Å ena sidan kan samtyckeskravet utformas så att lagen och förarbetena tydligt instruerar domstolarna att visserligen utfråga den anklagade samtycke verkligen förelåg till de aktuella handlingarna men att å andra sidan upprätthålla den anklagades rättssäkerhet. Detta innebär att domstolen inte kommer att kunna döma en anklagad som hävdar att samtycke fanns om det inte finns stödjande bevisning eller synnerliga skäl att ifrågasätta den anklagades trovärdighet. En sån utformning skulle förmodligen inte leda till en särskilt stor ökning av antalet fällande domar. Å andra sidan skulle ett införande samtyckeskravet i lagstiftningen förhoppningsvis leda till att fokus i någon mån skulle förflyttas från offrets sexuella vanor och inställningar till den anklagades. Den anklagade skulle också på ett annat sätt än idag tvingas analysera och ge uttryck för sin egen roll i och inställning till det som hänt.

Å andra sidan kan samtyckeskravet utformas så att domstolens krav på att den anklagade ska bevisa sin oskuld ökar. Att den anklagade anser att samtycke fanns är ju knappast bevisning för att så var fallet. Domstolarna kan alltså instrueras att tillmäta de anklagades utsagor om samtycket låg trovärdighetDet finns också skäl att anta att domstolarna, även om de inte explicit instruerats att tillmäta den anklagades utsagor låg trovärdighet, kommer att glida mot en sådan tillämpning under kraven från kvällspressen och debattörer som Leijonhufvud och Kielos., vilket i praktiken kommer att innebära att den anklagade förväntas bevisa sin oskuld. Förmodligen skulle kraven på stödjande bevisning till den anklagades fördel vara olika beroende på vilka specifika handlingar som ingår i händelsen, mer ovanliga eller grövre handlingar kräver starkare bevisning. En sådan utformning skulle naturligtvis leda till fler fällande domar men skulle också införa omvänd bevisbörda i brottsmål, ett allvarligt brott mot grundläggande rättsprinciper.

Som en ytterligare variant av den andra utformningen kan man också ta det som Katrine Kielos implicit argumenterar för här eller som den här bloggaren uttryckligen efterfrågaroch som Leijonhufvud tycks snudda vid i det här stycket:

Många våldtäktsanmälningar leder inte till åtal. Åklagaren bedömer att han inte kan uppfylla beviskraven. Mannens spermier i eller på kvinnan räcker inte; man måste kunna bevisa våld, hot eller total utslagenhet.

: att själva uppsåtskriteriet avförs ur våldtäktslagstiftningen, enligt Kielos eventuellt bara när den anklagade är en man och offret en kvinna. I praktiken måste rättegången då endast söka utröna om det försigkommit sexuella handlingar mellan de två inblandade. Om så har skett är själva anmälan nog bevisning för att handlingarna utgjorde våldtäkt eftersom offrets tolkning av händelserna måste vara avgörande.

Man behöver inte förutsätta att alla människor är benägna att ljuga och falskeligen anklaga andra för våldtäkt för att inse att en sådan utformning skulle sätta ett fruktansvärt vapen i händerna på människor med helt olika kapacitet att hantera det och att resultatet skulle bli en kraftig ökning av antalet de factoi meningen att den anklagande faktiskt inte ansåg handlingarna vara våldtäkt när de hände oskyldiga. Enligt Kielos förslag skulle dessa enbart vara män men om vi utgår från att män kan våldtas av kvinnor kan vi förutsätta att även ett antal oskyldiga kvinnor skulle dömas.

Jag själv har flera gånger åkt med katterna på Swebus (även om det mest har känts som en bizarr form av självpåtagen tortyr) och tycker att det är synd att de har fattat det här beslutet. Kanske skulle jag skriva ett mail till dem och beklaga att deras policybeslut kommer att vara det som avgör frågan om vi ska köpa den där bilen och att de alltså kommer att förlora åtminstone mina pengar på det.

Anmälarens reaktion är istället att konstruera ett underligt resonemang vars slutsats är dels att beslutet utgör diskriminering, något som hon inte alls kommer i närheten av att kunna visa och dels att det privata företaget Swebus därför borde tvingas acceptera inskränkningar i sin rätt att själva besluta vad som är eller inte är tillåtet på deras bussar. Det är ett dubbelfel.

Förresten, om någon blir diskriminerad i detta fallet borde det väl egentligen vara djuren, det är ju de som inte får åka med på bussen.

Jag försöker förstå vad det egentligen är som pågår här. Såvitt jag begriper menar Esbati och Brink alltså att det är negativt att det finns lågavlönade arbeten med flexibla arbetstider, anställningsförhållanden som passar bra för unga utan kvalifikationer och för dem som inte är intresserade av att jobba 8 timmar om dagen. Gäller den inställningen i allmänhet eller är det bara inom den privata sektorn, eller är det kanske bara just McDonald’s som är fel?

Mitt intryck är att när Esbati och Brink, och alla andra medlemmar av tvångsvänstern, fantiserar om den perfekta arbetsmarknaden ser de en fullkomligt likriktad arbetsmarknad där alla som arbetar i yrken där det överhuvudtaget är en fysisk möjlighet jobbar mellan åtta och fem, veckodagar. Det är lustigt att tänka på hur mycket det skulle kosta att äta på McDonald’s om deras vision bleve verklighet och vad det skulle ha för effekt på antalet anställda.

Sen måste man ju fråga sig om Josefin Brink verkligen drar en rimlig slutsats när hon påstår att regeringens ambition att få ut fler människor i arbete tidigare i själva verket är en ambition att sänka utbildningsnivån. En annan tolkning är att en större tillgång till arbeten som passar unga människor som inte har betstämt sig ännu i själva verket skulle lägga utbildningsnivån på en mer “naturlig” nivå. Som det är nu pressar arbetslösheten in tusentals unga på mediokra utbildningar på obskyra högskolor, utbildningar som i många fall kommer visa sig ha varit ett slöseri med tid eftersom meriten från den obskyra högskolan inte kommer att värderas på arbetsmarknaden.

Högskoleutbildningen har förvandlats till en specialdesignad arbetsmarknadsåtgärd för unga. Det kanske Brink tycker är en god idé men för alla som accepterar att människor är olika står det rätt klart att högskoleutbildning inte är något som passar alla människor och att de som pressats in i en utbildning därför att de inte kunde se någon annan väg att skaffa sig en försörjning kommer att få ut minst av sina högskoleår. På så sätt drabbas de värst, i stället för att skaffa sig arbetslivserfarenhet och starta en karriär får de studiemedelsskulder på hundratusentals kronor för att plåga sig igenom en utbildning som med största sannolikhet inte kommer att hjälpa dem i deras karriärer.

En sista punkt av svårbegriplighet: i den andra länken till Brink, där hon skjuter in sig på finansplanen, beskriver hon situationen som att fler unga studerar längre och därför kommer ut på arbetsmarknaden senare “men i gengäld med mer kvalificerade och högre avlönade jobb”. Detta från en företrädare för ett parti som varit med och format en politik och skapat en arbetsmarknad där de lönemässiga vinsterna med utbildning är extremt små, utom för vissa specifika utbildningar.

Foton från resan kommer förhoppningsvis på min Flickr-sida.

Au revoir

Bakgrunden till det hela är att EFSA godkände Monsantos majs MON 863 helt på basis av företagets egna utsagor om riskerna med produkten, eftersom en noggrannare studie skulle ha inneburit att uppgifter som bedömdes som känsliga för Monsanto skulle ha offentliggjorts. Absurditeten i den proceduren är så uppenbar att den knappast behöver påpekas – om inte EU:s institution för livsmedelssäkerhet ägnar sig åt att testa livsmedels säkerhet är det svårt att föreställa sig vad de gör för nytta.

Det är alltså tydligt att det behövs en bättre utvärdering av eventuella risker med MON 863. Majsen producerar ett gift och är därför resistent mot majsrotbaggen Diabrotica Virgifera. Organismer som är avsedda som livsmedel och modifierade så att de blir resistenta genom att producera gift är den typ av GMO som faktiskt kan väcka vissa farhågor om risker och som verkligen borde underkastas studier för att säkerställa deras ofarlighet.

Å andra sidan är det också ett uttryck för en chockerande absurditet när en studie beställd av Greenpeace betecknas som oberoende. Greenpeace har sin ståndpunkt klar när det gäller GMO och skulle knappast välja ett institut vars resultat skulle kunna motsäga den ståndpunkten. Eftersom min franska är så skraltig har jag inte ork att läsa allt på CRIIGEN:s hemsida men intrycket är att det är ett institut som är noga med att framhålla sitt oberoende – från GMO-producenter. Bra på sitt sätt men naturligtvis måste ett oberoende institut också vara oberoende från sådana aktörer som motsätter sig GMO överhuvudtaget. För en än rikare bild av institutets oberoende kan det vara intressant att läsa den här intervjun (som visserligen verkar ha några år på nacken) med Gilles-Eric Séralini, som enligt SvD är ordförande i CRIIGEN:s vetenskapliga råd. Personligen gillar jag biten där han insinuerar att USA medvetet spred Diabrotica Virgifera till Europa genom sin insats i Jugoslavien.

Det är alltså inte så förvånande att rapportens slutsats är att MON 863 har kraftiga biverkningar och att CRIIGEN anser sig ha befogenhet att kräva ett förbud mot grödan. Det är tyvärr heller inte förvånande att svenska journalister reagerar med att okritiskt acceptera slutsaterna utan att vänta på reaktionerna från andra forskare som har kapacitet att kritiskt granska rapporten. Å andra sidan kommer rapporten att vara väldigt intressant att läsa.

Erik Ullenhag, som nog fortfarande är bitter över att han inte fick tillräckligt många personvalskryss för att få sitta kvar i riksdagen, har fått in en artikel på DN Debatt, en artikel som fått rubriken “Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”. I artikeln ger Ullenhag oppositionen så många billiga poänger att det är nästan omöjligt att begripa att det är en representant för ett av partierna i “höger”-regeringen som är avsändare.

Ullenhag argumenterar som vänstern och tycker att varje liberalisering är nyliberal. I Sverige är nyliberal det näst värsta politiska skällsordet och det räcker att tycka att skatterna är lite väl höga eller att staten inte borde lägga sig i kulturen fullt så mycket för att vara en nyliberal enligt gängse svensk definition, skapad av svenska vänsterpolitiker och -debattörer och återupprepad till sanning av svenska journalister.

Ullenhag går på vänsterns bästa knep och hänfaller åt emotionell värsta-falls-argumentation. Till exempel “om hyresregleringen avskaffas finns det en del som inte kommer att ha råd att bo kvar” blir ett argument för att inte avskaffa ett system som tvingar ytterförortsbor att betala lika höga hyror som innerstadsbor, som skapar en svart marknad för hyreskontrakt och som tar bort varje incitament till nybyggnation av hyresrätter i privat regi eftersom det inte går att tjäna några pengar. Samma typ av argumentation går igen i Ullenhags hyllande av det nuvarande socialförsäkringssystemet. Att släppa in den här typen av argumentation är att per automatik ge segern till vänsterpartiet i varje debatt. Om det nu är så bra med en reglerad hyresmarknad, varför vore det inte bäst om alla lägenheter var strikt reglerade till bruksvärdeshyror, och “gemensamt ägda” av allmännyttan? Stoppa utförsäljningarna!

I en stycke godtar Ullenhag centerns position att arbetsrätten behöver moderniseras samtidigt som han i nästa bisats avfärdar positionen genom att hänvisa till liberalernas historiska insats i fackföreingarna. Uppenbarligen tycker Ullenhag att det fortfarande är ett relevant argument 150 år senare, när fackföreningarna sponsrar socialdemokraternas valkassa med ofantliga summor (trots protester från delar av medlemsmassorna).

I artikelns sista stycke visar Ullenhag till slut att han okritiskt accepterar lärdomarna av det nederlag som var förra årets valseger för den svenska vänster-center-liberal-konservativa politiska konstellation som gått under namnet Allians för Sverige: det är makten som är det viktiga, inte politiken. Bästa chansen att bli vald i detta hjärntvättade land är kasta all sin egen politik överbord och istället bara tweaka såssarnas paket en aning och alltså är det vad man borde ägna sig åt. Inte principfasta men kontroversiella ställningstaganden.

Vad anser egentligen Erik Ullenhag är skillnaden mellan socialliberalism enligt hans variant och socialdemokrati enligt svensk modell? Det kan inte vara ekonomisk liberalism, i debattartikeln avfärdar ju Ullenhag både den ekonomiska liberalismens betydelse och tanken på större frihet på det ekonomiska området, och det kan inte heller vara livsstilsliberalism, för där är fortfarande såssarna rätt duktiga. Kanske borde Ullenhag överväga att byta parti.

Politiskt oerfaren som jag är står jag till slut förbluffad inför att en framträdande representant för alliansen inte bara ger vänstern en mängd billiga poänger och en rejäl förstärkning av den socialdemokratiska världsbilden utan också själv ser till att riva ett rejält hål i alliansens trovärdighet genom att ställa partierna mot varandra (så där som alliansen själv gjorde så framgångsrikt med s-v-mp-samarbetet). Varför skrev Erik Ullenhag detta fiskrens till artikel?

Strömholm framhåller i sin artikel några olika skäl till varför ett avskaffande av kårobligatoriet vore fel. Han nämner att vissa instanser efter utredningar dragit slutsatsen att kårobligatoriet inte utgör någon inskränkning av den negativa föreningsfriheten, ett argument ad verecundiam som inte förvånar. Strömholm framför också åsikten att kårerna i sig gör mycket nyttigt och är till stor fördel för studenterna.

Men Strömholms stora farhåga med ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet är att avskaffandet kan komma att undergräva Uppsalas studentnationers ekonomier i så stor utsträckning att nationerna riskerar att gå under. Detta är faktiskt en reell möjlighet, tack vare kårobligatoriet får nationerna en speciell status och mycket förmånlig behandling av skatteverket. Utan denna skattemässigt fördelaktiga ställning skulle de flesta nationer inte ha en chans att överleva. Strömholm uppmärksammar visserligen detta förhållande i förbifarten men lämnar det snart i bakvattnet i sin jakt på det som han anser vara nationernas verkliga levebröd:

De mer försiktiga bland kår- och nationsobligatoriets motståndare brukar hävda att nationerna skall räddas genom att den förmånliga skattemässiga behandling som de i dag åtnjuter i sin egenskap av offentliga inrättningar skall fortsätta att gälla. Det är osäkra och lätt återkallade favörer, och framför allt: de räcker inte på långt när. Det är de mycket måttliga men talrika obligatoriska avgifterna som utgör den säkra stommen i nationernas ekonomi.

Nu har visserligen Strömholm rätt i att, åtminstone de små, nationerna först och främst lever på inkomsterna från nationsavgiften men han lyckas ändå missa en synnerligen viktig detalj: kårobligatoriet innebär inte ett nationsobligatorium. Sedan många år finns det i Uppsala möjlighet att vara medlem i Skånelandens nation, vilket i praktiken innebär att man inte är medlem i någon nation alls. Den som är medlem i Skånelandens nation betalar ingen nationsavgift men har heller inte tillträde till de andra nationernas verksamhet. Trots denna möjlighet att i praktiken vara medlem i kåren men inte i en nation, har nationerna överlevt i bortåt 50 år.

Det framgår alltså tydligt att det enda verkliga argument som Strömholm framför, i själva verket saknar relevans. Av debattartikeln kvarstår en vackert formulerad text med ett besynnerligt innehåll. Den som står upp för principer kallas för frihetsfundamentalist och liberaltaliban och Strömholm avvisar till och med tanken att vissa principer är så viktiga att de måste upprätthållas i alla lägen. Det vore intressant att veta om Stig Strömholm verkligen anser att “[e]tt av de säkraste tecknen på att en princip är stark, välgrundad och allmänt accepterad är att den tål undantag” gäller samtliga de principer som generellt anses grundläggande i ett civiliserat samhälle.

Till slut står det ändå klart att Stig Strömholm bara har lyckats ramla i en traditionell konservativ fälla. Det är hans egen vurm för nationerna och de värden han anser att de skapar som utgör grunden för hans önskan att bevara dem. En grund som i hans egna ögon är så stark att studenternas rätt att själva välja vilka föreningar de ska vara med i är ett billigt pris att betala.

Wild’n Fresh: desinformation. Att påstå att fackets utredning på något sätt är oberoende men att CFRs utredning är vinklad. Vilken intressant världsbild det ger uttryck för. Vänsterns fullkomliga oförmåga till självkritik. Och passar inte resultaten får man hitta en annan vinkel som kanske funkar bättre. Det gäller bara att hitta den väg som leder fram till den på förhand bestämda destinationen. Svaret är givet från början.

Facket rör sig på annat håll också. De producerar, lämpligt nog precis i början avtalsrörelsen, en liten utredning där de påstår att den som startar i ett låglöneyrke också stannar där. Jag har ingen länk på det men jag har för mig att jag har läst att svenskar överhuvudtaget är rätt dåliga på att byta jobb och att det i stor utsträckning kan kopplas till att LAS gör gamla anställda trygga på nyanställdas bekostnad. Kanske är det, om nu fackets utredning skulle innehålla ett korn av sanning, så att det bästa sättet att möjliggöra en migration från mer lågbetalda till mer högbetalda yrken vore att öppna möjligheten att byta jobb öht, snarare än att låsa in folk på en arbetsplats och kräva att de ska få högre lön utan att vara mer produktiva. Det är värt att påpeka att det är svenska regeringars ständiga eftergifter till fackets oupphörliga gnällande och ropande efter mer makt över arbetsmarknadens villkor som skapar de stora problemen.

Och så kommer facket med ett utgångsbud som inte så mycket är ett utgångsbud som ett politiskt redskap. Ett ettårigt avtal (så att man inte ska vara bundna av fredsplikten om den nya regeringen ställer till problem efter att avtalen är underskrivna) med höga krav och framförallt: extrema krav till de med lägst lön. Får man igenom det har man slagit mot den nya regeringen på två fronter. Dels håller man regeringen med konflikthoten som rävsax (höga lönekrav också, som kan leda till sämre ekonomi och större problem för regeringen) och dels förhindrar man regeringens ambition att skapa nya jobb, ffa för dem som hamnat i svårartat utanförskap. För dem, t.ex. unga som aldrig kommit ut på marknaden, kan det vara nödvändigt att ta ett lågavlönat jobb för att åtminstone få en start. Såna jobb lobbar nu facket för att avskaffa, vilket gör regeringens ambitioner ouppnåeliga. Alltså: facket framstår som jättemysigt och “på de svagas sida” och lyckas samtidigt dels upprätthålla hotet om konflikter riktade mot regeringens politik, dels slå sönder möjligheterna att skapa nya jobb som, även om de är lågavlönade, möjliggör för långtidsarbetslösa att komma ut på marknaden och dels hålla skyddet och lönerna uppe för sina redan-medlemmar.

Det kan tänkas att den här förvirringen har att göra med att många tycks tro att avgiften till a-kassan betalar hela kostnaden för försäkringen, ett påstående som varit hett under hösten och framförts även av människor som definitivt vet att själva ersättningen kommer direkt från skatteintäkterna.