 2018; Fancourt och Tymoszuk, 2019; Fancourt, Steptoe och Cadar, 2018).

I en annan studie fick äldre patienter inom psykiatrin omväxlingsvis delta i aktiviteter på museer och vistas utomhus. Deltagarna upplevde ökat psykiskt välbefinnande, stärkt självkänsla och minskad social exkludering (Thomson med flera, 2020). Liknande resultat framkommer i undersökningar där äldre som bedömts vara socialt isolerade fick medverka i kontinuerliga konst- och kulturaktiviteter på museer. Efteråt upplevde de sig vara gladare, mer aktiva, emotionellt stärkta – till och med ”uppslukade” och ”upplysta” (Thomson med flera, 2018; Bennington med flera, 2016). Även i Sverige har utvärderingar av denna typ av projekt kommit till liknande slutsatser (Johanson med flera, 2022).

Museiföremålen kan bidra till att äldres hälsa förbättras

En brittisk undersökning från 2009 visar att sjukhuspatienter kan må bättre och bli mer nöjda med tillvaron genom att hantera och beröra utvalda föremål från museer (Chatterjee, Vreeland och Noble, 2009). Detta gäller inte minst äldre personer med hälsoproblem. I en studie där sjukhuspatienter som drabbats av stroke, MS eller alzheimer fick hantera föremål från museer upplevde två tredjedelar positiva känslor, mer vitalitet och ökat självförtroende (Ander med flera, 2013). En annan studie där museiföremål hanterades av personer i äldreomsorgen och psykiatrin påvisar positiva resultat för de inom äldrevården, men inte för den andra gruppen (Thomson och Chatterjee, 2014).

Museer och psykisk hälsa

Museer kan spela en viktig roll för personer med olika typer av psykisk ohälsa. En forskningsöversikt från 2023 som granskar de senaste årens studier konstaterar att museer och museibesök kan utgöra en ”terapeutisk plats” och öka människors psykiska välbefinnande. Forskarna utför sedan en egen studie på 100 personer med en historia av psykossjukdomar. Studien visar att dessa personer kan återhämta sig mer effektivt genom att delta i konstnärliga aktiviteter på museer (Goodman-Casanova med flera, 2023; se även Salom, 2008).

Andra studier tyder på positiva resultat av museibesök eller museiaktiviteter för personer som lider av depression, ångest och utmattning (Bergman med flera, 2023; Wei Zhong och Gao, 2023; Morse med flera, 2015; Grape Viding med flera, 2015) eller allvarliga sjukdomar som bipolaritet eller schizofreni (Lloyd, Wong och Petchkovsky, 2007).

Kan minska individers stressnivåer

Att gå på museum eller titta på konst har även funnits minska individers självrapporterade stressnivå (Law, Karulkar och Broadbent, 2021). Samtidigt finns studier som påvisat samband mellan självrapporterad stress men utan påverkan på stresshormonet kortisol (Ter-Kazarian och Luke 2021), och studier som funnit att kortisolet tvärtom sänks för vissa besökare (Clow och Fredhoi, 2006).

Positiva effekter även vid beroendeproblematik

Museer har också visat sig ha vissa positiva effekter för personer med ätstörningar och missbruksproblem. I en undersökning där sjukhuspatienter med anorexi eller bulimi fick delta i ett museibaserat konstprogram upplevde många deltagare minskad ångest, även om ingen förändring kunde skönjas gällande deras relation till mat (Thaler med flera, 2017). En annan studie där personer som behandlades för beroendeproblem fick hantera museiföremål och ägna sig åt hantverk visar att dessa fick bättre självförtroende, stärkt social förmåga och ökat välmående (Morse med flera, 2015).

Kultur på recept

Kultur på recept innebär att patienter får kulturella aktiviteter, exempelvis museibesök, ”utskrivna” av sjukvården. Sverige är ett föregångsland i att använda kultur på recept, men merparten av forskningen har utförts i Storbritannien (Jensen med flera, 2017; Chatterjee och Noble, 2013).

I den ovan nämnda Museums, Health and Well-Being menar författarna att forskningen visar att ”läkarutskrivna” museibesök kan förbättra människors hälsa, även om det behövs fler studier på området (Chatterjee och Noble, 2013).

En liknande slutsats dras i en forskningsöversikt från 2017. Den styrker teorin om att kultur som ”intervention” eller på recept kan främja psykisk hälsa i form av ökad social kontakt, stärkt självkänsla och bättre humör, men påpekar samtidigt att det behövs mer bevis som lever upp till den kliniska forskningens metodologiska krav. Kraven kan dock vara svåra att förena med interventioner som kultur på recept (Jensen med flera, 2017).

Flera olika positiva resultat av kultur på recept

I två senare studier undersöker samma författare patienter i Danmark som fått kultur på recept – bland annat aktiviteter på museer – utskrivet. Deltagarna upplevde bättre psykiskt välmående efter projektet, bland annat i form av ökad energi, bättre självförtroende, färre panikattacker och ökad motivation (Jensen, 2019; Jensen och Bonde, 2020).

En svensk studie från 2023 drar liknande slutsatser. De 249 patienter som fick kultur på recept upplevde efter ett år mindre stress, ångest och depression i jämförelse med dem som fick vanlig behandling (Bergman med flera, 2023).

Museer kan bidra – men mer forskning behövs

Forskning tyder på att konst och kultur, inklusive museibesök, kan stärka individers hälsa och välmående genom att bland annat minska depression, förbättra sociala relationer, minska stress och förebygga kognitiv försämring. Museer har visat sig kunna vara ”terapeutiska platser” med positiva effekter för äldre, personer med psykisk ohälsa och patienter med kroniska sjukdomar eller utmattningssymptom.

För att stärka sambandet mellan museer och hälsa behövs det fler studier med striktare metodologiska krav. De behöver bland annat klargöra vilka aktiviteter som är effektiva och hur orsakssambanden ser ut. 

Läs mer om projekt ”Räkna med museerna” på raa.se

Referenser

• Ander, Erica, Thomson, Linda och Blair, Kathryn m.fl. 2013. ”Using museum objects to improve wellbeing in mental health service users and neurological rehabilitation clients”. British Journal of Occupational Therapy. 76(5):208–216.
• Bennington, Rose, Backos, Amy och Harrison Jennifer m.fl. 2016. ”Art therapy in art museums: Promoting social connectedness and psychological well-being of older adults”. The Arts in Psychotherapy. 49:34–43.
• Bergman, Paula, Rusaw, David och Bülow, Pia m.fl. 2023. ”Effects of arts on prescription for persons with common mental disorders and/or musculoskeletal pain: A controlled study with 12 months follow-up”. Cogent Public Health. 10(1):1–10.
• Bygren, Lars Olov, Jansåker, Filip och Sundquist, Kristina m.fl. 2023. ”Association between attending cultural events and all-cause mortality: A longitudinal study with three measurements (1982–2017)”. BMJ Open. 13(2): 1–7.
• Chatterjee, Helen och Noble, Guy. 2013. Museums, Health and Well-Being. Farnham, Ashgate.
• Chatterjee, Helen, Vreeland, Sonjel och Noble, Guy. 2009. ”Museopathy: Exploring the healing potential of handling museum objects”. Museum and Society. 7(3):164–177.
• Clift, Stephen, Phillips, Kate och Pritchard, Stephen. 2021.” The need for robust critique of research on social and health impacts of the arts”. Cultural Trends. 30(5):442–459.
• Clow, Angela och Fredhoi, Cathrine. 2006. ”Normalisation of salivary cortisol levels and self-report stress by a brief lunchtime visit to an art gallery by London City workers”. Journal of holistic healthcare. 3(2):29–32.
• Falk, John H., Claudio, Nicole och Meier, David. 2023. Measuring the public value of Finnish museum experiences. Institute for Learning Innovation. https://www.instituteforlearninginnovation.org/wp-content/uploads/2022/11/Measuring-the-Public-Value-of-Museum-Experiences-FINAL-REVISED.pdf (2024-11-25).
• Fancourt, Daisy och Finn, Saoirse. 2019. What is the evidence on the role of the arts in improving health and well-being? A scoping review. Health Evidence Network synthesis report 67. Köpenhamn, World Health Organization (WHO).
• Fancourt, Daisy och Steptoe, Andrew. 2019. ”The art of life and death: 14 year follow-up analyses of associations between arts engagement and mortality in the English longitudinal study of ageing”. BMJ. 367:1–10.
• Fancourt, Daisy och Steptoe, Andrew. 2018. ”Cultural engagement predicts changes in cognitive function in older adults over a 10 year period: Findings from the English Longitudinal Study of Ageing”. Scientific Reports. 8:1–8.
• Fancourt, Daisy, Steptoe, Andrew och Cadar, Dorina. 2018. ”Cultural engagement and cognitive reserve: Museum attendance and dementia incidence over a 10-year period”. British Journal of Psychiatry. 213(5):661–663.
• Fancourt, Daisy och Tymoszuk, Urzula. 2019. ”Cultural engagement and incident depression in older adults: evidence from the English Longitudinal Study of Ageing”. British Journal of Psychiatry. 214(4):225–229.
• Goodman-Casanova, Jessica Marian, Guzman-Parra, Jose och Duran-Jimenez, Francisco Javier m.fl. 2023. ”Effectiveness of museum-based participatory arts in mental health recovery”. International Journal of Mental Health Nursing. 32(5):1416–1428.
• Grape Viding, Christina, Osika, Walter och Töres Theorell m.fl. 2015. ”’The culture palette’: A randomized intervention study for women with burnout symptoms in Sweden”. British Journal of Medical Practitioners. 8(2):1–7.
• Holmberg, Sören och Weibull, Lennart. 2012. ”Kultur befrämjar hälsa”. I Weibull, Lennart, Oscarsson, Henrik och Bergström, Annika (red.). I framtidens skugga: Fyrtiotvå kapitel om politik, medier och samhälle. SOM-undersökningen 2011. Göteborg: SOM-institutet.
• Jensen, Anita. 2019. ”Culture vitamins: An arts on prescription project in Denmark”. Perspectives in Public Health. 139(3):131–136.
• Jensen, Anita och Bonde, Lars Ola. 2020. ”An arts on prescription programme: Perspectives of the cultural institutions”. Community Mental Health Journal. 56(8):1473–1479.
• Jensen Anita, Stickley, Theodore och Torrissen, Wenche m.fl. 2017. ”Arts on prescription in Scandinavia: A review of current practice and future possibilities”. Perspectives in Public Health. 137(5):268–274.
• Johansson, Ann, Bergman, Paula och Timén, Eva. 2022. Möten med minnen: Ett samverkansprojekt mellan Jönköpings läns Hembygdsförbund, Region Jönköpings län och Hälsohögskolan, Jönköping University. Working Paper Series 02 – 2022. Hälsohögskolan, Jönköping University. https://hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:1692842/FULLTEXT01.pdf (2024-11-25).
• Kulturanalys Norden. 2024. Kulturens roll och nytta i samhällsutvecklingen: En kunskapsöversikt med utgångspunkt i forskning och de nordiska ländernas kulturpolitik. Nordisk kulturfakta 2023:05. Göteborg. https://pub.norden.org/nordiskkulturfakta2023-05/nord2023-048.pdf (2024-11-25).
• Law, Mikaela, Karulkar, Nikita och Broadbent, Elizabeth. 2021. ”Evidence for the effects of viewing visual artworks on stress outcomes: A scoping review”. BLM Open. 11(6):1–14.
• Lloyd, Chris, Wong, Su Ren och Petchkovsky, Leon. 2007. ”Art and recovery in mental health: A qualitative investigation”. British Journal of Occupational Therapy. 70(5):207–214.
• Løkken, Bente Irene, Merom, Dafna och Sund, Erik Reidar m.fl. 2020. ”Cultural participation and all-cause mortality, with possible gender differences: An 8-year follow-up in the HUNT study, Norway”. Journal of Epidemiology & Community Health. 74(8):624–630.
• Morse, Nuala, Thomson, Linda och Brown, Zoe m.fl. 2015. ”Effects of creative museum outreach sessions on measures of confidence, sociability and well-being for mental health and addiction recovery service-users”. Arts & Health. 7(3):231–246.
• Pennington, Andy, Jones, Rebecca och Bagnall Anne-Marie m.fl. 2019. Heritage and wellbeing: The impact of historic places and assets on community wellbeing: A scoping review. London, What Works Centre for Wellbeing. https://whatworkswellbeing.org/wp-content/uploads/2020/01/Heritage-scoping-review-March-2019-1.pdf (2024-11-25).
• Salom, Andrée. 2008. ”The therapeutic potentials of a museum visit”. International Journal of Transpersonal Studies. 27(1):98–103.
• Ter-Kazarian, Christina och Luke, Jessica L. 2021. ”Influence of an art museum visit on individuals’ psychological and physiological indicators of stress”. Museums & Social Issues: A Journal of Reflective Discourse. 14(1-2):45–59.
• Thaler, Lea, Drapeau, Catherine-Emmanuelle och Leclerc, Josée m.fl. 2017. ”An adjunctive, museum-based art therapy experience in the treatment of women with severe eating disorders”. The Arts in Psychotherapy. 56:1-6.
• Thomson, Linda och Chatterjee, Helen. 2014. ”Well-being with objects: Evaluating a museum object-handling intervention for older adults in healthcare settings”. Journal of Applied Gerontology. 35(3):349–362.
• Thomson, Linda, Lockyer, Bridget och Camic, Paul M. m.fl. 2018. ”Effects of a museum-based social prescription intervention on quantitative measures of psychological wellbeing in older adults”. Perspectives in Public Health. 138(1):28–38.
• Thomson Linda, Morse, Nuala och Elsden, Esme m.fl. 2018. ”Art, naure and mental health: Assessing the biopsychosocial effects of a ’creative green prescription’ museum programme involving horticulture, artmaking and collections”. Perspectives in Public Health. 140(5):277–285.
• Zbranca, Rarita, Dâmaso, Mafalda och Blaga, Oana m.fl. 2022. CultureForHealth Report. Culture’s contribution to health and well-being. A report on evidence and policy recommendations for Europe. Culture For Health. https://www.cultureforhealth.eu/app/uploads/2023/02/Final_C4H_FullReport_small.pdf (2024-11-25).
• Wei, Zhizi, Zhong, Chaofang och Gao, Yunteng. 2023. ”Art therapy practices in museum education: A mini review”. Frontiers in Psychology. 13:1–9.
• World Health Organization. 2020. Basic documents: Forty-ninth edition. Geneve.

Inlägget Kultur, museer och hälsa dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I det här avsnittet om museer och hälsa får vi först en introduktion till hela projektet ”Räkna med museerna” av projektledaren Petter Holmgren. Sedan ringer vi upp professor emeritus Gunnar Bjursell, en svensk pionjär inom forskningsområdet kultur och hälsa. Han berättar om hur och varför hjärnan mår bra av ett museibesök. Avslutningsvis anropar vi Göteborgs konstmuseum, där museipedagogen Emelie Arendorff Runnerström berättar om deras populära visningar för personer med demensdiagnos och deras anhöriga.

Museerna bidrar med många värden i samhället. I projektet ”Räkna med museerna” kommer du kunna följa och lära dig mer om det.

I avsnittet beskriver Gunnar Bjursell några målningar som han tolkar utifrån hur de påverkar hjärnan. De tre verken han går in på är Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström, Akrobatfamilj av Pablo Picasso och Hemkomsten av Carl Kylberg.

Programledare och producent för avsnittet är Erik Larsson.

Under 2025 finns det redan flera intressanta avsnitt av K-podd i planen, så sök gärna upp oss i din app för poddar och tryck på prenumerationsknappen!

Inlägget K-podd 85: Räkna med museerna – Vad museer betyder för hälsan dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

”Denna lärde migh först läsa Runor 1594 widh lagh.” Så lyder de bekanta ord som Johannes Bureus – eller Johan Bure som han egentligen hette – har antecknat under sin teckning av den runsten, som då låg i ingången till vapenhuset i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Teckningen finns i en handskrift som har signum Fa 10:2 i Kungliga biblioteket och är säkert en renritning av den ursprungliga teckningen eller kanske till och med av det träsnitt som han hade låtit trycka 1624. Hans ursprungliga avbildning av denna sten finns inte kvar och även anteckningen har nog tillkommit långt senare.

Om Johannes Bureus förehavanden under år 1594 vet vi annars mycket lite. I sina självbiografiska anteckningar som ingår i en annan av Kungliga bibliotekets handskrifter – Fa 4 – har han för detta år endast skrivit: ”til Erici tijdh Boförde iagh til Vpsala i then acht efter K. Karls befal at Prentet skulle strax komma til Vpsala der medh Sv. Bibl. skulle Prentas.” Han hade alltså på Sankt Eriks dag (den 18 maj) flyttat till Uppsala, eftersom den dåvarande hertig Karl hade beslutat att det tryckeri som hans far hade konfiskerat och 1525 flyttat från Uppsala till Stockholm skulle flyttas tillbaka. Meningen var att Bureus skulle övervaka ett nytt bibeltryck.

Att Bureus till årtalet på den nämnda runstensteckningen har fogat orden ”widh lagh” beror säkert på att han själv var osäker på den exakta tidpunkten när han lärde sig läsa runor, men att han visste att det var före avflyttningen till Uppsala i maj 1594. Från samma tid härrör också hans första daterade runuppteckningar. Dessa finns i handskriften Fa 6, där de ingår i den del som han själv kallade ”Liber 1” och som utgörs av hans egenhändiga runuppteckningar. Inskrifterna återges här inte med teckningar utan med runor i raka rader och med korta platsangivelser. Även i detta fall handlar det för det mesta om renskrifter. Detta framgår inte minst av de första sidorna som omfattar de runstenar som han såg under 1594 och där runtecknen är prydligt textade och försedda med seriffer. Denna avdelning omfattar åtta sidor och inskrifterna är numrerade från 1 till 43, även om han på slutet har gjort några ändringar i nummerföljden och även så sent som 1638 lagt till en inskrift.

För flera av uppteckningarna anges datum, men ordningen dem emellan visar att boken inte återger runstenarna i den ordning som Bureus kan ha sett dem. Den första inskriften i samlingen är en runsten från Alunda kyrka (U 1129), som han ska ha besökt den 29 april 1594 och som kan vara den första runsten efter den i Riddarholmskyrkan som han har avtecknat. Stenen i Riddarholmskyrkan dyker däremot först upp på den näst sista sidan i lägget under nummer 38 och då utan någon uppgift om tidpunkten.

Med hjälp av de datum som Bureus har antecknat kan man följa honom i spåren. Den 29 april befinner han sig alltså i Alunda och han avtecknar då också en annan runsten vid kyrkan. Sedan beger han sig norrut och besöker den 30 april Skäfthammars och Valö socknar. Den 4 maj är han i Hargs socken. Den 6 maj besöker han prästgården i Hökhuvuds socken, men påföljande dag, den 7 maj, är han tillbaka i Alunda. Samma dag besöker han också Tuna socken och därifrån reser han sedan vidare mot Uppsala. Den 8 maj är han vid Stavby kyrka, den 9 maj passerar han genom Rasbo och Vaksala socknar för att slutligen den 10 maj avteckna två runstenar i golvet till Uppsala domkyrka.

Under denna knappt två veckor långa resa hade han enligt anteckningarna besökt åtminstone 18 runstenar och stiftat bekantskap med runor av skiftande slag. På Krogstastenen (U 1125) i Tuna hade han mött urnordiska runor – en runvariant som han aldrig kom att genomskåda – och på runstenen i Hargs skog (U 595) hade han sett runor av medeltida typ. På den ena sidan av Örbystenen i Rasbo (U 1011) hade han funnit en inskrift där samtliga runor var spegelvända och från en av stenarna i Alunda kyrka (U 1126) hade han skrivit av en runtext utan språklig mening. På en runsten som satt i kyrkogårdsmuren vid Vaksala kyrka (U 963) hade han till och med noterat att det fanns röd färg i en del av ristningslinjerna. Det är inte så svårt att förstå att Bureus efter denna resa kom att viga sitt liv åt att försöka genomskåda runornas hemligheter.

Tidigare hade han sannolikt bara känt runskriften genom det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus hade låtit trycka i Rom 1554 och 1555 samt genom en kort undervisning i runkunskap som hade författats av ärkebiskopen Laurentius Petri. Den senares bror, reformatorn Olaus Petri, hade dessutom på utsidan av sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm skrivit en kort sentens med runor med det lite udda budskapet ”Skäggig haka passar inte väl i dans”. Kanske hade Bureus vid denna tid också lärt känna dalrunorna genom dalkarlar som var på arbetsresor till Stockholm och Uppsala.

Man kan undra varför Johannes Bureus började sina systematiska runstensundersökningar just i Alunda, som ju ligger hela tre mil från Uppsala och som inte heller tillhör de mer runstensrika bygderna i Uppland. Kanske finns svaret i hans förehavanden under föregående år. Mellan den 25 februari och den 20 mars 1593 deltog han som notarie vid Uppsala möte, då det beslutades att den svenska kyrkan hädanefter skulle vara evangelisk-luthersk och där den Augsburgska bekännelsen antogs. Bland de trehundra präster som undertecknade slutdokumentet fanns kaplanen i Alunda, som skriver sig ”Nicolaus Pauli in Adhelunda”. Man kan spekulera i om Bureus kan ha träffat denne Nicolaus på mötet i Uppsala och om det var han som berättade om de runstenar som fanns i hans hemtrakter.

Nästa gång Bureus har angett ett datum för en runstensundersökning i sin handskrift är den 27 juni och han har då upptecknat runorna på två runstenar i Vassunda socken söder om Uppsala. Kyrkoherde i Vassunda var vid denna tid hans styvfar Olaus Jonæ och förmodligen har Bureus under denna sommar vistats en tid hos honom. De sista daterade runstensuppteckningarna är från den 14 juli och han har då rest vidare söderut och besökt Odensala, Norrsunda och Eds socknar och bland annat sett det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed (U 112).

Detta är det sista datum i handskriften som avser 1594, men om man på en karta prickar ut samtliga inskrifter som förekommer på de nämnda sidorna, får man en klarare bild av hans förehavanden. Många av de odaterade runuppteckningarna härrör från socknarna runt Vassunda, där styvfadern bodde, medan de övriga följer vägen söderut mot Stockholm. Förutom resan tur och retur upp till Alunda under våren är det tydligt att hans iakttagelser måste ha gjorts vid resor företagna i samband med andra uppgifter. Vassunda prästgård låg intill den gamla Stockholmsvägen och många av de runstenar som han har undersökt stod resta intill denna väg som exempelvis U 418 vid Brista i Norrsunda, U 276 vid Hammarby i dagens Upplands Väsby och den sedan länge försvunna U 122 vid Järva krog i Solna.

Bureus skulle alltså ha flyttat till Uppsala för det tilltänkta bibeltryckets skull, men flyttningen av tryckeriet dröjde. Redan 1593 hade han dock blivit involverad som ”corrector” vid utgivningen av besluten från Uppsala möte och den Augburgska bekännelsen i den så kallade Confessio fidei. Boken trycktes i Stockholm, men tryckningen fullbordades inte förrän i juli 1594. Detta uppdrag måste ha gett Bureus anledning till upprepade resor till Stockholm, vilket alltså även avspeglas i hans första runuppteckningar.

Sex av de runstenar som Bureus såg 1594 finns inte längre kvar. Det gäller inte bara runstenen i Riddarholmskyrkan (U 54), utan även den runsten som han läste i Alunda kyrka (U 1129). I detta fall är han dessutom den enda källan till inskriften. Den har efter hans uppteckning uppfattats på följande sätt:

þilfr + lit + risa + stain + at + stibkarl + broþur + sin + uk + sluþ + iku +
”Tolv(?) lät resa stenen efter stibkarl, sin broder och …”

Som synes är det en hel del som inte har kunnat tolkas, vilket bland annat gäller den dödes namn som ska ha varit stibkarl. Otto von Friesen föreslog 1912 att det kunde vara felläst för stirkarl och att det skulle handla om ett Styr-Karl med betydelsen ’den orolige, bullersamme Karl’. Förslaget verkar inte ha vunnit någon anslutning bland senare forskare. Ett ord styrkarl ’karl som styr något’ finns visserligen belagt i nusvenskan, men enligt SAOB är det äldsta exemplet från 1896, så denna möjlighet ska man nog bortse från.

Det kan noteras att det föregående ordet egentligen inte är tecknat som at hos Bureus utan som tt , där den första t-runan bara har en bistav till vänster. Kanske har bistaven i a suttit högt upp eller också har kanten på stenen varit skadad så att den övre delen av huvudstaven saknades. Om man antar att något liknande har varit fallet med runorna t och l i stibkarl blir resultatet *saibkarn. Detta ser kanske inte heller ser så lovande ut, men om man dessutom gissar att bistaven i k har varit en naturlig fåra uppstår en runföljd *saibiarn, som motsvarar det välbekanta namnet Sǣbiǫrn ”Säbjörn”. Frågan är dock om man verkligen ska tillåta sig sådana ingrepp i Bureus läsning.

De sista runorna sluþ + iku antog von Friesen kunna svara mot ”Ingas styvson”. Bureus sluþ ligger visserligen ganska långt från den förväntade skrivningen av det antagna ordet (stiub), men tolkningen är nog inte osannolik om man tänker sig att det även här kan ha funnits skador. Full visshet kan givetvis endast nås om stenen åter skulle komma i dagen. Tills dess är vi hänvisade till det som Bureus iakttog för 430 år sedan.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. De ovan nämnda handskrifterna av Johannes Bureus kan alla läsas digitalt i Manuscripta på Kungliga bibliotekets hemsida. Dessa ingår i ett stort digitaliseringsprojekt RiViH – Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta Historia, som just nu genomförs som ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket med finansiering från Vitterhetsakademien. Läs mer om detta projekt här. DS.

Inlägget Johannes Bureus första runresa dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Riksantikvarieämbetet har nyligen haft möjlighet att tillbringa en dag på konstnärshemmet Brucebo utanför Visby för att testa ett nytt spännande analysinstrument.

Utrustningen som läser av ytor med en liten röntgenstråle för att identifiera grundämnen kallas för XRF (röntgenfluorescens) och ingår i en fortsatt satsning för att kunna tillgängliggöra avancerad specialutrustning genom samarbeten med Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium.

Instrumentet är en del i laboratoriets roll som nationell resurs, och ska kunna transporteras till ett museum, en kyrka, eller annan plats där det finns objekt som inte är möjliga att flytta till ett laboratorium.

Vår nya XRF har landat – En Crono makro-XRF från Bruker med mäthuvud på motoriserat bordsstativ. Foto: Tom Sandström (CC BY).

Ett mobilt instrument för känsliga föremål

På Brucebo har utrustningen testats för att säkerställa att den enkelt kan packas ner och transporteras, för att sedan smidigt sättas upp i olika miljöer. Instrumentet har en relativt liten mätpunkt, ner till 0,5 mm, vilket är viktigt när man vill urskilja mindre detaljer.

Det som är mest intressant är att man snabbt kan skanna en yta upp till 60 X 45 cm, vilket i praktiken betyder att man kan analyser ett helt konstverk i den storleken på bara några timmar utan att ta prov eller ens behöva vidröra ytan. Instrumentet förflyttar sig då över ytan och bygger upp en karta från flera tusen mätpunkter.

Instrumentet på plats vid Brucebo redo för analys. Foto t.v.: Magnus Mårtensson (CC BY). Foto t.h.: Elyse Canosa (CC BY).

På Brucebo – ett konstnärshem från förra sekelskiftet

Brucebo är museum för den kanadensiska impressionisten William Blair Bruce och hans fru Carolina Benedicks-Bruce, en av våra svenska kvinnliga pionjärer inom skulptur. När Carolina påbörjade sina studier 1881 på Kungliga konstakademin så var hon bara den tredje kvinnan att lyckas tränga igenom denna då mansdominerade domän.

Här valde vi att titta på en del av ett porträtt som William målat av sin fru, en hyllning till Carolina som konstnär.

Carolina framför Sankt Göran och draken, penslar i hand, och med en av hennes skulpturer vid sin sida (William Blair Bruce, 1899). Bilden till höger visar området som analyserats. Foto: Tom Sandström (CC BY).

En karta för varje grundämne avslöjar konstnärens palett

På endast 40 minuter har vi kunnat läsa av och kartlägga vilka olika grundämnen som finns inom ytan och därmed kunnat identifiera flera av färgerna som konstnären haft på sin palett. Förekomst av kvicksilver avslöjar det röda pigmenten cinnober. Blyvitt, ett annat giftigt pigment, förekommer fortfarande under den här tiden men här har William använt zinkvitt för alla vita områden, även om vi ser att det finns blyvitt i grunderingen. Andra färger som vi kan se är koboltblått och kadmiumgult. Genom att studera kartorna kan man se var och hur olika färger har applicerats och blandats, och även se att det finns dolda underliggande penseldrag i olika färger som använts för att bygga upp motivet.

Förekomst av grundämnena zink (Zn), kvicksilver (Hg), kobolt (Co) och kadmium (Cd) kartlagda. Ljusare partier visar högre koncentrationer. Genom att färglägga kartorna blir det tydligt var olika pigment förekommer och hur motivet har byggts upp. Foto: Tom Sandström (CC BY)

Inte bara målningar

 Instrumentet är lika användbart för att utföra metallanalyser på arkeologiska föremål, hitta färgrester på runstenar, eller för att fastställa förekomst av skadliga ämnen som arsenik som kan ha applicerats förr i tiden för att skydda samlingar från insektsangrepp. Utrustningen kommer att vara tillgänglig genom Riksantikvarieämbetets gästkollegeprogram.

Tom Sandström är utredare vid Riksantikvarieämbetets kulturarvlaboratorium.

Inlägget Med vår nya XRF kan vi skanna en hel målning dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Förra veckan var Laila Kitzler Åhfeldt och jag i Hälsingland för att tillsammans med Henrik Zedig från Länsstyrelsen i Västra Götaland 3D-skanna samtliga bevarade runstenar i landskapet. Till dessa hör en av landets största: den 3,43 meter höga och 2,85 meter breda runstenen på Hälsingtuna kyrkogård. Stenen är verkligen en bjässe och det är inte för intet som man har trott att jättar har varit i farten.

Stenen avbildades första gången för 424 år sedan av Johannes Bureus under hans norrländska resa 1600–1601 och den stod då på samma plats som den gör idag. I sin handskrift F.a. 5 (nu i Kungliga biblioteket) skriver han att stenen är ”Den de kalla Trones fotestöd i Ångedal”. Vad som menas med detta lite kryptiska namn på stenen framgår av en relation till Rannsakningarna daterad den 16 oktober 1684 och insänd till Antikvitetskollegiet av kyrkoherden i Tuna, Johan Arnæsius:

”En stor höögh häll ähr skrifwan medh Runska bockstäwer på och ähr ståendes i kiykio Gården uprester, och der ligger en stoor Jätte och Spiäner Emot hellän.”

Trone var alltså namnet på denna jätte. Olof Broman berättar senare i Glysisvallur att stenen enligt sägen var rest av en jätte, som uppenbarligen har tillhört de mer storväxta. Han ska nämligen då han begravdes på kyrkogården ha räckt ”ifrån kyrkomuren ut til thenna Runohällan, 42 alnar” det vill säga nästan 25 meter.

Runstenen i Hälsingtuna är översållad av så kallade hälsingerunor eller stavlösa runor som de i dag ofta kallas, en sorts runstenografi som bygger på principen att den lodräta staven i runorna i regel har uteslutits. Detta var ett fullständig okänt runsystem för Bureus när han kom till Hälsingland och han lyckades aldrig genomskåda det. Däremot gjorde han en noggrann teckning av stenen, som än i dag är av stort värde.

Bureus skulle återvända till Hälsingtuna fyra decennier senare – 1641 – men utan att kunna lösa hälsingerunornas gåta. Det blev i stället matematikprofessorn Magnus Celsius i Uppsala som 1674 fann lösningen, enligt egen uppgift ”efter tusen försök”. Tillsammans med ritaren Petter Lang reste han också till Hälsingland och gjorde då bland annat en ny teckning av Hälsingtunastenen. Denna reviderades 1724 av sonen Olof Celsius i samarbete med den idag mer namnkunnige brorsonen Anders Celsius.

År 1763 företog en av Bureus efterträdare, Nils Reinhold Brocman, en resa till Hälsingland tillsammans med ritaren Olof Rhen. Det huvudsakliga uppdraget var egentligen att undersöka sanningshalten i uppgifter om att ett skelett av jätte hade påträffats i Forsa socken, men de passade också på att göra annat. Bland annat besökte de Hälsingtuna och Brocman konstaterade då att ”Tuna Stenen är nu oläslig”.

Många är de som sedan dess har prövat sina krafter på den svårlästa inskriften som exempelvis Nils Johan Ekdahl 1830, Carl Säve och Lars Landgren 1851, Sophus Bugge 1876 och Otto von Friesen 1903 och 1910. Den senaste undersökningen gjordes av representanter för Runverket 1988–89 och ligger till grund för den läsning som i dag finns i Samnordisk runtextdatabas och i söktjänsten Runor. Den lyder:

[…-…l]f runaʀ sun lina (s)tin þina f…(þ)… sum sunan i na… fur ¶ …a…i(þ)bnu + a…t… st[in þina] aftiʀ sunu sina þria hruþmar in þ(o)…flt · uma(h)l ¶ … ¶ in brusi asbiarnaʀ sun fa[þ]… : runaʀ þi… ¶ … raþa ·

Av detta har endast brottstycken kunnat översättas:

”… runor/Alvruns(?) …, Lines son, denna sten … som söderifrån/söderut i … denna sten efter sina tre söner: Rodmar och … Men Bruse Åsbjörns son skrev dessa runor … tyda(?).”

Jag har genom åren besökt Hälsingtunastenen flera gånger och då noterat att det finns spår av fler runor än vad som framgår av den officiella läsningen. Bland annat upptäckte jag för några år sedan att ett par linjer till vänster på stenen som vid första påseende lätt kan tas som rester av ornamentik egentligen är runor och att de tillsammans med en ouppmålad n-runa bildar ordet sun dvs. ”son”.

En svårighet vid läsningen av runorna är att stenytan under lång tid har täckts av en allt tjockare lav. Nyligen har denna påväxt genom Länsstyrelsens försorg blivit avlägsnad och det är nu lättare att se ristningsspåren, även om det ofta krävs att solen faller i en sned vinkel över stenytan.

Vi hade för säkerhet skull avdelat en hel dag för att skanna de två runstenar som finns vid Hälsingtuna kyrka, men vi blev faktiskt klara med den stora stenen redan till lunch trots att vi hade problem med just solen. Laserskannern gillar till skillnad från runforskaren inte direkt solljus på en ljus stenyta, utan vill helst ha den i skugga, något som vi fick avhjälpa med ett paraply.

Att stenen nu finns 3D-dokumenterad är mycket viktigt, eftersom ristningsytan grusar och vittrar, något som inte alls är något nytt fenomen på denna sten. Otto von Friesen, som en gång hade uppdraget att ge ut Hälsinglands runinskrifter, konstaterade vid ett besök 1903 att ”Inskriften [är] öfverhufvud mycket otydlig”. I september 1910 företog han under två dagar en grundlig undersökning av ristningen tillsammans med bland annat en av sina mest begåvade studenter, Elias Wessén. Stenen stod då så djupt att den nedre delen av ristningen fick grävas fram, vilket tydligen berodde på att ett nästan metertjockt gruslager hade lagts ut över kyrkogården. Om runstenens kondition har han antecknat:

”Stenen är, med undantag av mittpartit, hårt flagrad, så att mångstädes, där på fotografin ristningar angivits, endast botten är synlig, medan de övre delarna bortfallit. Endast kortare bitar av runinskriften äro läsbara[.]”

von Friesens fotografier från denna undersökning, som för några år sedan digitaliserades från hans glasplåtar i Uppsala universitetsbibliotek, visar fler runor än vad som iakttogs vid 1980-talets undersökning, men tittar man närmare på stenen finns de flesta av dessa ännu kvar. Trots den vittring som stenytan har utsatts för och det minst sagt svårlästa runsystemet går det ofta ännu att avgöra vilka fördjupningar som är ristade och vilka som beror på naturen.

Syftet med vår vecka i Hälsingland var inte att undersöka ristningarna utan att 3D-skanna dem. Därför blev det ingen systematisk genomgång av inskriften denna gång. När jag på vårt boende på torsdagskvällen åter betraktade von Friesens fotografier i datorn slogs jag av några detaljer, som jag nog tidigare hade lagt märke till, men aldrig kontrollerat mot själva stenen. Enligt fotografiet ska stavlösa runor även finnas i de smalare slingorna nedtill till vänster om korsets fot. Varför har ingen sett dem sedan dess?

Dagen efter på vägen hem till Stockholm tog jag omvägen via Hälsingtuna kyrka för att titta på stenen ännu en gång och mycket riktigt gick det att läsa precis samma runor som v. Friesen hade markerat. I en av slingorna står …rkial… och i en annan …þan… och spår av ytterligare runor kan ses i anslutning till dessa. Visserligen går dessa brottstycken inte direkt att tolka, även om det är frestande att tänka sig att det första kan ha svarat mot något i stil med [mæ]rki all ”alla märken”.

För att komma vidare krävs nya besök på platsen, som nu också kan förberedas med hjälp av 3D-modellerna. Detta får dock bli en uppgift för kommande år.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mycket av det äldre källmaterialet om Hälsingtunastenen finns i den så kallade F-samlingen i Kungliga biblioteket, som kommer att digitaliseras och göras tillgängligt på nätet genom ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket med finansiering från Vitterhetsakademien.

Nils Reinhold Brocmans resa till Hälsingland 1763 kan man redan nu ta del av genom hans koncept, som skannades som en del av förstudien till detta projekt. DS.

Inlägget Återupptäckta runor på jätterunstenen i Hälsingtuna dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I stigluckan vid Estuna kyrka sitter det fem runstensfragment fastklamrade. Där har de suttit i snart ett sekel – de fyra första sedan 1929, det femte kom dit något år senare. Nu äntligen har det hittats ännu ett fragment, som påträffats vid omläggningen av kyrkogårdsmuren.

Äntligen! I månader har jag varje vecka passerat den lilla vackra medeltidskyrkan i Estuna, en knapp mil norr om Norrtälje, och sett att de lägger om kyrkogårdsmuren. Varje gång har jag undrat om det kommer några runstensfynd och lugnat mig själv med att det är väl känt hur vanligt det är med runstenar i kyrkogårdsmurar vid medeltida kyrkor. Estuna är dessutom känt för andra fina fynd, i synnerhet för ett depåfynd av spjutspetsar och pilspetsar som gjordes på kyrkogården 1964.

Och nu kom det! Det handlar om ett runstensfragment av röd sandsten, cirka 33×36 cm stort, som visserligen saknar runor, men med en fågel! Sent en onsdag kväll den 16 oktober skickar Länsstyrelsen i Stockholm ett e-postmeddelande till oss. Jag fick läsa om fyndet på torsdagen, och en solig förmiddag, dvs. i fredags, åkte jag dit för att granska fyndet.

På det första fotot jag hade sett framträdde egentligen bara en slinga och lite vagt i hörnet någon mer ornamentik. Det såg lovande ut, men stenen behövde ändå ses för att kunna avgöra att det är en del av en äkta, forntida runsten.

På plats fick jag träffa Martin Johansson, kyrkogårdsansvarig  vid Svenska kyrkan, som också visade mig fyndplatsen. Fragmentet låg högt upp i kyrkogårdsmuren 1 m söder om stigluckan med ristningssidan nedåt, där det hittades den 14 oktober av anställda vid Bohusläns stenmontering, som jag också fick träffa.

Så fort Martin bar ut stenen i solljuset framträdde den fina bakåtvända fågelklon, som gjorde det hela mer intressant – det finns nämligen fåglar på två av de tidigare fragmenten i Estuna, U 574 och U576.

Rovfåglar i Estuna

Här i Estuna handlar det om rovfåglar. På U 574 hugger en fågel klorna rejält i en smal orm. Sigmund Oehrl skriver om just denna sten att det kan symbolisera Kristus som besegrar djävulen och att det är ett gammalt och mycket utbrett motiv med ursprung i klassisk tradition och romersk kejsarikonografi .

På U 576B sitter fågeln på ett kors. Den borde sitta i toppen kan man tycka, som tjädertupparna gör på Södertörn, men det kan inte helt avgöras. Jag tycker att böjen på runbandet talar emot det. Den här fågeln ser också mycket mer ut som en rovfågel med sin framåtböjda rygg, som om den sitter och hackar i något.

Det är faktiskt möjligt att nyfyndet är en del av samma runsten: de har samma bredd och rundning på slingan och fragmenten har ungefär samma tjocklek. Dessutom har de en liknande stratifiering i sandstenen med röda och blekgula ränder, som man ser i brottytorna.

Fågelsymbolik på runstenar

Fåglar på runstenar kommer i olika skepnader och med viss artrikedom.

På Södertörn finns det något som liknar tjädertuppar, se till exempel Sö 270  i söktjänsten Runor (och även Sö 245, Sö 247; samt i Sveriges runinskrifter på raa.se: 1933 Bd 3 H3 Södermanlands runinskrifter. ISSN 0562-8016). Detta låg arkeologen Roger Wikell varmt om hjärtat och som han skrivit om i: En hane gal för hedningarna – om kristna runstenar och broar i Haninge (academia.edu).

På gotländska bildstenar finns det ankor, svanar och rovfåglar. På Sparlöstenen, Vg 119 i Västergötland som dateras till 800-talet, verkar en stor trana angripas av ett fabeldjur. Helt klart sitter det i alla fall två fåglar i rån på ett skepp på Sparlösastenen (FIGUR 3).

I Odensala på runstenen U 448 i Harg, ser vi kanske en påfågel (FIGUR 4). Anne-Sofie Gräslund, som har skrivit om fågelsymbolik i en artikel i Situne Dei, berättar att inom tidig kristendom är påfågeln en symbol för odödlighet, återuppståndelse och rentav paradiset, medan tuppar genom sitt galande i gryningen betvingar mörkrets makter. I fornnordisk mytologi är det tuppar som väcker de döda inför Ragnarök.

Förstå fåglarnas språk – ta en slurk drakblod

Så får vi inte glömma den stora Sigurdsristningen, även Ramsundsristningen, Sö 101, där fåglarna talar med Sigurd (eller åtminstone hör han dem snacka) och skvallrar på Regin – Sigurd förstår plötsligt fåglarnas språk när han råkat slicka sig på tummen och få i sig drakblod. På Sigurdsristningen ser vi fåglar i ett träd, varav en med krum rygg och randig stjärt, lite som på Estuna-fragmentet U 576B (FIGUR 5).

När det gäller rovfåglar brukar man också associera till det furstliga nöjet med falkjakt, särskilt om det finns en ryttare med i bilden, även det ett motiv som har mycket gamla anor och som uppträder på varjehanda konstföremål. Om fågelframställningar, deras förebilder och symbolik under järnålder och vikingatid kan man också läsa mer om hos Sigmund Oehrl.

Här hade vi kunnat stanna länge i fåglarnas värld. Lite konstigt är det att runstensfragmentet kunde ligga obemärkt så högt upp och så nära där kyrkobesökare passerar, men egentligen är det inget som förvånar när det gäller runstenar. Ibland verkar de ha osynlighetsmantel.

Lästips

• Gräslund, Anne-Sofie (2006), ’Wolves, serpents, and birds: their symbolic meaning in Old Norse belief’, Old Norse religion in long-term perspectives.: origins, changes, and interactions : an international conference in Lund, Sweden, June 3-7, 2004. S. 124-129.
• Gräslund, Anne-Sofie (2014). En påfågel i Odensala?: några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg. Situne dei (2006). 2014. S. 22-31.
  Situne-dei-2014_Graeslund (pdf)
• Oehrl, Sigmund (2020). “I am Eagle” – Depictions of raptors and their meaning in the art of Late Iron Age and Viking Age Scandinavia (c. AD 400–1100) [Elektronisk resurs]. I: Raptor on the fist falconry, its imagery and similar motifs throughout the millenia on a global scale, Grimm, Oliver (red.). Kiel: Wachholtz Verlag.
  urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-188447 (diva-portal.se)
• Wikell, Roger (2009). En hane gal för hedningarna – om kristna runstenar och broar i Haninge. Bro till evigheten : brons rumsliga, sociala och religiösa dimension under vikingatid och tidig medeltid : ett symposium på Såstaholm, Täby den 3-4 april 2009 arrangerat av Stockholms läns museum. S. 61-73.
  (99+) En hane gal för hedningarna – om kristna runstenar och broar i Haninge | Roger Wikell (academia.edu)

Laila Kitzler Åhfeldt är docent i arkeologi  och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Inlägget Nyfynd av runstensfragment i Estuna, Roslagen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Fotografier är en viktig del av vårt kollektiva visuella minne. Vi i är skyldiga kommande generationer att omhänderta, bevara och vårda fotografier, likaväl som annan historisk och nutida dokumentation. Men, idag fungerar det inte alltid så bra. Framför allt när det gäller enskilda fotografers samlingar finns det en hel del att förbättra.  Dessa bildsamlingar är oftast utspridda på olika museer, arkiv och stiftelser eller hos privatpersoner, vilket leder till svårigheter för allmänheten att hitta och ta del av fotografierna.   

Som fotograf eller som anhörig till en fotograf som gått bort är det inte självklart vart du kan vända dig för att lämna in fotosamlingar för bevarande. Många bildsamlingar blir därför ofta kvar stående på en vind eller i en källare hos någon anhörig och omhändertas därför inte på rätt sätt. Bilder riskerar att förstöras och glömmas bort

1993 inrättades ett Fotosekretariat på Nordiska museet, där representanter inom det fotografiska området samverkade och försökte lösa frågor som rör fotografi. De fick mycket gjort, men ändå lades det ned under 2011.

Hur kan vi rädda och bevara våra fantastiska bildskatter som finns runt om i landet? Önskemålet från flera röster inom fotovärlden är en gemensam nationell strategi. Men, vem/vilka institutioner ska ansvara för det?

Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige, med många både privata fotografer och institutioner som medlemmar, har i många år kämpat med att lyfta fram och synliggöra de här problemen.

Det här är temat som vår gäst Eva Dahlman, fotohistoriker, etnolog och hedersdoktor på humanistiska fakulteten  vid Stockholms universitet samtalar om tillsammans med Annelie von Wowern, arkivpedagog och bildarkivarie på Riksantikvarieämbetet.

Häng gärna med och lyssna!

Välkommen att botanisera vidare på vår bildplattform i Flickr Commons. Där finns ett urval av bilder av de fotografer som nämns i podden.

I arkivets sökportal Arkivsök på Riksantikvarieämbetets hemsida hittar du många av arkivets bildsamlingar med bilder i digital form.

Programledare är Annelie von Wowern. Avsnittet är inspelat av Roger Magnusson. Redaktör är Annelie von Wowern. Producent för K-podd är Erik Larsson.

Inlägget K-podd 84: Arkiv special – Fotografier, en del av vårt visuella kulturarv dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Under 2024 går startskottet för EU:s nya forskningsinfrastruktur för heritage science. Infrastrukturen, kallad E-RIHS, är tänkt att bli ett nav för tvärvetenskaplig forskning inom exempelvis konsthistoria, arkeologi och konserveringsvetenskap. 14 europeiska länder deltar aktivt – dock inte Sverige som än så länge endast har observatörsstatus.

Etableringen av E-RIHS är resultatet av drygt två decenniers forskningssatsningar inom EU. Den senaste satsningen, Iperion HS, avslutades 2023, då för första gången svenska organisationer och forskare deltog.

Vi har frågat några deltagare om deras erfarenheter av Iperion HS

Hur fungerar det europeiska forskningssamarbetet inom heritage science? Vilka fördelar finns? Hur ser de på behovet av E-RIHS och ett eventuellt svenskt deltagande?

Magnus Lundgren, föreståndare SciLifeLab Ancient DNA

Vad gör SciLifeLab Ancient DNA?

Ancient DNA i Uppsala är ett laboratorium för analys av DNA i arkeologiskt material. Vi är en enhet inom SciLifeLab, som är en nationell forskningsinfrastruktur. SciLifeLab ingår också i Swedigarch, Vetenskapsrådets forskningsinfrastruktur för digital arkeologi.

På vilka sätt rör verksamheten kulturarvsforskning?

Vi erbjuder analyser av forntida DNA, huvudsakligen för akademiska forskare i Sverige och internationellt, men vi stödjer även exempelvis museer och uppdragsarkeologi. Området har expanderat kraftigt under de senaste 5–10 åren. Nya analysmetoder har gjort DNA-analyser betydligt billigare och mer tillgängligt än tidigare.

Forntida DNA skiljer sig från mer nutida genetiskt material, eftersom det ofta är nedbrutet och uppblandat med andra organismer. Vi arbetar därför i särskilda rensrumslaboratorier, som är kostsamma och dyra för enskilda forskare.

Vilken roll har SciLifeLab haft inom Iperion HS?

Jag hörde först talas om Iperion HS inom nätverket Heritage Science Sweden. Iperion HS är en typ av samarbete där vi gärna vill vara verksamma.

Vi har deltagit i den del av programmet som kallas Fixlab där vi erbjudit så kallad transnational access, det vill säga att utländska forskare har kunnat söka ekonomiskt stöd från Iperion HS för att komma till oss och göra DNA-analyser på sitt material.

Vi har hjälpt till med analyser i fem projekt, bland annat har forskare från Danmark, Malta, Tyskland och Ukraina varit hos oss. Det mesta har handlat om humanarkeologi, framför allt frågor om migrationsmönster och olika folkgruppers ursprung där analyser av forntida DNA är värdefullt och bidrar med ny kunskap. Bland annat om hur omfattande den förhistoriska migrationen i Europa faktiskt var.

Vad har deltagande i Iperion HS betytt för SciLifeLab?

Det har varit värdefullt, både vetenskapligt och tekniskt.  Alla interaktioner med forskare gör att vi bättre förstår vilka behov som finns, och hur vi kan vägleda användare till rätt analyser. Det som framför allt har varit spännande har varit att få en chans att träffa olika forskare och diskutera vetenskapliga frågeställningar, istället för att endast erbjuda en analysservice där vi levererar resultat och data.

Vilket behov i Sverige ser du för framtiden inom heritage science och kulturarvsforskning?

Ska vi få en bättre förståelse av kulturarvet behöver vi beforska det mycket bättre än idag. Ofta krävs multidisciplinära analyser för att öka kunskapen. Idag finns Kulturarvslaboratoriet, som är väletablerat, och även några andra laboratorier i Sverige. Men forskningen riskerar att bli splittrad och beroende av att man råkar känna rätt person. Vi skulle behöva bättre koordinering, en central punkt, som underlättar för alla verksamma inom heritage science att träffas och utbyta erfarenheter. I bästa fall får vi till stånd en svensk infrastruktur inom heritage science, som erbjuder både finansiering, vägledning och stöd.

Thea Winther, konservator och utredare Riksarkivet

Hur skulle du beskriva dina arbetsuppgifter och ditt intresse för kulturarvet?

Jag har arbetat på Riksarkivet sedan 2016. Jag är utredare inom bevarande, men jag har också ansvar för analytiska frågor. I grunden är jag utbildad konservator, men jag har även studerat kemi på KTH. Jag har alltid varit intresserad av naturvetenskapliga analysmetoder.

Varför sökte du och din organisation stöd från Iperion HS?

På Riksarkivet och i arkiv i övriga Norden finns pergamentblad från tusentals medeltida handskrifter, så kallade bokfragment. De är skrivna på latin och ingick ursprungligen i böcker från kyrkor och kloster. Men efter reformationen under 1500- och 1600-talen förstördes många av dessa gamla böcker och man återanvände delar av handskrifterna som omslag för den svenska förvaltningens räkenskaper. Vi vill lära oss mer om dessa handskrifter, bland annat om de färger och pigment som använts på pergamenten.

Jag kände till Iperion HS sedan tidigare. Så vi skrev en ansökan för att få hjälp inom programmets mobila analys, Molab, och fick så småningom beviljat stöd.

Vad har deltagande i Iperion HS betytt för Riksarkivet?

Det var en fantastisk möjlighet att få tillgång till fem olika analysinstrument för vårt projekt! Resultaten blir alltid bättre när flera analyser kompletterar varandra. Bland annat fick vi tillgång till instrument för bildanalys med så kallad hyperspektral avbildning och elementanalys med röntgenfluorescens, XRF.

De experter som kom till oss på Riksarkivet hade stor erfarenhet av liknande pigmentanalyser, och det underlättade projektet. Det var en ynnest och väldigt stimulerande att få möjlighet att diskutera frågeställningar och resultat på detaljerad nivå.

En annan stor fördel var att både instrument och expertis kom till oss på Riksarkivet, bland annat från Italien. Handskrifterna är känsliga och det är väldigt krångligt att förflytta dem.

Vilka resultat fick ni från ert projekt?

Våra analyser bidrog till en ökad förståelse för Riksarkivets bokfragment, men också till en ökad förståelse av medeltida handskrifter generellt. Vi kunde konstatera att de pigment och färgämnen som använts i våra handskrifter är likartade det man tidigare har sett i annat medeltida material.

Vårt projekt inom ramen för Iperion HS bör ses som ett stickprov. Vi hade tillgång till instrumenten under två veckor. Men våra resultat kan, i framtida bredare forskningsprojekt om medeltida handskrifter, bidra till frågeställningar kopplade till handel, hantverk och produktion av färger.

Upplevde du några utmaningar med ert deltagande i Iperion HS?

Nej, alla de jag kontakter jag hade med programkansliet var väldigt serviceinriktade. Sedan ska man ju som forskare leverera resultat, det kan vara en utmaning. Hittills har vi skrivit en artikel och en rapport. På sikt ska vi också få ut resultaten som open data. Det var ett krav från EU för att få stöd.

Vilken betydelse, enligt dig, har det svenska deltagandet i Iperion HS haft för svensk kulturarvsforskning?

Det finns en stor utvecklingspotential för heritage science i Sverige. Vi har inte samma tradition som i många andra europeiska länder. Men som brukare har jag sett att EU:s forskningsprogram erbjuder fantastiska möjligheter till samarbeten. Därför är det jättekul att Sverige är på väg in i det europeiska samarbetet kring heritage science. Jag hoppas verkligen att vi fortsätter att vara en del av den nya infrastrukturen E-RIHS!

Lucrezia Milillo, University of St Andrews

Hur skulle du beskriva dina arbetsuppgifter och ditt intresse för kulturarvet?

Jag är doktorand vid institutionen för socialantropologi vid University of Saint Andrews. Jag studerar khipus, färgglada knutna trådar som använts som skriftspråk i Anderna under många hundra år och framför allt i Inkariket under 1400- och 1500-talen.

Det finns mycket som vi ännu inte vet om khipus, och jag behöver samarbeta med andra forskare för att identifiera vilka material, färgämnen och fibrer som användes. Sådan kunskap är nödvändig för att jag som antropolog ska kunna ställa relevanta forskningsfrågor om khipus och dess användning.

På vilket sätt har du haft stöd av Iperion HS?

För några år sedan, när jag undersökte hur Iperion HS kunde hjälpa mig, kontaktade jag projektets helpdesk. De kopplade ihop mig med olika forskare i Europa, bland annat med Marei Hacke, som då arbetade på Kulturarvslaboratoriet i Visby. Marei blev intresserad av mina antropologiska frågor, och laboratoriet hade analysutrustning som kunde hjälpa mig. Så vi började samarbeta och jag fick finansiering för ett forskningsprojekt från Iperion HS.

Som ett led i projektet besökte jag Riksantikvarieämbetet i Visby 2022, men även Heritage Science Laboratory i Ljubljana, Historic England Fort Cumberland Laboratory och Italian National Institute for Nuclear Physics i Florens.

Vad lärde du dig vetenskapligt av Iperion HS-projektet och samarbetet med Riksantikvarieämbetet?

Efter analyserna vid Kulturarvslaboratoriet har vi kunnat publicera de första data någonsin om khipu-färgämnen. Dessutom tog Marei Hacke och Sara Norrehed från Riksantikvarieämbetet med sig utrustning till Världskulturmuseet i Göteborg för att analysera några av museets khipu-föremål. Vi lyckades då avslöja närvaro av en tråd som var dold. Det var en viktig upptäckt, eftersom strukturen hos föremålen är en grundläggande aspekt för att förstå dess teckensystem.

Vilken är den största fördelen med att få finansiering från Iperion HS?

Att det ger möjligheter för samarbete. Många naturvetenskapligt inriktade forskare är inte bekanta med khipus, och jag själv känner inte till vilka analysmetoder som finns. Samarbete förutsätter både dialog och kompromisser, vilket i sin tur väcker nya frågor och ger nya perspektiv – hos alla parter. Det är så kunskap produceras. Hela denna process var väldigt spännande!

Varför är det viktigt att etablera en europeisk forskningsinfrastruktur inom heritage science?

En av de viktigaste aspekterna är att möjliggöra för unga forskare att blomstra. Det är svårt att ha råd med analyser, särskilt för forskare som nyss påbörjat sin karriär, som kanske har bra idéer men saknar tillgång till finansiering.

Utan en infrastruktur finns risk att kulturarvssektorn förlitar sig enbart på etablerade forskare, sådana som redan har uppmärksammats och/eller är en del av en institution. En infrastruktur kan stödja även unga forskare och det tror jag är väldigt viktigt!

Sara Norrehed, utredare Riksantikvarieämbetet

Beskriv dina arbetsuppgifter och på vilket sätt det rör kulturarvsforskning?

Jag är utbildad naturvetare och kemist men har under ungefär 10 år arbetat med tvärvetenskaplig kulturarvsforskning. I Kulturarvslaboratoriet jobbar jag bland annat med att göra naturvetenskapliga analyser av kulturarvsföremål. I mångt och mycket innebär mitt arbete att jag får vara en bro mellan naturvetenskap och humaniora. Jag jobbar också med att öka närvaron och kunskapen om heritage science som forskningsfält i Sverige, bland annat genom att delta i våra svenska nätverk och vara svensk representant i Iperion HS och E-RIHS.

Vilken roll har Riksantikvarieämbetet haft i Iperion HS?

Riksantikvarieämbetet har dels fungerat som koordinator för den svenska noden inom Iperion HS och så har Kulturarvslaboratoriet ingått i den del av projektets infrastruktur som kallas Fixlab. Vi har erbjudit europeiska forskare tillgång till våra analysinstrument och vår expertis. Dessutom har vi deltagit i andra aktiviteter, till exempel standardiseringsarbete kring hur vi kan dela forskningsdata mellan institutioner även om vi inte använder exakt samma instrument eller mjukvaror.

Vilken betydelse har deltagande i Iperion HS haft för Kulturarvslaboratoriet och Riksantikvarieämbetet?

För Kulturarvslaboratoriet har medverkan varit betydande och positiv av flera anledningar! Möjligheten att delta i internationella samarbeten och lära av andra laboratorier och forskare har varit en nyckelaspekt. Eftersom Kulturarvslabbet fungerar som en nationell resurs kommer också våra nya kunskaper och kontakter de som utnyttjar vårt labb till gagn. För svenska kulturarvsinstitutioner har deltagandet inneburit tillgång till metoder, analysinstrument och experter som har möjliggjort projekt som annars inte hade varit genomförbara. Erfarenheterna från Iperion HS har också gett insikt i hur europeiska samarbetsprojekt och infrastrukturer fungerar och vad som krävs för att de ska vara givande.

Vilken betydelse, enligt dig, har det svenska deltagandet i Iperion HS haft för svensk kulturarvsforskning?

Iperion HS och liknande satsningar är mycket positivt för tvärvetenskaplig kulturarvsforskning i Sverige. Dels är konceptet att vi delar resurser mellan institutioner i hela Europa en demokratisk fråga, alla har möjlighet att delta och få tillgång till viktiga men för den enskilde kostsamma anläggningar. Tvärvetenskaplig kulturarvsforskning pågår överallt i Sverige, men vi har ingen stark sammanhållning, projekt som Iperion HS skapar möjligheter att samla fler under samma paraply och stärker därför även våra kontakter inom landet.

Iperion HS var det sista i en lång rad EU-program inom heritage science. Under 2024 är det tänkt att en ny permanent europeisk forskningsinfrastruktur, E-RIHS, ska starta. Vilka förhoppningar har du på E-RIHS?

Jag hoppas att E-RIHS kommer igång 2024 och möjliggör enkel skapande av samarbeten. E-RIHS kommer fungera på ett liknande sätt som Iperion HS och det har på det stora hela varit ett bra koncept. Min förhoppning är såklart också att också att Sverige blir en fullvärdig medlem!

Om du fick bestämma, hur skulle du vilja förändra möjligheterna att bedriva forskning i Sverige inom heritage science?

Heritage science är ett relativt nytt begrepp i det svenska forskningslandskapet, och det är inte alltid självklart hur man hittar rätt med sin forskningsfråga. En helt avgörande faktor för heritage science är att det finns en arena för naturvetenskap och humaniora att närma sig varandra, det måste finnas en mötesplats, en nod för samordning och stöd. Initiativ som nätverket Heritage Science Sweden och skapandet av en svensk nationell infrastruktur för heritage science är just sådana insatser som syftar till att skapa en sådan nod, och det ser jag verkligen fram emot att vara en del av framöver.

FAKTA Iperion HS

• Iperion HS pågick 2020–2024 och delade ut ekonomiskt stöd till europeiska forsknings- och utvecklingsprojekt inom heritage science.
• Arbetet organiserades i tre plattformar:

FIXLAB Tillgång till analysinstrument och expertis i laboratoriet runt om i Europa.

MOLAB Tillgång till portabla instrument och expertis som kan komma ut på plats till ett föremål.

ARCHLAB Tillgång till data och referensmaterial från arkiv, muséer och forskningsorganisationer.

• 23 länder och 68 partners deltog. Från Sverige deltog Riksantikvarieämbetet (Kulturarvslaboratoriet) som sammanhållande nod samt de tre partnerorganisationerna Göteborgs universitet (Hantverkslaboratoriet), Uppsala universitet (SciLifeLab Ancient DNA) och Umeå universitet (Miljöarkeologiska laboratoriet).
• Budgeten var 6,2 miljoner euro (ingick i EU:s forskningsprogram Horizon).

Läs mer på Iperion HS webbplats

FAKTA E-RIHS startar 2024 – efter decennier av satsningar

EU:s nya permanenta forskningsinfrastruktur för heritage science, European Research Infrastructure for Heritage Science (E-RIHS), startar under 2024. Etableringen av E-RIHS är resultatet av drygt två decenniers forskningssatsningar, varav några exempel är LabsTech (1999–2002), Charisma (2009–2014), Iperion CH (2015–2019) samt Iperion HS (2020–2024).

Läs mer på E-RIHS webbplats

Hitintills publicerade forskningsartiklar från labbet genom IPERION Hs samarbeten

• Heritage | Free Full-Text | Heritage Science Contribution to the Understanding of Meaningful Khipu Colours (mdpi.com)
• Review and interlaboratory comparison of the Oddy test methodology | Heritage Science | Full Text (springeropen.com)

Text: Henrik Lundström, vetenskapsjournalist (CC BY)

Inlägget Ett viktigt steg för heritage science i Sverige – fyra röster om ökat EU-samarbete dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I år (2024) är det andra sommarsäsongen då de digitala surfplattebaserade guiderna används av besökare på Glimmingehus. Surfplattorna är ständigt utlånade, och det är vanligt att besökare ägnar timmar åt att vandra runt inne i borgen med sin digitala guide.

Framför allt är det utländska besökare, inte minst tysk- och danskspråkiga, som använder de digitala guiderna för att få information på sina egna språk. Barnspåret, där borgkatten Jönsson guidar, är särskilt uppskattat i åldersgruppen 5-7 år, både på svenska och danska. De digitala guiderna är också användbara för personer som av olika skäl inte kan gå in i borgen – och det behöver inte alltid handla om rörelsehinder, utan lika gärna om att man har tagit hunden med sig och därför inte kan gå in i borgen.

Under mitt besök en vanlig julidag på Glimmingehus såg jag flera ”hundfamiljer”, där en person stannade utanför borgen med hunden och surfplattan, medan övriga familjemedlemmar gick in i borgen. Om barnet som vid entrén sade “Jag vill inte gå in där, för det finns spöken där inne” sedan gick in eller inte, det missade jag eftersom jag var inbegripen i ett samtal om glappa hörlurar med butikspersonalen. Detta är den svaga punkten hos de digitala guiderna på Glimmingehus: trasiga och glappande adaptrar för de USB-kontakter som ansluter hörlurarna till surfplattorna. Men nu kommer man att göra ett försök med trådlösa lurar, som även om de kommer att kräva en del extra arbete i form av laddning förhoppningsvis kommer att lösa ett irriterande hårdvaruproblem i ett i övrigt välfungerande digitalt verktyg för ökad tillgänglighet.

De digitala guiderna upplevs genomgående som välfungerande och stabila av besökarna. Besökarna tycker också att det är positivt att det finns så mycket fördjupad information samlad och tillgänglig genom appen. Totalt finns det ca. 2 timmars information att lyssna på, och den genomsnittliga användaren utnyttjar hela den tiden, och mer. De digitala guiderna har både förlängt, fördjupat och förbättrat besöksupplevelsen för många, vilket också butikspersonalen som administrerar utlåningen av surfplattorna med guideapp och hörlurar kunnat intyga. Under mitt besök på Glimmingehus samtalade jag både med personal och besökare vid borgen, och här är några exempel på vad besökare sagt om de digitala guiderna, och, nej, jag har inte enbart valt ut positiva kommentarer – jag fick över huvud taget inga negativa kommentarer:

”Without the audioguide, you see only the stones, without history.”

”It’s very useful.”

”The audio is nice to hear.”

”You know where to go.”

”The audio and visibility is good.”

”Very easy to use.”

”Sehr informativ.”

”Man blir mera uppmärksam på detaljer.”

”Man kan gå tillbaka, och gå i sin egen takt.”

”Mera upplevelser.”

”Man kan orientera sig, och vet vad som kommer.”

Ett långsiktigt arbete

De digitala guiderna på Glimmingehus  har utvecklats som en fortsättning av den 3D-dokumentation av borgen genom fotogrammetri som påbörjades hösten 2017 (läs mer om utvecklingsarbetet här: k-blogg.se/2022/11/03/glimmingehus-digitalt-nya-lager-av-tillganglighet-genom-surfplatta-och-app/ och här:  k-blogg.se/2022/05/02/nar-tekniken-kommer-ikapp-behoven-ny-digital-guide-pa-glimmingehus/ ).

De digitala guiderna är ingen statisk, en gång för alla avslutad produkt, utan appen har byggts för att kunna fortsätta att utvecklas, kompletteras och förändras utifrån nya behov, användningsområden och innehåll. Utifrån de önskemål som framkommit från besökarna, skulle ett prioriterat framtida utvecklingsområde kunna vara ett kortare guidespår på 20-30 minuter, som även finns tillgängligt för nedladdning till besökarnas egna telefoner – med länkar till fördjupad information som besökarna också via Glimmingehus webbplats kan ta del av inte enbart under själva besöket på plats, utan också före och efter. Den idag minst använda delen av appen är guidningar på teckenspråk samt syntolkning. Här behövs mera dialog med målgrupperna, för att hitta kanalerna där Glimmingehus kan nå ut med information om att dessa guidningar finns tillgängliga.

Förmedling efter förutsättningar och behov

Alla besöksmål och museer är unika, med sina egna specifika förutsättningar, behov, mål och målgrupper för sin förmedlingsverksamhet. De nuvarande digitala guiderna på Glimmingehus har byggts upp under en längre tid; inte enbart under den drygt årslånga projekttiden, utan också med bakgrund i tidigare erfarenheter och tekniska grundförutsättningar i form av den 3D-modell av borgen som började sättas samman redan under hösten 2017. Det fanns därmed ett omfattande källmaterial, liksom kunskaper och erfarenheter, att basera de digitala guiderna på redan innan projektstarten.

Under projekttiden har Glimmingehus i över ett års tid haft praktisk möjlighet att systematiskt bolla idéer och material med externa konsulter, och tillsammans med dessa haft egen tid och arbetskraft att sätta ihop en produkt som både innehållsmässigt och tekniskt kunnat prövas, utvärderas och finjusteras till ett optimerat verktyg för de behov som finns på Glimmingehus. Resultatet blev en stabil och välfungerande produkt, anpassad för besöksmålets och besökarnas behov, och med öppen utvecklingspotential inför framtiden. På Glimmingehus finns också personal som kan administrera, låna ut och informera om de digitala guiderna.

Långt ifrån alla museer och besöksmål har Glimmingehus möjligheter att utveckla och administrera någon egen surfplattebaserad guideapp. Men det finns andra sätt att med hjälp av befintlig digital teknik guida på främmande språk som guiden inte behärskar. Ett exempel på detta fick jag lika oväntat som självklart på hembygdsmuseet i Keminmaa, Finland i sommar. Medan jag studerade gamla svepkärl i utställningen, kunde jag på lagom avstånd iaktta hur den finskspråkige guiden på ett enkelt och lättillgängligt sätt guidade en norsk familj i museet – interaktivt, utan behov av några inlästa guidningar förpackade i specialutvecklad app och dyr surfplatta.

Guiden tog helt enkelt sin telefon, sade det han skulle säga på finska in i Google Translate, och lät sedan Google Translate visa och läsa upp texten på engelska. När den norska familjen frågade efter norska i stället för engelska, så kunde detta lätt ordnas med ett språkbyte i Google Translate. Jag såg sedan den norska familjen sålunda bli guidad genom hela museet, och till och med själva ställa frågor för att därefter få dem besvarade via Google Translate.  Nej, översättningen blir inte ”perfekt” när den görs automatiskt och blir uppläst av en AI-röst; särskilt inte när det handlar om språk som inte är nära besläktade med varandra, men den blir fullt tillräcklig för att kunna förstås av mottagaren. Och det räcker i sammanhanget. Precis som när GPS:en i hyrbilen från Malmö flygplats, som uttalade svenskan inklusive de skånska ortsnamnen på engelska, ändå gav mig tillräcklig vägledning för att jag skulle kunna hitta till Glimmingehus och Hotell Svea i Simrishamn.

Text och bilder: Viktor Lindbäck, verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet (CC BY).

Inlägget Tillräckliga digitala guider – på Glimmingehus och andra ställen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Var femte runinskrift i Sverige som någon gång har dokumenterats är i dag försvunnen och sammanlagt rör det sig om bortåt 600 inskrifter. Många av dem försvann redan för flera hundra år sedan. Eftersom de flesta har utgjorts av runstenar och sten är ett förhållandevis beständigt material, kan man räkna med att en hel del av dem ändå finns kvar någonstans. Med jämna mellanrum görs också återfynd. Så skedde exempelvis i Botkyrka kyrka den 2 april i år när runstenen Sö 282 lokaliserades efter att ha varit borta i nästan hundra år.

Stenen ska så långt vi kan följa den tillbaka i tiden ha legat som trappsten i ingången till vapenhuset och så även vid Erik Brates besök år 1900. När Elias Wessén skulle undersöka inskriften sommaren 1930 var den däremot plötsligt försvunnen. Kyrkan hade då fyra år tidigare genomgått en renovering. Han skriver: ”Stenen blev, enligt kyrkovaktmästarens uppgift, vid senaste kyrkorestaureringen i samband med vapenhusets aptering till gravkapell täckt av tjocka granithällar, sannolikt också av cement.” De som hade varit inblandade i ombyggnationen förnekade dock att skulle ha funnits en runsten på denna plats. Kyrkans prost W. Hedberg skrev exempelvis till Riksantikvarien samma år:

Byggmästaren – Gustaf H. Andersson postadr. Uttran – förklarar sig vara absolut viss, att den sten, som låg till trappsten, icke är någon runsten och uppgiver han att samma åsigt hystes av såväl arkitekten i Kgl. Byggnadsstyrelsen G. Pauli, som ledde ombyggnaden, som byggnadskontrollanten civilingeniör W. Helleday, Norsborgs vattenledning. Hade minsta tvekan rått, hade icke stenens övertäckande tillåtits.
Vad beträffar kyrkvaktaren säger sig den gamle mannen nu visst icke sett några runor på stenen utan blott observerat ojämnheter (krummelurer) som möjligen kunde vara några tecken. Att en sten, som i århundraden trampats av järnskodda fötter ej kan vara slät och jämn är helt naturligt.

Trots denna försäkran har det hela tiden funnits misstankar om att runstenen ändå kunde ligga kvar på sin gamla plats, men oåtkomlig. Botkyrka kyrka har nu sedan en tid genomgått en ny renovering. Detta gav också anledning att söka efter runstenen. När det tjocka lager av hårt bruk som fanns under golvet innanför dörren till vapenhuset bilades bort i våras visade det sig att stenen mycket riktigt låg kvar under granithällarna täckt av ett lager med bruk. Den gamle kyrkvaktmästaren hade alltså haft rätt.

Eftersom tröskeln i vapenhuset skulle sänkas av tillgänglighetsskäl bedömdes det som lämpligt att ta ut stenen, vilket skedde i torsdags förra veckan under ledning av arkeolog Sofia Prata från SAU och stenkonservator Paterik Stocklassa.

Frågan var i vilket skick stenen skulle vara. Johannes Bureus hade redan 1602 uppgivit att den var ”i 8 stycken sunder” och en teckning av Johan Peringskiöld från slutet av 1600-talet visade att en stor del av ristningen var bortnött. Ännu mer saknas på Robert Haglunds etsning som bygger på Sten Boijes undersökningar på 1880-talet. Dessutom hade Erik Brate som var den siste som såg stenen sommaren 1900 påstått att hela långsidans ristning ut mot kyrkogården då var ”bortslagen”.

När de stora granithällar som låg utanför dörren hade grävts upp och flyttats kunde vi se hela kanten av stenen. Till vår stora förvåning såg den ut precis som på de äldre avbildningarna. Ingenting av långsidan hade alltså slagits bort som Brate hade påstått. Ristningen var inte ens bortnött utan man kunde i sensommarsolen utan problem läsa exakt samma runor som Boije hade sett på 1880-talet. Troligen har Brate undersökt ristningen under mindre gynnsamma förhållanden och dessutom misstolkat sina egna (sannolikt stenografiska) fältanteckningar.

Stenen var ju sprucken i flera delar sedan gammalt och det gjorde att den utan alltför stora problem kunde lyftas ut bit för bit. Nästa steg blir att rengöra och sammanfoga fragmenten, vilket är stenkonservatorns uppgift. Därefter kommer inskriften granskas på nytt.

I Södermanlands runinskrifter har den efter äldre källor återgetts på detta sätt:

uifastr × auk × hauk- × raist- stain × eftiʀ × naus × fa… ụaka × broþur × þaiʀa
Vifastr ok Haukʀ ræistu stæin æftiʀ … fa[ður]… broður þæiʀa.
”Vifast och Hök reste stenen efter … [sin] fader [och efter …] sin broder.”

Ett stort krux har varit den döde faderns namn. Bureus, Boije och Brate har här läst naus, vilket inte är särskilt lättolkat. År 1983 framförde namnforskaren Roland Otterbjörk det tilltalande förslaget att den första runan n kanske ursprungligen hade varit h, varvid namnet skulle motsvara det fornsvenska mansbinamnet Høs, som betyder ’huvud’. Alla fyra runorna finns lyckligtvis kvar, men den första är ganska otydlig. Vad jag kunde se finns det dock inget som talar för att den har varit en h-runa, utan n är nog fortfarande den sannolikaste läsningen.

Den nämnde Erik Brate har i sitt handskrivna Runlexikon i ATA antagit att naus kan återge ett annars okänt namn Nævus, som skulle ha utvecklat sig ur ett äldre Næf-fūss. Næf­- betyder ’näsa’ och ­-fūss ’begärlig efter, benägen till (något)’, två namnleder som man väl inte gärna vill tänka sig kombinerade med varandra. Ändå är det kanske i de regionerna som vi ska röra oss. Det finns ju i fornvästnordiskan ett substantiv nǫs, som betyder ’näsborre’ och som bl.a. ingår i binamnet Flæsinǫs ’med rinnande näsa’. Det ljud som brukar skrivas ǫ (”o med hake”) kan på runstenarna ibland uttryckas med digrafen au och ordet nos (nös) ’näsborr (på djur), äfven nos’ finns också i fornsvenskan. Om denna idé håller får väl framtiden utvisa och först måste läsningen av den första runan i namnet granskas extra noggrant.

Det kan slutligen nämnas att stenen faktiskt också visade sig vara helare än Bureus hade hävdat. Den är inte sprucken i åtta delar, utan bara i sju. Tydligen har han i efterhand råkat tolka en naturlig förhöjning i stenytan på ett av fragmenten som en spricka.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om denna sten och andra runstenar i Botkyrka i Runor och i Södermanlands runinskrifter. Bilder från arbetet finns här. Här också en kort video från Botkyrka församling. DS.

Inlägget En återfunnen runsten i Botkyrka dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Välkommen till ännu ett K-podd – Arkiv special. Vi som arbetar i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material, exempelvis genom forskning.

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns bland mycket en stor mängd information om våra fasta fornlämningar runtom i Sverige. Vi har som myndighet ägnat oss åt att skapa och samla in sådan dokumentation både som texter, bilder och ritningar ända sedan 1600-talet. Länge gjorde Riksantikvarieämbetet det här själva, men under de senaste decennierna är det nästan bara museer och privata aktörer som gör ett jättejobb med att både undersöka och vårda våra fornlämningar.

Sven-Gunnar Broström föddes i det hällristningsrika Enköpingsområdet i Uppland och har sedan barnsben intresserat sig för mänskliga spår i urberget. Han lärde då känna och fick följa med den store upptäckaren av Upplands hällristningar, Einar Kjellén, ut i fält. På 1970-talet deltog han i Riksantikvarieämbetets stora fornminnesinventering med hällristningar som specialitet.

På 1970- och 80-talen ytinventerade Broström tillsammans med kollegor Södertörns åkrar efter stenåldersfynd. De upptäckte ett 50-tal boplatser med tusentals fyndposter som nu är inlämnade till Statens Historiska Museer.

Under dokumentationsprojekt i Bohuslän på 1990-talet utarbetade Broström och kollegan Kenneth Ihrestam en analog dokumentationsmetod som de fortfarande använder. Kring millennieskiftet deltog Broström i arbetet med en ny dokumentation av de berömda hällristningarna vid Nämforsen, en del av Ångermanälven. Detta gjordes i samarbete med Umeå universitet. Broström har tillsammans med kollegor sedan 1970-talet inventerat samtliga kända hällristningar i Södermanland och Västmanland. Han har också arbetat med stora dokumentationsprojekt i Skåne, Småland och Halland, exempelvis på Bjärehalvön, i Simrishamn och i Tjust.

Broström har genomfört många vårduppdrag på kända hällristningar, samt hällristningsinventeringar i större arkeologiska projekt i samband med infrastrukturbyggen.

Inventeringarna har inte bara betytt förbättrade beskrivningar av tidigare kända hällristningar utan i hög grad upptäckter av nya hällristningar, ofta i samma område. Förutom Ihrestam medverkade ofta Roger Wikell.

Broströms och hans kollegors arbete har resulterat i hundratals rapporter och artiklar över hällristningar och stenåldersfynd, och de flesta av dem, från 1993 till 2023, är tillgängliga via Arkivsök.

Programledare för detta avsnitt av K-podd är Anders Gidlöf och Eva Tranaeus.

Inlägget K-podd 83: Arkiv special – En pågående livsgärning kring hällristningar dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Under två dagar träffades över 80 naturvetare, konservatorer, arkeologer och andra för att ta del av och diskutera den senaste utvecklingen inom heritage science, det tvärvetenskapliga forskningsfältet där naturvetenskap och kulturarv möts.

Orolig omvärld gjorde avtryck

Redan under forumets inledande tema, ”Heritage science i tider av konflikt”, blev deltagarna påminda om det oroliga världsläget. Under kriget mot Ryssland har det blivit en akut fråga för Ukraina att försöka bevara och dokumentera landets viktiga kulturarv, som är utsatt för medveten och systematisk förstörelse.

Forskarna Gunnar Almqvist och Jonathan Westin från Göteborgs universitet, nyss hemkomna från Ukraina, berättade om sitt pågående arbete i Sofia-katedralen i Kiev, ett tusen år gammalt världsarv. I katedralen finns tusentals inskriptioner på olika språk och från olika tider som täcker många väggar och andra ytor. Forskarna, som bara dagen innan forumet återvänt till Sverige från Ukraina, beskrev hur de på plats, under pågående krig, hjälpte till att dokumentera och bevara inskriptionerna – för att inte riskera att de försvinner i ödeläggelsen.

Emma Turgut från Munchmuseet i Oslo, presenterade ett första hjälpen kit för museer som utsatts för vandalism eller skadegörelse till exempel i samband med aktivistaktioner.

Aktuella projekt presenterades

Under forumet presenterades totalt ett femtontal aktuella projekt med koppling till det tvärvetenskapliga området heritage science. Bland projekten presenterade Världskulturmuseet i Göteborg hur de har analyserat och rekonstruerat japanska spelkort, forskare från Riksantikvarieämbetet och Viospatia berättade om hur samtliga kända gotländska bildstenar nu blivit digitalt dokumenterade. Moderna museet lyfte blickarna mot aktuell rymdforskning genom EU-projektet MOXY, som kopplar användandet av atomärt syre till en miljövänlig metod för att restaurera kulturarvsföremål.

Heritage science och AI

Under temat Heritage Science och digitaliseringen gavs flera konkreta exempel på hur AI kan öppna upp arkiv för allmänhet och forskare. Chris Haffenden vid Kungliga bibliotekets KB-labb beskrev hur han och kollegorna använt AI för göra flera av bibliotekets samlingar, bland annat av gamla vykort och radioklipp, både mer tillgängliga och sökbara. Riksarkivet har utvecklat en AI-modell som kan läsa äldre handskrift, berättade David Haskiya, som på sikt hoppas att modellen ska hjälpa Riksarkivet att tolka flera miljoner handskrivna dokument.

Utveckling av Heritage Science i Europa

Ända sedan det första Heritage Science Sverige forum hölls 2018, har frågan om en gemensam forskningsinfrastruktur inom heritage science, både i Sverige och på europeisk nivå, stått högt på agendan. Så även detta år. Forumets huvudföreläsare  illustrerade väl hur det europeiska samarbetet inom heritage science utvecklats på drygt tjugo år, fram till den kommande lanseringen av E-RIHS, the European Research Infrastructure for Heritage Science.

Brenda Doherty, vid det italienska forskningsinstitutet CNR (Consiglio Nazionale delle Ricerche) i Florens, berättade om framväxten av Mobile Laboratories, MoLab, ett initiativ som började för tjugo år sedan då en grupp forskare utrustade en buss med portabla analysinstrument – till dagens situation där en lång rad institutioner och laboratorier i Europa erbjuder mobila analysmöjligheter inom ramen för EU:s forskningssatsningar på Heritage Science.

Jan van’t Hof, vid den holländska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet (RCE), beskrev Nederländernas nationella infrastruktur inom heritage science och de förberedelser som pågår för att kunna delta i det europeiska samarbetet E-RIHS, som formellt lanseras under hösten 2024. Nederländerna är ett av de 14 länder som hittills valt att ansluta sig till  E-RIHS.

– Många länder från södra och västra Europa deltar i E-RIHS. Men jag hoppas att fler länder i norra Europa, som Sverige, också kommer att gå med, sade Jan van’t Hof.

Infrastruktur i Sverige planeras

Under forumets avslutande programpunkt diskuterade Stefan Nilsson vid Riksantikvarieämbetet och Margareta Andersson vid Uppsala universitet frågan om ett svenskt deltagande i E-RIHS. Första steget är att etablera en nationell forskningsinfrastruktur, där flera organisationer går samman. En arbetsgrupp inom nätverket Heritage Science Sverige har lämnat in ett sådant förslag till Vetenskapsrådet.

Efter forumet har Vetenskapsrådet gett besked.

– Vi fick ett högt betyg och ett fint omdöme som verkligen inspirerar för det vidare arbetet framåt, säger Stefan Nilsson. Samtidigt vet vi att forskningsmedlen är begränsade och att det är många infrastrukturer som kommer att prioriteras före vårt förslag. Signalen är dock tydlig, behovet är identifierat och vi har passerat en viktig milstolpe.

Läs gärna konferensrapporten i Digitala vetenskapliga arkivet (raa.diva-portal.org)

Text: Henrik Lundström, vetenskapsjournalist (CC BY)

Om Heritage Science Sverige Forum

Konferensen har anordnats varje år sedan 2018 av nätverket Heritage Science Sverige. Nätverket består av ett trettiotal svenska organisationer: museer, samlingar, myndigheter och forskningsorganisationer.

Syftet med nätverket är att:

• främja samarbeten inom heritage science
• synliggöra heritage science som forskningsområde
• synliggöra och öka tillgängligheten till kompetenser, tekniker och utrustning
• etablera en nationell, distribuerad infrastruktur för heritage science
• främja möjligheterna för Sverige att ansluta sig till E-RIHS eller andra internationella infrastrukturer.

Riksantikvarieämbetet är sammankallande för nätverket

Läs mer heritage science och det det svenska nätverket på raa.se
Här hittar du nätverkets egen webbplats (heritagescience.se)

Inlägget Krig, AI och rymdteknologi i fokus vid kulturarvskonferens dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

På vinden i medeltida kyrkor finns muralmålningar från åren 1180–1350 bevarade. Dessa undangömda muraler ovanför kyrksalarnas valv går att hitta i Östergötland, Småland, Skåne, Västmanland och Uppland.

Men hur kommer det sig att muralmålningar finns där på kyrkvindarna? Där kan de ju inte att ses av allmänheten? I det här avsnittet ger Anna Henningsson, konsthistoriker och konservator, svar på de här frågorna och berättar mycket annat intressant om målningarna.

Det var på 90-talet när Anna läste konsthistoria som hon för första gången fick se en av dessa muralmålningar. Hon fascinerades av bilderna i kyrkornas valv.

I dag befinner sig Anna mitt uppe i arbetet med en avhandling om muralmålningar från medeltiden runt om i Europa. I sin forskning har hon valt att närmat sig ämnet på ett lite annat sätt, än den tidigare forsknings-traditionen inom medeltida konst.

Anna har haft stor hjälp av arkivet hos oss under sitt arbete. Inte minst av de fotografier av muralmålningar som producerats inom RAÄ:s verksamhet, Forskningsföretaget Sveriges kyrkor och enskilda forskare som Berit Wallenberg.

Programledare och redaktör är Annelie von Wowern. Avsnittet är inspelat och redigerat av Roger Magnusson. Producent för K-podd är Erik Larsson.

Inlägget K-podd 82: Arkiv special – Kyrkvindarnas medeltida muralmålningar dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

”Veckan före midsommar far nyaste ledamoten i Svenska akademin, professor Elias Wessén, till Gotland för att för Vitterhetsakademins räkning undersöka runinskrifterna på ön. De första fältarbetena började han redan för tre somrar sedan tillsammans med sin maka – ständig assistent med doktorsgrad i nordiska språk som extra merit. När de kommer fram i år ligger vägen redan banad för runstensbeskrivning, ty i förväg far konservator Gillis Olson och fyller inristningarna med färg.”

Så kan man läsa på förstasidan i Dagens Nyheter den 23 juni 1947. Detta är något som länge har förbryllat mig, givetvis inte att Wessén tog hjälp av sin hustru Märta (född Ahlberg) i fältarbetet, utan att konservatorn skulle ha fyllt i ristningarna med färg före den runologiska granskningen. Det borde ju givetvis ha gjorts i omvänd ordning, inte minst med tanke på hur skadade och notoriskt svårlästa många av de gotländska runinskrifterna är. Det gäller ju framför allt steninskrifterna som nästan uteslutande är ristade i kalksten med ytorna ofta fulla av förvillande naturliga fördjupningar, fossiler och annat som kan vara svårt att skilja från det som är hugget.

Jag har alltid tänkt att journalisten måste ha fått detta om bakfoten, men har på sistone börjat fundera på om det ändå inte ibland kan ha gått till just på det sättet. Det skulle nämligen kunna förklara många av de diskrepanser som råder mellan läsningarna i den första delen av Gotlands runinskrifter och de runor som finns uppmålade på planscherna.

Exempel på detta finner man exempelvis i Sproge kyrka, där tre medeltida gravhällar är inlagda i korets golv. Denna plats fick de vid restaureringen 1965 efter att tidigare ha stått lutade mot kyrkboden ute på kyrkogården.

Den häll som ligger till höger (G 66) bär en delvis skadad inskrift som i Gotlands runinskrifter har återgivits på följande sätt:

…uiþr : i : snoþu : lit : giara : stan : hi-­- : yfir : sin : barn : -aþi : guþ : + þ-ira : sial : aldra : sum : hi-r : huil-­- : -ndir + mibggl…r…n… : sir…

»-vid i Snoder lät göra denna sten över sina barn. Gud vare nådig alla deras själar, som vila här under …»

I detta fall är det inte så stor skillnad mellan texten och planschen utom att Wessén har utelämnat en del av de skadade runorna mot slutet. Samtidigt kan det noteras att det i mitten av raden upptill på hällen finns den ena armen av ett kors, som av någon anledning inte har tagits med trots att det uppenbarligen markerar inskriftens början.

Större delen av inskriften är helt klar, men efter det kors som finns på den vänstra långsidan följer det märkliga mibggl, som man verkligen kan undra vad det ska betyda. Det liknar ju mest sådant som man kan finna i gamla serietidningar när någon plötsligt får munnen täckt av en näsduk. Wessén påpekar samtidigt i kommentaren till läsningen att ”mibggl är […] ganska säkert.”

I augusti förra året var jag i Sproge kyrka och upptäckte då att om man snedbelyser runföljden med en ficklampa så syns det tydligt att det inte alls står gl på slutet utan et. Den som har målat denna sten har av någon anledning dragit den vänstra bistaven i t hela vägen fram till den föregående runan trots att bistaven har en tydlig avgränsning åt vänster. Dessutom funderade jag på om inte den tredje runan b i stället kunde bestå av två olika runor. Den läsning som jag antecknade – mi-ege · t – blev jag dock inte så mycket klokare av.

Knappt två månader senare befann jag mig på ett hotellrum i Köpenhamn i samband med årets fältrunologmöte. Av någon anledning plockade jag fram den bild av runföljden som jag hade tagit i telefonen och fick med ens för mig hur det borde läsas. ”Står det inte marget?” har jag antecknat. Varför jag kom att tänka på denna möjlighet just då vet jag inte, men kanske hade det något att göra med att Danmarks dåvarande regent hette Margrethe.

Jag hade bara tagit en enda bild och det hela var naturligtvis bara ett hugskott, men i torsdags förra veckan passerade jag Sproge kyrka igen och fick då anledning att pröva min idé. Den andra runan visade ha ett stycke av en bistav på mitten snett nedåt vänster och är av allt att döma a. Den tredje runan är inte helt korrekt målad och ser ut att också kunna uppfattas som r. Slutligen finns på en sjunde tidigare oidentifierad runa troligen spår en a-bistav, vilket gör att runföljden i stället blir maṛgeta.

Olika varianter av det inlånade namnet Margareta finns sedan tidigare i det gotländska runmaterialet. Den form som jag tror mig ha funnit på gravhällen i Sproge kommer närmast genitivformen marheto som en gång stod på en gravhäll i Fleringe kyrka (G 317) och som förutsätter en grundform Margeta.

Man kan starkt misstänka att det är någon av Gillis Olsons efterträdare, kanske Iwar Anderson, som har målat runorna på hällen i Sproge och att detta skedde före den runologiska undersökningen. Att Wessén skulle ha läst som han har gjort i en ouppmålad ristning är helt uteslutet, inte minst som den assisterande hustrun bar en variant av det här aktuella namnet.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En anledning att de har dröjt så länge innan denna runföljd genomskådades kan beror på att det finns så få äldre läsningar av denna inskrift. Otto von Friesen kunde exempelvis inte återfinna den under sina resor på 1920- och 30-talen. Carl Säve som undersökte hällen den 23 augusti 1844 återgav däremot i Gutniska urkunder (1859) den aktuella runföljden som ”mibgela” eller ”mibgeia” och bekräftar där åtminstone min läsning av e och det sista a. DS.

PPS. Vid snedbelysning ser man också att det inledande korset på den ena kortsidan är nästan helt bevarat och att det också ser annorlunda ut än det som uppmålningen antyder:

Inlägget När GL blev ET – en omläst runföljd i Sproge dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Det finns många goda exempel på samarbete mellan skola och museer. Ändå finns en stark upplevelse av att de skulle kunna vara många fler – och ännu bättre. Det var bakgrunden till att Riksantikvarieämbetet fick det regeringsuppdrag som vi kallar ”Skoluppdraget” och som avrapporterades 2020.

Skoluppdraget, ”Uppdrag att kartlägga kulturarvsarbetets betydelse för skolväsendet samt att främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna” och rapporten går att läsa mer om på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Fortsatt främjande

Sedan dess har Riksantikvarieämbetet fortsatt att främja samverkan mellan skola och kulturarvssektorn. Ett konkret exempel är webbinarieserien ”Kulturarv i skolan”.  I serien lyfter vi fram hållbara och framgångsrika lösningar som utnyttjar digitaliseringen. En annan sak som vi lyfter är olika former av samarbeten där flera aktörer gått samman och försökt lösa gemensamma utmaningar.

Vi direktsänder varje avsnitt för att ge möjlighet för deltagarna att ställa frågor och utbyta idéer. Dessutom spelar vi in, och med något enstaka undantag ligger alla inspelningarna på Riksantikvarieämbetets YouTube-kanal. En utvärdering som vi gjorde vid årsskiftet 2023–2024 visar att personer inom flera olika typer av verksamheter uppfattar webbinarierna som användbara och relevanta.

Webbinarierna har gett inspiration och ökad kunskap om skolan och inspelningarna fungerar som en kunskapsbank, läs gärna mer om undersökningen i K-blogg från februari 2024. ”Kulturarv i skolan” fick där högt betyg. Det är klart att vi fortsätter med den verksamheten!

Samarbete mellan komplexa system

Men arbetet måste ske på flera fronter. Det är nödvändigt med mer samverkan mellan olika nivåer i de komplexa system som omger både skolan och kulturarvssektorn. Därför var konferensen som Västra götalandsregionen arrangerade i mitten av april välkommen. Där fick 350 beslutsfattare från skola och kultursektor lyssna på samtal, presentationer och delta i miniseminarier under rubriken ”Kultur i skolan – lotteri eller garanti”.

Jag gjorde en kort presentation av Riksantikvarieämbetets främjandearbete i två seminarier för deltagare från statlig, regional och kommunal nivå. I presentationen lyfte jag fram innehåll från webbinarieserien ”Kulturarv i skolan” som inspiration. Det handlade bland annat om arbetssätt och metoder som ger struktur åt samarbete mellan kulturarv och skola, och om hur kulturarvsaktörer kan nå ut med sitt erbjudande. Jag berättade om samarbeten mellan olika parter, om betydelsen av skolans styrdokument och om utbildning och fortbildning av lärare.

Bygga kunskap och skapa mod

Seminariedeltagarna fick svara på två frågor.

Den första frågan löd: Vad skulle du kunna göra för att främja samarbete mellan skola och kulturarv i ditt arbete på hemmaplan?

Några svar rörde skolans värld, till exempel ”jobba mer riktat mot de skolor som vanligtvis inte kommer till museerna” eller ”se om någon 1h av elevers/ungdomars vardag kan användas till kultur i stället för annat”. Andra exempel handlade om utbildning och fortbildning, som ”utbilda kommunens lärare om våra lokala kulturmiljöer”, ”ökade utbildningsinsatser för lärare om att integrera kunskap om kulturarv i undervisningen” och ”ge möjlighet till våra lärarutbildningar att besöka kulturarvsplatser”. Någon tänkte ”informera rektor och lärare om museets verksamhet och varför den är relevant för eleverna”.

En annan som svarade ville ”tala om för lärare att allt måste inte vara grund för bedömning. Det är bildning och elever lär för livet”. Slutligen uppmanade en deltagare oss till att ”Skapa mod hos rektorer och lärare – Det finns tid, det finns ett frirum!”

Samordna och skapa struktur

Vissa svar var mer riktade på vad kulturarvssektorn kan göra: ”Slöjdundervisningen innehåller undervisning gällande kultur(arv). Här skulle det vara bra om t ex museer skulle kunna komma ut och berätta och visa upp hantverkstekniker”. Ett annat förslag löd ”lyfta kopplingar mellan läsning av skönlitteratur och vad museer/hembygd osv kan bidra med – det är attraktivt för lärare”. Någon pekade mer allmänt på vikten av att ”göra verksamheten relevant”.

Beslutsfattare har möjlighet att fungera samordnande och skapa struktur, och det tog flera fasta på: ”Det handlar inte alltid om att bara arbeta upp ett samarbete till skolan, utan även andra aktörer så att man kan samordna sitt ’erbjudande’ till skolan”.

Att ”Kulturförvaltningen kan vara en länk mellan skolan och hembygdsföreningar/museer” eller ”nå ut till kommunerna med kunskap om kulturarv” var andra förslag. Någon ville satsa på ”Samverkan med Riksantikvarieämbetet – Kulturrådet – andra aktörer”.

Flera kommenterade idén med kulturarvsgaranti; ”Undersöka möjlighet att inkludera kulturarv i kulturgaranti”, ”Kulturarvsgaranti låter bra!”, ”Arbeta mera för att strukturera upp kulturgarantin”.

Engagerade deltagare

Den andra frågan handlade om vad deltagarna vill att Riksantikvarieämbetet ska göra i framtiden.

Ett förslag var ”Tipsa om hur man kan skapa kontakt mellan skolor och kulturarvsaktörer, hur ger man dem en arena att mötas på?”. Ett annat förslag var att föra dialog med Skolverket ”för att ringa in kopplingar mellan myndighetens aktiviteter och vad museer/hembygd osv kan bidra med i relation till skolans uppdrag.” Andra lyfte fram olika områden där samarbete kan vara av särskild vikt: runt skolans estetiska ämnen eller runt immateriellt kulturarv.

Det fanns också de om önskade mer övergripande förändring, som att samverkan skulle skrivas in i läroplanen ”liknande de skrivningar som finns i Norge och Danmark”. Men flera uppmanade oss kort och gott: ”Fortsätt!”

Det var verkligen svar av skilda slag som kom in, en del mer konkreta, andra mer övergripande. Men det gick inte att ta miste på att frågan om kulturarv och skola i samverkan var något som engagerade.

Charlotte Ahnlund Berg är museipedagog och utredare på Riksantikvarieämbetet. (CC BY)

Inlägget Att väcka tankar om samverkan dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Mynt har präglats sedan antiken och har allt sedan dess varit föremål för fascination och samlande. Äldre tiders betalmedel kan berätta mycket om gångna tiders samhälle och vardagsliv och utgör en del av vårt gemensamma kulturarv. Vid arkeologiska utgrävningar görs det återkommande fynd av mynt. Ofta påträffar man enstaka mynt men ibland görs fynd av mer spektakulära slag. Ett aktuellt exempel på ett sådant är den uppmärksammade silverskatt som påträffades på Visingsö nyligen.

Vad betyder numismatik?

Numismatik (av grekiskans nomaisma) betecknar läran om mynt, sedlar, polletter och andra betalningsmedel samt medaljer. Numismatiken som vetenskap var länge underordnad arkeologin och historievetenskapen, men kom med tiden att växa fram som en självständig disciplin. I en svensk kontext brukar Petter Dijkmans Observationer från 1686 ses som startskottet för den numismatiska litteraturen och under 1700-talet blev myntsamlande en gentlemannasyssla. Med tiden kom numismatiken bli föremål för växande akademiskt intresse.

Samlingens framväxt och tillgänglighet

För att kunna identifiera mynt, ordna utställningar och bedriva numismatisk forskning behövs numismatisk litteratur. Vitterhetsakademiens biblioteks numismatiska samling, som tillfördes sina första böcker redan i slutet av 1700-talet, har sedan dess vuxit till en samling som i dag är en av norra Europas största. Den består av cirka 700 hyllmeter trycka böcker, tidskrifter och auktionskataloger samt ett växande elektroniskt bestånd. Ända sedan starten har tillväxt och utveckling skett i ett nära samarbete mellan biblioteket och Kungliga myntkabinettet, numera Ekonomiska museet.

– Den som vill läsa och låna material ur den numismatiska samlingen är varmt välkommen till biblioteket, säger Carina Bergman, bibliotekarie på Vitterhetsakademiens bibliotek. Samlingen är tillgänglig för alla men man gör klokt i att i förväg beställa fram det man är intresserad av via bibliotekets katalog eller genom att skriva till bibliotekets e-postadress. Böckerna finns inte i bibliotekets öppna samlingar utan måste hämtas fram. De elektroniska böckerna och tidskrifterna får man tillgång till genom att registrera sig som låntagare.

Drottning Lovisa Ulrikas samling

Drottning Lovisa Ulrika (1720–1782) närde ett starkt intresse för numismatik och kom att få en med tiden omfattande samling av böcker inom detta ämne. Vitterhetsakademien, som drottningen själv var med om att grunda, hade ett särskilt ansvar för numismatiken och redan under sent 1700-talet kom man att motta drottningens samling av numismatisk litteratur. Samlingen innehåller böcker från 1500-talet och fram till sent 1700-tal och är i tryggt förvar i bibliotekets underjordiska raritetskammare. En annoterad katalog över samlingen utgavs 2001 och böckerna i samlingen kan konsulteras i bibliotekets specialläsesal.

– Böckerna i Lovisa Ulrikas numismatiska bibliotek är utsökt bundna och är genomgående i mycket gott skick. Det är en hisnande tanke att drottningen själv använt sig av dem och att åtskilliga bara ägts av henne innan de införlivats i bibliotekets samlingar, säger Henning Hansen, bokhistoriker och forskningsbibliotekarie vid Vitterhetsakademiens bibliotek.

Sensationellt fynd av mynt på Visingsö

Arkeologer vid Jönköpings läns museum gjorde ett unikt fynd av runt 170 silvermynt i en grav i Brahekyrkan på Visingsö tidigare i år, i samband med att bergvärme skulle installeras i kyrkan.

– Redan första dagen fann jag och min kollega Kristina Jansson två skelett i schaktet där ledningarna skulle läggas. Vi rensade fram benen från de gravlagda för att få en uppfattning hur gravarna såg ut. Helt plötsligt kom tre silvermynt fram! Snart insåg vi att många fler låg tätt intill den gravlagdas vänstra fot, berättar Anna Ödéen, projektledare och arkeolog.

Brakteater från omkring år 1150 till 1180

Brakteater kallas de mynt som är präglade på bara den ena sidan. De runt 170 brakteater i silver som påträffades i graven på Visingsö är bland de äldsta bevarade mynten i Sverige och en del av mynten känner arkeologerna inte igen sedan tidigare.

– Det är ett helt sensationellt fynd som kommer att förändra den tidigmedeltida mynthistorien i Götaland och belyser en period som till stor del är helt okänd, säger Eeva Jonsson vid Kungliga myntkabinettet i ett pressmeddelande från Jönköpings läns museum.

Läs mer

• Pressmeddelande Jönköpings läns museum om myntskatten på Visingsö
• Litteratur om medeltida brakteater
• Vitalis, bibliotekets katalog. På Vitalis förstasida kan du även registrera dig som låntagare.
• Katalog –74, här finns en del av den numismatiska litteraturen från 18- och 1900-talet som ännu inte är registrerad i huvudkatalogen.
• Ämnesguide om numismatik framtagen av Vitterhetsakademiens bibliotek

Inlägget Mynt som kulturarv – om Vitterhetsakademiens numismatiska samlingar och fynden på Visingsö dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I stort sett varje år sedan 2017 då jag först stiftade bekantskap med det runristade alnmåttet från Haverö har det kommit nya ledtrådar om Kensingtonstenens runalfabet. Senast i raden är minnestavlan från Torp som uppmärksammades i augusti 2022 och som ledde fram till skrivläraren Eric Ström från Vivstavarv i Timrå. Det var ju genom hans ambulerande skrivskola på olika platser i Mellannorrland under 1800-talets senare hälft som kunskapen om denna variant av runor har spridits. Sedan dess har det inte tillkommit något nytt. Betyder det att spåret efter Kensingtonrunornas ursprung har kallnat?

En liten sak har dock hänt. Nyligen kom äntligen 2022 års årgång av tidskriften Futhark. International journal for runic studies, där jag i en längre artikel försöker sammanfatta de senaste iakttagelserna kring dessa runor och dessutom föra fram några idéer om deras ursprung.

De runor som brukar kallas Kensingtonrunor efter den amerikanska Kensingtonstenen, som 1898 grävdes upp i Minnesota, har ibland jämförts med de sena dalrunorna och det har till och med gjorts ett försök att lansera termen Neo-Dalecarlian runes för denna runvariant. Enligt ett annat förslag bygger Kensingtonalfabetet på den 16-typiga vikingatida futharken, som har hämtats från någon tryckt bok, men kompletterats med dalrunor och helt nyskapade runtecken.

Själv har jag lagt fram hypotesen att Kensingtonrunorna i huvudsak har sitt ursprung i ett efterreformatoriskt runalfabet med rötter i Johannes och Olaus Magnus tryckta runalfabet från mitten av 1500-talet. Detta ligger till grund för flera sentida runalfabet, inte minst i Norge. I den ovan nämnda artikeln fördjupas denna hypotes. Motsvarigheter till den kryssformiga a-runan som ibland har jämförts med en variant av a-runan bland dalrunorna, finns också i andra sentida runalfabet, exempelvis i en 1700-talsinskrift på predikstolen i Täby kyrka utanför Stockholm. De mer märkliga runformerna bland Kensingtonrunorna u, v, y, å, ä och ö är troligen nyuppfunna runor. En intressant parallell finns i en svartkonstbok i Nordiska museets samlingar, där runor används för vissa passager i texten. Den som har skrivit dessa runor verkar märkligt nog ha saknat runtecken för just dessa tecken och därför istället använt vanliga latinska bokstäver. Kanske var det ett runalfabet liknande det i den nämnda svartkonstboken som Kensingtonrunornas skapare hade till hands och som han byggde ut med nypåfunna runtecken.

Eric Ström från Timrå var uppenbarligen den som spred kunskapen om dessa runor, men han är inte den som har uppfunnit dem. Enligt vad han själv ska ha uppgett i sina litograferade Förskrifter (1876) hade han lärt dem ”af enskild person”, men vi vet inte av vem. Inte heller vet vi var det skedde eller hur stort runintresse Ström egentligen hade. Troligen såg han runorna som ytterligare ett skriftsystem som man kunde lära ut, kanske för att det var en skrift som inte vem som helst kunde läsa. Vid sidan av runorna lärde han ju också ut det så kallade vinkel- eller frimurarchiffret som ju ofta förekommer tillsammans med just Kensingtonalfabetet, inte bara hos Ström och på bröderna Larssons papper, utan också på Haveröstaven och på en papperslapp som ägdes av Gerda Werf i Älvdalen.

Vinkelchiffret är känt från många olika håll. Det användes exempelvis som chiffer under amerikanska inbördeskriget och kallades då ”pig-pen code”, eftersom det i sin form påminde om bås för grisar. Den som 1972 lyckades tjata till sig den nyutkomna Gröngölingsboken vet att det också finns med där, men då under beteckningen ”Dada urka”. Samma typ av chiffer är än i dag levande inom scoutrörelsen.

Under den senare delen av 1800-talet var vinkelchiffret mycket populärt som kommunikationsmedel bland dem som vistades på fäbodarna i Jämtland, vilket bland annat konstnären och kulturhistorikern Nils Månsson Mandelgren har vittnat om. Kanske var det i denna miljö som också Kensingtonrunorna en gång skapades. Detta har jag skrivit mer om i min artikel.

Eric Ström var inte bara skrivlärare utan också Godtemplare (eller Good templars som det hette på svenska då). Detta har givetvis ingenting med tempelriddare eller sökandet efter den heliga graalen att göra, utan är namnet på en nykterhetsrörelse (idag IOGT-NTO). Inom denna rörelse och i den lokala logen Vifvan i Vivstavarv var Eric Ström mycket aktiv och gjorde tydligen stora insatser. I hans dödsruna i tidningen Reformisten den 12 mars 1896 kan man exempelvis läsa:

”Särskildt hade han förmåga att författa små skildringar ur folklifvet, hvilka, om de ock någon gång voro väl drastiska, slogo an på den publik, för hvilka han uppläste dem och verkade väckande och manande till nykterhet. De voro, säger en meddelare till oss, träffande, rika på satir och naturtrogna. Han föredrog i regel att läsa upp dem istället för att erbjuda dem åt trycksvärtan.”

Ströms berättelser har alltså skattat åt förgängelsen, men av en tillfällighet upptäckte jag nyligen att det i Litteraturbanken finns ett verk av honom Good templars poemer och sånger, som publicerades 1883.

Någon ny ledtråd till lösningen av Kensingtonrunornas gåta går dock inte att hitta i denna bok. Enda gången som ordet runor nämns är i den inledande strofen i ett poem som uppges ha blivit ”Uppläst vid åtskilliga Good-Templar-fester”. Den lyder:

Märken, kännen, fatten dessa enkla ord,
Bröder, systrar, vänner, alla som ären här!
Vi hafve slägtskap, föreningen är gjord
Och hälsningen till Eder alla jag i dag frambär.
På denna fest vi skole glädje hafva,
Ett minne äfven af vårt höga mål;
Vi vilje nu tillsammans lifvets runor stafva,
Vi hafve mycket här som granskning tål.

På andra ställen i denna bok kan man däremot finna exempel på hans drastiska formuleringskonst eller vad sägs om:

Då var det ej ovanligt att qvinnan söp sig full,
En prest jag hörde sjunga: Bränvin är mitt guld,
Ja, barnen söp och bröd de ofta doppa
i denna afgrundssoppa.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den ännu oavslutade jakten på Kensingtonrunornas ursprung har rymt en hel del överraskningar och många har bidragit med nya pusselbitar och iakttagelser som gör att vi står där vi gör idag. Detta kan man bland annat följa i artiklar på K-blogg, men även här. DS

Inlägget Sjung med Kensingtonrunornas kolportör dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I dag, den första april 2024, är det exakt hundra år sedan en av den svenska runologins pionjärer, Erik Brate, gick ur tiden. Samtidigt är det precis 140 år sedan riksantikvarien Hans Hildebrand i Vitterhetsakademiens Månadsblad publicerade artikeln ”Det nya svenska runverket”, där han drog upp linjerna för det som så småningom skulle bli det stora korpusverket Sveriges runinskrifter.

Att Hildebrands planer blev verklighet är till stora delar Erik Brates förtjänst. Han hade sin dagliga gärning som lektor vid Södermalms högre allmänna läroverk (i dag Södra Latin) i Stockholm, men i stort sett varje sommar från 1888 fram till året före sin död företog han månadslånga resor företrädesvis i Mellansverige för att undersöka och avbilda runstenar. Han står också som utgivare av de tre första banden av Sveriges runinskrifter, även om det bara är i Östergötlands runinskrifter som han är ensam författare.

Arbetet med Ölands runinskrifter, som var den första delen av verket som trycktes, hade tilldelats Sven Söderberg, men denne hann bara fullborda det första häftet som kom ut år 1900 innan han året efter oväntat avled. Det blev Brates uppgift att fullborda denna del, trots att han då redan hade Östergötlands och Södermanlands runstenar på sin lott.

I ett brev till kollegan Magnus Olsen i Kristiania skriver han den 21 oktober 1901:

”Söderbergs plötsliga död var mycket beklaglig och särskildt hade det varit godt, om det förunnats honom att utgifva Ölands runinskrifter. Riksantikvarien har nu hans papper hos sig för att genomgå dem och se hvad som är att göra, det är möjligt att jag får uppdrag att göra verket färdigt. Mitt verkningsfält för nästa sommar är ej heller alldeles bestämdt, jag började i sommar i Uppland och kommer kanske att fortsätta därmed, hvilket nog ock är välbehöfligt, eller ock skall jag till Gottland, hvars inskrifter böra snart undersökas emedan dessa kalkstenshällar står mindre bi än fastlandets granit. Men jag vet ej om jag hinner förbereda mig för Gottland till nästa sommar och skulle ingenting ha emot att ägna den åt den uppländska stockholmstrakten.”

Det blev Uppland för Brates del, men i konkurrens med professor Otto von Friesen i Uppsala, vilket så småningom ledde till att de delade upp landskapet så att Brate begränsade sina undersökningsresor till Stockholms län, medan von Friesen tog hand om resten av Uppland.

Brate tycks först ha välkomnat von Friesens inträde i arbetet med undersökningen av de svenska runinskrifterna. I ett brev till honom den 22 maj 1898 skriver han: ”Det gläder mig, att i eder får en medarbetare på runfältet, ty säden är mycken och arbetarena äro få”. Så småningom skulle det uppstå svåra slitningar och deras förhållande verkar aldrig ha varit riktigt hjärtligt.

Annorlunda var det med den ovan nämnde Magnus Olsen, som uppenbarligen blev en mycket god vän trots en åldersskillnad på mer än tjugo år. Olsen var lärjunge till professor Sophus Bugge, som Brate hade samarbetat med när han på 1880-talet skrev sin avhandling Runverser. Bugge var också den förste som någorlunda fullständigt lyckades tyda den långa inskriften på Rökstenen och han var mot slutet av sitt liv sysselsatt med en tredje avhandling om denna sten. Både Brate och Olsen kom att bli djupt involverade i arbetet. Den 28 december 1906 skriver Brate till Olsen:

”Måtte vårt samarbete under det kommande året föra tolkningen av denna märkvärdiga Röksten ett gott steg framåt; att det planerade arbetet rentav skulle bliva avslutande, är väl svårligen att hoppas. […] Sedan allehanda motigheter nu omsider synas besegrade, torde Ölands runinskrifter h. 2 äntligen komma ut i jan. […] – Jag skall nu taga itu med Östergötlands runinskrifter och hoppas under vintern efter hand få texten så pass färdig, att jag får klart för mig, vad jag behöver granska närmare uti inskrifterna i sommar, då jag i alla fall väl måste till Ögl. för att besöka Rök.”

Även Otto von Friesen var åtminstone till en början engagerad i detta arbete. Den 4–6 juli 1907 träffades de alla tre i Rök för att gå igenom inskriften. von Friesen hade då tre år tidigare på egen hand undersökt stenen och 1906 till och med skrivit om den i Svenska Turistföreningens årsskrift. Brate hade också inbjudit professor Frits Läffler att delta i undersökningen, men denne hade avböjt av hälsoskäl. ”Min Rökresa blir nog intet af med. Det blir för stark hjärnskakning att åka i en vagndroska en hel timme. Jag profåkte häromdagen och blef mycket dålig deraf” skriver han i ett odaterat brev till Brate i ATA.

Brate beklagade detta och svarade den 29 april: ”Det var ledsamt, att du måste uppgiva planen att resa till Rökstenen. Jag tänker vi annars skulle haft mycket trevligt där, det hade blivit ett riktigt filologmöte i smått.”

Om resultatet av undersökningen i Rök kunde han senare meddela Läffler:

”Rökstenen gingo vi tre igenom och äro i det hela ense om dess läsning. Några synnerliga nyheter innehåller vår uppfattning icke, väl mest på D9 [dvs. den skadade kantraden på baksidan]. Bättre än ord tala mina fotografier, vilka jag härjämte sänder dig och ber dig mottaga som gåva. Jag ämnade fotografera hela stenen både utan och med uppmålning, men lyckas icke med baksidan ouppmålad. Stenen står för nära kyrkogårdsmuren, så att vi måste bygga ut en ställning av gungbräden och bockar på åkern för att få behörigt avstånd och i stormen och regnet fick jag ej kameran att stå stilla; jag räknar det som en stor triumf, att jag följande dag lyckades fotografera den uppmålad, ty även detta skedde under mycket stora svårigheter.”

Brates beskrivning ger en god uppfattning om vad den tidens runologer hade att tampas med under sina fältundersökningar. Bugge dog den 8 juli 1907, bara ett par dagar efter att hans medarbetare hade lämnat Rök. De fann det då inte lika angeläget att skynda på arbetet med hans sista bok om Rökstenen, som kom ut först 1910.

Mellan 1911 och 1918 gav Erik Brate ut Östergötlands runinskrifter. I februari 1921 drabbades han av blödande magsår och var konvalescent i ett halvår. Trots detta kunde han den 21 december samma år meddela Olsen att han ”nyss lämnat in Södermanlands runinskrifter till VHAA tryckfärdiga. När de verkligen skola tryckas, beror på, när VHAA kan anslå medel därtill, vilket jag f.n. ej vet; tryckning är ju numera så vansinnigt dyrbar.”

Det skulle dröja ända till början av 1924 innan det första häftet av Södermanlands runinskrifter utkom. I mars drabbades Brate av ett nytt magsår som efter några veckors sjukdom ledde till hans död. Man var mycket angelägen om att även resten av hans arbete skulle tryckas, men manuskriptet gick trots stora ansträngningar inte att återfinna. Elias Wessén som fick överta arbetet med de sörmländska runinskrifterna måste därför författa en helt ny text till fortsättningen. Därmed inleddes ett nytt kapitel i den ännu oavslutade historien om det svenska runverket.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Alla hittills utkomna band Sveriges runinskrifter finns tillgängliga på Riksantikvarieämbetets hemsida liksom i Litteraturbanken. Här är en direktlänk till Brates bidrag. Hans brev till Sophus Bugge och Magnus Olsen finns sedan en tid digitaliserade av Nasjonalbiblioteket i Oslo. Om Brates verksamhet har jag tidigare skrivit en del på K-blogg och på vår hemsida. DS.

PPS. Den 16 maj i år arrangerar Runverket ett heldagsrunråd i Stockholm till Erik Brates minne. Se vidare här. DS.

Inlägget Erik Brate och runverket dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

– Det är viktigt att träffa andra museer och höra hur de tänker och se vilka metoder de arbetar med. Från Ukraina lär vi oss nya saker och samtidigt lär vi ut våra erfarenheter. Kan vi hitta gemensamma arbetssätt så möter vi framtiden bättre tillsammans, säger Sergii Trofymchuk, från Sofiakatedralens Museum. Han är arkitekt och arbetar bland annat med restaurering och underhåll av Sofiakatedralen i Kiev.Sergii Trofymchuk ingår också i det lokala team som är i full gång med att dokumentera Sofiakatedralens väggar. En bit i taget, yta för yta, ett foto i taget, för att fånga upp alla de budskap människor från de senaste tusen åren ristat in i katedralens väggar och då samtidigt skickat in i framtiden. Detta projekt skrev vi om på raa.se i januari 2024. Tusenårigt klotter i Kiev dokumenteras | Riksantikvarieämbetet (raa.se).

Kvaliteten på dokumentationen utvärderas

Gunnar Almevik, professor i kulturvård och Jonathan Westin, docent i kulturvård, båda vid Göteborgs universitet tillbringade två veckor i början av januari med att, mellan flyglarmen, grunddokumentera katedralen på plats i Kiev. Olika tekniker så som laser, fotogrammetri och digitalt släpljus(Reflectance Transformation Imaging, RTI) användes. Man lärde också upp det lokala team som Sergii Trofymchuk ingår i, så att dokumentationen skulle kunna fortsätta.

– Nu har vi haft en expertträff i Visby för att utvärdera den dokumentation vi hunnit göra. Vi ville veta om den duger för olika typer av forskningsändamål. Vi vill också veta hur vi kan förbättra metoderna med avseende både på kvalitet och effektivitet, säger Gunnar Almevik.

Det är många olika forskningsområden som kan ha nytta av den databas som ska byggas upp utifrån dokumentationen: Gunnar Almevik nämner språkforskare, men också konstvetare, religionshistoriker och arkitekturhistoriker som några exempel på grupper som sannolikt kommer att kasta sig över materialet.

Experter från när och fjärran

Det är verkligen en gedigen skara experter som samlats för konferensen i Visby. Här möts bland annat professorer inom språkvetenskap, runexperter, konstvetare, röntgenspecialister och fotografer, varav flera med erfarenhet av att bygga upp databaser. En av dem är Kjartan Hauglid från Norsk institutt for kulturminneforskning, NIKU.

Kjartan Hauglid är konstvetare och fotograf. Bland annat arbetade han länge vid norska hovet med att dokumentera de kungliga samlingarna på slottet.

– Det är omkring 6 000 verk som vi fotograferade och digitaliserade. Vi byggde upp en databas som skulle ersätta det manuella kartotek man använde tidigare, säger Kjartan Hauglid.

Kjartan Hauglid har också arbetat med Nidarosdomen, Trondheims domkyrka och bland annat dokumenterat inskrifterna på gravstenarna. Nu samarbetar han med en arkitekt och tecknare för att dokumentera medeltida stav- och stenkyrkor. I det arbetet används samma utrustning som Gunnar Almevik och Jonathan Westin hade med sig till Kiev.

– Så utifrån mina erfarenheter och kunskaper hoppas jag kunna bidra till metodutvecklingen kring arbetet i Kiev. Jag hade gärna haft möjlighet att delta själv på plats, säger han.

Konferensen i Visby är ett bra exempel på Heritage science, ett internationellt etablerat forskningsområde som förenar naturvetenskap, humaniora och teknik i syfte att öka och förmedla kunskaper om kulturarvet.

Riksantikvarieämbetet nätverkar och delfinansierar

Riksantikvarieämbetet arbetar aktivt med att lyfta forskningsområdet Heritage Science. När frågan kom från Kiev, om att dokumentera Kievkatedralens inskriptioner, kunde Riksantikvarieämbetet koppla samman de ukrainska forskarna med Göteborgs universitet och Göteborgs forskningsinfrastruktur för digital humaniora, GRIDH, där Jonathan Westin är vice föreståndare. Det svenska forskningsrådet Formas biföll en ansökan om projektmedel. Dessutom sköt både Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet till forskningsmedel till projektet.

– Vår roll i projektet är främst som facilitator och som medfinansiär. Men det här är verkligen ett bra exempel på Heritage Science och hur olika kompetenser kompletterar varandra. Den här forskningen är på flera sätt av globalt intresse. Både informationen från katedralen och metoderna som används är relevanta för forskare över hela världen, säger Stefan Nilsson, chef för enheten Kulturarv och vetenskap vid Riksantikvarieämbetet.

Hoppas hitta runor

Riksantikvarieämbetet bidrar också med sakkunskap och experter i det forskarråd som är knutet till projektet. Magnus Källström, runforskare och docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, runforskare och docent i laborativ arkeologi, sitter båda i rådet. Laila Kitzler Åhfeldt förklarar varför:

– I vårt arbete med runor är vi vana vid att hantera inskrifter på olika material och bygga upp databaser. Vi har erfarenhet av hela kedjan från fältundersökningar och dokumentation, till analys och publicering, säger hon.

Laila Kitzler Åhfeldt understryker också hur spännande hon tycker det här projektet är:

– Det är intressant att titta på vad som skrivs och av vem, i vilka delar av kyrkan det skrivs och vad det handlar om. Det finns många paralleller till exempel till kyrkor på Gotland där man också använt kyrkväggar som arkiv till exempel för avtal. Vi skulle också ha stor användning av de här metoderna inom runforskningen.

Själv önskar hon ju hitta något som, åtminstone hittills, inte påträffats i materialet.

– Runor! Jag hoppas vi hittar några klockrena och tydliga runor som går att tyda. Vi vet ju att det finns några runfynd i Ukraina, så det är inte omöjligt att det även finns i Sofiakatedralen, säger hon.

Vägen framåt

Vad blev då resultatet av två dagars forskarmanglande i Visby? Projektledaren Gunnar Almevik är mer än nöjd. Av språk-, konst- och runforskarna fick man många svar på hur man kan och bör bygga upp databasen med information, till exempel vilka metadata som bör följa med varje post i databasen. Även kring den tekniska delen föll många bitar på plats:

– Det var väldigt bra att vara just på Kulturarvslaboratoriet hos Riksantikvarieämbetet. Det som finns där är praktiknära erfarenheter från fältet. Man jobbar inte bara med att ta in forskning till labbet utan reser ut med utrustning och löser uppgifter i kulturmiljöer med olika förutsättningar. De erfarenheterna kommer att hjälpa oss mycket, säger Gunnar Almevik.

Gunnar Almevik understryker att det viktiga nu är att få färdigt dokumentationen på rätt sätt och att göra informationen tillgänglig i en databas.

– Under seminariet i Visby har vi formulerat nya forskningsfrågor och fått många idéer och uppslag hur databasen kan utvecklas. I nästa steg önskar vi samla en bredare grupp forskardiscipliner och formulera ett nytt projekt och en ny ansökan. Så steg ett är att säkra det här forskningsmaterialet och steg två blir ett nytt projekt, säger han.

I maj reser Gunnar Almevik och Jonathan Westin tillbaka till Kiev för att fortsätta arbetet med de nyvunna lärdomarna i resväskan.

När du vill veta mer

• Tusenårigt klotter i Kiev dokumenteras, Göteborgs universitet
• Forskningsprojektet digital dokumentation av inskriptioner i Sofiakatedralen i Kiev, Göteborgs universitet
• Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium
• Göteborgs forskningsinfrastruktur för digital humaniora, Göteborgs universitet
• Heritage Science Sweden

Inlägget Forskarsamarbete över gränserna ska rädda Sofiakatedralens klotter dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Det finns alltid anledning att återvända till en runinskrift och själv stava sig igenom texten även om den tidigare har uppfattats som definitivt läst och tydd. Detta erfor jag ännu en gång nu i måndags när jag var i Sundre kyrka längst i söder på Gotland för att göra lite undersökningar inför ett kommande arbete.

Vid Sundre kyrka finns tre runristade gravhällar från medeltiden. Två av dem (G 2 och G 3) står tillsammans med andra gravhällar resta mot väggen inne i prästgårdsstallet utanför kyrkogårdsmuren, medan den tredje är inlagd i korgolvet inne i kyrkan. Denna gravhäll har beteckningen G 1 och är alltså den runinskrift som inleder Gotlands runinskrifter. Stenen har varit känd sedan 1700-talet och runorna lästes bland annat av Carl von Linné under hans gotländska resa 1741. Hällen låg redan då på samma plats som den gör i dag.

I Gotlands runinskrifter återger Elias Wessén inskriften som:

roḷaikr : lit : giara : ṣṭạị[n] : ok : skia͡ra : yfir : rofin : broþor : sin

”Rolaik lät göra stenen och skära den över Rofinn, sin broder.”

Även om några runor är lite skadade finns det egentligen inga svårigheter i inskriften, men jag tänkte att jag ändå kunde gå igenom den systematiskt och när jag kom till den sista runan i rofin noterade jag att det på staven fanns en rund punkt som fullständigt liknade punkterna i det följande skiljetecknet. Denna punkt verkar inte tidigare ha noterats, men innebär att n-runan är stungen. Detta är en mycket sällsynt runform som jag tidigare har intresserat mig för. Den brukar i runtexter återges som ɴ och uppträder antingen intill dentala konsonanter som /t/ eller /d/ eller när ljudet är långt det vill säga där det i dagens skrift skulle återges med dubbelteckning. I rofiɴ motiveras stingningen i så fall av det senare, eftersom namnet som objekt bör ha haft formen Rōfinn.

På Gotland finns exakt samma runform på en gravhäll i Lärbro kyrka (G 293) och vi skulle i Sundre alltså ha ytterligare ett exempel på denna runa. Runristningar i kalksten kan ibland vara lite knepiga att läsa, eftersom det ofta förekommer naturliga fördjupningar i stenytan som kan förvilla. Jag vågade därför först inte riktigt tro att det var en avsiktlig stingning, men när jag fortsatte att läsa upptäckte jag att samma typ av punkt också fanns på inskriftens allra sista runa. Detta ord ska alltså återges som siɴ och även i detta fall är en sådan runa motiverad, eftersom ordet här har haft formen sinn.

Att de stungna n-runorna inte tidigare har uppmärksammats på gravhällen i Sundre beror säkert på att denna typ av runor ännu var relativt okända när den första delen av Gotlands runinskrifter författades. Nu kan alltså även de två ɴ-runorna på Sundrehällen läggas den sakta växande samlingen av denna typ av rätt speciella runor.

Sundrehällen innehåller också en intressant term rörande framställningen av ristningen på stenen. Det står nämligen att Rolaik inte bara låtit ”göra” utan också ”skära” stenen. Tittar man närmare på ristningen i släpljus ser man också att såväl ornamentiken som runorna är skurna med skarpa linjer, som måste ha åstadkommits med en kniv eller något annat vasst verktyg (se särskilt ornamentslinjen på den högra bilden ovan).

I Sundre finns inte bara runristade gravhällar utan också runor ristade i kalkputsen på kyrkans väggar (G 360). Efter den restaurering som genomfördes 1970 undersökte Elisabeth Svärdström året efter de ristningar som då hade framkommit för att se om det bland dessa fanns tidigare okända runinskrifter. Förutom enstaka runor fann hon det på två ställen. På den norra korväggen intill den nisch som finns i denna vägg upptäckte hon runföljden dominus · te · kuṃ-, som givetvis återger latinets Dominus tecum ”Herren vare med dig” och i tornkammaren intill vid den norra portalen fann hon runorna olfr, som tolkades som en ofullgången återgivning av namnet Olafr.

När jag senast var i Sundre kyrka, vilket var så länge sedan som i augusti 2010, lade jag märke till att det på samma väggyta fanns ytterligare en rad med runor, varav jag endast kunde läsa några få tecken. Den trodde jag mig nu direkt på korn på, men upptäckte snart att det handlade om några andra runor som vad jag vet inte är kända sedan tidigare. Dessa befinner sig en bit ovanför de tidigare kända. Runorna är bara centimeterhöga och några dem är delvis täckta av senare puts. Jag kom dock ganska snart fram till att de knappast kunde läsas som något annat än hẹriansoṇ, trots att jag tvekade ett tag om det verkligen kunde stå så. Herjann är ju ett Odens namn och även ordet som helhet verkade bekant utan att jag då kunde komma ihåg vad det betydde. Jag hade dock känslan av att det nog inte var något som man normalt skulle vänta sig på en kyrkvägg.

När jag lite senare kollade ordböckerna visade det sig att jag inte var den förste att tänka på Oden. Ordet finns i formen Hæriansun upptaget i C. J. Schlyters Ordbok till Samlingen af Sweriges gamla lagar (1877) med förklaringen ”eg[entligen] Odens son; djefvulsson (ett oqvädinsord)”. Schlyter skriver också att redan Loccenius och Verelius ska ha tolkat ordet så och att det innehåller ett av Odens binamn. Denna tolkning är dock inte riktig. Ordet är nämligen lånat i sin helhet från medellågtyska hergensone och betydelsen är i stället den som ges i SAOB: ”skökoson, ’horson’; niding”. Det finns även i formen herjensøn i äldre danska och som herjansson(r) i isländskan. På Island där ju minnet av de gamla gudarna var lite längre än i övriga Norden är det inte omöjligt att man vid inlånet har knutit det till det nämnda Odensnamnet.

Det anmärkningsvärda är att någon har vågat skriva ett sådant skällsord på en kyrkvägg på Gotland och att det har fått stå kvar. I Magnus Erikssons gårdsrätt från ca 1332 som gällde besättningen på de kungliga slotten och gårdarna stadgas exempelvis att den som kallar en annan ”tiuff. härinson. eller annat oquädhins ordh” straffas hårt. Var han väpnare eller skytt fick han sitta i tornet en månad på vatten och bröd, var han en tjänare tillhörande kungens eller någon stormans följe (hirdhdränger) blev det att sitta i stocken under lika lång tid, medan en yngre tjänare (smasven) fick piskstraff.

Den inskrift som jag upptäckte redan 2010 något till höger om den runtext som Svärdström hade läst är betydligt försiktigare. Den består endast av enstaka runor med punkter mellan: f · i · d (eller: t) · u · o ·. Strax ovanför finns ytterligare runor av samma typ: k(?) · l · m. Kanske är det förkortningar av något ännu värre som man inte vågade skriva i klartext.

Detta är vad jag vet årets första runfynd, men eftersom jag gjorde det själv räknas det inte.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som nu har blivit oerhört intresserad av stungna n-runor kan läsa mer om sådana i min artikel i tidskriften Futhark 2015 och i Alessandro Palumbos avhandling. DS.

[Tillägg 2024-03-21:]

När jag tittar närmare på bilden av den sist nämnda inskriften, så slår det mig att det kanske är möjligt att den tredje runan inte är t (eller d) utan en a-runa med en svagt böjd ensidig bistav på mitten. I så fall döljer denna rad av runor inga större hemligheter, utan återger ett runsyllabarium: f · i · a · u · o ·. Att runorna strax ovanför verkar stå i alfabetisk ordning får då också sin förklaring. Det kan helt enkelt handla om spår av någon form av skrivundervisning. Naturligtvis måste detta uppslag stämmas av mot verkligheten innan jag vågar säga att inskriften ska läsas på detta sätt.

Inlägget Två förbisedda prickar och ett okvädingsord i Sundre dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I podden kommer Cathrine Mellander Backman in på att det ännu saknas tillräcklig kunskap om de kulturhistoriska värdena i det sena 1900-talets bebyggelse. En kunskap som behövs för att på klokt sätt ta vara på den här bebyggelsen för framtiden.

– Bristen på kunskap om det sena 1900-talets arkitektur är särskilt problematisk när vi har en klimatkris som kräver en omställning i byggbranschen, från att riva och bygga nytt till att istället anpassa och bevara, säger Cathrine Mellander-Backman, arkitekturhistoriker och utredare på Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning.

Bildexempel där podden bor på K-blogg: k-podd-81-postmodern-bebyggelse-hur-sparar-vi-den-for-framtiden

Bevarande viktigt för förståelse

Men det är inte bara klimatskäl som gör att vi behöver ha med den här biten av vår historia in i framtiden:

– När vi tar fram historiska fakta om det förflutna så förser vi platser, landskap, miljöer och byggnader med mening och vi tillskriver dem ett värde. De hjälper oss att förstå vårt förflutna. Därför är det viktigt att också bevara den här moderna bebyggelsen. Att förstå ett samhälles historiska utveckling är fundamental också för att förstå sin samtid, säger Cathrine Mellander Backman.

Några bildexempel

Inlägget K-podd 81: Postmodern bebyggelse – hur sparar vi den för framtiden? dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Seminarieserien är en fortsättning av Riksantikvarieämbetets regeringsuppdrag Skoluppdraget 2017–2020. Uppdraget slog fast att Riksantikvarieämbetet ska främja samverkan mellan kulturarvsinstitutioner och skolan genom att utarbeta och sprida vägledningar samt samla och sprida goda exempel på olika typer av samarbeten och samverkansprojekt.

Myndigheten fick i uppdrag att skapa en bred plattform för dialog kring samverkan mellan kulturarv och skola. Regeringsuppdraget skulle utgöra en grund för fortsatt, långsiktigt arbete kring dessa frågor.

Seminarier för kollegialt utbyte och lärande

I seminarieserien har vi knutit an till de förändringsbehov som identifierades under regeringsuppdraget och som handlade om att nå ut till skolan, att arbeta tätt tillsammans med skolan och behovet av stödjande strukturer.

Ett fokus har legat på att lyfta fram hållbara och framgångsrika lösningar som utnyttjar digitaliseringen. Ett annat har legat på olika former av samarbeten där flera aktörer gått samman och försökt lösa gemensamma utmaningar. Seminarierna har  sänts direkt med möjlighet för deltagarna att ställa frågor och utbyta idéer, och de har även publicerats på Riksantikvarieämbetets YouTube-kanal, med något enstaka undantag, som en resurs att använda och hänvisa till.

Vi har nått målgruppen

På senhösten 2023 skickade vi ut enkätundersökning till alla som anmält sig till seminarieserien mellan åren 2021 och 2023, totalt cirka 380 personer. Den kompletterades med djupintervjuer med ett antal personer som deltagit under alla de tre åren.

Resultatet av enkät och intervjuer visar att vi med seminarieserien har nått olika storlekar av organisationer, och att vi har nått ut i olika delar av landet. Den största andelen, exakt hälften, av deltagarna i seminarieserien anger att de arbetar med pedagogik som huvudsaklig sysselsättning, vilket överensstämmer med vår primära målgrupp.

De flesta som svarade på enkäten hade fått kännedom om seminarieserien genom Riksantikvarieämbetets egna kanaler: nyhetsbrev, facebook-gruppen ”För museer” eller kalendariet på hemsidan. Men kollegor som tipsar varandra eller information som spridits genom andra organisationer och nätverk visar sig också vara viktigt.

Inspelningarna fungerar som en kunskapsbank

Formatet fick positiv respons. Seminarierna är bara 45 minuter långa, och möjligheten att delta digitalt är bra för dem som på grund av knappa resurser eller långa avstånd skulle ha svårt att delta på ett fysiskt seminarium. Runt hälften av de tillfrågade hade också använt materialet i efterhand, inspelningarna ”fungerar som en liten kunskapsbank”. Materialet har delats vidare till lärare, men också till kommun och andra verksamheter. Att serien spelas in är något som många vill ska fortsätta.

Givit inspiration och kunskap om skolan

Seminarierna uppfattas som användbara och relevanta för personer inom flera olika typer av verksamheter. Av svaren framkommer att de har inspirerat och att det varit uppskattat att programmen har täckt upp många ämnen. Det tycktes vara de praktiska råden som tydligast har fastnat i minnet. Informanterna i intervjuerna mindes sådant som kändes angeläget för just dem.

Seminarieserien har tagit upp exempel från olika delar av landet, något många uppskattat och gärna vill se en fortsättning på. Deltagarna har fått ny kunskap från kollegor på andra museer, insikt i hur andra arbetar, att många delar samma frågeställningar och hur det går att ta hjälp av varandra oavsett verksamhet. Den har bidragit till fördjupad kunskap om skolan och hur skolans behov kan mötas utifrån den egna verksamheten, något som är nödvändigt både för förståelsen av hur man utformar sitt erbjudande och vilka vägar man når ut.

Flera uttryckte att de vill samarbeta med skolan och göra sin verksamhet relevant för att den ska kunna användas i undervisningen. Flera gav också exempel på att seminarierna legat till grund för kollegiala samtal om utveckling av verksamheten. ”Vi känner att vi blir stärkta och att detta underlättar vårt mål” sa en av informanterna på en fråga om seminarieseriens effekter.

”Vi vill att det ska fortsätta!”

De tillfrågade gav seminarierna högt betyg. De önskade att seminarieserien fortsatt ska presentera goda exempel, men också ta upp frågeställningar som museerna brottas med när det gäller samarbetet med skolan. Riksantikvarieämbetet bör arbeta för ökad förståelse mellan verksamheter, säger svaren. Myndighetssamverkan är en väg, till exempel för att lyfta behovet av forskning inom området. Önskemål framkom också om att Riksantikvarieämbetet ska bevaka omvärlden både nationellt och internationellt, något som kan vara svårt att hinna i den museipedagogiska vardagen.

I intervjuerna fick vi flera önskemål kring framtida seminarieinnehåll som ger praktiskt vägledning. Många förslag hänger samman med behovet att skapa digitalt tillgängliga resurser för skolan. De önskade också att Riksantikvarieämbetet blir ännu bättre på att nå ut och involverar verksamma på fältet ännu mer i framtiden. Ett alternativ kan vara att arrangera en fysisk konferens någon gång per år för att skapa större möjlighet att knyta kontakter. Samarrangemang kring seminarier är ett förslag.

I intervjuerna tryckte en informant på att det främjande arbetet som bedrivs av myndigheten är viktigt: ”Vi vill betona detta som borde vara en central organisations uppdrag, vi vill att det ska fortsätta!”

Serien fortsätter i vår

Under våren har vi planerat in fem nya avsnitt av ”Kulturarv i skolan”. Det första avsnittet sänds 12 februari kl 15.15–16.00. Då handlar det om museer som gått samman för att nå ut till lärare i en mässa, ”Museum + skola”. Vi får möta en av arrangörerna, två utställare och en besökande lärare, och frågar dem: Hur gick samarbetet till? Vad valde museerna att presentera? Är det ett fungerande koncept?

Vårens program och anmälningslänk hittar du på vår evenemangssida på raa.se

Inlägget Så har ”Kulturarv i skolan” bidragit till samverkan mellan kulturarvsinstitutioner och skolan dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Hietaniemi kyrka har brunnit ner till grunden. Det var varken kriget eller krisen som kom, utan ännu en ”okänd brandorsak” som berövade mänskligheten ytterligare en del av dess gemensamma minne. Det jag från början hade tänkt att skulle bli ett inlägg om värdet av privata initiativ och ideella föreningars arbete i förmedling och gestaltning av kulturarv, med utgångspunkt i rekonstruktionen av Särkilax kapell, kom av sig redan innan sumpen hade hunnit sjunka undan i morgonkaffet. Innan jag åkte hemifrån, hade Wikipedia-artikeln om Hietaniemi kyrka bytt tempus från presens till preterium. Därför blev denna artikel i stället en berättelse om det obeständiga och ständigt föränderliga; om byggnader som bärare av berättelser och minnen, om bevarande bortom det materiella – med tre kyrkor i Tornedalen som exempel.

Morgonen börjar med strålande sol. Jag tänker att det kan bli dramatiska motljusbilder med den uppgående solen och brandresterna, så därför svänger jag först söderut mot Hietaniemi, i stället för norrut mot Kuivakangas. Men solen går i moln redan innan jag kommit till Ruskola. Det blir mörkt och grått, med moln som påminner om brandrök på himlen. Det är något surrealistiskt med en skylt där det står ”kyrka”, när man vet att ingen kyrka längre står där; som att passera någon död gammal släktings hus, och veta att de inte längre bor där fastän minnenas närvaro dröjer sig kvar.

Det som inte får hända händer ändå; i Paris likaväl som i Tornedalen. Även kyrkor som i århundraden överlevt både världskrig och revolutioner kan plötsligt för alltid vara borta av oklara orsaker. Jag var inne i Notre-Dame de Paris vid trettonhelgen innan branden den 15:e april 2019. Först hade jag inte tänkt gå in, eftersom det var franskt skollov och monumentala köer; jag tänkte att jag skall ju ändå tillbaka till Paris i november, och har kyrkan stått här i över 800 år så står den väl kvar några månader till. Men jag köade länge och väl ändå, och fick se interiören som den aldrig mer kommer att kunna ses igen. I maj i år körde jag hem från Kalix via Haparanda och Övertorneå, genom ett översvämmat Tornedalen i jakt på intressanta fotomotiv efter att ha besökt den vikingatida gravhögen utanför Sangis. Att det var sista gången jag skulle få se Hietaniemi kyrka i den skira vårgrönskan hade jag inte kunnat ana.

Kyrkan blir en del av landskapet, bygden, dess identitet och minnen; en levande organism präglad av århundradens ombyggnader och generationer av kyrkfolk. När en kyrka förstörs, är det någonting mer än enbart dess byggnadshistoriska värden som försvinner. Det har hänt förut, och det kommer att hända igen; genom mänskliga faktorer, bristande underhåll, tiden och naturen själv. Vårfloden i Torneälven var extrem våren 1617, och ledde till att dåvarande Övertorneå (Särkilax) kyrka spolades bort och slogs sönder i de isiga vattenmassorna. Denna dramatiska händelse blev sedan upphov till tre (egentligen fem, eftersom 1700-talets kyrkor i Matarengi och Hietaniemi hade föregångare från 1600-talet på samma platser) nya kyrkbyggen: Två kyrkor i samma socken; en i den norra (nuvarande Övertorneå kyrka), och en i den södra delen (Hietaniemi kyrka), och så en rekonstruktion av den äldsta kända kyrkan i Övertorneå – Särkilax kapell, som stod klar våren 2018.

Med utgångspunkt i dessa tre kyrkor, skall jag nu ge exempel på de mänskliga minnen, tankar, berättelser och engagemang som gör kyrkorna till mer än enbart fysiska objekt. Fysisk dokumentation och bevarande är viktigt, men varje byggnad rymmer också mer än vad som kan inordnas i ett punktmoln och förses med en naturtrogen textur. Byggnaderna är behållarna, men berättelserna är innehållet.

Särkilax kyrka (Särkilax kapell)

Särkilax kyrka, som om den stått kvar i original hade varit Sveriges nordligaste medeltida kyrka, väcker tankar kring medeltiden i norr. Tornedalen var ingen isolerad utmark, utan låg mitt i ett transkontinentalt handelsnätverk med Torneå som centrum.

Särkilax kapell omnämns för första gången i skrift år 1482, i ett förläningsbrev till ärkebiskop Jakob Ulfsson (Örnfot), som av det svenska riksrådet tilldelats hela det kustnära området från Umeå upp till Särkilax i förläning med rätt att ta ut skatter. Detta var en betydelsefull markering från Uppsala ärkestift av den östliga gränsen mot Åbo stift.

På sin Carta Marina från 1539 har Olaus Magnus märkt ut S:t Andreas kyrka i Särkilax, vid Torneälven mellan Torneå och Pello, som ”Ec. S. Andree”. Torneå är på samma karta utmärkt som en ”Emporium maximum”, dvs. en stor handelsplats.  Torneå var centrum för hela den handel med fisk och pälsverk som gick mellan Ishavet i norr och storstäder som Stockholm och Åbo i söder. Olaus Magnus skriver om Torneå sitt verk Historia om de nordiska folken (1555) att:

”På bergen i detta Norrbotten upprinner en strid och djup älf, som med två armar utmynnar i hafvet, och på den smala landremsan mellan dessa är en stad byggd, som kallas Torneå (Thorna) det är: tornön, och ligger på ungefär 82 graders nordlig bredd och 42 graders längd. Denna stad har ett särdeles vackert och förmånligt läge, och ingen annan handelsplats i hela trakten upp emot Nordpolen är mera besökt än detta Torneå. Här församlas nämligen hvitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster och hälsingar; dessutom komma åtskilliga från Norge öfver de höga fjällen och vidsträckta ödemarkerna, liksom öfver Jämtland. Och alla dessa färdas dels i långa och smala båtar, särskildt byggda för färder på de strida forsarna, dels i åkdon, dragna af tama renar, hvilka se ut som hjortar, dels ock på ett slags böjda stänger [skidor], med hvilkas tillhjälp de fort taga sig öfver de snöhöljda bergåsarna och sedan glida fram hit i snabb fart, såsom man finner beskrifvet i början af detta verk.” (red. John Granlund 2010, s. 938)

Även utländska källor nämner Särkilax kapell. Den äldsta av dessa källor är den portugisiske handelsmannen och diplomaten Damianus à Goes, som i sitt verk Descriptio Lappiae från år 1540 skriver följande:

”I det östliga Lappland är en församling, St. Andreae församling, belägen på 84 graders nordlig bredd; den är berömd för sitt storartade och dyrbara tempel samt för lärda och i de heliga skrifterna kunniga män. Denna församling hör och lyder under ärkebiskopen i Upsala, inom hvilkens stift den är belägen. Icke desto mindre äro de kringboende folkstammarna i följd af prelaters och stormäns likgiltighet eller girighet, såsom sagdt är, utan kunskap om Kristus.” (övers. Gösta Thörnell, 1915)

Några kända bilder av det medeltida Särkilax kapell finns inte bevarade. Däremot gav riksantikvarien Johannes Bureus en målande beskrivning i samband med sitt besök på platsen den 17:e december år 1600 (där förekomsten av tre altaren och många beläten antyder att det katolska arvet fortfarande var levande):

»Ther sågh jagh Träkappalet, som är S. Anders k(yrka) och sägz vara älder än Torne kyrkia, som är af steen. ther voro kors på kyrkegården, men i Torne klabbar medh små järnkors ofvan i. uti Trägolvet voro slagna små järnkors, ther voro 3 altar och månge beläten, små fönster. Utan för bolgården (voro) stänger knut emellan för grimskaften skull. Prästen bodde siälf i rök stughu som och alle gemene böndren, men för väghfarande hadhe han som och andre the rijkaste stugur medh skorsten, glasf(enster) och bord och sänger» (G. Klemming, Ur en samlares anteckningar. Uppsala 1883-86:178)

Vintern 1616/17 var ovanligt mild och snörik, och våren kom med en enligt samtida källor ”onaturlig värme”. Detta anses vara anledningen till att vårfloden i Torneälven våren 1617 blev extremt kraftig; troligen så våldsam att den inte enbart spolade bort själva kyrkan utan också permanent förändrade hela älvstranden på platsen. Det berättas att söndebrutna kistor och likdelar flöt omkring där ismassorna farit fram över kyrkogården. Inte enbart kyrkan, utan också många gårdar vid älvstränderna drogs med i vårfloden, och kreatur drunknade. Femton av de av Johannes Bureus beskrivna belätena från kyrkan, inklusive en skrinmadonna, klarade sig dock relativt oskadda och återfanns en efter en då vattnet drog sig undan och strandängarna torkade upp. Helgonbilderna och skrinmadonnan installerades sedan i den nya kyrka som byggdes på Särkivaaras östra sluttning (föregångare till nuvarande Övertorneå kyrka). När dagens kyrka stod färdig år 1736, förpassades de gamla skulpturerna till kyrkvinden. Där blev de kvar fram till dess att de 1915 återupptäcktes av Röda Kors-medarbetaren Julia Svedelius, och åter placerades ut i kyrkan 1921.

Särkilax kyrka var redan i början av 1600-talet gammal och delvis förfallen, och läget nära älvstranden var riskabelt med tanke på älvens årliga översvämningar. Därför fanns det planer redan före vårfloden 1617 på att ersätta den med en ny kyrkobygnad på mera höglänt mark. I en rapport från år 1606 meddelar Daniel Hjorth,  kapten och tjänsteman hos kung Karl IX, att Särkilax kapell ligger för nära vattnet och håller på att ruttna bort (»sijdt och olägiligt för vathen skull, begynner och suårt bliffue nedrutten»), samt att planer finns på att bygga en ny kyrka i Hietaniemi. Diskussioner verkar dock ha förts kring huruvida den nya kyrkan skulle uppföras i socknens södra del (Hietaniemi), eller i den norra delen (Matarengi) på Särkivaaras östra sluttning. När väl ett nytt kyrkbygge blev nödvändigt år 1617, byggdes två kyrkor i samma socken; en på vardera stället.

Trots de två nya kyrkorna, har minnet av Särkilax kapell levt kvar genom århundradena, tillsammans med vetskapen om den ungefärliga ursprungliga kyrkplatsen och sedvänjan att göra korstecken då man passerar den. Det har sedan 1947 funnits ett träkors som markerat den troliga kyrkplatsen, ungefär en mil norr om nuvarande Övertorneå centralort.

Tankar på att bygga en modell eller rekonstruktion av Särkilax kapell har också funnits länge, och inför 400-årsdagen av dess försvinnande fick planerna konkret form. År 2017 bildades den ideella föreningen Särkilax kyrkas vänner, och projektet Särkilax 400 år inleddes – med syfte att bygga en fullskalig rekonstruktion av det medeltida kapellet. Genom noggranna studier av både de historiska källorna och de äldsta kvarvarande träkyrkorna i Sverige och Finland (särskilt Gråträsks kapell och Sodankylä gamla kyrka har varit inspirationskällor), beslutade man att uppföra en timrad byggnad på 6×9 meter. Många ideella arbetstimmar, och 15 grova 9 meters timmerstockar donerade av lokala skogsägare, gjorde bygget praktiskt möjligt. Invigning skedde den 29:e juli 2018, och kyrkan konsekrerades gemensamt av biskopen i Luleå stift (Åsa Nyström), kyrkoherden i Övertorneå församling (Simo Rundgren), den ortodoxe prästen Bengt Pohjanen och den katolske kardinalen Anders Arborelius

Man kan diskutera byggnadstekniska detaljer i det oändliga. Ingen idag levande människa vet ändå hur den ursprungliga kyrkan såg ut, och bara att det finns en timmerbyggnad med storlek och proportioner motsvarande samtida träkyrkor ger en fysiskt påtaglig visualisering som inga digitala medier kan ge.

Övertorneå kyrka

I början av 1700-talet pågick Det stora nordiska kriget, och ryska kosacker härjade i Tornedalen. Den 1:a januari 1717 plundrade kosackerna Övertorneå kyrka, och sägs samtidigt ha slagit ihjäl kyrkoherden Johannes Tornberg med hans egen promenadkäpp. Kyrkoherden, som vid tillfället var 76 år, hade gömt kyrksilvret och vägrade avslöja gömstället för ryssarna, som fick nöja sig med silverknoppen från Tornbergs promenadkäpp. Käppen finns fortfarande att se i Övertorneå kyrka.

1763 byggdes en ny klockstapel av bottnisk typ, som även fungerade som stiglucka. Någonting måste ha gått snett i kommunikationen när klockstapeln målades, för harpspelaren på norra panelen med texten ur Matteus 3:2, (”Gören bättring, ty himmelriket är nära.”) tycks ha fått texten förväxlad med den södra, där en ängel med skära nu illustrerar texten ur Efesierbrevet 5:19 (”sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan”).

Inne i klockstapeln finns takmålningar. Och en gammal men ändå tidlös påminnelse från Kyrkorådet om träbyggnaders förgänglighet.

Minnenas överlevnad

Tre kyrkor i Tornedalen; Särkilax kapell (i original och som rekonstruktion), Hietaniemi kyrka och Övertorneå kyrka. Var och en av dem med ett helt eget bibliotek av berättelser och minnen. Samtidigt som de är sammankopplade med varandra, och med sina större historiska sammanhang. Wikipedia listar 126 artiklar i kategorin ”Kyrkbränder i Sverige”. Det har hänt förut, och det kommer att hända igen; att kyrkor och andra betydelsefulla kulturarvsbyggnader förstörs och försvinner. Liksom att skulpturer och silverknoppar blir stulna och aldrig återfinns. Men deras berättelser kan överleva i århundraden efteråt. Förutsatt att berättelserna finns tillgängliga.

Berättelserna om kyrkoherden som blev ihjälslagen med sin egen promenadkäpp, kapellet som flöt bort och helgonbilderna som mirakulöst återfanns på slåtterängarna sommaren 1617, har jag själv fått höra vid köksbordet hemma i byn. För 100 år sedan hade berättelserna kanske stannat där; lokalt där de alltid har funnits, bland de som har anknytning till platsen. Men nu finns det också ett globalt köksbord som kallas Internet, där berättelser och minnen kan spridas i global skala. Lagring är bra, men spridning behövs också, för ett minnes långsiktiga överlevnad. Ingen kommer att hitta de 10 000 bilderna och Excelarken på dina hårddiskar när du är död. Sprid minnena medan du kan. Över alla tillgängliga plattformar. Och fysiskt, i tryck, eftersom papper och foton ständigt visar sig vara både sällsynt seglivade och överlägset tillgängliga lagringsmedier. I spridningen och tillgängligheten finns den enda säkra framtidssäkringen.

Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.

Inlägget Tre kyrkor i Tornedalen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

”Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön.” Det är det nationella målet för politikområdet Gestaltad livsmiljö. Tillsamman med ArkDes, Boverket och Statens konstråd arbetar Riksantikvarieämbetet för att nå det nationella målet. Några nyckelord är hållbarhet, kvalitet och tillgänglighet. Under en studieresa till Rom undersökte jag den gestaltade livsmiljön där, utifrån dessa aspekter. Fokus låg på upplevelsen av staden.

2010 deltog jag i kursen Den romerska staden, anordnad av Uppsala universitet och Svenska institutet i Rom, SIR. Det var fem mycket givande veckor, varav tre i Italien. När jag hösten 2023, tack vare ett stipendium från von Rothsteins stiftelse, fick en chans att komma tillbaka till Svenska institutet och Rom valde jag att fortsätta studierna av staden, men att fokusera på Roms stadsrum från antiken till idag.

Innan resan läste jag in mig på makarna Bjurs verk om Rom utifrån ett stadsbyggnadsperspektiv. Väl på plats ägnade jag dagarna åt promenader, främst i de centrala delarna av Rom. Ibland tillsammans med Thomas Thiis-Evensens bok om arkitekturvandringar i Rom. En författare jag hade förmånen att få promenera runt med i Rom under en helg 1998 och dessutom fick jag följa med till lokala restauranger.

Förutom historia, som Maud Websters bok om döden i Rom, hade jag även hjälp av dagsaktuella guideböcker och kartor från skilda perioder. Rapporten här är några reflektioner över hur bebyggelse från olika tidsperioder, tillsammans bildar dagens stadsrum och hur jag upplevde det under några veckor i början av oktober 2023.

Golv

Arkitekturteorierna är många, från Vituvius via Palladio till Le Corbusier och mer sentida teoretiker. Den norske professor emeritus Thomas Thiis-Evensen förklarar arkitekturen utifrån tre element: ”gulv, vegger og tak”. I min läsning av Rom, har jag utgått från modellen och beskriver stadens rum med hjälp av Thiis- Evensens treenighet, men med ett tillägg: ”platser”.

Mussolini och gatunivåerna

Vid mina tidigare besök har jag aldrig blivit klok på Roms gaturum och de antika monumenten och ruinernas placering i detsamma. Inte bara hur de är spridda i staden, utan även vertikalt. Jag har inte förstått nivåskillnaderna. Förklaringen att Rom är byggt på sju kullar räckte inte. Makarna Bjurs beskrivning av hur Mussolini lät frigöra och gräva fram antiken, från 1900-talets gatunivå, löste gåtan för mig och jag har nu en helt annan förståelse av Rom. Tack!

Ostia Antica

I ruinstaden Ostia Antica, inte lika känd som Pompeji, men nog så intressant, fick jag möjlighet att följa med på en visning med forskaren Fanny Kärfve, som forskar om antika mosaiker. Främst de som finns i byggnadernas entréer. En övergång från det offentliga rummet till det mer privata. Vi rörde oss över området och diskuterade varför man inte bevarat hela området, där den antika staden en gång bredde ut sig. Idag skär en flerfilig motorväg genom Ostia och omöjliggör fortsatt utgrävning.

Vi pratade också om hur bevarade byggnadsruiner påminde om flertalet samtida existerande religioner: Republikanska tempel, Synagogor och Mitrashelgedomar. Att Ostia uppstått på 100-talet efter vår tideräkning och blomstrat under 200-talet. En ny hamnstad, jordbävningar och översandning är de förklaringar som nämns som grund för att staden förföll. Men mosaikerna finns kvar.

Gatunät, linjer och spår

Gatorna är smala, kvarteren trånga och gränderna många i Roms kärna. Inte ens genomfartslederna är särskilt breda. Trafiken är desto livligare. Parkeringsplatser en bristvara och turister till fots är desto flertaligare. Allt och alla samsas på liten gemensam yta. Inte bara körfiler och parkeringsplatser markeras med målade linjer på gatorna, utan även trottoarer eller snarare smala fält närmast huskropparna att balansera inom.

Gatorna, belagda med den för Rom så typiska gatstenen, ger ett enhetligt intryck och binder samman stadsdelarna. Ett för mig nytt inslag var utökade spårvägslinjer, med spår och perronger, som kunde uppfattas både som hinder och hjälp. En annan nyhet var elbilarna, ofta av mindre modell, som susade runt i de centrala delarna. De var som gjorda för att ta sig fram i stadskärnan.

Marken i parken

Svenska institutets adress är via Omero 14, i Borgheseparken, som därför blev en självklar del av mina promenader. Från boendet ut i staden och tillbaka igen. Eller för en morgon- eller eftermiddagspromenad, de dagar jag tillbringade vid institutet, i biblioteket och/eller i dess närområde.

Det mest iögonenfallande i parken var de olika markbeläggningarna: jord, sand, grus, gräs, sten, vatten.

Jord, vägen ner till Porta del Popolo, upptrampade stigar i vegetationen vid sidan om de asfalterade vägarna. Trottoarer saknades och det självklara i att gena där det var möjligt, formade spår i gräs och grönska, skyddat från den livliga biltrafiken.

Sand och grus, gångvägar och stråk för att ta sig fram till fots, gående eller springande. Ibland stensatta delar av parken, för att markera en plats, en övergång – som en trappa eller en korsning. Gräset, slitet men fint, för yoga och hundarnas tassar och även andra behov. Vattnet i parken, en konstgjord sjö med ett speglande ekotempel och samtidigt en plats för vattenfåglar. Sjön blev något att betrakta eller att runda.

Parkens element, förutom marken var växtlighet, träd och bänkar. En och annan byggnad också, men det var markbeläggningarna som definierade miljöns olika zoner.

Väggar

När jag berättade för en av studenterna på konsthistoriekursen på Institutet, vad jag skulle göra under min vistelse i Rom, sammanfattade han det i att fråga om jag skulle studera spolia. Det var en term som var ny för mig och som jag fick slå upp. Spolier: delar av byggnadsverk o.d. som borttagits från sin plats (o utnyttjats för annat byggnadsverk) enligt SAOB. Var det detta jag skulle titta på?

Filur i mur

Rom är lager på lager, en palimpsest kallar makarna Bjur staden. Ett dokument där skrift skrapats bort och nya lager tillförts. Det gäller inte bara gator och platser utan även själva byggmaterialen.

Min första hela dag på plats, hade jag den oerhörda turen att min goda vän forskaren Estelle Lazer från Sydney befann sig tillfälligt i staden och hade tid att tillbringa dagen med mig. Det blev en dag fylld av spolier. Vi snirklade runt i kvarteren och tittade, pratade och diskuterade. Estelle visade mig exempel på exempel, hur stenar och fragment infogats. Ibland som enstaka dekoration, andra gånger som collage eller små utställningar.

Öppningar, entréer, fönster

En byggnad må begränsas av sina väggar, men det är öppningarna som ger funktionen. Dörrar och fönster, portar och luckor.

Estelle visade på ett fönster i Trastevere och berättade att det tidigare varit ett litet vägaltare. Detta avlöstes av en kondomautomat och nu var det skyltfönster för en väskaffär. Lager på lager och växlande verksamheter. Tro, kärlek och annan kommers.

Tak

Arkitekturen i de centrala delarna är skyddad och reglerad. Nybyggnad är mycket begränsad. En återstående möjlig lösning är att bygga uppåt, på taken. När man tittar ut över Rom från Pincio, ser man ett landskap av takterrasser. Något som inte syns från gatunivån. En frizon, med växter, tvättlinor och stolar och bord. Små oaser för fredade stunder, högt över gatularmet.

Tillbyggnader och nybyggnader

Det finns väldigt få nya byggnader i centrala Rom, men allt är inte gammalt i Rom. Två byggnadsverk från 2000-talet, som utgör undantag, är Ara Pacis museum, ritat för Kejsar Augustus fredsaltare, av Richard Meyer och Samtidskonstcentret MAXXI, ritat av Zaha Hadid.

Jag tar med dem här i stycket om tak, då det elementet är väldigt centralt på båda verken. Meyers skivor och Hadids fria former kontrasterar mot den omgivande stadens uttryck. I Trastevere hittade jag en del tillägg från 1900-talet. Många högt över gatunivån, i form av takvåningar, för att inte störa den rustika miljön. Insprängt i bebyggelsen såg jag även ett fåtal nya kontorshus och bensinstationer.

Platser

Rom är sina platser. Den trånga gränden som plötsligt mynnar ut på en piazza. Trafikplatser, som de stora rondellerna och ytan kring Colosseum. Platsen nedanför och utkiksplatsen ovanför Spanska trappan. Centro Storico, den historiska stadskärnan är turisternas. Det är tydligt.

Platser att slå sig ned på får man betala för. Restauranger, caféer och glassbarer. Det är nästan bara på Piazza Navona det finns bänkar att sitta ned på.

Floden

Anledningen till att Rom ligger där det ligger är Tibern. En tidig hamnplats. Under århundradena var floden livsnerven och huvudleden. Allt var inte av godo. De ständigt återkommande översvämningarna gjorde att romarna i alla tider byggt vallar och murar och nu är floden är snarare något som delar av och skiljer. Tydligt i namnet på stadsdelen Trastevere, på andra sidan Tibern.

Det som tilltalade mig med floden och dess kajer var grönskan. Frodig och svalkande. Även flodvattnet var grönskimrande. Möjligen på grund av alger, men inte mindre vackert för det. I vattnet fanns några fast förtöjda båtar: en husbåt – tänk att bo på båt mitt i Rom. Det fanns också en bar-båt. En utekväll ombord på övre däck verkade riktigt lockande. Det var dock förmiddag då jag passerade.

Skuggan

De två första veckorna i oktober 2023 var ovanligt varma i Rom, med temperaturer över 30 grader på eftermiddagarna. Under långa dagar fyllda av promenader, var den klokaste strategin att söka sig till skuggan.

De täta kvarteren med de trånga gränderna erbjöd många timmar med skugga under dagen. På piazzorna valde jag plats efter solens gång. På förmiddagen var det ännu skönt i solen, eftersom nätterna var kalla och morgnarna svala. Från lunch var det skuggan som gällde. Detta mönster följde de flesta, både romare och turister. Vid tre-fyratiden på eftermiddagen, blev det för varmt att vandra runt och då släpade jag mig trött upp för Pincios backar, tillbaka till Institutets svalka.

Via Appia och Campo Verano

Under kursen Den romerska staden fick jag uppgiften att skriva om Mamias grav i Pompeji. Det medförde att jag läste in mig på romarnas syn på och seder kring döden under antiken. När jag nu återvände var Via Apias gravar och katakomber ett givet mål. Av olika skäl blev den exkursionen inte av. Den får bli vid nästa Rombesök.

Däremot gjorde jag ett besök på Campo Verano, Roms moderna kyrkogård. Ett enormt område, med olika typer av främst katolska gravar. Även platsen utanför huvudentrén väckte mitt intresse. Där fanns förutom parkeringsplatser, ett flertal blomsterbutiker och begravningsentreprenörer. Det intressanta var att de var inhysta i mycket enkla skjul och något som närmast liknade service- eller ekonomibyggnader. Framför begravningsplatsen fanns en veritabel kåkstad, i korrugerad plåt.

Under vistelsen tittade jag även på Hadrianus och Augustus mausoleer, som fortfarande dominerar stadsrummet. Mäktigt och lite otidsenligt, höll jag på att skriva. Men här är det verkligen ett glapp i historien, monument utan förankring. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Maud Websters bok om döden i Rom.

Runt Termini

Järnvägsspåren skär som en grov barriär genom stadsrummet för att sluta i säckstationen Termini. Även byggnadskropparna runt stationen stänger och delar av. En del av den antika stadsmuren sträcker sig också längs med området. Namnet kommer av att stationen ligger vid Diocletianus termer, men går även att associera med slutstation. Målet är Rom. Som i så många andra storstäder ligger det enkla hotell för resande vid stationen, för dem som kommit till staden med mer obestämda mål än turism.

De hoppfulla arbetssökande, som ibland inte ens har råd med hotell, samlas och sover utomhus längs de antika murarna.

Här tar resan slut för en del. Alla vägar bär till Rom.

Museer

Under mina veckor i Rom vistades jag mestadels utomhus, med fokus på stadsrummet. Naturligtvis är byggnadernas insidor också en del av staden. Kyrkorna, museerna och andra öppna offentliga rum, ger en fördjupad upplevelse av stadens historiska lager. Redan på 1748 tecknades Roms plan med fokus på de offentliga rummen av Giovanni Battista Nolli i hans berömda nolliplan.

Denna gång besökte jag villa Farnesina, Nationalmuseerna Palazzo Corsini, Palazzo Massimo alle Terme och Diocletianus termer, Ara Pacis museum, Samtidskonstcentret MAXXI samt Galleria Nazionale d’Arte Moderna di Roma (GNAM). Är själv förvånad att de blev så många, nu när jag skriver reserapporten.

Jag tillbringade även några timmar i parken Orto Botanico di Roma. I solen, trots att det var eftermiddagsvarmt, men i skuggan fanns de mycket små, men mycket ettriga myggorna.

Sensuellt och sensationer

Rom är så mycket mer än byggnader, gator och platser. Hon är religion, konst och kultur. Hon är värme, människor och möten. Mat: pizza, pasta och gelato förstås. Den eviga staden bjuder verkligen på många intryck och upplevelser. Kanske har jag lyckats få med något av det jag upplevt i denna betraktelse.

Kropp och känslor

Sol, vind, grönska och doft av hav. Vi tar in vår omgivning med alla sinnen: hörsel, syn, känsel, doft och smak. Platser har sina speciella stämningar.

I Ostia kändes historien i hela kroppen. Att vandra runt en lördagseftermiddag i sol och skugga med min guide Fanny Kärfve och uppleva ruinerna av en hamnstad som blomstrade under tvåhundratalet, gav perspektiv.

Minnen av andra besök på platsen, nya upptäckter och tröttheten efter en lång dag i rörelse, blev till en tydlig bild av just detta tillfälle. Även tågresan från Rom och tillbaka gav färg åt upplevelsen.

Epilog

Jag avslutar min betraktelse med en hyllning till SIR, som lät mig bo och studera i Ivar Tengboms arkitektoniska mästerverk på via Omero 14. Uppfört 1940 i rött tegel, mitt under kriget. Lika vackert som funktionellt, med bostäder, gästrum, sammanträdesrum, laboratorium, bibliotek och kontor.

Utemiljön är lika fantastisk, med sina terrasser och balkonger samt en parkliknande trädgård. Dessutom fullt av välkomnande, hjälpsam personal, kunniga forskare och trevliga studenter att diskutera staden och vistelsen med.

Sist, men inte minst: ett stort tack till Stiftelsen von Rothsteins donationsfond!

Text: Kicki Eldh är utredare vid Riksantikvarieämbetets museiavdelning. (CC BY)

Resedagbok

• Onsdag 4/10 resdag
• Torsdag 5/10 heldag med Dr Estelle Lazer, från Sydney, Australien Centro Storico, Ghetto och Trastevere
• Fredag 6/10 Svenska institutets bibliotek, litteraturstudier
• Lördag 7/10 Ostia Antica med Dr Fanny Kärfve, Lunds universitet
• Söndag 8/10 Parioli med Professor emerita Eva Rystedt
• Måndag 9/10 Centrala Rom
• Tisdag 10/10 Svenska institutets bibliotek, museet för modern konst
• Onsdag 11/10 Campo Verano, Termini, kyrkogård, museer
• Torsdag 12/10 Svenska institutets bibliotek, Borgheseparken
• Fredag 13/10 Lungo Tevere; Corsini, Villa Farnesina, Petersplatsen, Hadrianus mausoleum, Ara Pacis, Augustus mausoleum
• Lördag 14/10 Avantinen, Colosseum, Konstantins båge, Monti med Dr Fanny Kärfve
• Fredag 15/10 resdag

Källor

• Döden i Rom: Maud Webster En annorlunda historisk guide till den eviga staden
• Rom: arkitektur och stad Gunilla Linde Bjur, Hans Bjur
• Roma guide til syv vandringerThomas Thiis-Evensen
• Rome Oxford Archaeological Guides
• Topp 10 ROM DK Första klass pocketguider

Inlägget Roms stadsrum från antiken till nutid dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Det är höst i Tornedalen, där hösten kommer redan i början av augusti. Jag kör grusvägarna i gränslandet mellan Svartbyn och Övertorneå; mellan Kalix och Torne älvdalar genom det odefinierade obebyggda gränsland i vars ytterområden byarna byter namn mellan svenska och finska. Från Svartbyn och Svartträsk till Kiilisjärvi och Liehittäjä. Freden i Fredrikshamn tog ingen hänsyn till språket, när den senaste gränsen mellan Sverige och Finland drogs vid förhandlingsbordet.

Men så är det, och så har det alltid varit, att oavsett vilka freder och avtal som slutits, så kommer alltid hotet österifrån. Ännu är inte hela Kalixlinjen bortstädad; det gränsland mellan Kalix och Torne älvar som under större delen av 1900-talet var ett försvars- och fördröjningsområde mot ett väntat anfall landvägen från öst, där myrar och sjöar utnyttjades som fördröjningshinder tillsammans med vägspärrar, pansarhinder, skansar och artilleribatterier.

De få vägarna i öst-västlig riktning mellan älvdalarna byggdes medvetet backiga och smala, med inbyggda rör inunder, färdiga att fyllas med trotyl för att enkelt kunna sprängas vid strategiska punkter där de omgivande myrmarkerna sedan både skulle vattenfylla den flera meter djupa gropen efter vägsprängningen och få stridsvagnarna att fastna. Även broarna över älvarna försågs med inbyggda sprängkammare eller krokar att hänga sprängmedel på. Under kalla kriget ingick över 2 800 befästningar i Kalixlinjen. Sista skansen byggdes så sent som 1991. Inte om, utan när ryssen skulle komma.

Ett svårdigitaliserat kulturminne

När jag var barn stod stridsvagnshindren kvar vid vägarna. Man levde med det, man var medveten om det, men man levde ändå. Stora gula skyltar förkunnade ”Skyddsområde” på sju olika språk, inklusive det mystiska språket som bakvänder både я och и. ”Det är närmare till Murmansk än till Stockholm”, sade min historielärare, men jag har glömt både sammanhanget och den pedagogiska poängen. Man hade annat att tänka på där och då, under den ändlösa stjärnhimlen med sina blinkande satelliter. Tvärs över Finland är det 25 mil till den ryska gränsen. Det är som till Bureå, strax söder om Skellefteå, om jag kör söderut i stället för österut. Avståndet till Murmansk motsvarar det till Iggesund, om jag håller mig på E4:an. Sedan är det 30 mil kvar till Stockholm.

Försvarsmakten beskriver på sin egen hemsida Kalixlinjen som ett ”svårflyttat kulturminne”. Jag vill tillägga att det också är ett svårdigitaliserat kulturminne. Själva landskapet är en lika väsentlig del av Kalixlinjen som de mänskliga anläggningarna. Ytan är lika stor som Gotlands. Men vad består Kalixlinjen egentligen av? Är det själva platsen i geografin? Är det dess fysiska lämningar, vare sig de är bortstädade, plomberade eller fortfarande kvar? Eller består Kalixlinjen snarare av människors upplevelser, erfarenheter och minnen?

Kalixlinjen är inte enbart en plats, utan också alla dess lager av mänskliga berättelser och upplevelser; själva andan i en tid som jag själv åtminstone fick uppleva slutfasen av. Kalixlinjen är mer än det 3D-skanningsbara fortet på Häggmansberget och Siknäsbatteriet – den är också de mänskliga upplevelser som präglat tillvaron i gränslandet; från det att de härjande kosackerna kom ridande på 1700-talet, via 1809 års krig då ryssarna använde Kalix kyrka som stall, andra världskriget då kriget fanns bara några årtag bort på andra sidan Torneälven, och sedan det kalla kriget med hot om atomvinter för världen och total nukleär förintelse för oss som låg mitt i skottlinjen mellan supermakterna, fram till 90-talet då den kollapsade Sovjetunions mänskliga vrakgods sipprade in över gränsen från Finland. Och nu har vi en ny tid, med nya hotbilder som ändå är desamma som de alltid har varit. Medan hundratusentals pansarhinder växer över ute i gränslandets skogar. Minnena från beredskapstiden finns det snart ingen levande människa kvar som kan berätta. Liksom om så mycket annat i det nära förflutna, som idag är ett främmande land. Ett gränsland, mellan förr i tiden och nu.

Kalixlinjens museum

Även digital förmedling har sin fysiska begynnelse, och för att få en bakgrund till de svårigheter som uppstår vid digitalisering och digital förmedling av en plats och en historia som Kalixlinjens, besöker jag Kalixlinjens museum en höstdag 2022, då morgondimman har en föraning om frost i kanterna. Kalixlinjens museum drivs av en ideell stiftelse, med syfte att bevara  Kalixlinjens militärhistoriska arv.

Museet började etableras i slutet av 1990-talet, då kalla kriget var över och Kalixlinjen började monteras ned. Det är samma situation där, som på så många andra små arbetslivs- och hembygdsmuseer: intressanta och angelägna samlingar av ett kulturarv som berör, med en massa prylar och engagerade eldsjälar, men svårigheter med långsiktigt bevarande av både materiella samlingar och immateriella berättelser. Begränsad ekonomi, begränsade resurser, och som man själv beskriver det: begränsat intresse och stöd från institutioner och myndigheter.

Jag pratar med Marie Stenman på Kalixlinjens museum om digitalisering och den digitala förmedlingens möjligheter på museet. Om möjligheterna att åtminstone få in allt som står på skyltarna i utställningen i digitala dokument. Skanna foton och handböcker. Göra det mera tillgängligt. Göra informationen om fordonen mera lättillgänglig både på plats och på webben. Vi pratar om appar och QR-koder. Jag delar mina egna erfarenheter, från bägge sidorna av det virtuella skrivbordet, av apputvecklingsprojekt som runnit ut i sanden. Och kostat en massa pengar för ingenting. Där museer och andra minnesinstitutioner inte kan bistå, är tech-företagen desto tjänstvilligare. Givetvis mot en månadsavgift, och efter tecknande av ett abonnemang. Timkostnad för uppdateringar tillkommer.

Vi pratar om samverkan, men det är svårt för sådana här verksamheter som ligger på gränsen mellan museum, turism och ideell verksamhet att hitta nischer för samverkan som verkligen ger de resurser (och då inte enbart ekonomiska) som skulle behövas. Över huvud taget finns inga entydiga, enkla lösningar.

Det materiella kulturarvets bevarande kommer med sin egen problematik. Ju större de materiella lämningarna är, desto svårare och dyrare blir det att bevara dem. Här står vi inför ett helt landskap, med hundratusentals fysiska anläggningar och spår av anläggningar som är en integrerad del av detta landskap. Förutom då alla fordon som finns på museet; representanter för en stor del av 1900-talets militär- och teknikhistoria, som kräver underhåll, drift och lämpliga lokaler för att överleva.

Jag har inga enkla svar, inga färdiga lösningar att erbjuda. Men jag har erfarenheterna; egna och andras, att dela med mig av. Och det gör jag. Och jag är ärlig då jag berättar om slutsatserna från alla de lika kostsamma som praktiskt oanvändbara app-projekt jag i olika sammanhang, på olika platser, har följt och rentav själv projektlett genom åren. Jag betonar vikten av enkla, kostnadseffektiva lösningar, där man själv har kontrollen över sitt eget material och inte binder upp sig mot externa konsulter, deras månads- och supportavgifter.

Jag föreslår arbete med en egen webbplats, kompletterat med QR-koder på de utställda fordonen, kopplade till information på den egna webbplatsen och externa plattformar som Youtube och Wikipedia. Tillsammans med närvaro i sociala medier. Webbnärvaro förminskar inte den fysiska närvaron; tvärt om gör den de fysiska besöken intressantare och fler. Ju mer digital exponering, desto bättre för de fysiska utställningarna.

Kommer det att funka? Där och då vet jag det inte. Skarvsladdarna ligger som ormar i gräset. Batterierna behöver laddas inför vintern. I luften ligger en lite ruggig känsla av rost, fukt och urladdade batterier, när jag beger mig ner till Bondersbyn för att leta efter de bunkrar som är så väl dolda att varken jag själv eller ryssen kan hitta dem. Jag ger upp försöken att leka ”urban explorer”, och deltar i APT:n på Teams ovan jord i stället, via en regndränkt telefon medan känseln försvinner i fingrarna på vägen mot bilen.

Jag återvänder ett år senare, återigen i gränslandet mellan höst och vinter, och året är 2023. Mycket har hänt sedan dess. Och antalet besökare på Kalixlinjens museum har varit högre än i fjol. Projektet som skulle leda fram till förbättrad digital förmedling kom igång förra hösten, med finansiering från Kulturrådet. Man satsade på att utveckla sin egen hemsida, och att göra informationen därifrån tillgänglig genom QR-koder på de utställda fordonen; ett tidskrävande arbete som kunnat genomföras tack vare en projektmedarbetare med lång erfarenhet inom web och kultur, som rekryterats via Arbetsförmedlingen.

”Det är tiden som kostar”, är svaret jag får från Marie Stenman på Kalixlinjens museum, när jag frågar om kostnader och finansiering. Efter ett år, är ännu inte hela den totala budgeten på 353 000 kr förbrukad. Men det behövs mera tid för arbetet med det omfattande källmaterial som ligger till grund för hemsidan och informationen om samlingarna. Faktainsamling tar tid, liksom faktakontroll och arbete med texter. ”Det är en överraskning hur lång tid det tog”, konstaterar Marie Stenman, som lett projektet.

Projektet har dock kommit långt under sitt första år, och den digitala information som nu berikar samlingarna har blivit väl mottaget av besökarna. Eftersom all information är tillgänglig via QR-koder på de utställda fordonen, kopplade till den egna webbplatsen, har Kalixlinjens museum en obegränsad flexibilitet och kontroll över innehållet. Det är lätt att själv göra ändringar och kompletteringar, allteftersom mera information blir tillgänglig. För även om beredskapstiden och det kalla kriget handlar om det relativt nära förflutna, med gott om skriftliga källor och ännu levande människor som kan berätta sina egna minnen om tiden, så är det inte helt enkelt att få fram information. Dels är det svårt att intervjua och få människor att berätta; man vill inte berätta om det som en gång i tiden var hemligstämplat, lika litet som om det privata, och det som av personliga skäl kan vara känsligt för andra. Dels krävs noggrann faktakontroll och jämförelser mellan flera olika källor, innan museet publicerar fakta om sina samlingar.

”Man kan aldrig vara tvärsäker på vad man kan”, säger Karolina Strömbäck, som under det senaste året arbetet med både form och innehåll på museets webbplats. Och på den punkten är situationen densamma för alla museer, oavsett storlek och organisationsform: All förmedling, oavsett kanaler, medier och informationsbärare, är en ständigt pågående dialog och process mellan källor, förmedlare och mottagare.

Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.

Inlägget QR-koderna och Kalixlinjen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Samma eftermiddag hade jag förmånen iaktta ytterligare några runor som var nya åtminstone för mig. Detta skedde i Hablingbo kyrka, där jag har varit rätt många gånger genom åren. I tornrummet står nämligen den märkliga runbildstenen G 59, som blandar gamla och nya motiv och som på baksidan har ett skepp som är försett med samma typ av sköldar som Vilhelm Erövrarens män bär på den berömda Bayeuxtapeten. Här finns också den reliefhuggna runstenen G 370, som hittades 1988 på kyrkogården och som är rest till minne av Hailge, som enligt inskriften passande nog hade farit västerut »med vikingar».

Med två så intressanta runmonument på samma plats är det inte så konstigt om man inte ägnar de omgivande väggarna någon större uppmärksamhet. Den stora labyrinten som finns målad västväggen går kanske inte att missa, men de runföljder som förekommer här och var på väggarna i tornrummet är lätta att förbise.

Inskrifterna upptäcktes vid kyrkans restaurering 1956, men granskades av Runverket först 1970 och publicerades av Elisabeth Svärdström i Fornvännen påföljande år. I det preliminära manuset till Gotlands runinskrifter 3 har de fått beteckningarna G 371A-C och G 372A-B. Inskrifterna verkar här mest utgöras av namn. På ett ställe har man läst runföljden roþuisl : ha-­-­-, som har antagits innehålla det hittills yngsta belägget på det typiskt gotländska namnet Rōðvīsl (G 371A). På ett annat ställe påträffades namnet Ōlāfr skrivet olaf̣ (G 371B) och på ett tredje iakttogs runorna matt-­-­-­-­-­- som antogs kunna svara mot namnet Mattias (G 371C).

På sydsidan tornbågen lästes runföljden ḅat͡rnot͡r (G 372A), som med sedvanlig försiktighet föreslogs ”möjligen” kunna vara en ”onöjaktig skrivning” för den bekanta bönen Pater noster det vill säga Fader vår på latin. Andra ristningar på samma väggyta bedömdes då inte som runor. Även på västväggen under trojeborgen iakttogs några överkalkade runor som man då inte försökte läsa.

När dessa inskrifter redovisades i det preliminära manuset till Gotlands runinskrifter 3 nämndes ytterligare en runristning på tornbågen med texten iuli-­-. Redan  2012 gjorde jag ett försök att läsa runorna på västväggen och kom då fram till att det kunde stå: …-­-­-a͡ksant-r-­-ṭ. Eftersom det framför r-runan finns något som kan vara ett punktformigt skiljetecken är det möjligt att sant- ska tolkas som ”sankta” och att r-runan svarar mot begynnelsebokstaven i ett helgonnamn.

Trots att jag har varit i Hablingbo vid flera tillfällen har jag ännu inte sett samtliga runinskrifter i denna kyrka. Vid besöket nu i augusti hade jag dock föresatt mig att försöka göra det. Sedan tidigare visste jag dock att ett par av dem fanns på väggen bakom ett skåp som förvarar ett medeltida textilkors och att dessa förmodligen skulle vara oåtkomliga. Hit hör bland annat den runföljd som har lästs som olaf̣ eller ola-.

Någon skymt av dessa runor skulle det kanske ändå kunna gå att få, eftersom skåpet inte står direkt mot väggen, och när jag med ficklampan lyste in i springan fann jag direkt runorna ola…. Det märkliga var att jag en halvmeter ovanför denna strax fick syn på ytterligare en inskrift med precis samma runor: ola-…. Det finns alltså två inskrifter med namnet Ōlāfr på denna vägg, nästan på ett och samma ställe. Den nedre är den som är registrerad som G 371B. Den andra verkar inte tidigare ha noterats och bör betraktas som ett nyfynd.

Det visade sig dessutom finnas mer att upptäcka. När jag tittade lite närmare på den runföljd som skulle innehålla namnet Rōðvīsl (G 371A) såg jag att det faktiskt står roþu-l-r : han-…s och att namnet rimligtvis ska tolkas som Rōðvaldr. Därmed försvinner tyvärr också det hittills yngsta belägget för Rōðvīsl. I stället får vi ytterligare ett belägg på namnet Rōðvaldr, som sedan tidigare är känt från ett par medeltidsinskrifter på ön (G 119, G 164).

Den största överraskningen bjöd dock ristningarna på tornbågen på. Dessa inskrifter hade jag aldrig sett och eftersom de enligt beskrivningen skulle finnas ”på tornbågens södra vederlagsmur” trodde jag att de kanske var dolda av den trätrappa som leder upp till orgelläktaren. Detta var dock inte fallet, utan de finns precis ovanför vilplanet i höjd med fotknölarna när man går upp för trappan.

Det som förvånade mig mest var att det ovanför det som hade lästs som ḅat͡rnot͡r fanns en ristning som inte alls hade nämnts i de tidigare beskrivningarna, nämligen ett fyrfotat hundliknande fabeldjur. Det sträcker fram sin ena tass och pekar på tre runor inte heller har nämnts tidigare och där det helt tydligt står les. Dessutom finns i den över bistaven till b-runan en tydlig stingning som gör den till en p-runa. Hela runföljden blir alltså: les pat͡rnot͡r det vill säga ”Läs Pater noster!”

Också i den runföljd som hade uppfattats som iuli-­- fanns det fler detaljer även om de var svåra att reda. En tanke som slog mig då var att det kanske kunde stå iulọta, vilket ju skulle kunna återge en motsvarighet till fornsvenskans iula otta, men att påstå detta i ett K-blogginlägg publicerat vid en tid som denna känns ju lite som önsketänkande. Detta måste jag nog titta på en gång till innan jag ens vågar tro på det själv. Den fjärde runan liknar dessutom mest en a-runa med en högt ansatt bistav, något som samtidigt inte utesluter att det ändå kan handla om något som har med julen att göra.

Den enda ristning som jag inte lyckades få korn på är den som hade lästs matt-­-­-­-­-­- och tolkats som en återgivning av namnet Mattias. Dessa runor måste finnas dolda bakom skåpet. Enligt fotografierna ska de inledas med en gotländsk m-runa det vill säga en m-runa som enbart har bistav till vänster och därför ser ut som en bakvänd k-runa. Betraktar man inskriften som den ser ut på fotografiet från 1970 (se nedan) är det lite svårt att tänka sig att de följande runorna skulle ha motsvarat de teckenformer som behövs för att det ska stå Mattias.

Samtidigt är det något bekant över dessa runor. När jag i somras skrev om putsristningarna i Källa ödekyrka på Öland, undlät jag att särskilt nämna en av de ristningar som jag hade sett där. Att döma av det som återstår i dag kan denna runföljd läsas som matt-­-… med en m-runa av samma typ, men det är också möjligt att runorna är spegelvända och ska läsas i motsatt riktning, varvid inskriften i stället blir …llnk, vilket man tyvärr inte blir så mycket klokare av. På ett fotografi som Ragnhild Boström tog av samma väggyta vid renoveringen 1960–61 (ATA) framgår också att det då fanns ytterligare runor bevarade och teckenföljden blir påfallande lik den i Hablingbo kyrka. Kanske återger de en och samma text, men hur den ska tolkas återstår att fundera ut – om det nu ens är möjligt.

De som klottrade runor i dörrsmygen i Källa kanske inte bara var ölänningar utan även ditresta gotlänningar. Den oväntade formen på o-runan med dubbelsidiga bistavar i Källa kyrka skulle då också få sin naturliga förklaring.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vän av ordning undrar naturligtvis hur det kan komma sig att det går att upptäcka okända runinskrifter på en kyrkvägg, när så skickliga och erfarna runologer som Elisabeth Svärdström och Helmer Gustavson har varit där och granskat dem redan 1970. Förklaringen är att kyrkan genomgick en inre renovering 2005–06 och att man då säkert både har rengjort väggarna och tagit bort  yngre putslager som kan ha täckt delar av ristningarna. DS.

PPS. (På annandagens morgon) När jag tittar igen på Ragnhild Boströms fotografi från Källa gamla kyrka undrar jag om det inte här kan ha stått matteu[s] och att det handlar om namnet på en av evangelisterna. I så fall faller kanske parallellen med Hablingbo, men denna inskrift måste ändå på grund av formen på den antagna m-runan ha gjorts av en gotlänning. DS.

Inlägget Det pedagogiska fabeldjuret i Hablingbo dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

“and… ACTION! Museums in the climate crisis” är namnet på en konferens som organisationen NEMO arrangerade i Lahti, Finland i slutet av november. Drygt 300 representanter för europeiska museer från 40 länder deltog. Syftet var att erbjuda stöd för museer att agera för klimatet.

Riksantikvarieämbetet lyfts fram i en rapport

Under konferensen presenterades bland annat en rapport där organisationen NEMO listat goda exempel från en rad europeiska länder. Riksantikvarieämbetet omnämns bland annat så här, citat:

”Even though the subject of sustainable transformation isn’t arranged through the legislative framework, it seems to be positioned high on the agenda of the National Heritage Board which has issued a number of resources on its platform aimed at promoting sustainable museum practices among the professional community.”

Ungefärlig översättning:

”Även om hållbar utveckling inte omfattas av det rättsliga ramverket, tycks det stå högt upp på Riksantikvarieämbetets dagordning. Myndigheten har tillgängliggjort stödmaterial på sin plattform som syftar till att främja hållbar museiverksamhet bland yrkesverksamma.”

I rapporten länkas sedan till några av de sidor och handböcker som Riksantikvarieämbetet har tagit fram som ett erbjudande om stöd:

• Museer och hållbarhet
• Handbok i klimatpåverkan på kulturarv
• Metoder för klimat- och sårbarhetsanalyser för kulturarv
• Energi och inomhusklimat

Sveriges museer lanserade klimatrekommendationer i 12 steg

I anslutning till organisationen NEMOS:s konferens om klimatet lanserade Riksförbundet Sveriges museer rekommendationer för hållbarhet inom den svenska museisektorn. Rekommendationerna är formulerade i 12 steg för museer som förslag att följa utifrån deras olika storlek och förutsättningar.

När du vill veta mer

• Sveriges museers klimatrekommendationer
• SR:s rapportering om klimatrekommendationerna
• Webbplats för konferensen “and… ACTION! Museums in the climate crisis”
• Rapporten Museums, Climate and Politics Taking political action in the sustainable transition (pdf)

Inlägget Stöd för museer i klimatarbete dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

När vi pratar om historiska arkiv och arkivhandlingar på kulturarvsinstitutioner ser nog många en forskare framför sig, som tar del av dokument eller bilder inom ett specifikt område. Kanske som underlag till en avhandling, en utredning eller en bok. Och så ser det ofta ut hos oss, även om alla är välkomna att besöka vårt arkiv och ta del av våra samlingar.

Men, finns det andra sätt att använda eller ta del av vårt arkivmaterial?

Såklart det gör!

Ibland är användningsområdet kanske lite oväntat. Många av er lyssnare förväntar sig nog inte att en konstnär har användning av vår topografiska samling i sitt konstprojekt.

I det här avsnittet ska vår kollega Maria Jonsson, arkivarie och konstnär, berätta om ett av sina konstprojekt. Där arkivstudier blir en del av den konstnärliga arbetsprocessen och där arkivmaterial används som inspiration till konstverk.

Programledare är Annelie von Wowern. Avsnittet är inspelat av Catrine Rigefalk. Redigering Roger Magnusson. Redaktör Annelie von Wowern. Producent för K-podd är Erik Larsson.

I Research Catalogue ligger Marias kursprojekt.

På Marias hemsida kan vi se fler av hennes verk.

Inlägget K-podd 80: Arkiv special – Oväntad studie av arkivmaterial dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I måndags fick jag en fråga från arkeologen Anna Ulfhielm, som just nu inventerar och rättar uppgifter om runstenarna i Södermanland i Kulturmiljöregistret på uppdrag av länsstyrelsen. Frågan gällde om en markering på den Geologiska kartan från 1867 kunde avse ett block med en sentida runristning med just texten runor som är upptagen i detta register. Stenen finns vid Lundby i Lids socken.

Placeringen på kartan tydde dock på att det borde handla om en annan sentida runristning, som inte finns med i detta register. På 1850-talet ritade nämligen fornforskaren Richard Dybeck av en runsten med texten ualhallaʀ · uisiʀ, som bör ha stått på den plats som är markerad på kartan. Redan Dybeck hade vissa misstankar om att ristningen kanske inte var särskilt gammal, även om han genom en felläsning hade en oklar uppfattning om innehållet i texten. Den unge prästen Axel Wætter som vid samma tid ägnade sig åt att rita runstenar kunde i ett brev till riksantikvarien den 8 februari 1858 (ATA) meddela att så sannolikt var fallet:

Min förmodan om Lidstenen N:48 Dybeck vill jag wäl ej framställa såsom sanning; men denna min förmodan winner fält för sig derigenom att nuwarande innehafvaren af stället, den förut omtalade Patron Wijnbladh tror, att den är huggen af en af hans bröder ehuru han ej säkert kunde minnas det, och då därstädes flere uthuggningar under det en Pastor Graff (nu i Ludgou) war på Lundby som Informator åt dessa herrar ehuru äfven han ej minns denna speciellt.

Sten Boije som sommaren 1882 reste i trakten för att undersöka runstenar för det planerade runverket gjorde en noggrann teckning av denna sten, trots att han vid sitt besök fick uppgifter om att den kunde vara av senare datum. Den omtalas också som sentida av Erik Brate i en fotnot i det första häftet av Södermanlands runinskrifter. Sedan dess har det varit tyst om denna runsten och den verkar inte ha uppmärksammats vid senare fornminnesinventeringar.

När jag höll på med mitt avhandlingsarbete i nordiska språk för tjugo år sedan intresserade jag mig för denna sten och i september 2006 letade jag efter den. Ristningen var ju visserligen helt klart sentida, men den kunde vara värdefull för bedömningen av en närbelägen runsten som ingick i mitt material, nämligen Sö 133 vid Väringe i samma socken. Enligt Brates läsning skulle denna innehålla en ristarsignatur isbiun × hiu ”Äsbjörn högg”, samtidigt som det fanns misstankar om att det handlade om en ”falsk runsten”.

Av de äldre uppgifter borde stenen ha stått på den södra sidan om vägen mellan Lundby och Välvesta. På denna plats ligger ett stort område med gravar och bebyggelselämningar och här träffade jag också på en omkullfallen sten som kanske kunde vara den åsyftade stenen, även om jag hade svårt att få formen att stämma. Jag misstänkte att ristningen i så fall fanns på den nedåtvända sidan. Någon annan tänkbar kandidat kunde jag inte upptäcka och tog därför i alla fall en bild av stenen.

Sedan dess har jag väl inte tänkt så mycket på denna sten, men jag har samlat på mig uppgifter när jag har stött på något intressant i arkiven. Nils Kugelberg, som var Riksantikvarieämbetets ombud i trakten, meddelade exempelvis riksantikvarien den 4 augusti 1929 att

under Lundby säteri finnes 2 stenar med runor, men dessa äro inhuggna av nuvarande ägarens, Fideikomisarien Wijnblads, farfar eller denes far. Det ena är 4 runor på ett 3 kantigt klippblock, det andra är en bautasten ca 200 meter därifrån N.O. om gården. den sten vräktes omkull för några år sedan med runorna neråt.

Detta stämmer ju mycket väl med hur det såg ut i hagen vid Lundby när jag var där 2006. Någon gång hade jag också skrivit av några rader om denna sten ur ett brev som Richard Dybeck skickade till Carl Säve i Uppsala den 7 augusti 1856 och som i dag finns i Uppsala universitetsbibliotek. Dybeck uppger där:

En annan sten påtagligen en bautasten bland hedna stensättningar, har, sannolik[t] sedan en väg i närheten tillkommit, fått å sin mot denna väg vända smala men flata sida (rätta och vida bredare flatsidan har sål[edes] annan riktning) följande för mig svåra inskr[ift] i en liten bågbildad slinga, utan kors: [varefter han återger inskriften med runor]

När jag skrev av denna passage tänkte jag inte så mycket på vad som egentligen stod i texten (och frågan är om jag ens begrep vad han menade), men nu med det ovannämnda bildmaterialet framför mig i datorn klarnande allt i ett ögonblick: Ristningen ska ju inte alls vara inhuggen på den bredare sidan som ligger ned mot backen, utan på smalsidan som fortfarande är tillgänglig. Det räckte också med att kasta en blick på Boijes blyertsteckning från 1882 för att inse att den sten som jag hade fotograferat 2006 är samma sten. Även om man på fotografiet på grund av mossan inte ser några spår av ristning, är sprickan nedtill på stenen helt identisk med den spricka som Boije har avbildat på sin teckning.

Jag vågar alltså säga att den sentida runstenen D8vo 48 vid Lundby i Lids socken är återfunnen utan att ens ha varit på platsen.

Texten på stenen lyder enligt Boijes evidenta läsning ualhallaʀ · uisiʀ ”Valhalls hövding”, vilket givetvis avser guden Oden. En variant av det senare ordet finns faktiskt i en äkta runinskrift i Södermanland. På det i dag svårt skadade Establocket i Sättersta (Sö 171) kunde man på 1600-talet bland annat läsa orden skaiþaʀ · uisi skæiðaʀ vīsi ”skeppets hövding”. Inspirationen kommer dock inte därifrån utan uttrycket bygger på den bekanta isländska rundikten, där valhallar vísir förekommer som omskrivning för runan o. Den som ristade stenen vid Lundby har knappast hämtat frasen direkt från denna dikt, utan den har nog plockats upp från Olof Verelius Manuductio compendiosa ad runographiam Scandicam antiqvam, recte intelligendam. En kort vnderwijsning Om Then Gambla Swea-Götha Rvna-ristning (1675), där den citeras med översättningen ”Helwitis eller the Dödas wåningz furste”.

Ägaren till Lundby säteri hette på Dybecks och Wætters tid Fredrik Wijnbladh och han hade flera bröder. Eftersom herrgården var fideikommiss fick dessa söka sig en annan utkomst. En blev handlanden och kommissionär i Stockholm, en annan arrendator, en tredje sekreterare. En fjärde ska till och med ha varit ”aktör vid Novanders kringresande teatertrupp” och därefter färgare. Vem av dessa som högg runstenen på gravfältet vid Lundby vet vi naturligtvis inte. Inte heller vet vi om någon av bröderna eller deras läromästare pastor Graff också kan ha haft något att göra med den omtvistade Väringestenen, men med måndagens återfynd har vi i alla fall möjligheten att undersöka detta. Det får dock bli en av vårens många uppgifter.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det är lätt att bli förvirrad i Lids socken. Det finns nämligen två Lundby och Väringe gränsar till det andra Lundby – Stora Lundby – som ligger knappt tre kilometer längre västerut. Elias Wessén kommenterar denna runsten i sitt tillägg till Brates artikel i Södermanlands runinskrifter: ”Ingen riktig runsten; inskriften har ej språklig innebörd.” Henrik Williams har i flera sammanhang hävdat motsatsen, bland annat här. DS.

Tillägg den 20 september 2024:

Igår kom jag äntligen till Lundby och kunde titta på stenen. Den är mycket riktigt ristad på den sida som är vänd mot vägen. Runorna är djupa och mycket tydliga och det är rätt märkligt att jag inte såg dem är jag var där 2006, men jag trodde ju att ristningen låg nedåt och tittade naturligtvis inte efter så noga. Och man måste ned på knä för att se dem! Snart kommer stenen också att dyka upp i Fornsök.

Inlägget Valhalls hövding och en sentida runsten dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Utgångspunkten för hela verksamheten hos den globala expertorganisationen för kulturarv är hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Genom att främja kulturarvsarbetet bland sina medlemsländer arbetar ICCROM för social, ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling världen över.

Kulturarv är format av migration

Mötet inleddes med den inbjudna talaren Gegê Leme Joseph som framhöll att migration har format kulturen i många länder. Hon påminde om att en immigrant är också är en emigrant. Utbytet som migrationen medför innebär såväl en förlust som en kulturell berikning, både på individnivå och för samhällen. Sprunget ur migration går det att diskutera frågor om identitet och historia över landsgränser.

Människor har flyttat på sig igenom hela historien. Med pågående klimatkris och våldsamma konflikter ökar migrationen. Leme Joseph ställde sig frågan om det medför ökade spänningar och polarisering i våra samhällen, eller tvärtom en ny, progressiv kulturell miljö med en mångfald av kulturer i samklang.

Leme Joseph är arkitekt och kulturarvsexpert verksam i flertal länder. Hon samordnar nätverket Migration Museums Network. Föredraget passade väl in i ICCROMs verksamhetsidé, som har fokus på social hållbarhet och ett kulturarvsarbete med människan i centrum.

Resiliens för kulturarvet i konflikternas tid

Ett viktigt fokus i ICCROMs nya tvååriga verksamhetsplan är att stärka kulturarvets resiliens (motståndskraft mot yttre påverkan). Klimatkatastrofer och utdragna väpnade konflikter förstör människors liv, försörjningsmöjligheter och kultur. Den nya verksamhetsplanen syftar till att minska riskerna, öka beredskapen och stärka möjligheterna för snabbt agerande och restvärdesräddning.

ICCROM framhåller vikten av global samverkan på kulturarvsområdet för att kunna förutse risker och koordinera arbetet. Idag håller ICCROM internationella och regionala kurser och övningar och stöttar medlemsländer med expertis inom riskanalyser för olika typer av kulturarv. Organisationen ger också råd vid komplexa nödsituationer. Utöver det tar ICCROM fram rekommendationer och verktyg som översätts till många språk. Skriften Hotat kulturarv. Evakuering av kulturföremål i en katastrofsituation finns bland annat på svenska och ukrainska.

ICCROM Award 2023

Den nederländska specialisten inom konserveringsvetenskap, Agnes Brokerhof, emottog det prestigefyllda priset ICCROM Award 2023. Brokerhof har verkat internationellt och  under lång tid inom områdena konservering, materialvetenskap och riskhantering. Hon har bidragit till flertalet av ICCROMs aktiviteter och program och jobbat särskilt för praktiknära och kostnadseffektiva lösningar för olika slags kulturarv.

I sitt tal framhöll hon att ICCROM med en liten personalstyrka lyckats åstadkomma ett stort och kraftfullt globalt expertnätvek inom konservering och bevarande av kulturarv. Brokerhof poängterade särskilt att hon var lyckligt lottad att kunna göra det hon älskar – och att dessutom bli prisad för sitt jobb! Hon menade också att hon i sitt arbete, liksom hela det professionella kulturarvsfältet, gått från att ha ett objekt- och detaljfokus till ett fokus på människor och så småningom samhällen.

Om ICCROM

ICCROM är en mellanstatlig och politiskt oberoende expertorganisation för kulturarv. Organisationens fullständiga namn är The International Centre for the Study of the Preservation and Restauration of Cultural Property.

ICCROM initierades av Unesco i mitten av 1950-talet för att utveckla konservering och restaurering i återuppbyggandet efter andra världskriget. Sverige är medlem sedan 1969. Idag är ICCROM en plattform för utveckling och kapacitetshöjning och förser medlemsländerna med verktyg, kunskap och kompetens för bevarande av kulturarv. Verksamheten utgår från Agenda 2030 och innehåller bland annat programmen:

• First Aid and Resilience for Cultural Heritage in Times of Crisis (FAR)
• World Heritage Leadership (WHL)
• Architectural Archaeological Tangible Heritage in the Arab Region (ATHAR)
• Heritage.Africa (YHA)

Läs mer om ICCROM och det 33:e generalförsamlingsmötet: ICCROM 33rd Session of General Assembly concluded in Rome.

Inlägget Resiliens och migration i fokus på ICCROMs generalförsamling dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Konferensen  ICOM-CC visade på ett stort engagemang med över 800 personer från hela världen. Sverige och Norden har ett starkt engagemang inom ICOM med många aktiva medlemmar och flera deltagare var på plats från Sverige med representation från både större institutioner och privata aktörer.

Dessutom presenterades forskning från två projekt vid Vasamuseet och Nationalmuseum, som båda inkluderade samarbete med kulturarvslaboratoriet, för en intresserad publik, vilket gav en värdefull möjlighet att utveckla nya kopplingar och få feedback för framtida samarbeten.

Att arbeta mot ett hållbart förflutet

Med temat ”working towards a sustainable past” kunde trådarna social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet följas genom många av presentationerna. I denna anda öppnade konferensen med en inspirerande ”triennial lecture” där Luis Monreal berättade om sitt fleråriga arbete med att återuppbygga viktiga kulturplatser i Afghanistan och Syria – ”The challenges of conserving cultural heritage in conflict zones”.

På samma gång som man bedrövas av den enorma förstörelsen och vetskapen om att den kan återkomma och fortfarande pågår på flera platser i världen, så förmedlades ändå en hoppfull bild utifrån den skillnad som kan göras för kulturarvets bevarande och återuppbyggnad när satsningar förankras med lokala sociala värden och ekonomiska intressen.

Fortsättningsvis fokuserade Sofia Labadis keynote lecture på skärningspunkten mellan kulturarv och hållbar utveckling. Hon diskuterade både de positiva och negativa effekterna av projekt som genomförts av UNESCO i Afrika söder om Sahara och gav rekommendationer om hur man kan tänka om och förbättra framtida initiativ inom kulturarv för utveckling.

Hållbarhetsteman genomsyrade arbetsgrupperna

ICOM-CC är ett viktigt verktyg för att göra skillnad och påverka utvecklingen inom olika fält. Som medlem i ICOM har man möjlighet att vara med i flera arbetsgrupper som fokuserar på måleri, förebyggande konservering, metaller, vetenskaplig forskning, utbildning inom konservering med mera. Totalt finns det 21 arbetsgrupper inom ICOM-CC och varje grupp har möjlighet till egna sessioner där medlemmar eller intresserade kan samlas.

Temperatur och luftfuktighet

Under konferensen vävde det primära temat hållbarhet sig igenom många av arbetsgruppens föreläsningar och diskussioner. En av de större hållbarhetsrörelserna inom konservering fokuserar på att ompröva strikta temperatur- och luftfuktighetsriktlinjer för samlingar, främja ett mer skräddarsytt tillvägagångssätt och betona användningen av mikroklimat för känsliga föremål eller lån. Sådana förändringar kan leda till minskad energianvändning och större inkludering vad gäller utlåning av objekt mellan delar av världen som har olika klimat.

Detta tema var mycket utbrett i arbetsgruppen för förebyggande konservering, exemplifierat av en inspirerande presentation av Margarita C. Villanueva på Lopez Museum and Library i Filippinerna och Adriana I. Páez Cure på Banco de la República i Colombia. Baserat på flera fallstudier och tidigare arbete gav de ett ramverk för att bedöma risker och diskutera kompromisser när utlånade objekt passerar mellan klimatzoner, och beskrev även tillfällen där objekt långsamt acklimatiserades till nya förhållanden i lådor under låneprocessen.

Mer information om den senaste tidens diskussioner inom klimatkontroll på museer finns i en rapport på International Climate Control Conference och Riksantikvarieämbets sida om Energi och Inomhusklimat.

Lösningar för många typer av konservering

Andra former av hållbarhet som diskuterades i arbetsgrupperna fokuserade på att utveckla lösningar och verktyg som har en stor räckvidd och som skulle kunna användas inom ett brett spektrum av konserveringsmetoder. Flera presentationer diskuterade öppen programvara, beslutsfattande verktyg eller systematiska processer som kan ha en bred potentialanvändning för många institutioner. På temat presenterade Yun Liu vid Museum Conservation Institute i Washington, D.C. DISCOLL, ett verktyg med öppen källkod som används för att simulera missfärgning av pappersbaserade material under olika miljöförhållanden.

Carla Coelho på Casa de Oswaldo Cruz i Rio de Janeiro diskuterade ett nytt användarvänligt webbaserat verktyg för riskbedömning som använder ABC-metoden som ursprungligen utvecklades av ICCROM och Canadian Conservation Institute. Andra föreläsningar fokuserade mer på att undersöka material och tekniker som kan anses vara mer miljömässigt hållbara alternativ till nuvarande praxis.

Som exempel kan nämnas användningen av skummade metylcellulosaetrar som fyllmaterial för förluster i skummade samtidskonstföremål och monoatomiskt syre som en metod för beröringsfri rengöring för konst (MOXY-projektet, där Moderna museet ingår som partner).

Värdet av öppna data

Ett ytterligare område som belystes för att främja ett hållbart arbetssätt fokuserade på att göra data öppen och tillgänglig för andra forskare att hitta och använda. Under ICOM-CC-konferensen kunde man se att flera studier byggde på användning av resultat som finns tillgängligt online i olika databaser.

Jørgen Wadum presenterade till exempel ett innovativt projekt som undersökt Rembrandts teknik för att måla ögon, utifrån analys av tillgängliga infraröda bilder, som ett möjligt signum för attribuering. Att kunna göra jämförande studier med data som redan finns framtaget kan ses som ett led i ett mer hållbart arbetssätt för att minimera onödigt dubbelarbete och öppna upp för större och mer representativa datamängder.

Detta är något som Riksantikvarieämbetet jobbar med och där det finns en ambition att alla analysrapporter och rådata ska kunna finnas tillgängliga online. En rapport från 2022 fokuserar specifikt på bästa praxis och överväganden för att göra data öppen och tillgänglig.

Technical visits som gav inspiration till samlingsvård

Ett stort antal ”technical visits” ingick i konferensen. Bland annat kunde vi besöka Guggenheim-museet i Bilbao och ta del av deras arbete inom avdelningen för konservering. Guggenheim är ett av de museum som med framgång övergått till mindre restriktiva klimatkriterier för temperatur och luftfuktighet.

Man visade också ett intressant sätt för att markera konstverk i samlingen för att snabbt kunna fatta beslut för hur olika verk ska prioriteras och hanteras vid en eventuell katastrof.

ICOM som mötesplats

En av de största takeaways från veckan på ICOM-CC-konferensen var att den fungerar som en exceptionell mötesplats för människor runt om i världen som annars kanske inte skulle ha chansen att träffas och utbyta idéer.

Genom att presentera för en internationell publik kunde Vasamuseets konservator Johanna Sandström hitta kontakter i andra delar av världen, till exempel forskare vid Mariners Museum i USA, som upplever liknande bevarandeproblem med sina samlingar.

Ett föredrag om sprickbildning inom måleri av Fernando Caceres från Nationalmuseum kunde också presenteras för en fullsatt publik med efterföljande diskussioner med intresserade kollegor. Sådana kopplingar kan bli fröet till nya samarbetsprojekt i framtiden.

Konserveringens tvärvetenskapliga karaktär gör också att yrkesverksamma med olika bakgrund deltar i mötet. Ett intressant föredrag från Kröller-Müller Museum presenterades till exempel av både en konservator och en vibrationsingenjör, varav den senare gav värdefull information om den allmänna teorin bakom vibrationskontroll.

Dessutom deltog ett stort antal utställare vid konferensen och medverkade även med egna föreläsningar och demonstrationer, vilket erbjöd en värdefull möjlighet för att ta del av den metod- och instrumentutveckling som pågår inom den kommersiella sektorn.

Med Valencia som bakgrund

Staden Valencia var en utmärkt bakgrund för konferensen och värdarna såg till att deltagarna kunde uppleva stadens rika kulturarv genom olika konferensevenemang. Invigningsmottagningen före konferensens start ägde rum på Institut Valencià d’Art Modern nära stadens historiska centrum och bjöd på en självguidad rundtur i museets utställningar.

Medan arbetsgruppssessionerna ägde rum på Universitat Politècnica de València, började och slutade konferensen i byggnader inom City of Arts and Sciences arkitektoniska komplex, en fascinerande samling av nio monumentala strukturer designade av två spanska arkitekter på 1990- och 2000-talen som har imponerande futuristiska element i samspel med traditionella valencianska byggmaterial.

I slutet av konferensen tillkännagavs att värd för ICOM-CC 2026 kommer att vara Oslo och vi ser fram emot att träffa våra internationella kollegor igen om tre år!

Text: Elyse Canosa och Tom Sandström, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Inlägget Konservering för en hållbar framtid: ICOM-CC 2023 i Valencia – Internationell mötesplats för samarbete dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Teresia Strömgren tog hjälp av Riksantikvarieämbetets Kulturarvslaboratorium för att analysera det konstverk som varit fokus för hennes masterprojekt. Tom Sandström, utredare vid Kulturarvslaboratoriet, ställde några frågor till henne om forskningen och möjligheten att arbeta som gästkollega.

Exakt när och var kom den till, och av vem har den målats?

– Den har benämnts Skrivande förnäm dam och tillskrivits Mästaren till de kvinnliga halvfigurerna som verkade i dåvarande Nederländerna i början av 1500-talet, men mer än så har man inte kunnat säga.

– Vad kan den berätta om sin tid och vad har den varit med om, är några av frågorna som Teresia Strömgren försökt närma sig genom sitt masterprojekt om verket. Tillsammans med medarbetare från Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium har hon undersökt den lilla pannån som finns på Gustavianum i Uppsala.

Hur har det varit att samarbeta med Kulturarvslaboratoriet?

– Det har varit en fantastisk möjlighet att få hjälp av Kulturarvslaboratoriets experter och att ha fått tillgång till det mobila labbet. Det hade i princip varit en omöjlighet att genomföra de analyser som utförts om inte detta samarbetsprojekt funnits.

Vilka förändringar kan man se att målningen genomgått?

– Omfattande förändringar har uppdagats tack vare analyserna. Målningen har utsatts för insektsangrepp, den har flera lagningar som tillkommit under årens lopp och en svårtolkad skada täcker hela kvinnans ansikte.

Det finns även flera skillnader mellan underteckningen och det vi ser idag, vilket ger utrymme för flera olika tolkningsmöjligheter. Dessutom har flera av färgerna altererat och vissa mörknat, vilket har gett målningen ett annat uttryck än vad som troligen var det ursprungliga.

Undersökning med röntgen visar olika skador bland annat i ansiktet och ner längsmed halsen där det ser ut som att färgen en gång i tiden skrapats bort. Foto: Magnus Mårtensson / Riksantikvarieämbetet (CC BY).

Vad är det mest intressanta som kommit fram genom analyserna?

– Svårt att välja! Men, det var otroligt intressant att se att underteckningen skiljer sig åt i olika delar av måleriet. Dessa olika underteckningstekniker ger intryck av att flera olika händer har varit delaktiga i målningsprocessen som helhet, vilket stämmer väl in på hur arbetet i en konstverkstad fungerade i en nordeuropeisk kontext.

Hur har förståelsen runt pannån ökat?

– Målningen bör ses som ett föremål som konkretiserar måleriprocessens utveckling i ett skede där motiv och teknik anpassades för den nya konstmarknaden som växte fram. Måleriet var traditionellt ett hantverk där materialens egenskaper noga beaktades, men här har både minutiösa detaljer och lite slarv gått hand i hand. Dessutom kan hela attribueringen ifrågasättas efter dessa noggranna studier, i jämförelse med andra liknande verk.

Vad händer nu?

– Målningen kommer, tack vare den tekniska undersökningen, att få en plats i det nyrestaurerade Gustavianum, där något om den information som framkommit presenteras tillsammans med målningen.

___________________________________________________________

Arbetet har presenterats vid Biennial International Conference for the Craft Sciences (BICCS) i Mariestad, september 2023 och snart kommer man att kunna se målningen och delar av resultaten när Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum, öppnar igen efter renovering våren 2024.

Text: Tom Sandström, utredare inom konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet. (CC BY)

Inlägget Vad döljer sig bakom ytan hos en Skrivande förnäm dam? dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Åsa M Larsson är verksamhetsutvecklare och nu även tillförordnad enhetschef på Riksantikvarieämbetet. Hon samordnar myndighetens arbete med forskningsinfrastrukturen SveDigArk (SweDigArch).

– Kulturarvet idag är utspritt på många olika institutioner, baserat på ett analogt system. Det som digitaliseringen gör är att den återskapar en helhet så att uppgifterna kan nås överallt ifrån. Det gynnar forskningen, men det gynnar också kulturarvsinstitutionerna som visar hur värdefulla samlingarna är för kunskapsutvecklingen och hur viktigt deras digitaliseringsarbete är, säger hon.

Detta är den tredje delen av Riksantikvarieämbetets poddserie om digitaliseringens möjligheter. Del 1 handlade om digitaliseringen på museiområdet och del2 om digitaliseringen och samhällsbyggnadsprocessen.

SveDigArk/SweDigArch

SveDigArk är en distribuerad infrastruktur för digital arkeologi, som tillhandahåller expertis, tjänster och resurser för digitalisering av arkeologisk data. Genom att tillvara och tillgängliggöra den enorma kunskapspotential som finns i arkeologisk dokumentation, naturvetenskapliga analysresultat och kulturarvssamlingar, skapas möjligheter att genomföra komplexa datadrivna analyser på dessa material. SveDigArk har finansiering fram till 2027.

Vetenskapsrådets webbplats
Swedigarchs webbplats

Inlägget K-podd 79: Digitaliseringens möjligheter för forskningen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

– Det pågår återlämnandeprocesser och det har det gjort de senaste 20 åren. Takten har dessutom ökat, säger Kicki Eldh, utredare på Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag att analysera och beskriva hur nuvarande juridiska, ekonomiska och praktiska förutsättningar för identifiering och återbördande av samiska föremål och mänskliga kvarlevor möjliggör respektive utgör hinder för återlämnande.

Första delen i detta uppdrag har nu lämnats in till kulturdepartementet. I podden samtalar vi om vad frågan egentligen handlar om och hur långt gånget arbetet är.

Gäst i podden är också Jenny Bergman, antikvarie vid Historiska museet vid Lunds universitet, där hon ansvarar för den anatomiska samlingen i vilken det ingår ett antal samiska kvarlevor. Jenny Bergman har arbetat med att kartlägga ursprunget och också medverkat till återlämnande och återbegravning av kvarlevor från museet.

I denna första del har Riksantikvarieämbetet inte lagt några förslag. Det kan komma i del två som ska lämnas in till regeringen mars 2024. Den andra delen ska utreda förutsättningar för ett samordnat regelverk.

Emil Schön är programledare och producent för avsnittet.

Läs mer och hämta rapporten på raa.se

Inlägget K-podd 78: Återbördande av samiska föremål och mänskliga kvarlevor dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Vi vill hälsa våra senaste datapartners varmt välkomna till K-samsök, infrastrukturen för kulturarvsdata i Sverige. Med hjälp av dessa fem kulturarvsinstitutioner görs nu över 150 000 nya objekt tillgängliga och kan på så sätt nå en större publik. Alla objekt kan hittas via söktjänsten Kringla.

Norrbottens museum

Över 90 000 objekt från Norrbotten museum är nu nåbara via K-samök. Det är fotografier och föremål som berättar om länets historia. Allt ifrån arkeologisk fynd och allmogeföremål till konst, husgeråd och modernare föremål såsom handgjorda munskydd som tillverkades under coronapandemin.

Riksidrottsmuseum

Är du obotligt intresserad av sport? Eller bara lite nyfiken på hur exempelvis ett diplom från olympiska vinterspelen i Cortina 1956 så ut? Då ska du dyka ned bland de över 1400 föremålen från Riksidrottsmuseum som nu lätta kan nås via söktjänsten Kringla.

Forsviks bruk

Forsviks bruk, en historisk bruksmiljö i Karlsborgs kommun, delar med sig av över 2500 objekt genom att bli en partner till K-samsök. Objekten består av industri- och kulturhistoriska föremål, dokument och fotografier som berättar om den omfattande industriverksamheten som har bedrivits på platsen i över 600 år.

Dansmuseet

Dansmuseet, ett museum för dans och rörelse med samlingar av kostymer, masker, bildkonst, grafisk form och dekor, bidrar med över 2100 objekt. Fantasifulla kostymskisser, dokumentära fotografier, fasansfulla masker och balettrosa tåspetsskor – allt detta och mycket mer kan du hitta i museets digitaliserade samlingar.

Gotlands Museum

Gotlands Museum visar upp Gotlands historia, konst samt natur- och kulturarv och delar nu med sig av nästan 55 000 objekt via K-samsök. Objekten består av både arkeologiska och kulturhistoriska föremål.

Så fungerar K-samsök

K-samsök är en infrastruktur för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin digitala samlingar till en bredare publik. Den fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t.ex. på webbplatser eller i mobila tjänster. Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Så kan institutioner leverera till K-samsök

Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie, så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system behöver en lokal teknisk port byggas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Inlägget Fler digitala samlingar blir mer tillgängliga dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

På senaste Samlingsforum samtal, i augusti 2023, tog vi del av erfarenheter från Världskulturmuseet i Göteborg och uppbyggnaden av en pedagogsamling som en del av projektet Demokrati finns inte – vi gör den! Carolina Valente Cardoso, forskare vid Göteborgs universitet, Helen Arfvidsson, intendent för globala samtidsfrågor och Margareta Persson, pedagog, talade om liknande tidigare samlingar, hur samlingarna används idag och vilken potential pedagogsamlingar kan ha i stort.

Från Skansen fick vi höra Johanna Krumlinde, samlingsregistrator, som pratade om olika perspektiv på att förvalta och praktiskt hantera rekvisita och museiföremål, sida vid sida.

Pedagogsamlingen på Världskulturmuseet i Göteborg

Världskulturmuseerna består av fyra museer varav tre ligger i Stockholm (Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet) och ett i Göteborg (Världskulturmuseet). På Världskulturmuseet var pedagogsamlingen nedpackad i lådor fram till 2004 på grund av flytt till nya lokaler. När museet upptäckte ett malangrepp i samlingen, behövde de ta tag i inventering, rengöring och registrering av innehållet.

Vid genomgången undersökte de vad som fanns i samlingen och vad som hade hänt med den tidigare. Det framkom att många av föremålen samlats in av den så kallade lektorsavdelningen. Syftet med insamlingen var ofta att utveckla det pedagogiska området. Det fanns en vilja att få tillgång till taktila föremål som besökarna kunde få komma nära.

Vissa föremål är kopplade till verksamheten med skollådor, det vill säga lådor med pedagogiskt innehåll som museet sammanställt, kopplat till ett tema eller en utställning, och som kan lånas av skolor och användas i klassrum.

Insamlingen till pedagogsamlingen har ibland skett genom gåvor, men det går också att se att en del föremål har blivit av-accederade från den accederade samlingen. Föremålens historik går att följa i museets databas, Carlotta. Vissa föremål som kommit till museet har ibland först accederats och fått långsiktiga bevarandekrav, men senare av-accederats för att i stället ingå i lektorssamlingen/pedagogsamlingen. Tidigare var det ofta samma personer som jobbade med insamling och pedagogisk verksamhet.

Pedagogsamlingen är dokumenterad i Excelldokument och i Filemaker. Så kallade undervisningsföremål har nummer i en U-serie. Ursprungsland, mått, material, vem som har samlat in dem etc är registrerat. I Excellfilen går det att se löpnummer och var de finns placerade, insamlingsår etc. Ibland är dokumentationen bristfällig. Proveniens finns med, men många gånger är föremålens berättelser fragmentariska.

Olika benämningar på liknande typer av samlingar på Världskulturmuseerna

• Parallellsamling, kallas ibland en samling av dubbletter som museet tidigare bytt med andra museer. På Etnografiska museet har det också blivit en etablerad benämning när föremål köps in till pedagogsamlingen.
• En studiesamling består ofta av accederade föremål som har plockats ihop till en studiesamling eller är en sammanhållen samling som ofta tas fram i studiesyfte. De har bevarandekrav och hanteras ofta av konservatorerna. Studiesamlingar har under olika perioder funnits på alla fyra museer och finns även idag.
• Begreppet rekvisita används för föremål som till exempel är kopior och står i utställning. Det kan också vara föremål som används i utställning som illustration, för att kunna prata om något specifikt ämne, men som inte tillhör museets samlingar.

Som ett exempel kan nämnas de dockor som köptes in som rekvisita till utställningen Take action, en utställning om mänskliga rättigheter. Dessa blev kvar i ett förråd när utställningen plockades ned. Dockorna återanvändes i utställningen Tillsammans. De har fått ett tillfälligt nummer, för att kunna ingå i samlingsdatabasen, men de har inte bevarandekrav. Några av de ursprungliga rekvisitadockorna finns också i pedagogsamlingen och nu funderar museet på var de egentligen hör hemma.

Samlingar och föremål som kan användas och hanteras på ett annat sätt än de traditionella samlingarna benämns på engelska ibland handling collections och working objects. Det kan till exempel handla om samlingar av fordon och maskiner som körs för att visa hur de fungerar eller föremål som kan användas på ett sådant sätt så att besökaren taktilt får komma dem närmare.

Hur föremål från pedagogsamlingen används på Världskulturmuseerna

Föremålen i pedagogsamlingen på Världskulturmuseet används ofta till familjeaktiviteter och skolprogram. Det är möjligt för besökarna att komma nära och ta på föremålen. Det pedagogerna märker är att föremål är viktiga redskap för att väcka intresse, samt att de skapar reflektioner och tankar hos besökarna.

Besökare bli mer närvarande i sinnet och lusten att lära väcks. Det är också lättare för pedagogerna att ta med sig föremålen ut från museet, exempelvis till skolor. Föremålen är också möjliga att ställa ut, utan montrar och glas.

Pedagogerna vill undersöka närmare vilka berättelser och möjligheter till lärande som kan komma fram, när besökarna till exempel får hålla i föremål. De funderar också kring hur ömtåliga etnografiska föremål, som nu finns i pedagogsamlingen, kan och bör hanteras. Kan de slita på dem tills de måste slängas?

De har samarbete med konservatorerna kring skadedjur och frågor kring hur föremålen ska underhållas. Får de till exempel tejpas och limmas? Kan det finnas en flaggning som till exempel rött, gult eller grönt ljus för hur olika föremål bör hanteras?

Exemplet med den gula gummiankan

Ett exempel på ett föremål, en gul gummianka, användes i presentationen för att belysa pedagogsamlingens demokratiska potential. Utställningen Demokrati finns inte, vi gör den handlar om vikten av demokratiskt engagemang och används ofta i skolverksamheten. I utställningen lyfts olika berättelser om demokrati fram och varje berättelse ramas in av ett föremål.

En berättelse handlar om rivningarna av de gamla delarna av Belgrad, 2016 och den rörelse och det massengagemang som växte fram i anslutning till det. Gummiankan användes som rörelsens symbol för att den flyter när allt annat sjunker. Vid skolvisningarna sker diskussioner om demokrati och pedagogerna kan lyfta ut ankan från montern och låta den gå runt bland besökarna. På det sättet ökar nyfikenheten och uppmärksamheten.

Föremålet blir som en minnesmagnet för eleverna att komma ihåg berättelsen. Ankan blir en ingång till berättelsen och pedagogerna kan spela på det oväntade. Frågor om vad en gummianka har för plats i ett museum leder vidare till frågor om museets roll.

Det kan välkomna in fler och visa på att det inte bara är experternas kunskap som räknas. Berättelserna kan lika gärna handla om besökarna själva. Det kan visa på att lärandet på ett museum är annorlunda än i skolan. Föremålen i pedagogsamlingen kanske inte behöver bevaras i all evighet, men de kan användas och vara viktiga i verksamheten.

Forskning om pedagogsamlingar på Världskulturmuseet

Carolina Valente Cardoso, forskar bland annat om konceptet pedagogsamlingar och handling collections. Hon anser att det är viktigt att just nu, i den här tiden, prata om dessa samlingar. Samlingarna innehåller föremål som faller utanför de accederade samlingarna. Synen på föremålen kan skilja sig åt från olika samlingar, museer och länder. Det kan ibland röra sig om kopior och objekt som ibland saknar information om hur de hamnat på museet.

Föremålen lever ibland lite som laglösa och kan även befinna sig utanför museet. Till skillnad från de accederade samlingarna, går det att göra mycket mer med dem och det är därför som de intressanta.

Dessa samlingar har en tendens att vara ignorerade på museerna. Vissa museer vet inte riktigt vad Carolina menar när hon frågar efter denna typ av samlingar och de vet heller inte riktigt hur de ska benämnas. Men Carolina menar att föremålen har potential i en demokratisering av museerna. Att få ta i objekt stärker publikens engagemang.

På museer finns det en viss laddning mellan bevarandefrågor och frågor som har att göra med att beröra publiken. Pedagogsamlingarna/handling collections kan troligen skapa mer hållbara och inkluderande museer.

Olika perspektiv på att förvalta och praktiskt hantera rekvisita och museiföremål, sida vid sida på Skansen

Skansen är ett friluftsmuseum som grundades 1891. Skansens samlingar har alltid använts för att levandegöra kulturarvet. Föremålen finns inte i montrar och det finns en helt annan möjlighet för publiken att komma nära föremålen.

Skansen har ett uppdrag att levandegöra kultur och natur. De har inget insamlingsuppdrag och de har heller inget evighetsperspektiv på samlingarna. Det som ska bevaras är platsen och dess byggnader. De brukar föremålen med varsamhet, så att de ska finnas kvar så länge som möjligt. Det finns 160 museala byggnader på Skansen. Många är ouppvärmda och det ger utmaningar, bland annat när de gäller de föremål som är utställda där. Personalen får ofta jobba med förebyggande vård.

Samlingarna är uppbyggda med ett varsamhetsperspektiv i åtanke, men de slits, så de behöver hela tiden lappas, lagas och vårdas. När föremålen lagas används gamla hantverkstekniker. Skansen har en konservator som jobbar brett med detta och det finns också många hantverkare knutna till verksamheten.

Arbetet med att vårda och hantverksmässigt laga föremål görs till viss del publikt och blir då en del av uppgiften att sprida kunskap om äldre tiders hantverkstekniker. Då arbetet kan vara omfattande anlitas ibland externa konservatorer.

Ett exempel på föremål som används mycket är tryckpressarna i boktryckarverkstaden. Tryckpressarna är accederade föremål, men de används i verksamheten. Det viktigaste är att visa hur de fungerar.

På Skansen kallas pedagogsamlingarna för stödsamlingar

Skansen har en förvaltningsplan för sina samlingar. Den uppdateras för tillfället för att helt följa samlingsförvaltningsstandarden Spectrums rutiner.

Skansens samlingar består av museisamlingen och flera stödsamlingar. Föremålen i museisamlingen ska bevaras, men inte för evigheten. Föremålen hanteras försiktigt, men de får hanteras. I stödsamlingarna finns föremål som kan brukas och förbrukas på ett annat sätt.

I stödsamlingarna finns:

• scenografi för den yttre miljön. (dessa samlingar registreras i en Excellista på park- och trädgårdsavdelningen)
• bruksdräkt som är avsedd att användas av pedagogerna. Dräkterna hanteras intensivt och tvättas, lagas och tillverkas av dräktavdelningen. Dräkterna registreras i Primus på en miniminivå och det har gjorts under lång tid.
• rekvisita, som är föremål som används i miljöerna. Det kan vara verktyg, möbler, bruksföremål etc.

Rekvisita kan vara originalföremål, som är insamlade för att brukas i snabbare takt. De skiljs åt från objekten i museisamlingen, för att förtydliga hur de får användas, vilka gallringsbeslut som behöver tas etc.

Att förvärva föremål till dessa samlingar är också enklare, men det ska alltid finnas ett behov av föremålen i verksamheten. Det är viktigt att det inte samlas in ”bra-att-ha-saker”. Antikvarien och museiassistenten sköter inköpen, men behoven styrs av pedagogernas arbete.

En nära dialog mellan samlingspersonal och pedagoger är helt avgörande. Kopior kan ibland tillverkas, men det kan bli kostsamt, så därför är det viktigt att behovet är väl förankrat och aktuellt i verksamheten under en längre tid.

Registrering

Rekvisitan registreras i databasen Primus enligt en miniminivå. Det går att filtrera ut rekvisitaposterna och föremålen har en fysisk märkning. Det som registreras är en enkel beskrivning för identifikation, inköpsinformation, givare, tillverkningsdatum, placering och i vilken miljö föremålet passar, samt koppling till speciella aktiviteter eller program. Det tas också en enkel mobilbild. Rekvisitaposterna publiceras inte i DigitaltMuseum.

Registreringen gör det lättare att hålla ordning och få en överblick över hur många föremål som museet har. Ett exempel på det är de laggade träkärl som ofta flyttas runt i de olika miljöerna. Laggade kärl behöver hållas fuktiga för att de inte ska falla sönder. I och med att de registreras, finns det en bättre koll på var de är och vilket underhåll som kan behövas.

Tidigare, när det inte fanns ett register, så kunde föremålen glömmas bort eller förstöras. Det fanns också många dubbletter. Nu är det inte lika stor risk att saker blandas ihop. Tidigare var det svårt att särskilja museiföremål från rekvisitaobjekt. I Primus går det också att spara kunskapsunderlag, föremålslistor och olika dokumentation, som kan behövas.

Utmaningar i arbetet

Samarbetet mellan pedagoger och samlingsavdelningen har ökat. Just nu är det dock bara samlingsavdelningens personal som har tillgång till all information i databasen och kan registrera, så det är upp till dem att databasen uppdateras. Pedagogerna har heller inte tillgång att läsa allt i databasen. Museet jobbar nu på att utöka personalens tillgänglighet till databasen och höja kompetensen att använda den.

Det finns också en utmaning i att nyinköp kräver tid och framförhållning. Det är inte bara att gå ut på stan och köpa det som behövs.

Det är få som jobbar med frågorna, men det finns ändå fysiska utmaningar med, när och var de ska träffas och diskutera lösningar. Vissa är på kontoret och vissa är ute i miljöerna. Pedagogerna har också ofta helgarbete. De har dock förhoppningen att de ska kunna jobba mer ihop framöver.

På andra friluftsmuseer finns enbart rekvisita eller också så finns det ett brukarperspektiv på hela samlingen. Skansen har ett mellanting mellan detta och det kan ibland bli pedagogiskt komplicerat att förklara varför besökare får ta och röra på föremål i en miljö, men inte i en annan. Skansen jobbar med hur de ska definiera sina samlingar framöver.

Frågor och inlägg från deltagarna

Efter presentationerna gavs deltagarna möjlighet att ställa frågor och delge deltagarna  egna erfarenheter. Här följer ett urval av dessa inlägg:

Att veta var föremål är placerade är en utmaning. Hur gör ni i praktiken på Skansen?

På Skansen inventerar de en miljö i taget och registrerar hur det ser ut just då. De hoppas att det håller sig så, men många rör sig i husen och föremålen kan flyttas. Föremålen är märkta fysiskt. När en miljö introduceras för den som ska jobba där, blir personen presenterad för de föremål som finns och hur det fungerar.

Forskningsprojektet som Carolina pratade om, kommer det att bli en rapport?

Det kommer att publiceras i akademiska publikationer så småningom.

Det finns många benämningar på denna typ av samlingar, som används på olika sätt, på olika ställen. Behöver vi gemensamt komma fram till standardiserade begrepp?

Det viktigaste är kanske att använda benämningarna konsekvent på det egna museet. Museet kanske behöver utgå ifrån den egna verksamheten och de egna behoven. Syftet med samlingen behöver definieras först, sedan kan namnet sättas.

Hur undviker ni stöld i miljöerna på Skansen?

Pedagoger finns alltid närvarande på plats, men stölder är ändå en risk. Museet använder sig av icke reversibla märkningsmetoder, som kanske inte alltid skulle användas på andra museer. Men det görs för att föremålen inte ska vara gångbara på marknaden.

Samarbeten är viktigt. Har ni samarbetat mycket kring insamling på Världskulturmuseerna?

Pedagoger var mer aktiva i insamlandet förr. Det är inte så vanligt idag. Det ska vara tydligt vad som ska finnas i samlingen. Idag är det mer restriktivt och eftertänksamt vad som tas in i samlingen. Det immateriella insamlandet är också vanligare idag.

Finns det någon tidsgräns för hur länge föremålen i demokratisamlingen på Världskulturmuseerna kommer att vara en del av samlingen?

Aktiv insamling pågår. Det är en tillfällig utställning, men vissa föremål kommer att ingå i en basutställning. När den tillfälliga utställningen tas ned behövs det en diskussion kring om allt ska sparas i pedagogsamlingen eller bara ett urval. Det är intressant att diskutera om det behövs en insamlingsstrategi och policyer etc. Carolina finns som stöd i detta arbete. De tänker strategiskt och på syftet.

Vad skulle en negativ konsekvens vara av att både ha föremål som museet tillåter besökare att ta på och föremål som visas i monter? Det är lätt att tro att alla har en känsla för gamla föremål och hur det bör hanteras, men så är det inte alltid. Det kan bli otydligt vad besökare får och inte får göra.

På Skansen skulle det kanske vara enklare att ha allt som en handling collection och att besökare skulle få hantera föremålen. Att ha skillnader i olika hus och i olika miljöer är inte alltid optimalt. Det är pedagogerna som får lösa det på plats. Men de är så samlingarna är organiserade på Skansen. Ofta kanske det inte är ett jättestort problem, om det finns människor på plats som kan prata med besökarna. På Världskulturmuseerna finns exempel på att de tidigare pedagogerna inte alltid hade inställningen att besökare skulle få ta på föremålen. Det skulle gå att titta närmare på dem, men inte ta på allt. Kanske var det bara någon, kanske den bråkigaste eleven, som fick hålla i föremålet. Så det är viktigt att diskutera frågorna.

Olika benämningar på liknande typer av samlingar:

• Handling Collections
• Parallellsamling
• Pedagogsamling
• Rekvisita
• Scenografi
• Skolsamling
• Studiesamling
• Stödsamling
• Undervisningssamling
• Working object

Inlägget Samlingar i pedagogisk verksamhet dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Rödbergsfortet började byggas 1901, och är tillsammans med ett större system av bergfort, befästningar och artilleribatterier en del av Bodens fästning; ”Låset i norr”, som likt Kalixlinjen skulle verka avskräckande på, och inte om utan när det kom, fördröja ett anfall österifrån. När den tunga dörren, som kanske håller för en atombomb, stängs är man innesluten i berget. Sådan var också tanken med Rödbergsfortet; att där skulle man kunna klara sig ”en längre period” utan kontakt med världen utanför. Inne i berget finns ett oöverskådligt system av långa, förgrenande korridorer kantade av hemliga rum. I ett av dem finns en tandläkarmottagning. I ett annat en sjukstuga med en diskret lucka att kasta ut de döda kropparna genom. Närvaron av en annan tid, vars konturer jag kan ana, är påtaglig. Fimparna ligger kvar i askkoppen. På väggen sitter gulnade maskinskrivna instruktioner upptejpade med lika gulnad tejp.

Att berätta platsens berättelser

Varje plats bär på sina berättelser. Bakom mina egna steg tycker jag mig höra beväringspjäxorna med klack- och tåjärn som i närmare ett århundrade slipat rännor i urbergets trappsteg; innan Försvarsmakten upphandlade sig till de mera mjuksulade kängor som inte ens håller för stillsamt civilt bruk. Platsen i sig är spännande, men det är dess mänskliga berättelser som ger den liv och sammanhang; sätter in den i ett större sammanhang mellan världspolitik och den enskilda människans dagliga liv.

Guiderna är själva grunden för den publika verksamheten vid Rödbergsfortet; de flesta av dem  med ett yrkesliv inom Försvarsmakten, som berättar sin egen historia från den tid då Rödbergsfortet var aktivt. Det finns planer på att förstärka och fördjupa upplevelsen av Rödbergsfortet med hjälp av digital teknik, men än så länge är mänsklig guidning tyngdpunkten i verksamheten, tillsammans med enstaka ljudeffekter och musik som guiden kan aktivera på plats.

Guiderna som berättar sina egna upplevelser blir hela tiden äldre och färre. Snart finns inga guider längre kvar, som kan berätta sina egna berättelser från den tid då Rödbergsfortet var en aktiv försvarsanläggning. Hur bevarar man de personliga berättelserna och den självupplevda kunskapen när de som var med inte längre lever och kan berätta? Det finns inga självklara svar. Jag pratar med Emma Malisa, föreståndare vid Rödbergsfortet, som själv tillhör den yngre, digitala generationen; om all kunskap och alla personliga berättelser som går förlorade med varje guide som faller ifrån. Men hur tar man bäst tillvara berättelserna? Spelar in dem? Hur? Teknik? Filformat? Var förvarar och tillgängliggör man berättelserna? Vad gör de nya guiderna med de gamla berättelserna? Är de ens meningsfulla när de berättas av andra än de ursprungliga sagesmännen?

Nej, vi kommer inte fram till några slutgiltiga svar. Det finns inga heltäckande, slutgiltiga svar på hur det mänskliga berättandet skall dokumenteras, sparas och förmedlas i digitala format. Glappet mellan mänskliga berättelser och digitala gestaltningar finns alltid där. Och jag konstaterar att där nere i bergrummets småmögliga föreläsningssal med stenhårda stolar är en OH-projektor ett bättre hjälpmedel än någon laggande VR-upplevelse; en bättre förmedlingslänk mellan dåtid och nutid på platsens egna villkor, med platsens egen teknik.

Men det är bråttom att dokumentera. Varje dag försvinner de mänskliga berättelser som sätter in platser, föremål och byggnader i sina mänskliga kontexter. Visst är det viktigt att dokumentera byggnader, men det är de mänskliga minnena och berättelserna som ger en byggnad mening och fortsatt liv bortom dess fysiska form. Som arkeolog är man inte bortskämd med livs levande primärkällor, och förstår vikten av att dokumentera dem medan de fortfarande vandrar i Midgård.

En resursfråga

När min bil tillverkades, fanns fortfarande Sovjetunionen kvar. Att den läcker olja som ett såll är därför ingenting att bry sig om, men när jag i höstregnet finner expansionskärlet tomt på kylarvätska finns desto större anledning att släppa datorn och den digitala sidan av verkligheten. Särskilt som biljetten Nynäshamn-Visby är bokad, och jag har över 100 mil på E4:an framför mig. Ingen verkstad i hela östra Norrbotten har någon ledig tid, och själv letar jag förgäves efter läckage bland slangar och klammer. Varmvattnet från termosen rinner inte rakt igenom, och jag åker därför till Holgers Traktormuseum för att få hjälp av Holger, som har samlat och skruvat i motorfordon ett helt 83-årigt liv, med att lokalisera läckan. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Holgers traktormuseum; De små museerna med den stora bevarandeproblematiken, och kärnan i bevarandeproblematiken är helt uppenbar innan jag ens hunnit öppna huven. Det är berättelsernas bevarande; berättelserna som befolkar platser och ger föremål liv – långt efter det att de fysiska lämningarna brutits ner av antingen tiden själv, eller av mera hastiga och dramatiska händelser, som är problemet.

Holgers Traktormuseum är ett typiskt samlarmuseum; resultatet av en ensam eldsjäls livslånga samlande på både föremål och deras berättelser. Föremålen kan man fotografera och/eller konservera, men vad gör man med de personliga, självupplevda berättelserna? I sitt minne bevarar Holger hela berättelsen om landsbygdens mekanisering, motorisering och digitalisering – från hästar till Internet. Hur kan den berättelsen bli tillgänglig och begriplig i framtiden?

En saker är säker – det funkar inte att skriva ner Holgers berättande. Muntligt berättande faller platt i skriftlig form. Man tappar nyanserna och det organiskt flödande narrativ som är den muntliga berättelsens signum. Samtalet rör sig sömlöst från golvur och skåpsängar till Petsamotrafiken. Det här behöver spelas in. På plats. Men inte för att torka bort på någon hårddisk hos ABF, utan för att komma in i ett samlingsförvaltningssystem där det både långsiktigt bevaras, blir tillgängligt och användbart. Detta är enbart möjligt genom lokal samverkan mellan större och mindre museer; praktisk samverkan, där det finns mänskliga resurser som praktiskt kan genomföra dokumentationen.

Här uppe i höstregnet, med varsel om kommande snöfall, befinner vi oss fjärran från övergripande strategier och program; men det är inte kännedom om digital teknik och dess möjligheter som saknas, utan de mänskliga resurserna för det rent praktiska genomförandet. Här behövs mera kommunikation och praktisk samverkan, mellan större och mindre kulturarvsaktörer. De närmaste åren kommer också frågor kring digitalisering av kulturarv att stå i särskild fokus hos Riksantikvarieämbetet. Återväxten på eldsjälar är dålig, men deras berättelser kommer i digtal form att kunna överleva oss alla.

”Riksantikvarieämbetet förespråkar en storskalig digitalisering av kulturarvet och att alla landets samlingar ska gå att nå med en ingång. Att stödja museerna i detta arbete är en av myndighetens prioriteringar under de kommande åren.” (Läs mer)

Viktor Lindbäck är verksamhetsutvecklare vid Riksantikvarieämbetet.

Inlägget Att bevara platsens berättelser dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Richard Bergh och Konstnärsförbundets styrelse

När Richard Bergh porträtterade sig själv och sina kollegor inom konstnärsförbundets styrelse (1903) skapade han ett verk som både ikoniskt dokumenterar den organiserade brytningen med den akademiska skolan och bär vittne till hans egna experimentella försök och uttryck.

På grund av hans teknik drabbades dock målningen av kraftig sprickbildning och har under senare tid varit för skör för att kunna visas.  Ett samarbetsprojekt mellan Nationalmuseum, kollegor i Danmark (Statens Museum for Kunst och Det Kongelige Danske Kunstakademi) och Riksantikvarieämbetet har undersökt målningen.

Bildades i opposition

Konstnärsförbundets styrelse bildades 1886 i opposition mot kungliga konsthögskolan och den akademiska idealen, och hjälpte till att bana vägen för modernismens nya tankar och uttryck inom konsten.

Från fotografi till konstverk

Kompositionen har utarbetats från ett fotografi som finns bevarat på Thielska galleriet och som av sina färgrester till synes funnits nära till hands när målningen utfördes. Intressant att notera är Berghs korta djärva olikfärgade penseldrag som applicerats relativt lokalt för att ge liv åt medlemmarnas annars mörka kostymer. Samma modernistiska färgklickar finns i bakgrunden men är delvis övermålade vilket antyder att han här kanske inte var helt nöjd med resultatet.

Färganalys med röntgenflourescens

Andra delar av motivet är mer försiktigt modulerade. Genom analys med röntgenflourescens har målningens olika färger och pigment identifierats. Bland annat förekommer kadmiumgult, manganviolett, brunockra, koboltblått och kromoxidgrönt (viridian).

Bordsytans djup och lyster är uppbyggd med cinnober och en skiftande blandning av kadmiumgult, med ett ovanpåliggande laserande lager av ett transparant organiskt färgämne (troligen krapplack) i ett mer klassiskt maner. Vitt förekommer både i form av blyvitt och i kombination med tillägg av zinkvitt för högdagrar.

Sprickbildning har undersökts

Målningen uppvisar olika typer av sprickbildning som delvis kan kopplas till Berghs avant-garde användning av olika färgblandningar. För att kunna förstå uppbyggnaden av färglager och hur detta har påverkat skadebilden har målningen undersökts med röntgen och IR-ljus, och ett antal ytterst små prov har tagits vid olika sprickbildningar för analys med ljus- och elektronmikroskop.

Bergh experimenterade fram olika effekter i sin målning genom att använde en varierande blandning av tempera, olje-tempera och oljefärg som orsakat dålig sammanbindning och mekaniska spänningar. Skillnader mellan olika partier har krävt olika insatser och ett omfattande arbete har gjorts för att säkra färgskiktet så att målningen återigen ska kunna visas.

Resultatet presenteras nu internationellt

En förståelse av skadebilden är intressant för att kunna bevara andra liknande verk och den information och konserveringsteknik som utvecklats kommer att presenteras vid konferensen ICOM-CC 2023, i Valencia, ”Working for a sustainable past”.

Verket Konstnärsförbundets styrelse finns nu utställd på Nationalmuseum.

Om gästkollegasamarbeten

Riksantikvarieämbetets gästkollegeprojekt skapar möjligheter för museer och andra statligt finansierade aktörer att få tillgång till avancerad analysutrustning och expertis. Tillsammans vill vi stödja uppbyggnaden av ny kunskap och erfarenhet. Att skapa förutsättningar för studentforskning är en viktig del i detta. Genom ett sidoprojekt har därmed också Helena Berg vid Göteborgs universitet kunnat fördjupa sig i ämnet och avlagt en uppsats om orsaken till sprickorna för sin kandidatexamen; Sprickorna i Konstnärsförbundets styrelse.

Text: Tom Sandström, utredare inom konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet. (CC BY)

Inlägget När modernismens vindar skapade sprickor i konsten dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Sedan 20 år tillbaka har Riksantikvarieämbetet bidragit till att tillgängliggöra ett 70-tal 3D-skannade gotländska bildstenar. Andreas Oxenstierna drog nytta av det när han utifrån uppgifterna byggde sin egen 3D-modell.

3D-skanning av runstenar har pågått i 20 år. Redan år 2003 började Riksantikvarieämbetet arbeta med detta, genom att göra en 3D-skanning av Rökstenen i Östergötland – omtalad som en av Sveriges mest kända runstenar. Sedan 2010 har Riksantikvarieämbetet 3D-skannat runstenar varje år, bland annat i Västergötland, Södermanland och på Gotland.

3D-skanning – ett sätt att sprida kulturarvet

Ett av Riksantikvarieämbetets mål med skanningen är att tillgängliggöra kulturarvet, till exempel genom att göra det möjligt för fler att ta del av runstenarna i digital form, utan att behöva besöka dem fysiskt.

En som valde att ta denna möjlighet ett steg längre var Andreas Oxenstierna – som nu sett till att tillverka en kopia av en omtalad gravkista som för drygt 100 år sedan flyttades från kyrkan i hans hemsocken på Gotland.

Det var i samband med att Ardre kyrka på östra Gotland restaurerades år 1900 som man hittade den så kallade ”Ardrekistan” under kyrkgolvet, tillsammans med Völundstenen samt tre dvärgstenar med runor.

Hamnade på Historiska museet

Bildstenarna, som tros vara från omkring år 1100, var i mycket gott skick och bedömdes som så betydelsefulla när de hittades att de fördes till Historiska museet i Stockholm, där Ardrekistan senare blivit en kändis i samlingarna.

Gravkistan, som är i sällsynt gott skick på grund av att den sannolikt legat inne i kyrkan sedan den tillverkades, har en blandning av hedniska och kristna motiv, och tros illustrera övergången till kristendom på 1100-talet.

Andreas Oxenstierna växte själv upp i Ardre, och insåg 2018 det unika med Ardrekistan.

– Därför ville jag göra vad jag kunde för att få tillbaka den till Ardre kyrka.

Ett projekt inleddes med sockenföreningen och församlingen i spetsen För att framställa 3D-modellen tog Andreas Oxenstierna kontakt med Joakim Turnbull Möller, vars firma på Gotland arbetar med digital legotillverkning, vilket innebär nödvändig expertis för att billigt kunna skapa en 3D-kopia med 3D-skrivare.

3D-filer användes för att bygga kopian

– Riksantikvarieämbetets 3D-skanningsfiler användes som indata till 3D-skannern. Det som tog mycket manuell tid i datorn var att klippa filerna till 10 gånger 10 centimeters bitar som kunde skrivas ut med en billig 3D-skrivare. Men Joakim tyckte det var en rolig idé att återskapa Ardrekistan och arbetade ideellt med det här, säger Andreas Oxenstierna och berättar att både Ardre sockenförening och församlingen i varit engagerade och sökt pengar till projektet.

Runstenarna har skrivits ut i totalt 97 bitar, i ett bioplastmaterial av majsstärkelse.

3D-skrivaren tog 30 timmar på sig att tillverka varje del.

–  Totalt har den arbetat i en månads tid med utskriften, säger Andreas Oxenstierna.

Delarna monterades sedan på en frigolitplatta per kistsida. Sedan tog konservatorn Katarina Söderdahl vid, med att spackla och slipa alla skarvar samt måla med äggoljetempera för att efterlikna sandstensoriginalet så mycket som möjligt. De nedsänkta delarna på ena långsidan målades med röd äggoljetempera enligt bevarade färgrester på originalet.

Uppskattat initiativ av lokalbefolkningen

Invigningen av Ardrekistans kopia skedde den 1 augusti i Ardre kyrka och lockade storpublik.

– Kyrkan var knökfull vid invigningen, det kom till och med förbi en sommarboende som undrade vad som hände eftersom han aldrig sett så många bilar vid kyrkan, säger Andreas Oxenstierna.

Runexperten: ”Fantastiskt roligt initiativ”

Riksantikvarieämbetets runexpert Laila Kitzler Åhfeldt har följt projektet att reproducera Ardrekistan, och berömmer alla inblandade.

– Det är ett fantastiskt roligt initiativ, och är ett mycket gott exempel på att Riksantikvarieämbetets uppgifter kommer till användning. Jag är glad över det stora intresset och engagemanget, för jag förstår att det inte var helt enkelt, säger Laila Kitzler Åhfeldt.

Hon menar att det finns ett stort pedagogiskt värde i att tillverka en 3D-kopia av en runsten.

– Att tillverka repliker av arkeologiska föremål brukar vara ett bra sätt att sätta sig in i detaljer som man kanske inte skulle ha observerat annars. Många runstenar är svåråtkomliga ute i skogen eller kräver långa resor, men på det här sättet kan intresserade få se fler runstenar. Man kan se deras form och uttryck som monument eller gå in på detaljer och granska enskilda runor. 3D-skanningen bidrar också med källmaterial till forskningen om runristarens arbete samt läsning och tolkning av inskriften.

Förutom den tidigare nämnda Rökstenen har det i Sverige inte tillverkats några kopior av runstenar utifrån 3D-data, så vitt Laila Kitzler Åhfeldt känner till.

–  Vad vi vet är det här det första gången som 3D-modellerna används på det sättet av allmänheten. Det kan nog vara fler, men som vi inte känner till. Om fler har gjort det skulle det vara roligt att få reda på. Däremot har skanningen av Rökstenen använts för att skapa en kopia till det nya, kommande vikingamuseet i Oslo, och Historiska museet har tillverkat runstenskopior på andra sätt.

Riksantikvarieämbetets arbete med 3D-skanning

Sedan 2010 har Riksantikvarieämbetet 3D-skannat runstenar årligen, bland annat i Västergötland, Södermanland, Medelpad samt på Öland och Gotland, berättar Laila Kitzler Åhfeldt.

Vem gör själva skanningen?

– 2010 till 2017 var det jag som gjorde 3D-skanningen, med assistans av olika medhjälpare inom och utom Riksantikvarieämbetet. Någon enstaka gång har vi anlitat företag. Sedan 2018 samarbetar vi med Länsstyrelsen Västra Götaland, som har en 3D-skanner avsedd för att dokumentera hällristningarna i världsarvet Tanum. Henrik Zedig på Länsstyrelsen har hjälpt oss med runstensskanning i bland annat Medelpad, på Öland och Jylland samt, nu under 2023, i Hedeby i Tyskland. De vikingatida områdena följer som bekant inte moderna nationsgränser, därför har vi mycket samverkan med våra grannländer, säger Laila Kitzler Åhfeldt.

Hur avgörs det vilka stenar som blir inskannade?

–Vi väljer runstenar för att belysa särskilda forskningsfrågor, till exempel samarbeten mellan olika runristare och runristarnas resor. Det kan också handla om att undersöka svårlästa inskrifter eller att vi vill dokumentera någon särskilt skör ristningsyta. Vi gör ett urval som är rimligt stort att arbeta med inom den tid vi har till förfogande, så det blir oftast en kompromiss, säger Laila Kitzler Åhfeldt.

Vad är fördelarna med att 3D-skanna runstenar?

–Det som är bra med 3D-skanning är att metoden är skonsam, exakt och att samma mätning kan användas till flera olika syften. Som med Ardrekistan ovan, som skannades för att undersöka ristningarna men där samma 3D-data nu har använts för att göra en kopia. Vi är många som kan ha glädje av samma material. Skanningarna används dels för att analysera huggspåren, och därmed komma närmare ristarna, och dels för att få bättre bilder av inskrifterna, där man själv kan simulera släpljus på sin dataskärm. Ett annat exempel är Karlevistenen på Öland, som har en latininskrift på baksidan. Vi vill undersöka om latininskriften är samtida med runorna och gjord av samma ristare. Om det är så kan det tyda på att det fanns en runristare kring år 1000 som var lite kunnig även i latin, säger Laila Kitzler Åhfeldt.

Skillnaden mellan bildstenar och runstenar

Bildstenar är graverade och bemålade kalkstensmonument från perioden 400-1100. Skillnaden mot runstenar är att bildstenar har sina huvudbudskap i illustrationer snarare än runor.

Det finns ungefär 2 500 runstenar i Sverige. Riksantikvarieämbetet har 3D-skannat cirka 250 runstenar och runstensfragment.

– Ofta har vi bara skannat ristningsytorna, antingen p.g.a. att de inte går att komma åt eller för att spara tid i fält. Fler initiativ är på gång, både från Länsstyrelsen och universitet, säger Laila Kitzler Åhfeldt.

Det finns över 650 registrerade gotländska bildstenar varav många fragment. Hittills har alltså 70 av dessa 3D-skannats, men samtliga 3D-dokumenteras just nu med fotogrammetri av Gotlands museum, i ett projekt där även Riksantikvarieämbetet är delaktiga.

När du vill veta mer

• Läs mer om Riksantikvarieämbetets arbete med runor här (raa.se)
• Läs mer om arbetet med Ardrekistan här (Ardre sockenförening)

Inlägget 70 bildstenar har 3D-skannats – Andreas gjorde sin egen kopia utifrån Riksantikvarieämbetets data dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Välkommen att lyssna till höstens första Arkiv special. Vi som arbetar i Riksantikvarieämbetets arkiv plockar fram och tittar på spännande handlingar och intressanta bildsamlingar. Vi bjuder också in personer som på olika sätt har en koppling till vårt material, exempelvis genom forskning. 

Mårten Sjöbeck brukar ses som grundaren av den svenska markhistorien. Han menade att varenda liten yta har en historia av markanvändning, också när vi befinner oss långt ut i skogen eller på fjället. Sjöbeck arbetade på SJ och skrev böcker och fotograferade landskapsvis för att popularisera tågresandet. Samtidigt skrev han en lång rad artiklar i facktidskrifter om hur markanvändning skiftat genom tiderna. Det väckte då inget större intresse, men idag har hans synsätt och metoder blivit ytterst värdefull för natur- och kulturmiljövården.

Leif Gren, tidigare antikvarie vid Riksantikvarieämbetet, har stor kunskap om Mårten Sjöbeck och hans bildsamling. Tillsamman med bildarkivarien Annelie von Wowern samtalar de om det unika med Sjöbeck och hans bilder.

Programledare är Annelie von Wowern. Avsnittet är inspelat av Roger Magnusson. Redaktör Annelie von Wowern. Producent för K-podd är Erik Larsson.

På Flickr Commons finns ett urval av Mårten Sjöbecks bilder.

I Riksantikvarieämbetets e-arkiv finns ca 7700 bilder av Mårten Sjöbeck digitaliserade och tillgängliga genom sökfunktionen Arkivsök.

Inlägget K-podd 77: Arkiv special – Mårten Sjöbecks bildsamling om en svunnen tid dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Ett klassiskt exempel är hur den märkliga Oklundaristningen i Östergötland upptäcktes av gårdsägaren, lantbrukaren Vilhelm Andersson sommaren 1929. Enligt arkeologen Arthur Nordén skedde det ”då han en kväll i solnedgången befann sig utanför boningshuset och lade märke till, hurusom de sneda strålarna läto ett antal små fina streck framträda å berghällen. Vid en rengöring visade sig dessa tillhöra runor av en liten, finmejslad typ”.

Förra veckan var jag på Gotland och besökte ett antal av öns kyrkor för att komplettera uppgifterna om de runinskrifter som finns i eller invid dessa. Jag har genom åren varit vid samtliga mer än en gång tidigare och jag har väl en någorlunda god uppfattning om var de flesta av runinskrifterna finns. Samtidigt vet jag att jag ännu inte har sett alla, vilket ju är ett gott skäl att söka upp dem. När jag passerade Fröjels kyrka slog det mig att jag faktiskt inte visste var den medeltida gravhäll (G 161) som ska finnas i denna kyrka egentligen var placerad.

Detta var kanske inte så konstigt, eftersom den ligger i kyrkans mittgång under en lång matta och alltså vanligtvis är dold för besökaren. Mera åtkomlig är den korta runinskrift som finns ristad i putsen på den norra korväggen bakom korbänken och intill en husgavelformad väggnisch (G 162). Ristningen består i huvudsak av de fyra runorna iuan och återger det vanliga namnet Johan. Den verkar första gången ha iakttagits den 14 juli 1971 av Elisabeth Svärdström i samband med att hon undersökte den ovan nämnda gravhällen.

Denna ristning har jag däremot sett flera gånger genom åren, men jag tänkte att jag kunde passa på att ta en ny bild av den. För att den skulle framträda bättre tog jag fram min ficklampa och fick då en ingivelse att också lysa lite på träfodret till väggnischen, där jag till min förvåning fick syn på ännu en runristning bara någon decimeter från den tidigare kända. Den är ristad längs den nedre kanten av det hyllplan som finns i nischen och består av ett tjugotal en och en halv centimeter höga runor.

Förmodligen är jag inte den förste att se denna inskrift, men vi har inga tidigare noteringar om den och jag har inte heller funnit några uppgifter om den i ATA eller i Gotlands museums arkiv. Vad jag har förstått ska båda de infällda skåp som finns i nordväggen ha rengjorts av konservator Alfred Nilsson 1940, men utan att det nämns något om runor i hans rapport. År 2005 ska också lösa och fasta inventarier i kyrkan ha varit föremål för nya konservatorsinsatser. Inte heller här har jag hittat några uppgifter om att runor skulle ha observerats, vilket man kanske ändå har gjort men inte fäst i skrift.

Jag såg direkt att det rörde sig om en futhark och att den uppenbarligen var medeltida. Kombinationen av runformerna är nämligen den man brukar finna på Gotland under medeltiden. Runan o har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster och s-runan har så kallad ”gotländsk” form, där det nedre ledet har full runhöjd. Runan t har däremot två bistavar precis som i vikingatida runinskrifter, medan runorna n och a har ensidig bistav. Ordningen är däremot inte den klassiska, eftersom l-runan står före i stället för efter m: fuþorkhniastblmʀ.

Runraden eller delar av den finns ristad, målad med färg eller skriven med rödkrita i ett femtontal av Gotlands medeltida kyrkor. Det är dock ganska sällsynt att man möter hela runraden. Antingen är runorna skadade eller också har ristaren avbrutit innan slutet har nåtts och ibland inte fått ner mer än runorna fu eller fuþ.

I flera fall handlar det inte om någon runrad utan om kalenderrunor hämtade från något runkalendarium. När inte fler än de första sju runorna förekommer (fuþorkh) ska de säkert uppfattas som så kallade söndagsrunor, som användes för att markera veckodagarna och där söndagsrunan växlade från år till år enligt ett visst system. I Hemse kyrka finns denna runföljd målad på väggen upprepad mer än tjugo gånger (G 56), vilket troligen är rester av en runkalender i storformat. I de fall där hela runraden finns med, men är utökad med ytterligare tre tecken – ᛮ, ᛯ och ᛰ – handlar det i stället om de 19 gyllentalsrunorna som användes för att ange åren i den nittonåriga måncykeln. Bland gyllentalsrunorna ska ordningen mellan m och l vara just lm precis som i runraden från Fröjel. Den är därför förmodligen påverkad av runkalendariet. Koret i Fröjel byggdes i början av 1300-talet, så runraden kan åtminstone inte vara äldre än det.

Ytterligare några runor följer här efter de 16 runorna, men de kan inte uppfattas som något av de tre tilläggstecknen. Först finns en rak stav som inte är dragen hela vägen ned till kanten och som är försedd med en ristad punkt ett stycke ned. Närmast till hands ligger här att tänka på en e-runa, om det inte handlar om en lite misslyckad c– eller z-runa. Efter en lucka följer så en runföljd kẹna, där stingningen i de andra runan är något osäker. Sedan följer ytterligare ett litet avstånd och en svagare ristad runa, som skulle kunna uppfattas som en n-runa där bistaven dragits ned till kanten, som en u-runa med lågt ansatt bistav eller som en ofullbordad r-runa. Därefter har inget mer ristats.

Hur det sista ska tolkas vet jag inte, men kẹna skulle svara mot det forngutniska verbet kenna, som i Gutalagen betyder ’känna, tillvita’, eller också mot substantivet kenna ’undervisning, vetskap’. Detta känns ju som ord som skulle kunna kopplas samman med ett runalfabet och antyder också anledningen till varför runorna står där de står. Här handlar det inte om runmagiska föreställningar, utan om ett sätt att lära ut runorna som skriftsystem. Skulle man kanske våga anta att den ensamma e-runan står för det forngutniska adverbet e ’alltid’ och att den sista runan var avsedd att bli ett r och inleda just ordet rūnir ’runor’? I så fall kan det här finnas åtminstone början till en sorts uppmaning till läsaren.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Senare på dagen stötte jag på ytterligare en oregistrerad runinskrift i en annan kyrka, men det får jag skriva om en annan gång. DS

Inlägget En förbisedd runrad i Fröjel dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Eftersom samlingarna förvaltas av museer och i arkiv, medan forskningens publikationer finns på bibliotek, så har det länge funnits en osynlig vägg som separerat dem. Digitaliseringen öppnar dock upp helt nya möjligheter att länka samman det som är spritt på många olika ställen. Om det görs på rätt sätt så blir det lättare att upptäcka den forskning som samlingarna bidragit till, och lättare att identifiera de föremål som ingått om man vill komplettera med nya analyser.

Kraven ökar nu på forskare att publicera inte bara artiklar och böcker, utan även de data som tolkningarna baseras på. Det kan röra sig om allt från databaser med naturvetenskapliga analyser, till fotografier och diagram. EU har antagit Open Science policy att data från offentligt finansierad forskning ska vara så öppna och tillgängliga som möjligt (och så skyddade som nödvändigt) i enlighet med de så kallade FAIR data principerna. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2023 var forskningsdata ett prioriterat område, med konferenser arrangerade både i Lund och i Stockholm. I båda fallen lyftes museisamlingar upp som viktiga resurser för forskningen, glädjande nog.

Det är dock inte enkelt för forskare att efterfölja kraven på FAIR data i nuläget. Det behövs mer utbildning och bättre anpassat stöd för olika forskningsfält. Utmaningen för tvärvetenskapliga projekt är extra stor, till exempel kulturarvsforskning som ofta kombinerar kulturhistoriska och naturvetenskapliga metoder. Riksantikvarieämbetet hade redan uppmärksammat detta behov, eftersom vi har ett Kulturarvslaboratorium som används som resurs av olika gästforskare. Labbet genomför varje år ett flertal naturvetenskapliga och tekniska analyser av material från samlingar och på kulturhistoriska byggnader. Data från dessa är tekniskt sett tillgängliga för alla när projekten är klara, men det har varit svårt att få ut informationen om vad som genomförts.

Projektet FAIR data för Heritage Science genomfördes 2022-2023 med stöd av RAÄs Forsknings- och utvecklingsanslag. Kulturarvslaboriatoriets verksamhet användes som fallstudie, och plattformen Zenodo används för att publicera data. Lärdomarna från projektet är användbara för kulturarvsforskare i allmänhet. I rapporten redogörs för hur individer kan använda sig av FAIR data principerna i sitt arbete och hur god datapraktik kan implementeras i projektarbetet. Detta presenterades även på engelska på ett seminarium som spelades in och nu kan ses i efterhand. Genom att använda sig av kontrollerade vokabulärer och beständiga identifierare så blir det enklare att hitta forskningsresultat på internet och de länkas samman med de digitaliserade samlingarna.

I förlängningen är potentialen ännu större. Riksantikvarieämbetet deltar i utvecklingen av Swedigarch – infrastruktur för digital arkeologi, tillsammans med sex universitet och Statens historiska museer. K-samsök är den nationella aggregatorn för kulturarvsdata som RAÄ vidareutvecklar och som Swedigarch kommer att bygga på. Med hjälp av K-samsök kan det bli möjligt att inte bara länka samman kultur- och naturhistoriska samlingar med forskningsresultat, utan även att utveckla nya webbapplikationer för att forska på datan och visualisera resultaten på nya sätt som kan komma allmänheten till del. Redan idag ingår en mångfald museer och arkiv i K-samsök, och om forskare blir mer rutinerade i att använda sig av kontrollerade vokabulärer för beskrivande metadata, och inkludera beständiga identifierare till objekten i samlingarna, så har vi kommit en lång bit på vägen att överbrygga klyftorna mellan museerna och forskningen.

En kort presentation av hur K-samsök – och länkade data i allmänhet – fungerar finns i denna film:

Inlägget Att tillgängliggöra forskning på samlingar dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Man har tänkt sig att denna inskrift härrör från någon som hade utfört ett arbete i kyrkan och blivit missnöjd med betalningen. En lustig detalj är att det sista ordet i båda fallen har upptecknats som skivit och alltså måste ha varit felskrivet. Kanske är denna felskrivning avsiktlig och ett utslag av skribentens skämtlynne.

Vi vet inte alls om denna inskrift har varit målad eller ristad på pelaren. Det finns eller har funnits runor på väggarna i flera öländska kyrkor. Den mest kända är den som 1634 fanns att läsa i Runstens kyrka (Öl 34): ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna: runor läsa och skriva …”

I dag är det bara på två ställen på Öland där man kan se runor på kyrkväggarna: i Gärdslösa kyrka och i Källa ödekyrka.

Putsristningarna i Källa ödekyrka – eller Källa gamla kyrka som den numera kallas – såg jag första gången under en semesterresa i augusti 2002. I Samnordisk runtextdatabas och vår forskningsplattform Runor upptas tre sådana ristningar från kyrkan. En finns på långhusets sydvägg och har varit känd sedan kyrkans restaurering 1960–61. Den utgörs av runorna sekvensen fuþorkh ristad med spegelvända runor och ska säkert inte uppfattas som början på runraden utan som de sju söndagsrunorna hämtade från någon runkalender.

De andra inskrifterna finns i den östra smygen av sydportalen och verkar först ha iakttagits och registrerats på 1980-talet. Den ena har lästs som gushusgat och tolkats som ”Guds hus gatt”(?), vilket inte är helt genomskinligt. Förmodligen har uttolkarna tänkt på det ord som ingår i det fornsvenska dura gat ’dörröppning’ och som också finns i ortnamnet Kattegatt. Runorna är ju ristade i dörröppningen. Den andra ristningen har återgivits som som e͡riku-­-­-­-… och antagits svara mot Ericus, den latiniserade formen av namnet Erik.

När jag såg dessa ristningar för första gången var jag en ganska nyantagen doktorand i nordiska språk, men noterade att inskrifterna nog borde läsas något annorlunda. I den första runföljden var inte den näst sista runan någon a-runa, eftersom den hade två dubbelsidiga bistavar snett nedåt vänster, vilket i en medeltida runinskrift vanligtvis svarar mot en ø-runa. Det står alltså gushusgøt. Det sista ordet gøt skulle ju kunna vara en form av det fornsvenska verbet giuta ’gjuta’, men det verkar lite märkligt att detta ord skulle ha använts om en stenbyggnad och varför bara skriva ”Guds hus göt” och inget mer? En annan möjlighet är att det skulle kunna handla om en böjningsform av det fornsvenska adjektivet goþer ’god’, även om språket då kanske framstår som lite väl göteborgskt. Ändå tror jag att detta ligger närmast till hands. ”Guds hus gott” ger i alla fall en vettig mening och kanske har ristaren råkat använda ø-runan i stället för o.

Också den andra runföljden vill jag läsa annorlunda. Den första runan kan knappast uppfattas som e͡r, utan är i stället en tydlig bindruna mellan den medeltida a-runan och r. Det står alltså a͡riku­-­-­-­-… och den runa som följer efter u kan inte gärna ha varit s. Jag vet inte hur denna runföljd ska tolkas, men något namn Ericus kan det i alla fall inte ha handlat om.

När jag tittade på dessa ristningar 2002 lade jag märke till att det förutom dessa fanns ytterligare runföljder på samma väggyta, som jag hastigt skrev av. Jag visste då att det internationella fältrunologmötet hade besökt kyrkan i maj samma år och jag utgick från att även dessa ristningar då måste ha iakttagits. Långt senare har jag förstått att så inte verkar ha varit fallet.

Det dröjde dock till juni 2017 – alltså femton år – innan jag kom till Källa igen. Mitt huvudsyfte var då egentligen att titta på några runstensfragment som finns i kyrkan (Öl SvK128;288) och som jag hade insett tillhörde den annars förlorade runstenen Öl 57. Jag passade då också på att dokumentera putsristningarna igen och hittade ytterligare en möjlig runföljd som jag inte hade lagt märke till 2002. Om runstenen blev det en artikel, men rapporten om putsristningarna blev tyvärr aldrig helt klar, bland annat för att jag hade missat att fotografera mitt eventuella nyfynd.

När jag nu för några veckor sedan hamnade på semester på Öland igen – 21 år(!) efter det första besöket – gjorde jag den sista dagen en avstickare mot norr för att komplettera mina tidigare iakttagelser.

Nu rör det sig inte om några märkvärdigheter och ett par av de kortare runföljderna i dörrsmygen går att se redan på ett fotografi av Ragnhild Boström från restaureringen 1960–61 i ATA och borde rimligtvis ha iakttagits redan då. Den bäst bevarade av dessa lyder ilki, vilket inte kan ges någon självklar tolkning.

En längre runföljd finns ristad i lodrät riktning nedifrån och upp och lyder …igus‑aniu. Här saknas början av texten, men det är mycket frestande att i runföljden …igus läsa ett ”i Guds”. Frågan är bara hur de följande runorna i så fall ska tolkas. Tyvärr är det första tecknet skadat och jag har trots ibland rätt ihärdiga försök inte lyckats hitta något ord som passar de bevarade runspåren.

Mitt ”nyfynd” från 2017 på sydväggen är inte heller särskilt anmärkningsvärt. Det verkar stå -ur, vilket inte ger någon direkt mening. Samtidigt ser det ut som om den sista runan ursprungligen var tänkt som en þ-runa, vilken genom bistaven snett nedåt höger har fått formen av r. Förmodligen har ristaren tänkt skriva en rad med söndagsrunor (fuþorkh), men av misstag fullbordat þ-runan som r och därefter avbrutit. Någon annan tolkning ska man nog inte tänka på i detta sammanhang.

Titeln till detta inlägg lovade som synes mer än det höll och det var också meningen från början. Utmaningen gällde runtolkaren, medan mycket av textinnehållet i Källa ödekyrka ännu är höljt i dunkel.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Man kan av det ovan skrivna få intrycket att runristningarna i Källa ödekyrka helt säkert är medeltida, men de kan också vara tillkomna senare. Runor ristades nämligen på Öland även under 1500-talet. Läs mer om detta i denna artikel. DS

Inlägget Utmanande runor i ödekyrkan dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Orden är hämtade från ett brev av den dåvarande antikvitetsintendenten P. A. Säve och beskriver hans antikvariska resa på Gotland sommaren 1864. Brevet är daterat i Visby den 29 augusti detta år och mottagaren var hans bror Carl Säve, professor i nordiska språk i Uppsala.

Ett av de ställen där P. A. Säve hade funnit runor ristade i putsen var i tornkammaren till Grötlingbo kyrka (G 38). Den som i dag kommer till kyrkan möter inget sådant. Ett stort skepp finns visserligen ristat på nordväggen. Det togs fram vid en restaurering 1956–57, men övriga ristningar är i dag försvunna. Säve har däremot avbildat långa rader med runor, som framför allt ska ha funnits på tornkammarens sydvägg (G 38A), men också på nordväggen (G 38B). Här fanns kristna böner, personnamn, gyllentalsrunor, men också mer svårbegripliga runföljder. En del av runföljderna var också av någon anledning ristade upp och ned.

En runföljd har Säve i sin reseberättelse återgivit som fuiatoie : þuuiaoie : rytoie, vilket ser nog så märkligt ut. Vad detta var visste han dock när han skrev till brodern. Han har nämligen tillfogat: ”(= samma BA, BI, BO, BU äfven som uti Bunge!)” Det sista låter ju minst sagt kryptiskt, men syftar på de ristningar som han tidigare samma sommar hade iakttagit i tornkammaren till Bunge kyrka (G 330) och som han hade läst som huoaienuoaie fuoaie : þuoaie : ruoaie : kuoaie. Till brodern skrev han då den 7 juli: ”Hvad vill det säga detta upprepande af samma ord ”uoaie” med vexlande ingångsbokstaf?”

Carl Säve mottog brevet i Sätra brunn i Västmanland, dit han denna sommar hade åkt för att dricka brunn på ordination av sin läkare. När han svarade brodern från Uppsala en dryg månad senare – den 10 augusti – kunde han meddela att hans vän och kollega professor George Stephens, som var på besök från Köpenhamn, hade funnit lösningen. Carl Säve hyste en oreserverad och uppenbarligen helt uppriktig beundran för Stephens som både människa och forskare, vilket inte minst framgår av detta brev:

”Stephens’ kunskap och erfarenhet inom detta område [dvs. runologin] äro förundransvärda; han hittar på att läsa, han anar och ser hvad ingen annan skulle hitta på. – Så, t.ex., visade jag honom dina nyaste runfynd i ditt sista bref. Huru skulle en ana hvad de besynnerliga orden, hvilka förundrade Dig så mycket, skulle betyda; jag menar å venstra tornmuren uti Bunge kyrka: … huoaienuoaie fuoaie : þuoaie : kuoaie &cet. jämnte Run-Fuþork’et? Men Stephens såg det straxt. Det är rent af ett stycke af en forn-Nordisk l. Gutnisk ABC-bok, fuþork-bok, eller rättare stafningsbok eller -tabell, hvarpå till öfning upprepas ett slags sjelfbildade ord af alla run-radens vokaler (i något förändrad ordning) uoaie (för uoiea) med konsonanterna, en i sender, till begynnelsebokstaf. Alldeles såsom på nutidens stafnings-tabeller: BA, BE, BI, BO, BU, &cet. BAD, BED, BID &cet. Stephens har nämnligen sett dylika upprepningar bland forngrekiska inskrifter, nämnligen en gång i en graf i Grekland och en gång i en Etruskisk.”

De intressanta ristningarna i Bunge kyrka (G 329–333) som omfattar mycket mer än de nämnda inskrifterna, har för några år sedan behandlats av Michael Lerche Nielsen i en artikel i Arkiv för nordisk filologi (2019). Han kommer då också in på den försvunna motsvarigheten i Grötlingbo kyrka och skriver att ”[f]ormentlig er der tale om samme ‘syllabarium’, men det er uklart, hvor mange sekvenser indskriften i Grötlingbo har indeholdt”. Om man ska tro Säves återgivning har det inte heller varit så konsekvent utformat som i Bunge och man noterar exempelvis närvaron av ett par t-runor bland vokalrunorna.

Här kan faktiskt en tidigare okänd källa bidra med ny kunskap. I det för ett par år sedan återfunna primärmaterialet till Gotlands Bildsteine i ATA finns nämligen en avritning av ristningarna i Grötlingbo kyrka, som är helt oberoende av P. A. Säves. Den är utförd på baksidan av ett kuvert som på den andra sidan är försedd med texten ”Karta öfver Gotland af Frih. S. G. Hermelin” och som alltså någon gång har tjänat som kartfodral. Teckningen är osignerad men av handstilen att döma är den utförd av arkeologen Gabriel Gustafson.

Denna avteckning förmedlar en helt annan bild av ristningarna än den som Säve har levererat och där runorna står i prydliga rader. Enligt en anteckning på kuvertet handlade det i stället om ”Runor inristade hit ō dit i kalken jemte fartyg etc.”. Uppenbarligen ger denna teckning en mer realistisk framställning av hur runföljderna har varit placerade på väggen, även om det också påpekas att ”afstånden [är] oriktiga”. Om man ska tro denna avbildning har inskrifterna dessutom haft en annan inbördes ordning än i Säves uppteckning.

Man ser också att raden med runsyllabariet har varit mer än skadad än vad som framgår av Säves teckning, men även att den sista runföljden har inletts med runorna ruy, inte rut som hos Säve. Konsulterar man dessutom Säves originalanteckningar som finns bevarade i Uppsala universitetsbibliotek så framgår det där att han faktiskt har läst denna runföljd som ruytoie, inte rytoie som hans renskrift har. Den annars så noggranne antikvitetsintendenten har här alltså råkat hoppa över en runa i sin reseberättelse till Vitterhetsakademien (i brevet till brodern finns den däremot med).

Det blir då rätt uppenbart hur det aktuella runsyllabariet bör ha varit utformat. Rimligtvis har det ursprungligen stått: *fuyaoie : þuyaoie : ruyaoie. Det som Säve har läst som t-runor med ensidiga bistavar har säkert varit a-runor och u-runan bör genomgående ha följts av en y-runa. Vokalrunorna har tydligen i detta syllabarium varit ordnade efter komplexitet i form. Ristaren har först angivit den ostungna runan och sedan den stungna varianten och o har placerats efter a, eftersom denna runa har fler bistavar.

Ytterligare ett runsyllabarium är känt från Gotland. Detta finns på en sländtrissa av bly som 2010 hittades vid en arkeologisk undersökning vid Ire i Hangvar och utgörs av en sekvens av runor runt föremålet där f-runan upprepas med olika vokaler: fufofafife.

De tre gotländska runsyllabarierna som vi känner är alltså ordnade på tre olika sätt och efter olika principer:

Ire: fufofafife
Bunge: fuoaie
Grötlingbo: *fuyaoie

Det nu rekonstruerade syllabariet från Grötlingbo är det enda som innehåller en y-runa. Att inte något av dem har några tecken för /æ/ och /ø/ – vokalljud som saknades i forngutniskan – visar också att de har varit utformade efter gotländska språkförhållanden.

Av Gustafsons anteckningar framgår att det måste ha funnits fler inskrifter i tornkammaren i Grötlingbo än vad han och Säve har avbildat. Nedtill till höger på teckningen har han noterat ”jemte flere mycket långa runor något oläsliga” och intill de runföljder som han återger från nordväggen i tornkammaren (G 38B) har han tillfogat: ”flera runor finnas bårar och diverse saker skymde största delen af venstra väggen”.

I de flesta fall har Gustafson läst inskrifterna i stort sett som Säve, även om man noterar vissa avvikelser som afe (’ave’) i stället för Säves amen. En runföljd sticker dock ut. Intill den lilla människofiguren upptill till höger finns en inskrift med gotländska medeltidsrunor som inte förekommer hos Säve och där det står: karl herlits. Dessa runor verkar mycket misstänkta. Vi vet numera att Gabriel Gustafson gjorde runuppteckningar redan som gymnasist och då hette prosten i Sanda Carl Fole Herlitz och denne hade en son som hette Karl Herlitz. Den senare var årsbarn med Gustafson och de hade 1870 tillsammans upptäckt ett runstensfragment vid Mästerby kyrka.

Både den äldre och den yngre Herlitz figurerar också i ett brev som Carl Säve sände till P. A. Säve den 18 december 1871:

Af alla mina Visby-kamrater och vänner, som nu efterhand hitsända sina söner att studera, har icke mer än en låtit sin son besöka mig, nämligen Carl Fole Herlitz (kontrakts-prost), hvars särledes hygglige son Carl varit här, och hvilken jag derför flere gånger budit hit. En gång hade han med sig en äkta tvè-bak från Pappa, som mycket fägnade mig.

Den unge Herlitz började med att studera språk i Uppsala, men gick sedan över till juridiken och blev sedermera försäkringsman och kommunalpolitiker. Om det var han eller fadern som hade skrivit sitt namn med runor i Grötlingbo kyrka – eller om det handlar om ett gymnasialt skämt som bara har funnits på Gustafsons teckning – får vi nog aldrig veta.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Med tvebak avses – har jag just lärt mig genom Gotländsk ordbok – ett sorts syrligt bröd bakat på råg. Brödbullarna placerades efter utbakningen ovanpå varandra två och två och gräddades så. Därefter skiljdes de åt och sattes åter in i en svalare ugn och fick stå över natten varvid de ska ha fått ”en surare smak än annat bröd”. DS.

PPS. Läs mer om Carl Säve och P. A. Säve i Svenskt biografiskt lexikon. Sommaren 1865 blev betydligare hetare åtminstone för Carl Säve, vilket man kan ta del av här. DS.

Inlägget Runsyllabariet i Grötlingbo dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Den som besöker Sigurdsristningen och är lite uppmärksam lägger säkert till märke att det strax innan man kommer upp till denna ristning ligger en 1,5 meter lång sten långsmal sten, som är försedd med runor. De djupt inhuggna runorna är uppmålade med röd färg och lästa från vänster till höger återger de runföljden ioisin, vilken inte direkt låter sig tolkas.

Inskriften tycks först ha uppmärksammats år 1940 och upptäckten ska ha nått Riksantikvarieämbetet genom ett telefonmeddelande från arkeologen Arthur Nordén den 25 november samma år. Denne hade några dagar tidigare fått upplysningar om inskriften av en lärare vid Molkoms folkhögskola i Värmland. Stenen var då enligt uppgift ”inlagd i strandskoningen vid broövergången över Ramsundsån, 25 m. från Sigurdsristningen” och den nämnde läraren, vars namn inte Nordén hade antecknat, skulle ha ”upptäckt ristningen från båt i ån”.

Tre år senare, den 1 maj 1943, besökte Sven B. F. Jansson platsen och fann stenen efter visst letande liggande ”i Ramsundsåns strandskoning, 3 m N om brons södra landfäste, sålunda strax SV om Ramsundsristningen”. Stenens undre kant befann sig endast två decimeter ovanför vattenytan, vilket försvårade undersökningen. Sedan ristningsytan hade borstats ren läste han dock runorna ioisin, men konstaterade att runföljden också kunde läsas i motsatt riktning som nisioi, ”men den ger icke heller då en begriplig mening”. Jansson är samtidigt noga med att påpeka att ”Runtecknen göra emellertid icke något bestämt intryck av att vara huggna på nyare tid”.

Han framhöll också att stenens placering en närmare undersökning omöjlig, men att han inte kunde se någon annan ristning än de nämnda runorna:

Då det är högst tvivelaktigt om stenen bär inskrift på någon av de sidor som nu äro dolda anser jag det lämpligast att låta stenen ligga kvar i strandskoningen, åtminstone så länge att mer brännande fornvårdsärenden rörande runstenar hinna utföras. Den nyfunna stenen tager icke någon skada där den ligger.

Janssons slutsatser skulle med tiden visa sig vara något för optimistiska. När Thorgunn Snædal från Runverket besökte platsen i april 1990 tillsammans med journalisten Olle Lorin var stenen borta och det misstänktes att den hade rasat ned i ån. Vattenståndet var också för högt för att någon närmare efterforskning skulle kunna göras.

Den 3 juni samma år gjorde Lorin tillsammans med kantor Sture Jansson från Jäder ett försök att återfinna stenen, vilket efter viss möda också kröntes med framgång. Det visade sig att stenen hade rasat ut någon meter från ursprungsplatsen och blivit delvis begravd av gyttja och växtlighet. Ristningen låg nedåt, men med hjälp av hävstänger lyckades de till slut vända stenen. Runverket kontaktades om återfyndet och en traktor rekvirerades för att dra upp den ur vatten. Den 10 september flyttades stenen till den plats där den ligger i dag.

För ett par veckor sedan passerade jag Eskilstuna och passade då på att göra en avstickare till Sigurdsristningen, mest för att med egna ögon se effekten av de åtgärder som länsstyrelsen har låtit göra på den påväxt som har funnits på ristningen.

Jag kom då också att stanna till vid den ovan nämnda stenen som alltid har besvärat mig lite. Har den verkligen någon gång varit rest och är ristningen verkligen vikingatida? Runformerna tillhör visserligen den yngre runraden med dubbelsidiga bistavar i runorna o och n och en treledad s-runan. Samtidigt lutar bistavarna i o-runan snett nedåt vänster, vilket är en relativt ovanlig form av denna runa, även om den givetvis finns representerad i Södermanland. Bistavarna verkar dock lite väl långa, vilket för mig ger ett sentida intryck. I s-runan är det mellersta ledet också mot vanligheten vågrätt. Inte heller detta en omöjlighet under vikingatid, men samtidigt är det samma form som runan s har exempelvis bland de sentida Kensingtonrunorna.

Jag lade också märke till att avståndet mellan den första runan i och o-runan är något större än mellan de följande runorna och att det intill toppen av den andra i-runan finns en jämn fördjupning åt höger. Det slog mig att om detta kan tolkas som en l-bistav så skulle inskriften i stället lyda i oḷsin och kanske återge ett namn som exempelvis ”I. Olsén” eller ”J. Olsén”. I så fall måste ristningen ha ett sentida ursprung och stenen bör från början ha varit liggande. Kanske har runorna ristats av den som iordningställde kantskoningen längs vid ån eller av någon som likt folkskolläraren från Molkom hade färdats på ån med båt och velat föreviga sitt namn.

För några dagar sedan fick jag ingivelsen att söka på namnet Olsén i de folkräkningar från tiden runt förrförra sekelskiftet som finns tillgängliga i Nationell Arkivdatabas hos Riksarkivet. Jag hittade då två män bosatta i Södermanlands län som hade förnamn som började på J (och ingen på I): Johan Edvin Olsén, född 1881, och Jonas Magnus Olsén, född 1841. Den förre var bosatt i Gåsinge socken, den senare i Helgona, alltså inte i något fall särskilt nära Sundbyholm. Det intressanta var dock att den äldre Olsén, vilken i folkräkningen för 1890 är registrerad som ”Lägenhetsinnehafvare” och 1900 som ”Lägenhetseg. Jordbruksarb.”, år 1910 upptas som ”Stenarbetare”!

Naturligtvis är det förmätet att tro att jag genom några slumpmässiga sökningar på nätet så enkelt skulle ha hittat upphovsmannen bakom runorna i strandskoningen vid Ramsundsån, men helt omöjligt är det nog inte. Jonas Magnus Olsén levde för tillräckligt länge sedan för att ristningen ska ha fått en viss patina när den upptäcktes på 1940-talet och som stenarbetare måste han ha kunnat hantera en mejsel.

Detta är i alla fall en hypotes värd att pröva. Att dateringen av runorna i stenen från Ramsundsån ska förflyttas från vikingatiden till en tid betydligt närmare vår egen är jag numera övertygad om.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om miljön kring Sigurdsristningen och de senaste arkeologiska upptäckterna här. DS

Inlägget Runorna vid Ramsundsån dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Väderutsikterna såg inte ut att vara de bästa och i de väderleksrapporter som jag hade följt under veckan utlovades det från och till regn och till och med åska under fredagen. Utrustad med min aluminiumstege tog jag dock den vägen för att göra ett försök ifall regnet skulle utebli.

Runstenen vid Anundshögen i Badelunda finns avbildad på Johannes Bureus runtavla från 1599 och han måste alltså ha sett den redan på 1590-talet. Drygt fyrtio år senare – den 7 september 1639, klockan 12 – var han åter där och reviderade då sin tidigare avbildning.

På vägen till Västerås kunde jag inte låta bli att tänka på de anteckningar som Bureus hade gjort från sina resor i trakten. Han uppger där att ”Nils Masson i Öfvernäs” år 1598 skulle ”hafva seett det Trullet som Torwiggen slogh på Balungz ås vidh Westeråhs, lågh der wäl i fiorton [dar] på den fördålde (högre) sijdhan, war klädder i gamalt kläde, slarfvot kiortel, vidha ärmer, hadhe intet skegg, dogh lijk en man, medh groft hull, hade bettar som galt och horn som 2 års galt, nötsvarte wore de och stodhe up, naglar som meniskia men longa som klor, […]”.

Det kunde som sagt bli åska och det vore ju ödets ironi om jag uppflugen på min aluminiumstege skulle drabbas av samma öde som det arma trollet. När jag vid elvatiden kom till Anundshögen var det ännu uppehåll och ingen åska i luften så jag bestämde mig att göra ett försök. Rätt mycket av den äldre uppmålningen satt kvar i ristningsspåren så arbetet var inte särskilt svårt och bjöd inte heller på några större överraskningar. En iakttagelse som jag gjorde var dock att bistavarna i a– och n-runorna ofta var påtagligt djupare huggna än huvudstavarna i dessa runor. Detta måste vara en egenhet för runristaren Vred som har signerat stenen, men vad vi vet har han inte utfört någon mer runsten än just denna.

Då och då fick jag avbryta arbetet för att prata med intresserade besökare eller flytta undan stegen för dem som ville fotografera runstenen. Några få droppar kom under början av eftermiddagen, men regnet höll sig borta och arbetet flöt på. När jag bara hade den nedersta delen kvar började det plötsligt mullra. Jag fällde snabbt ihop stegen och bar tillbaka den till bilen för att återvända och göra det sista. Precis när jag målade den sista linjen i namnet uraiþr Vræiðr nedtill till höger på stenen kom en blixt och några sekunder senare en åskknall. Jag skyndade att ta några bilder av den färdigmålade stenen med mobilen, men i samma stund vräkte regnet ner och jag fick mycket hastigt lämna platsen med min målarutrustning.

”Vred var Ving-Tor, när han vaknade, och sin hammare han saknade” står det som bekant i Trymskvida. I detta fall hade han dock uppenbarligen hammaren till hands.

Det blev en rejäl störtskur och jag fick plöja med bilen genom vattenfyllda rondeller när jag lämnade Västerås och åkte vidare mot Fagersta. Jag har ännu inte varit tillbaka vid stenen igen, men av fotografier på nätet som jag har sett verkar det som om min uppmålning klarade skyfallet.

Detta skedde under sen eftermiddag precis före månadsskiftet, så Erik Brates 125 år gamla råd att förlägga runstensundersökningar i det fria till juni månad äger tydligen fortfarande sin giltighet.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runstenen vid Anundshögen i Sven B. F. Jansson utgåva av Västmanlands runinskrifter (1964), en del av  verket Sveriges runinskrifter som Riksantikvarieämbetet har låtit digitalisera i sin helhet.

Inlägget Runor och rusk dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Orden är Erik Brates och står i ett brev daterat den 22 maj 1898 till den dåvarande docenten Otto von Friesen, som just denna sommar skulle påbörja sina fältundersökningar av runstenar i Uppland. Brate visste vad han talade om. Han hade då sedan tio år tillbaka undersökt runstenar på olika platser i Mellansverige och tillryggalagt åtskilliga mil med häst och vagn, järnväg, ångbåt och inte minst på cykel i skiftande väderlek. Han skulle ägna sig åt denna verksamhet ytterligare tjugofem somrar av sitt liv.

Den 24 juli 1907 skriver han exempelvis till sin kollega och vän professor Frits Läffler:

Av mina ferier återstå nu blott tre veckor, d. 20 aug. börjar h.t. och ännu har det egentligen icke varit någon sommar, varför hoppet står till den lilla tid, som är kvar, om ett verkligt intryck av en sommar på landet. 7–10, 18–20 juni var jag på runresa i Uppl., 27 juni–12 juli i Ögl. under många vedervärdigheter på grund av den otrevliga väderleken. Emellertid måste jag väl ut på en tur igen, det riktigt duggar nyupptäckta runstenar. […]

Själv hade jag i år strax före semestern tänkt ägna den sista veckan i juni åt att måla upp två mälardalska runristningar. Den ena (U 497) finns vid Tibble i Husby-Långhundra i Knivsta kommun och är huggen i en fast häll. Ristningen rengjordes för något år sedan av Robin Lucas vid Upplandsmuseet på uppdrag av Länsstyrelsen. Tidigare hade området kring hällen, som jag minns som en djungel, föredömligt röjts av hembygdsföreningen med markägarens tillstånd.

Inskriften lyder: ”Ragnfast lät hugga hällen och göra bro efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder.” Bron måste ha legat i sänkan norr om bergspartiet, där det än idag går ett vattendrag och på den andra sidan på ett impediment mitt ute i åkern finns rester av en runsten (U 496) som Ragnfast har rest ”för Ingefasts själ och Gullevs”. Äldre avbildningar visar att denna sten 1600-talet stod på ett gravfält, där den var rest mitt i en rektangulär stensättning.

Jag hade valt onsdagen då det utlovades sol. Dagen spåddes också bli rätt varm så jag hade bunkrat upp med rejält med vatten. Solskenet gjorde att ristningen som är förhållandevis djupt huggen syntes ganska bra även utan uppmålning. Däremot var det inte möjligt att läsa mer än delar av inskriften nedifrån marken.

Bergspartiet där ristningen finns är ganska brant så det var tur att jag hade med mig en aluminiumstege som jag kunde arbeta ifrån. För vissa delar blev jag däremot tvungen att trots viss storvuxenhet klänga runt som en liten apa på berget, försöka hitta fäste i någon skreva med fötterna, hålla i mig i någon annan skreva med den ena handen, medan jag målade med den andra. Att jag som enda förtäring hade fått med mig en banan verkade helt följdriktigt.

Den besvärliga placeringen gjorde att det tog hela eftermiddagen att måla upp ristningen och först klockan halv nio på kvällen var jag färdig. Jag hade då fått avbryta två gånger, eftersom det helt otippat började regna med tunga droppar som föll över hällen. Det var att bara att vänta på att regnet skulle upphöra och stenytan torka upp, innan jag kunde fortsätta.

Den översta delen var den som krävde friklättring och dessutom var runorna här ganska otydliga. Snart återstod bara det sista ordet som i Upplands runinskrifter har lästs som sina. Jag skulle precis till att måla upp dessa linjer när jag upptäckte att det på den sista runan fanns ytterligare en bistav och att den därför måste vara o, men med bistavar bara på den vänstra sidan av huvudstaven. Detta är under vikingatiden en förhållandevis ovanlig variant av o-runan, så jag hejdade mig. Även om jag var rätt säker på att runan ska uppfattas på detta sätt, beslöt att lämna det sista ordet omålat så länge, så att jag kan återkomma och granska det på nytt i mer utvilat tillstånd.

Jag brukar hävda att man i runologin nästan aldrig först med en upptäckt. När jag konsulterade litteraturen visade det sig att såväl Johan Hadorph och Petrus Helgonius på 1680-talet och Richard Dybeck på 1870-talet hade läst det sista ordet som sino med en o-runa med ensidiga bistavar snett nedåt vänster. Det är först i Brates anteckningar från 1914 som läsningen sina dyker upp, men då utan några som helst kommentarer. Detta är visserligen den vanligaste skrivningen för detta ord, men det finns också ristare som uttrycker den nasalitet som tydligen har funnits i uttalet av /a/ efter /n/ och det sker då med o-runan.

Den runristare som har utfört hällen har även svarat för flera andra ristningar, bland annat Örbystenen U 1011 som i dag står inne i Uppsala och som är rest av Vigmund skeppshövding. Ett av denne ristares särdrag är just att han gärna använder o-runan för nasalt a, [ã]. Nyläsningen är alltså helt i linje med vad man faktiskt skulle förvänta sig. Samma runristare har till och med varit verksam uppe i Österfärnebo i Gästrikland och på denna sten (Gs 1) har vi förmodligen också hans namn: Önjut.

Jag upptäcker att denna text kommer att bli för lång och sparar därför fortsättningen till en annan gång. Den som vill veta mer om Örbystenen och runristaren Önjut besöker med fördel utställningen ”Tyde den som kan” som står på Upplandsmuseet i Uppsala sommaren ut. Fri entré och dessutom inomhus!

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om runristaren Önjut kan man även läsa i denna artikel. DS.

Inlägget Regn och runor dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Avsändare var Jenny Radon som arbetar med accession vid Historiska museet och som några dagar tidigare hade registrerat ett runbleck från en arkeologisk förundersökning av ett boplatslager vid Binge i Alva socken på södra Gotland. Undersökningen utfördes i september 2010, men att tecknen på blecket är runor verkar ha uppmärksammats först nu.

Det rör sig om ett ihopvikt blybleck med runor på båda sidor. Sådana är kända från flera olika platser i Norden, men är inte alls vanliga på Gotland. Sedan 2020 finns dock ett sådant fynd från Myrvälder i Tingstäde, som ännu bara är preliminärt undersökt. Att döma av runformerna är det medeltida.

Ihopvikta blybleck brukar generellt ha en medeltida datering och de bär ofta formelartade inskrifter på latin. I detta fall såg jag direkt på de bifogade bilderna att det rör sig om något helt annat. I en av raderna förekommer någon sorts lönnrunor, medan de övriga upptas av mer ordinära runor. Det anmärkningsvärda är att flera av dem tillhör den äldre 24-typiga runraden. Här finns m-runan med två huvudstavar (ᛗ) och a-runan med formen ᚨ. Dessa teckenformer förekommer också i den äldsta varianten av den yngre runraden som vi bland annat känner från ett antal runstenar på Fyn i Danmark. På blecket finns dock även runor av ren urnordisk typ som e-runan (ᛖ) och den femdelade zickzackformade s-runan. Runan ᚼ måste i sällskap med dessa runtecken uppfattas som ᴀ och inte som h som i den yngre runraden. Samma typ av ᴀ-runa förekommer också i de äldsta vikingatida runinskrifterna, där h ännu uttrycktes med den äldre varianten ᚺ.

Runorna på runblecket verkar alltså närmast svara mot den teckenuppsättning som användes under senurnordisk tid och som finns på exempelvis Björketorpstenen i Blekinge och den norska Eggjastenen.

En teckenform som direkt föll mig i ögonen, är den runa som står först i mittraden på den sida som bär tre rader med runor. Formmässigt svarar den mot d-runan i den anglosaxiska runraden medan den är ytterst sällsynt i skandinaviska runinskrifter. Vi finner den visserligen använd tre gånger på baksidan av Rökstenen, men då i det avsnitt där teckenformer från den äldre runraden har använts som ett sorts chiffer och där det också förekommer en del unika runformer.

Samma teckenform uppträder på ett litet runstensfragment, som 1947 hittades vid Finsta i Skederids socken i Uppland och som i dag sitter uppsatt inne i Skederids kyrka. Här finns också en m-runa av urnordisk typ (ᛗ), men av andra teckenformer som ᛅ a och ᚬ o framgår det tydligt att det handlar om en inskrift med den yngre runraden. Jag har tidigare hävdat att runan på Finstastenen måste uppfattas som en h-runa och att Finstastenen ska jämföras med äldsta danska runstenarna, där h-­ och m-runorna fortfarande är av äldre typ. Den enda säkert tolkningsbara sekvensen i inskriften …ṭontʀsta… [s]tændʀ stæ[inn] ”står stenen” visar också att ristaren använder t-runan för /d/ enligt det yngre systemet och att vi inte ska förvänta oss någon d-runa i denna inskrift.

På det nyfunna blecket inleder den aktuella runan uppenbarligen ett nytt ord, eftersom den (på bleckets andra sida) föregås av en ʀ-runa, som ju vanligtvis uppträder i ordslut. Om man läser runan som d får man något börjar på dᴀim, vilket inte kan associeras med något känt skandinaviskt ord. Uppfattas runan däremot som h så uppstår teckenföljden hᴀimtᴀ, vilken utan problem kan återge en form av verbet hæmta ’hämta’ (eller haimta som det nog bör ha hetat på Gotland vid denna tid). Inskriften ser alltså ut att vara meningsgivande, men tycks inte vara avfattad på urnordiska, utan på vikingatidsspråk! Den urnordiska formen av samma ord borde nämligen ha varit *haimatjan.

Detta får marken att gunga lite under fötterna. Till vilken tid hör egentligen denna inskrift? Är den från vendeltid eller var den äldre runraden i bruk på Gotland ännu under tidig vikingatid? Och har vi här beviset för existensen av den övergångsform för h-runan som jag tidigare har argumenterat för utifrån runan på Finstastenen? Samma runform uppträder ytterligare en gång på blecket, så den kan i detta fall inte ha fått sin form genom något misstag.

Allt detta hann jag faktiskt tänka medan jag ännu bara hade sett fotografier av föremålet. I torsdags – dagen före midsommaraftonen – fick jag möjlighet att undersöka blecket närmare under mikroskop. Det blev nästan en heldag i det behagligt svala studierummet på Historiska museet, där jag systematiskt gick igenom inskriften tecken för tecken. Den är egentligen inte särskilt svårläst, men det finns en del besvärliga detaljer och några av runorna är dessutom skadade eller delvis dolda.

Mittraden vill jag läsa som …ʀhᴀimtᴀaʀᴀḷu, där jag dock tvekade lite beträffande den näst sista runan, som står inklämd och som eventuellt också kan vara a. Intressant är att de två a-runorna ­– ᴀ och a  ­–­­ uppträder intill varandra i runföljden hᴀimtᴀaʀ. De svarade vid denna tid mot två olika a-ljud, där runan ᚨ a stod för ett nasalt a-ljud [ã] som i franskans en. Detta utesluter att runföljden aʀ skulle kunna återge exempelvis genitivformen āʀ av ordet ā ’å’, eftersom detta ord aldrig har innehållit något nasalt ljud (den urnordiska formen bör ha varit *ahwu). Däremot kanske man kan gissa på en motsvarighet till det fornvästnordiska adjektivet annr ’strävsam, ivrig’ och jämföra med skrivningen mąʀ för manʀ eller mannʀ på den norska Eggjastenen, där nasalen /n/ kan sägas vara ”inbyggd” i vokalen.

De sista runorna ᴀḷu – om detta är den riktiga läsningen – kan eventuellt återge ordet ǫl ’öl’ med ännu bevarad stamvokal precis som formen sunu för sun ’son’ på Rökstenen, men det kan också vara en form av adjektivet allʀ ’all, hel’.

Någon sammanhängande mening får jag inte ut av detta, men jag är övertygad om att texten är språkligt meningsgivande. Problemet är att vi bara kan läsa inskriften på de synliga delarna av blecket och att det är ihopvikt två gånger. Den text som vi har tillgång till utgör alltså bara en tredjedel av vad som kan misstänkas finnas ristat på blecket.

Runblecket kan inte vikas upp utan att föremålet skadas, så förhoppningen står nu till att vi kan använda någon ny teknik för att veckla upp det digitalt – något som har prövats på annat håll med liknande bleck – och att vi på så sätt ska komma åt hela inskriften.

Inte minst vore det intressant att se hur raden med lönnrunor längs den övre kanten ser ut i sin helhet. Nu kan bara formen på sex av dessa tecken bestämmas och det går inte att säga mer än att de alla är olika och att de liknar så kallade kvistrunor (också kallade binära runor eller koordinatrunor). Detta lönnrunesystem bygger som bekant på runradens uppdelning i tre avdelningar eller ätter (fuþork hnias tbmlʀ) samt placeringen inom respektive ätt. Försöker man läsa lönnrunorna på runblecket enligt denna princip får man dock ingen uttalbar teckensekvens. Det är därför troligare att dessa teckenformer är fritt skapade, men att de har ingått i ett system där varje form svarade mot en viss position i runraden.

Det kan också noteras att den kvistruna som finns på sidan med två rader av runor har diagonala grenar åt båda hålla medan de fem följande runorna är uppbyggda av bågar. Den första har zickzackformade kvistar nedtill som påminner om bistaven i en r-runa. Kanske antyder detta också att detta tecken står för r. På den bekanta runamuletten från Roskilde (DR 246) finns bland annat en runföljd lufr ristad med vanliga runor följd av fyra unika teckenformer som har föreslagits kunna stå för unaʀ, varvid hela runföljden skulle bli lufrunaʀ lȳfrūnaʀ ’läkedomsrunor’. Tänk om det just är teckenföljden runaʀ som de fem lönnrunorna på Bingeblecket motsvarar. Detta går dock först att avgöra om vi kan komma åt den dolda delen av inskriften! Här kan finnas hur mycket som helst att hämta!

Fyndet kullkastar också en annan gammal sanning, nämligen att vikingatida runbleck är av koppar eller brons, medan de medeltida företrädesvis är av bly. Att döma av teckenformer och språk måste detta blybleck tillhöra vendeltiden eller vikingatidens början. Det övriga fyndmaterialet från undersökningen är i huvudsak vikingatida, men enligt rapporten ska det intill boplatsen också finnas spår av aktiviteter under folkvandringstid och vendeltid.

Slutligen måste det framhållas att detta är ett fynd som har gjorts inom projektet Ett plundrat kulturarv, där skattfyndplatser som har varit utsatta för plundring systematiskt har efterundersökts med metallsökare. Tack vare detta känner vi den exakta fyndplatsen för det unika runblecket och kan placera det i ett arkeologiskt och runologiskt sammanhang. Som ett kontextlöst föremål hade det inte alls haft samma vetenskapliga värde och ingen skulle ens ha kommit på tanken att det skulle kunna vara funnet på Gotland.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inlägget Årets runfynd blir årets utmaning dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Erik Brate hade länge velat korsa kanalen. Redan sommaren 1887 planerade han att åka till England för att öva sin engelska, men annat kom då emellan. Han skriver i ett brev den 6 mars samma år till professor Frits Läffler, som han hade vikarierat för under sin docentur vid Uppsala universitet:

Jag söker f.n. ett lektorat i modersmålet och tyska vid södra latinläroverket i Sthm och detta är den plats, som jag helst af alla vill hafva, ty jag önskar komma till Sthm af personlig böjelse och enskilda orsaker. Detta lektorat skulle dessutom passa mig alldeles utmärkt. Men det är mycket ovisst, om jag får något däraf, ty jag har många och farliga medsökande särskilt lektor Kempf[!] i Gefle och lic. Boije.

Brate var västmanlänning, född 1857 i Bråfors i Norberg, och hade studerat i Uppsala, men också i Leipzig i Tyskland. Att han så gärna ville ha det nämnda lektoratet i Stockholm berodde givetvis på att hans trolovade Fanny Ekbom bodde där. Tillsättningen dröjde dock och Englandsresan ställdes in. I stället gifte han sig den 21 juni och i augusti for de nygifta på semester till Burgsvik på Gotland. Här mottog Brate ett brev från riksantikvarien Hans Hildebrand, som ville värva honom som medarbetare i det svenska runverket, något som kom att prägla hans sommarferier för resten av hans liv.

I slutet av september erhöll Brate slutligen det eftertraktade lektoratet och i oktober bosatte sig de nygifta på Bellmansgatan 24 på Södermalm i närheten av hans nya arbetsplats. Redan påföljande år – 1888 – företog han sin första resa för att undersöka runstenar i Östergötland.

Till de brittiska öarna kom Erik Brate först sommaren 1905 och då i sällskap med hustrun. Resan gick över den svenska västkusten och Danmark. Den 17 juni löste de ångbåtsbiljetter i Esbjerg till Parkstone, varifrån de for vidare med tåg till London. Den 29 juni fortsatte de med tåg och ångbåt till kuststaden Ramsey på den norra delen av Isle of Man, där de kom att stanna i två veckor.

Bakgrunden till denna resa ger ett brevkort daterat i ”Roslyn House” på South Promenade i Ramsey den 8 juli 1905, som Brate skickade till sin kollega Magnus Olsen i Kristiania och som i dag finns i Nasjonalbiblioteket i Oslo. Brate skriver där:

I våras sökte jag ett stipendium för lärare i lefvande språk för att i England öfva mig i engelska ō uppgaf som min plan att fara till en badort där jag skulle träffa folk, som inte hade något att göra. Då jag lyckades få det, beslöt jag mig för att fara till Isle of Man för att på samma gång uppbygga mig med att se på dess runinskrifter och möjligen därigenom komma i förbindelse med folk; jag hade fått en introduction till mr Kermode.

Den nämnde P. M. C. Kermode var den store kännare av de berömda stenkorsen på Isle of Man, vilka i många fall bär nordiska runinskrifter. De träffades också under makarna Brates vistelse på ön och han och Erik fortsatte att brevväxla några år efter besöket. Vid ett tillfälle försökte Brate till och med locka honom till Stockholm för att titta på runstenar.

Om sin vistelse på Isle of Man berättar Brate vidare på det nämnda brevkortet:

Jag har nu varit här en vecka ō emellanåt cyklat omkring till kyrkorna på norra delen af ön samt tittat på inskrifterna. Det har varit mycket intressant att med egna ögon se dessa inskrifter, då jag aldrig förut sett några norska. Något medel att afbilda dem har jag ej med, då jag tänker att mr. Kermode tillfredsställande sörjer därför i sitt nya verk utan mina färder hafva hufvudsakligen turistkaraktär. Här ō där tror jag mig hafva funnit en förbättrad läsning men inga mycket viktiga saker.

Brate hade alltså tagit med sig sin cykel på resan, men om man får tro detta brevkort märkligt nog inte sin kamera. De iakttagelser som han gjorde på den manska stenkorsen meddelade han också Kermode, som tog hänsyn till dem i sin bok Manx Crosses, som utkom 1907. Brate skrev också efter hemkomsten en egen redogörelse för inskrifterna, som publicerades 1907 i den andra årgången av den nystartade tidskriften Fornvännen.

Makarna Brate förde en mycket noggrann kassabok och tack vare utgifterna i den går det att följa deras resor runt ön. Från Ramsey tog de tillsammans tåget till olika platser och sevärdheter: till huvudorten Douglas, till Peel, Ballaugh, Snaefell – öns högsta berg – och ned till Castletown på sydspetsen.

I kassaboken finns exempelvis under den 8 juli uppförd utgiften för det brevkort som Erik hade sänt till Magnus Olsen och som kostade 1 ½ pence. Samma dag hade han också inhandlat läskpapper (troligen för att kunna göra avtryck av några av runinskrifterna), en bok om Isle of Man och dessutom ett par simbyxor. Den 10 juli köpte han Kermodes Catalogue of the Manx Crosses för 3 shilling och 6 pence. Den 17 juli strax innan de skulle lämna ön, betalade han också 3 pence för ”Bruk af mörkrum”, vilket tyder på att kameran ändå måste ha varit med.

Medan Erik cyklade runt bland runkorsen på ön ägande sig Fanny åt sitt konstnärskap och målade i både olja och akvarell. Detta vet vi genom ett referat av det inledningsvis nämnda föredraget på lärarmötet, som publicerades i Aftonbladet den 2 oktober 1905:

Sedan löpande ärenden behandlats, skildrade lektor E. Brate i ett kortare föredrag sina minnen från en 14 dagars sommarsejour på Isle of Man. Han gaf först en orienterande framställning af den berömda öns natur och folk, dess historia och samfundsskick och uppehöll sig därefter vid de förhållanden, som talade om nordiskt inflytande. Öns nutida berömdhet härrör som bekant från Hall Caine’s roman »The Manxman», och de närvarande hade det ej obetydliga nöjet att se en interiör från »Pete’s cottage», målad af fru Brate. För öfrigt illustrerades det synnerligen roande föredraget af flera andra skisser i olja och akvarell af samma hand, förutom en mängd smärre fotografier o.d.

Den nämnda romanen, som 1898 hade kommit i svensk översättning under titeln Manxmannen: en historia från ön Man, handlar om ett triangeldrama mellan den fattige fiskaren Pete, hans kusin och gode vän den välbeställde advokaten Philip och värdshusvärdens dotter Kate. Boken filmades 1929 av ingen mindre än Alfred Hitchcock och blev hans sista stumfilm.

På tillbakavägen till Sverige har makarna Brate av kassabokens uppgifter att döma ha skilts åt och Erik tog vägen över Kalmar och Öland för att göra kompletterande undersökningar för det andra häftet av Ölands runinskrifter, som han just då arbetade med.

Det är lätt att tro att Erik Brate under sina sommarferier bara ägnade sig åt runundersökningar, men han kunde uppenbarligen också koppla av. Den 12 juli påföljande år skriver han från sin sommarbostad Sjöberg vid Himmerfjärden på Södertörn till Magnus Olsen, efter att de kort dessförinnan för första gången hade träffats personligen nere i Leipzig i Tyskland:

Jag gläder mig mycket åt att åter vara hos de mina efter en så i allo angenäm resa. Skada att din väg hemifrån icke för dig förbi min knut så skulle jag visa dig en natur som varken äger Norges majestätiska fjäll eller Danmarks vida slätter men dock är så trevsam att vistas i med sin växling av skog och sjö. Jag lever nu uti idyllisk ro, badar, cyklar, ror och går i skogen och skall nu på allvar taga itu med min avhandling om runristarne, som nog blir svår att få läsbar och övertygande. Utom d[e]ss har jag ock åtskilligt annat att göra och studera.

Bråfors i Norberg där Erik Brate växte upp, är i dag kulturreservat och en helg i juli varje sommar arrangeras de så kallade Bråforsdagarna. I år infaller de den 1–2 juli och årets tema är konst. Lisa Munthe, medieproducent vid Stockholms universitet, kommer då att berätta om Fanny Brate och hennes konstnärskap, medan jag – inte helt oväntat – ska ägna mig åt Erik.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runstensundersökningar i sommartid här.

PPS. En aktuell utgåva av runinskrifterna på Isle of Man finner man i Michael Barnes Runic inscriptions of the Isle of Man (2019), ett resultat av projektet Reading and Interpreting Runic Inscriptions – The Theory and Method of Runology. DS.

Inlägget Med makarna Brate på Isle of Man sommaren 1905 dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

I Riksantikvarieämbetets källare på Storgatan i Stockholm, inklämd bland manliga mer eller mindre kända arkeologer, antikvarier och andra forskare, står Berit Wallenbergs arkiv. Här finns förutom en mängd anteckningsböcker och manuskript också en fantastisk bildsamling (ca 25 000 bilder) med motiv från Europa och Skandinavien. Berit (1902-1995) började fotografera tidigt i sitt liv och fram till 1970-talet, men med tyngdpunkt på 1920 – 1940-talet. I bilderna möter vi stadsmiljöer, fornlämningar, arkeologiska utgrävningsplatser, kyrkor och andra kulturhistoriska byggnader.

Många bilder är från tiden innan andra världskriget. Här finns därför motiv på miljöer som kanske inte finns kvar i dag eller som ser annorlunda ut. Det här är helt enkelt en fantastisk kulturskatt som är värd att lyftas fram.

Men vem var då Berit Wallenberg? Alla dessa resor som hon gjorde under en period. Varför då? Vad var drivkraften?

Lars Djerf, präst och författare, kände under en period Berit Wallenberg. Bland annat genom många personliga möten och långa samtal, fick han en fördjupad bild och förståelse för vem Berit var.  Lars Djerf fick senare i uppdrag av styrelsen i Berit Wallenbergs stiftelse att skriva en biografi om henne – ”Berit Wallenberg 1902-1995”.

I det här poddavsnittet vill Lars Djerf och Annelie von Wowern lyfta fram det här fantastiska arkivet samt försöka ge en liten bild av vem den här spännande kvinnan var.

Programledare är Annelie von Wowern, bildarkivarie. Avsnittet är inspelat av Roger Magnusson. Redaktör Annelie von Wowern. Producent för K-podd är Erik Larsson.

På Flickr Commons finns det flera album med ett urval av Berits bilder från alla hennes resor.

I Riksantikvarieämbetets e-arkiv finns ca 8000 av Berit Wallenbergs bilder digitaliserade och tillgängliga genom sökfunktionen Arkivsök.

Inlägget K-podd 76: Arkiv special – Vem var Berit Wallenberg? dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Avsnittets gäst i K-podd är Per Lindqvist, verksamhetsutvecklare  på enheten för kulturmiljöinformation på Riksantikvarieämbetet. Per Lindqvist har bred kunskap om vilken geografisk information som finns i Riksantikvarieämbetets register. Han arbetar också med att göra informationen tillgänglig där användarna finns. Programledare och producent är Emil Schön.

”Pippitomten” finns med i planerna för Visborgsområdet

I podden pratar vi en del om Pippihuset och potentialen i att lyfta fram detta populärkulturella arv i planeringen av ett nytt bostadsområde. Det är naturligtvis något som även Region Gotland tagit vara på i planerna för det nya området.

– Tomten där pippihuset stod är refererad till i projektet som ”pippitomten” och det finns absolut en medvetenhet och ambition att lyfta fram dess historiska sammanhang, berättar Elliot Sundlin, planarkitekt på Samhällsbyggnadsförvaltningens planenhet, Region Gotland.

I Regionens dokument  ”Introduktion till kvalitetsprogram Visborg” , kan man få en bild över hur området kring platsen planeras och hur den lyfts fram.

Platsen finns även som en fiktiv plats i Wikidata.

I Lantmäteriets karttjänst ”Min karta” kan du också få en överblick av platsen som den såg ut 1960

Ett tillgängligt och sammankopplat kulturarv

En del i arbetet med att digitalisera kulturhistoriska data för samhällsaktörer är Nationell geodataplattform. Riksantikvarieämbetet arbetar med att föra in information om fornlämningar och riksintressen för kulturmiljön i Nationell geodataplattform.

– Tanken är att geografiska grunddata som många behöver ska finnas tillgänglig på ett och samma ställe. Vare sig det handlar om kommunala detaljplaner, byggnader, eller som i vårt fall nu till exempel lämningar och riksintressen, säger Per Lindqvist.

Riksantikvarieämbetet verkar för ett tillgängligt och sammankopplat kulturarv. Kulturarvet ska finnas i en gemensam digital struktur. Riksantikvarieämbetet arbetar också för en nationell strategi för digitalt kulturarv.

Detta är den andra delen i K-podds serie om digitaliseringen. I det första avsnittet fick du träffa Björn Sundberg, programledare på Riksantikvarieämbetet som pratade om digitaliseringens påverkan på museerna. K-podd 73: Digitaliseringens möjligheter för museer.

Läs mer om Nationell geodataplattform

Länk direkt till Fornsök 

Kontakt: per.lindqvist@raa.se, emil.schon@raa.se

Inlägget K-podd 75: En digitaliserad samhällsbyggnad dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.

Den gången kom jag till den märkliga platsen helt ensam. Denna gång hade jag sällskap av bland annat Blekinge museum, Länsstyrelsen i Blekinge, Karlshamns museum, markägaren, den lokala hembygdsföreningen och nittio skolbarn från Hällaryds skola. Tillsammans skulle vi se om de skulle gå att hitta ytterligare något fragment av stenen.

Om forntida offerplatser och helgedomar vittnar ortnamn som Odensvi, Torsåker och Fröslunda, men relativt få sådana platser har kunnat identifieras rent arkeologiskt och de har sällan lämnat spår synliga ovan mark. Annorlunda är det med offerlunden i Halahult, en mil nordväst om Bräkne-Hoby. I en stenig skogsbacke ligger här fem stora jordfasta block försedda med märkliga inhuggningar: skålar i olika former, en handkvarn med avrinningshål, en djup fotsula och en rovdjurstass. Runt en av skålarna, som bara är bevarad till hälften, finns också en runrad. Den består dock bara av 15 tecken, eftersom den avslutande ʀ-runan saknas.

Det råder en märklig stämning på denna plats som den fornminnesintresserade apotekaren Moses Söderström i Karlskrona lyckades fånga i en enda mening. I ett brev till riksantikvarien J. G. Liljegren i Stockholm den 26 juni 1828 skriver han nämligen: ”Stället är vildt, men vackert.”

Offerlunden i Halahult har varit känd åtminstone sedan 1747 då Petrus Mützell beskrev den i sin avhandling om Bräkne härad. Åldern på denna plats har varit föremål för mycket spekulation. Eftersom bildristningarna är kombinerade med runor av yngre typ kunde de inte gärna var äldre än övergången mellan vikingatid och medeltid. Andra menade att den inte alls var så gammal utan att den hade tillkommit under nyare tid, men givetvis så pass långt före Mützells avhandling att upphovsmannen hade hunnit glömmas bort.

Det senare är utan tvivel det riktiga, men trots detta har runinskriften märkligt nog antagits vara medeltida. I Danmarks runeindskrifter (1941–42) kan man till exempel läsa att ristningen ”næppe” kan ”være ældre end 12. årh.” och att ”[d]ens formål er utvivlsomt magisk”. I vår forskningsplattform Runor dateras den till 1100-tal.

Själv intresserade jag mig för denna ristning redan för mer än tio år sedan, eftersom den innehåller en del märkliga runformer. Runan h har exempelvis formen av ett kors och skulle kunna vara ett isolerat exempel på att kortkvistvarianten av denna runa hade levt kvar in i medeltid. Samtidigt finns det flera andra märkligheter som k-runans klykform och att runorna m och l var omkastade i slutet av runraden. Jag funderade därför på om inte runristaren – som jag misstänkte hade varit verksam under nyare tid – kunde ha hämtat åtminstone en del av sin runkunskap från Johannes Bureus Runa ABC Boken som utkom 1611. Detta antagande som till och med har funnit sin väg in i Wikipedia, visade sig förra sommaren vara fel.

Då påträffade nämligen Joakim Lager som var på tillfälligt besök i Halahult ännu ett stycke av runblocket, som bar rester av den saknade ʀ-runan, men också de tre gyllentalsrunorna árlaugr, tvímaðr och belgþorn. Runorna på blocket är alltså inte någon futhark utan en återgivning av de 19 gyllentalsrunorna, som användes på kalenderstavar för att markera de nitton åren i måncykeln. Kalenderstavar med runor fanns redan under medeltiden, men de allra flesta tillhör nyare tid och framför allt 1500- och 1600-talen. Runorna på dessa stavar är inga skrivtecken utan har använts i stället för siffror.

Den som har ristat runorna i Halahult har alltså hämtat sin runkunskap från en runstav. Där har runtecknen ofta lite urspårade former, vilket förklarar h-runans korsform. Bland gyllentalsrunorna ska också ordningen mellan det fjortonde och femtonde tecknet vara just lm som i det latinska alfabetet.

Runstaven bygger på förlagor från kontinenten. Att kalenderstavarna bär runor förekommer i stort sett bara i Sverige och Finland, medan de kalendrar som användes i Norge och Danmark under samma tid i regel bara har streck eller andra symboler. Det ska dock finnas runstavar från Blekinge och även om runristningen i offerlunden i Halahult inte längre kan räknas som tillhörande de helt genuina runinskrifterna, är den ett vittne om gyllentalens former i Blekinge under 1600-talet, vilket är nog så intressant.

Hur gick det då med letande efter ytterligare bitar av runblocket? Tyvärr kom det inget mer fragment trots att tre av odlingsrösena minutiösts gicks igenom. Jag tror dock att alla inblandade uppskattade denna dag ändå.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Förra tisdagen höll jag också ett föredrag om runorna i Halahult och andra runristningar i Blekinge på Blekinge museum. Det går att se här. DS.

Inlägget Runorna i offerlunden dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.